Inga fler krämpor, tack!

Okej, låt oss prata krämpor en gång för alla. Som jag skrev sist så lovade jag mig själv att försöka ta det lugnt och leva sunt över julledigheten, och jag jobbar verkligen stenhårt med det varje dag. Det är inte lätt men det går. Så skönt, kan man tycka, men då börjar de mest märkliga saker att hända. Bäst jag ligger där på sängen och viftar med tårna börjar bröst-ryggen värka influensalikt. Jaha, en rejäl förkylning på gång. En alvedon och så känns det rätt bra igen.

När jag i stället sätter mig vid köksbordet för att lösa ett alldeles för knepigt korsord som jag bara har bestämt att jag ska ha ut, ja, då sätter en gnolande magvärk i gång. Attans, magmuns-problemen är tillbaka. Hittar några förtorkade gaviscon som jag tuggar i mig och jag kan återigen försöka koncentrera mig på vad ett lockbete kan vara. Åtel, det blir åtel. Hade ingen aning om det men det passar in. Väljer att slå på TV:n i tron att det ska vara något riktigt spännande att titta på. Tar ett par hemlagade knäck som ser rätt inbjudande ut, jaha, och vad händer väl då? Ett stort illamående lägger sig som en filt över hela mig i soffan. Däckad.

Bestämmer mig för att ta itu med min träning. Kör ett pass på gymmet som jag grymt ångrar. Herregud, det känns som 100 år sedan sist. Kom igen nu kroppen, det svänger ju. Men nej då, den tycks hellre vilja sitta där framför TV:n och titta på en gammal julrepris av Jönssonligan eller en urusel b-film på TV 1000. Men jag framhärdar och tar mig igenom passet. Kommer hem och känner mig riktigt nöjd, trots allt.

Och då plötsligt händer det – migrän. Synbortfall på vänstra ögat som övergår till ett
pulserande taggmönster och flimmer som gör att jag i princip inte kan se någonting. Sedan kommer den stora urladdningen i skallen. Okej, jag har varit med om detta förr så det är bara att dra ner rullgardinerna och försöka slappna av.

Men varför händer allt detta nu? Jag som skulle ha det så skönt. Det är precis som man har samlat på sig en massa sjukt under året men som inte fått en chans att bryta ut förrän nu. Kroppen har nog försökt att signalera tidigare men inte haft en suck med tanke på alla måsten som har stått i vägen. Nog pratat om krämpor.

Annars är nog det mesta lite upp- och nervänt. Har ägnat ett par halvdagar åt trädgårdsskötsel, vilket jag i regel inte brukar pyssla med i juletid. Men när termometern visar på plus sex, snön lyser med sin frånvaro och höstastrarnas brunbrända blomklasar sträcker sig mot skyn, ja då kan man bara inte motstå. Och en bädd har de fått också, av det finaste granris Ensta kan uppbringa. Men varför kan inte alla löven bara förmultna och dö någon gång? Ska jag behöva ta fram räfsan? Nej, det borde komma snö någon gång så man åtminstone slipper se eländet.

Och till sist vill jag förstås önska alla mina bloggläsare ett riktigt Gott Nytt År. Jag tror att 2008 kan bli ett spännande politiskt år inte minst för oss sossar och vårt rådslagsarbete som går in i en ny fas. Vår politik för framtiden kommer att formas under nästa år och i det arbetet kan du också vara med. Dina åsikter är viktiga, tänk på det.

Pia

Jul.Jul.

Dan före dan. Ögon som tindrar, barn som längtar efter tomten och sist men inte minst – julefrid. Men nejdå, verkligheten ser helt annorlunda ut. Ett evigt flängande. Slitna mammor och pappor som slår knut på sig själva för att hinna med allt bestyr, ungar som skriker och decemberlönen som är puts veck efter ett par dar. Och fint ska det vara. Helt plötsligt ska man städa i vrår som man i vanliga fall aldrig bryr sig om. ( Ve och fasa, det kan ju hoppa fram någon ogin liten vätte som ställer till elände inför den nalkande julfriden. )

Och julmat ska inhandlas så man nästan mår illa, så mycket gris till en och samma helg. Isch! När jag var liten köpte vi alltid en halv gris till julen som min mamma tog hand om. Allt skulle tas tillvara, inget fick gå till spillo. Så oavsett vad vi ungar tyckte så fick vi uthärda den fruktansvärda odören som kom av allt fett som mamma lät smälta i ugnen. Jag och mina syskon tyckte att det luktade gris i hela huset, men för mamma var det mumma att få ta hand om det finaste av ister till munkbaket.

Själv bakar jag sällan som ni vet och i år har jag inte ens fått till lussekatter som jag brukar. Men jag intalar mig själv att julen inte står och faller på mina bakverk. Faktum är att det känns rätt skönt att obstruera mot sig själv och sina måsten. Nästa år kanske, nej nästa år ska fler måsten få stryka på foten. Samtidigt fyller väl dessa julbestyr någon slags traditionell funktion, och det kan vara viktigt för många.

Men jag har svårt att köpa den glorifierande versionen av hur, ursäkta språkbruket, jäkla tindrande och gemytlig julen ska vara; familjen samlas, släkt och vänner sammanstrålar och allt är frid och fröjd. Där ska man sitta med stjärnglans i ögonen och konversera glatt med mostrar, fastrar och långväga kusiner som man inte har sagt ett ord till under året som gått. Det fungerar liksom inte. Någon hjärtlig samhörighet bara för att det är jul kan vara svår att få fram när man i stället kommer på sig själv med att längta till mellandagarna när allt är över.

Innan jag började som lärare på Naturbruksgymnasiet for jag runt i nästan alla skolor här i kommunen som lärarvikarie. Och av någon outgrundlig anledning insjuknade många lärare sådär ett par veckor före juluppehållet, precis i den tiden då det skulle julpysslas i varenda liten klass. Den som har varit lärarvikarie vet att man alltid måste vara beredd att improvisera och ha plan B, C och D i beredskap. Och som tur var hade jag en alldeles makalös fröken när jag gick i lågstadiet som var en fena på julpyssel. Prästfru var hon, gudbevars, och lät oss göra de mest fantastiska skapelser, och jag tror att min mamma fortfarande använder en del av dessa alster till jul.

Så med hull och hår kastade jag mig in i pysselhörnorna med min lågstadiefrökens alla uppslag i minnet. Här ska pysslas som vi gjorde på den gamla goda tiden. Men det visade sig vara svårare än jag hade trott. Alla ungar skulle ha hjälp samtidigt. Ett evigt ropande på
” fröken, fröken, kom och hjälp mig också.” Jag minns särskilt en vacker fönstertavla med en domherre på. Den behövde sys med två korta raksömmar, vilket jag tycker är en baggis, men det tyckte inte barnen. Jag tror ta mig tusan att jag fick sy varenda söm. Och inte nog med det, när den där jädra domherren skulle klistras på så förstod inte någon av eleverna hur det skulle gå till. Där fick jag sitta och klistra fåglar så det stod härliga till. När vi sedan skulle tillverka flätade hjärtan att hänga i granen gav jag upp.

Till nästa år ska jag försöka upptäcka den andliga dimensionen av julen med julevangelium och julotta. Då behövs varken lussekatter eller vackra tavlor med domherrar. Frid på jorden!
Pia

Snart ledig.

Nu packar jag väskan för sista gången det här året för på torsdag blir det äntligen julledigt, och det ska bli så himla skönt. Då ska jag ge mig i kast med nya utmaningar hade jag tänkt. Då ska jag läsa, jag ska träna, jag ska umgås med vänner, jag ska sova, jag ska kolla på bra filmer, jag ska ligga och stirra i taket, jag ska träna på att bara sitta ner mer än två minuter och jag ska träna på att äta upp min mat sittande vid matbordet. Det blir nog rätt tufft att klara, men jag ska verkligen försöka att pröva lite andra vanor, eller snarare att leva lite mer normalt eller vad man ska säga.

Fast man undrar ju ibland vad begreppet normalt står för. Vem är normal i dess traditionella bemärkelse? Människor i min bekantskapskrets sällar sig definitivt inte till skaran, vill jag påstå. Bara det att få tid till en fika tillsammans kräver ett evigt pusslande med almanackor hitan och ditan ett par månader i förväg. Att planera in ett biobesök kräver ett halvårs framförhållning, lågt räknat. Inte klokt, men så ser det ut för många av oss.

Men om solen åtminstone kunde visa sig? Nu har det varit grått, grått och grått hur länge som helst. Det tycks finnas hur många nyanser som helst av denna färg. ( Kan bara som kuriosa nämna att den stora landskapsväv som hänger i Riksdagens kammare är vävd av 200 olika nyanser av grått.) Så jag satt en regntung morgon här hemma vid köksbordet och längtade mig bort till sol och värme. Tänk att sitta på någon gassig spansk hacienda läppjande på ett glas sangria och njuta av det salta bruset från Medelhavets vågor? Plötsligt så hörde jag det, vågbruset alltså. Lagom mycket sådär. Men så skramlade det till, Medelhavs-drömmen gick om intet och dränktes av ljudet från kökets diskmaskin som jobbade för fullt. Jippi!

Förra veckan nämnde jag lite kort om trafikutskottets budget som vi skulle debattera i torsdags, och det gjorde vi också. Men jag blev lite konfunderad när ett par av de borgerliga företrädarna i utskottet kom fram till mig och undrade lite mjäkigt om jag tänkte vara elak eller inte i mitt anförande. Vaddå? Eller snarare hurså? De ville veta redan innan om det fanns anledning för dem att gå i svaromål eller begära replik på mig, som vi säger. Det var visst andra kvällsaktiviteter som väntade dessa båda herrar och tiden var knapp.

Jamen, det är väl självklart att man är ”elak” mot sina motståndare. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att begära ordet i Riksdagens kammare och stå där och vara snäll mot dem som företräder en politik som är allt annat än vänlig. Skulle aldrig fall mig in! Och snälla flickor kommer inte till himlen, har jag hört, och det vore väl dumt att riskera.

Pia

Roffe

Har du träffat Roffe? Undrar du vilken Roffe? Ja, det kan vara vilken Roffe som helst. Här hemma finns den där Roffe överallt och ingenstans. Och det är inte bara en Roffe, nejdå, det gömmer sig en liten Roffe i snart varje lite vrå. Låter det förvirrat? Det är bara förnamnet, kan jag säga. Roffe är ibland en person, ibland någon tingest och ibland något märkligt flummigt filosofiskt. Det beror liksom helt och hållet på. Man skulle nog kunna säga att Roffe är något universalt som man alltid har något slags behov av och som svävar som en osalig ande över oss. Och just därför går det inte att fastsälla något kön på denna filur, nej jag menar sak eller…?

Hur som haver så har denna Roffe på allvar flyttat in hos oss på Stora Ensta och upptar våra liv, åtminstone periodvis, ganska mycket. Det tog lite tid innan jag kunde acceptera detta väsen, men nu kan jag till och med tycka att Roffe är rätt sympatisk, och inte minst användbar. Roffe täcker in det mesta. Jag köpte en ny hårfön häromdagen som föranledde följande konversation med min sambo:
- Jaha, har du köpt en ny Roffe?
- Ja, det beror på vilken Roffe du menar?
- Jamen, en sån där utanpåRoffe .
- Eh, utanpå…utanpå vaddå, menar du?
- En sån där liten Roffe längst upp på den stora blåsRoffen.
- Jo, det stämmer, men jag blev tvungen att köpa alla Roffar fast jag egentligen bara behövde just den där lilla Roffen längs upp.

Men Roffe kan lika väl vara en granne, en jobbarkompis eller en fiktiv person, ungefär som Alfons Åbergs fantasifigur Molgan. Skillnaden är bara den att Roffe nog är mer social och inte lika hemlig eller ens begränsad som Molgan. Så har du det riktigt tråkigt någon dag så kan du alltid låta dig underhållas av alla Roffar som finns. Bara ett lite tips från coachen.

När vi inte pratar Roffar härhemma så har dottern fått mani på ordet ’och’, eller o c h, som hon säger. Jag har då berättat för henne om ett ord som jag och mina kompisar använde när vi var 14-15 år sådär, nämligen ’Y’. Den korrekta betydelsen av ’Y’ är inte helt lätt att redogöra för, men vi använde ’Y’ när vi tyckte något var tråkigt, värdelöst och urbota fånigt. Nu menar dottern att det inte alls går att jämföra med ordet ’och’ som faktiskt är ett ord och ’Y’ som bara är en bokstav. ( I ordbildningsläran handlar det om huruvida det är ett morfem eller inte)
Rätt använt är de bägge orden synonyma, anser jag, men jag får nog jobba en del för att övertyga henne om det.

Från det triviala till det mer centrala. På självaste Lucia-dagen kommer trafikutskottets budgetdebatt att gå av stapeln och det kommer att bli en mycket se- och hörvärd debatt där till och med Åsa Torstensson kommer att delta. ( Det är hon som är infrastukturministern.) Vi sossar brukar ju alltid bli utpekade som de stora skurkarna som inte har satsat på infrastruktur, så därför borde vi nu när det går så himla bra för Sverige kunna förvänta oss stora satsningar från regeringen på vägar, järnvägar, övrig kollektivtrafik, trafiksäkerhet och IT. Men icke då.
Det kommer att fattas drygt två miljarder de närmaste tre åren för att kunna fullfölja de planerade investeringarna som delvis redan är i gång.

Regeringen skyller på att ekonomin inte tillåter mer pengar än vad som nu är anslaget. Nej, tacka för det när ca 75 miljarder har försvunnit i ett nafs för att sänka skatterna mest för alla som tjänar mycket. Politik är som sagt både att vilja och att välja.

Pia

Snacka om ras!

Ve och fasa! Aktiekurserna ”rasar” på börsen här i Sverige och på börserna runt om i världens många kapitalistiska högkvarter. Storkapitalets företrädare börjar se allt mer bekymrade ut. Det som var hårdvaluta för bara några veckor sedan tycks i dag ha förlorat det mesta i värde.

Men vad är väl blott ett börsfall på några procent jämfört med det väljarras vi nu beskådar i svensk politik? Lek med tanken att du hade satsat aktier i den här alliansregeringen i tron att det skulle vara väl investerade pengar både för dig och för landet. Efter ett års regerande visar det sig att människors tillit till detta borgerliga styre i princip är noll och intet. 1200 röster tappar de borgerliga partierna nu per dag, vilket saknar motstycke i svensk historia.

Det aktiekapital som du satsade för drygt ett år sedan är nu inte värt ett ruttet lingon. Och då är frågan, vad ska du göra? Vore det som på börsen så skulle du och alla andra som satsat kapital sannolikt sälja ert aktieinnehav och investera i något nytt. Men nu fungerar det inte riktigt så i det demokratiska styrelseskicket. Det parti du investerade i vid valet 2006 gäller faktiskt fram till valet 2010. Man kan svära ve och förbannelse, ångra sig och tycka att sjutton också, det blev ju inte som jag hade trott eller som de hade lovat. Men faktum kvarstår – lagd röst ligger.

Men hur i hela fridens da´r kan det då ha gått så här illa? Ja, vad gäller statsminister Fredrik Reinfeldt så vägrar han att kommentera denna historiska trovärdighetskris, medan vice statsminister Maud Olofssons enkla förklaring är att förändringar gör ont. Jasså, är det så enkelt? Gör verkligen alla förändringar ont? Är det inte snarare så att det är orättvisa förändringar som gör ont?

Här går det som på räls för hela Sverige och då ser denna borgerliga regering till att ge till dem som redan har det bra och försämra för dem som redan har det dåligt. Bort med förmögenhetsskatten, sänkt fastighetsskatt i de rika områdena, stora jobbavdrag för alla som tjänar bra och gräddfiler in i vården. Högre skatt för pensionärer och sjuka, en dramatisk försämring av a-kassan för alla arbetslösa, högre trafikförsäkringspremie. Listan kan göras lång. Och som lök på laxen ska våra statliga bolag säljas ut. Jag undrar om de gör vågen där borta i Rosenbad? Tycker de att det är fel på väljarna som inte förstår det förträffliga med deras politik eller har måhända andra förklaringar till förtroendekrisen föresvävat denna högerallians?

Och så till något helt annat. Jag tror minsann att jag har närt en konsumentkritisk dotter vid mitt bröst. Hon har genomskådat reklamvärldens s k sanningar till sin mammas stora glädje. Så här i jul- och städtider bombarderas man ju av reklamkampanjer för ta mig tusan alla rengöringsmedel som går att uppbringa på denna jord. Det känns så i alla fall. Det nya på Ajax-himlen är den rosa flaskan med något oemotståndligt dunderrengöringsmedel. Men när reklamfilmen visar sådana där före och efter bilder så blir det snudd på patetiskt. Trots en veckas ingrott skit på spisen behöver du inte ens gnugga på fläckarna. Det är bara att hälla på av dundermedlet på en trasa och torka så blir det skiiiinande rent.
- Det där stämmer ju inte, de ljuger. Men du mamma, vi kan väl köpa en flaska bara för att testa och sen kan du ringa och klaga som du brukar göra?

Hon minns att jag ringde Pirjo på Via-direkt för en tid sedan där jag beklagade min nöd över fläckar som inte gick bort. Ja, jag tror att vi ska testa den rosa Ajax-flaskan för att se om det verkligen gör någon skillnad och för att få anledning att ringa deras konsumentupplysning, vilket kan vara ett sant nöje många gånger. Jag lovar att avlägga en rapport…
Pia

Nostalgi.

Efter 15 år träffades vi då äntligen, vi som tog vår examen på informationslinjen på högskolan i Örebro år 1992. ( Nu är högskolan ett minne blott, för nu tronar i stället ett pampigt universitet upp längs Tybbles slätter. ) Fantastiskt roligt att få träffas och höra vad alla gör nuförtiden och vad som hänt i övrigt under alla dessa år. Alla 23 hade förstås inte möjlighet att komma men vi var i alla fall 10 som ägnade ett och ett halvt dygn till att prata, prata och prata. Och det var nästan som då fast ändå inte. Vi har alla blivit något äldre och väldigt mycket mer erfarna och sånt sätter sina spår, både på gott och ont. Samtidigt så kändes alla igen. Annelie, Maria, Anita, Cattis och alla andra.

Rätt kul var det att höra vilka minnen som var och en har från den här tiden. Vi tillbringade i alla fall tre år tillsammans och samfällt kunde vi konstatera att de här åren har satt sin prägel på lite olika sätt. Själv minns jag mest alla härliga analytiska diskussioner som några av våra föreläsare inte älskade direkt. Det var i regel Annelie och Mona som drog i gång dem och vi andra hakade naturligtvis på. Och ofta fick vi till ett feministiskt perspektiv på frågorna utan att vi egentligen var så medvetna om det. Det föll sig rätt naturligt i en klass med endast fem killar.

Jag kommer ihåg när vår prefekt Stig-Arne berättade för oss att just den här klassen var rätt unik. Inte enbart för att vi var så många tjejer utan det faktum att våra fem killar valde att lägga sig helt platt. De märktes aldrig. De hävdade sig aldrig. De lät oss styra diskussionerna och allt annat med för den delen. Stig-Arne och hans kollegor kunde bara inte förstå hur det kunde komma sig. Vi andra tänkte nog inte så mycket på det, självupptagna som vi förmodligen var.

Men det har gått rätt bra för oss. Ett år efter vår examen hade vi en liten träff där vi skrev ned vad vi trodde att vi skulle göra om fem respektive tio år. Och det stämde ganska bra in för de flesta av oss. Jag hade tydligen skrivit att jag redan efter fem år skulle vara riksdagsledamot och efter tio år minister om Lena Hjelm-Wallén då hade slutat. Riksdagsledamot blev jag i alla fall.

Och alla minns vi vår Staffan Ekegren, författare från Örebro som var ansvarig för kursen Skapande skrivande. Han var faktiskt den som fick mig att våga börja meningar med ordet och. Jag har fått lära mig att man sätter kommatecken efter och, men för, att, ty och aldrig någonsin inleder en mening med dessa konjunktioner som de så käckt kallas. Men Staffan tyckte annat. Hans uppgifter var rätt roliga. Jag minns speciellt en, den om sopplunchen. Vi skulle med fyra meningar förmedla våra intryck av en sopplunch i goda vänners lag. Hur svårt som helst. Jag kom bara till slurp och imma på Monas glasögon. ( Inte Mona Sahlin )

En annan gång satt jag i damrummet på Sala Stadshotell och skulle med alla mina sinnen försöka fånga in lördagskvällen där. Mycket intressant både för synen, hörseln, känseln och ibland för smaken. Funderar över att göra något liknande någon gång med politiken. Hur smakar den? Hur luktar den? Hur känns den och hur ser den egentligen ut? Jag blir nog svaret skyldig ett tag till…

Pia

Bara vara.

I dagarna två har jag känt ett enormt behov av att bara få vara. Att bara få vara ifred lite grann och få reflektera över allt som jag får mig till livs via politiken. Det kan ibland vara lite jobbigt att förväntas ha alla svar. Mina svar styrs av de intryck jag får när jag träffar folk, av de åsikter människor för fram och vad som har sagts och gjorts tidigare. Men jag måste någon gång få smälta allt det jag hör, ser och upplever annars blir det inte bra. Jag blir ingen bra politiker om jag alltid måste agera Ad hoc, d v s med lösryckta svar.

Därför låg jag och läste Camilla Läckberg i går för att få tänka på något helt annat. Himla skönt var det. Jag tog mig till och med friheten att bara ligga i sängen med benen i högläge och stirra i taket en liten stund. En total avkoppling som alla kan behöva någon gång ibland.
Jag svarade inte ens på mailen jag fick i går utan tänkte att det nog kunde vänta till i dag. Det är så viktigt att få några alldeles egna små stunder då man kan få lägga det politiska ansvaret lite åt sidan och som sagt bara få vara.

Och så tyst som möjligt ska det vara. Inget tjo och tjim från Rix fm eller liknande utan gärna lite mer P1 där ingen tycks ha speciellt bråttom och där man till och med kan urskilja små pauser. Nästan lite meditativt. Ett ord i dag, ett annat i morgon.

Så, idag känner jag mig riktigt laddad igen. Vi hade ju en helt fantastisk extra kongress i Västerås i lördags. Alla var så härligt taggade och det bäddar för en spännande fortsättning i vårt parti här i Västmanland. Mycket intressant seminarier hade vi också anordnat. Jag var och lyssnade på ett par av dem, bl a skolseminariet som blev en riktig kick. Förra veckan så antog vårt Förtroenderåd de riktlinjer som ska gälla för skolpolitiken framöver och med dem som utgångspunkt blev det ganska livliga diskussioner.

Vi har en massa att vara stolt över men också en hel del bekymmer att hitta nya lösningar kring. Och det är vi nu på väg att göra, men vi måste förankra det arbetet ännu mer med både elever, föräldrar och personal innan vi till slut bestämmer oss. Men det som definitivt står i centrum är kunskap och att kunskap gäller alla barn oavsett bakgrund. Det gäller bara att hitta vägarna dit så att alla kommer fram.

Och på tal om kunskap så håller dottern och hennes klass på med geografi och just nu är det Asiens länder som de ska lära sig. Min vana trogen plockade jag fram en kartbok för att kolla om hon visste var respektive land låg. Då tittade hon sådär uppgivet på mig och sa:
- Du, mamma, det där är ute. Jag har hittat ett program på nätet där man kollar det och det är både roligare och smartare.

Där stod den mossiga mamman med sin Skolatlas i handen och insåg att det tiderna förändras. Och tur är väl det.

Pia

Tänk, vad man lär sig.

Mitt uppdrag är verkligen inte likt någonting annat. Det är hela tiden från det ena till det andra och det är väl det som är tjusningen med riksdagsuppdraget. Man får hela tiden anta nya utmaningar som ibland kan te sig helt omöjliga. Förra veckan var vi plenifria och slapp Stockholm, men i stället var det jobb på hemmaplan och det är ofta väldigt roligt. Som att hålla en personlig men politisk betraktelse över vad som händer i Sverige. Den möjligheten fick jag på fackförbundet ST:s lokala medlemsmöte i Västerås i måndags.

Nu sällar sig ST (facket som organiserar statligt anställda tjänstemän)visserligen till skaran opolitiska och det gör det kanske ännu mer intressant. Vad menar de med att vara opolitiska? Är det att inte ha åsikter? Är det att inte vara samhällskritisk? Är det att inte få tycka vilket politiskt parti som bäst företräder ens eget fackförbunds hjärtefrågor? I sådana fall begick ST:s medlemmar i Västerås grova klavertramp i måndags.

Vi hade mycket frejdiga men seriösa diskussioner kring ett antal olika politikområden och många tydliga åsikter lyftes fram, inte minst kring AMS och Försäkringskassans framtida uppdrag. Uppenbart är att tjänstemän som arbetar där vet väldigt lite vad regeringen vill med verksamheterna, vilket bevisar att alliansen inte är så intresserade av att diskutera detta ens med de medarbetare som berörs. Annars brukar regeringen ofta lyfta fram just medarbetarnas viktiga roll när det t ex handlar om effektiviseringar. Men det är som vanligt, höll jag på att säga, man säger en sak och gör någonting helt annat.

Något som bekymrar mig är vad t ex arbetsförmedlarnas kritik tar vägen. De framkom en rad kritiska synpunkter som medarbetare har framfört till sin ledning men som av någon outgrundlig anledning tycks stanna där. Vad beror det på? Arbetsförmedlarnas synpunkter är alldeles för värdefulla för att bara stoppas ner i någon byrålåda och glömmas bort. Kan någon ansvarig chef tala om för mig hur detta kan komma sig?

Jo, jag pratade om omöjliga uppdrag inledningsvis. Ett sådant fick jag för sådär ett par månader sedan och som skulle slutföras i onsdags. Jag skulle hålla föredrag om hur jag som ledamot i trafikutskottet ser på svensk åkerinäring och vilken uppgift de kan fylla i framtiden.

Ni vet hur det är när en förfrågan kommer, man tackar ja och tänker att det där hinner jag ta itu med längre fram. Och så helt plötsligt så var det bara tre dagar kvar. Där satt jag med den värsta av skrivkramp och visste inte var jag skulle börja. Men som tur är har man kollegor och andra sakkunniga kring sig som kan ett och annat så krampen släppte till slut. Nu är jag en sån som blir väldigt nyfiken när jag får veta något att jag gärna vill veta lite mer. Problemet med det är att det blir rätt så tidskrävande men oerhört lärorikt.

Inte kunde väl jag tänka mig att någonsin sitta och grubbla över boogietryckens fördelning, men det var precis vad jag gjorde plus en massa annat förstås. Det förväntas väl inte att jag ska kunna alla detaljer, men för att skapa förståelse och respekt för mina politiska visioner så kan det vara en fördel att åtminstone känna till vissa begrepp. Så snacka om att jag lärde mig mycket både inför och under den dagen. Och som sagt, det är ett privilegium att få träda in i många olika världar oavsett vad det än handlar om.

Pia

Tycker vi till sist synd om, eller...?

– Tänk vilken otur han har, Fredrik Reinfeldt, med sitt folk då. Så tokigt det kan bli.

Jag vill inte påstå att min mamma var direkt upprörd härom kvällen när hon tyckte till om det som har upptagit massmedias totala uppmärksamhet den senaste veckan. Nej, hon var mer blasé och det oroar mig ännu mer. Kan det vara så att det har rapporterats för mycket om Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare att folk helt enkelt inte orkar tro att det är fullt så allvarligt? Det finns en uppenbar risk, är jag rädd.

Inte nog med att ministrar får gå på grund av obetalda TV-licenser eller efter att ha anlitat svart arbetskraft, för Ulrica Schenströms del (vi brukar lite skämtsamt kalla henne för Skuggan) handlar det om att begå det fatala misstaget att förneka att hon hade druckit vin för 945 kronor tillsammans med en politisk reporter på TV4. Som om inte det vore nog så har hennes efterträdare heller inte rent mjöl i påsen efter att ha köpt hantverkstjänster svart. I ljuset av alla dessa ”affärer” ter sig Michael Odenbergs avhopp som rena civilkuraget. Men allt detta sammantaget gör att risken finns att människor blir likgiltiga och kanske rent av tycker lite synd om Fredrik Reinfeldt.

Min mamma tycker att han har haft otur och jag är säker på att fler resonerar på liknande sätt. När jag och min kompis Maria skrev vår C-uppsats, om hur väljarna uppfattade mediernas rapportering kring Ny demokrati, kunde vi konstatera att det fanns en kategori som tyckte synd om Berth Karlssons efter den brutala behandling han fick i TV av journalisten Olle Stenholm. Att Berth inte kunde svara på de frågor han fick ansåg man berodde på att Stenholm gick för hårt åt honom. Denna kategori väljare, som i vår undersökning visade sig till största delen vara medelålders kvinnor, gav Berth Karlsson och Ny demokrati sitt fulla stöd i stället.

Sedan har vi detta med svart arbetskraft som verkar vara ganska accepterat hos delar av väljarkåren. Många kanske just därför tycker att det inte är så farligt, trots allt. Ingen är väl felfri. Nej, så sant som det är sagt, men det är oerhört allvarligt när moralen hos ett flertal av den borgerliga regeringens medarbetare är så låg att man inte ens klarar av att leva upp till sina egna fattade beslut. Det har gått så långt att de själva faller offer för de nyinrättade kontrollfunktioner som de har tillsatt inom så gott som samtliga myndigheter.

Har vi inte rätt att ställa högre krav än så på våra demokratiskt utsedda företrädare som ska styra vårt land i hela tre år till? Om det nu blir tre år till...

Pia

Vad gör kungen?

– Har kungen verkligen bestämt saker i Sverige? undrade dottern förvånat.

Av någon anledning hamnade familjen i ett samtal om kungahuset härom kvällen. Det började med att drottning Elisabeth helt plötsligt dök upp i TV-rutan. Sambon här hemma var då snabb med att upplysa dottern om hur idiotiska engelsmännen är som betalar hundratals miljoner för sitt kungahus varje år till ingenting, pengar som skulle kunna gå till annat. (Jag trodde att han skulle säga något om att hur många nya golfbanor som helst skulle kunna anläggas för de pengarna, golf-fantast som han är, men den här gången lät han bli.)

I stället kom diskussionen att handla om vilken funktion kungen och kungahuset egentligen har och om det är värt pengarna. 100 miljoner om året betalar vi kungen och hans hov varje år för att de på bästa möjliga sätt ska representera vårt avlånga land.

– Vaddå, kan inte någon annan göra det då? frågade dottern. Måste det vara en kung som åker till andra länder och talar om för dem hur bra vi är? Det kan väl vem som helst göra. Gör han ingenting annat då?

Jo, det gör han nog, men jag vet inte vad. Ärligt talat vet jag faktiskt väldigt lite om vad han och övriga kungafamiljen pysslar med, och lika ärligt talat så bryr jag mig heller inte så mycket om det. Det kanske jag borde göra, i egenskap av skattebetalare, men det finns liksom en del andra saker att lägga sin energi på.

Just ja. Kungen har ju faktiskt en annan viktig uppgift, nämligen att öppna det nya riksåret för oss ledamöter. Han har då inte under mina tre år i Riksdagen tilltalat oss med ”Kära Örebroare”. I år var han riktigt i stöten och sa något om klimatpåverkan och den hotade miljön. Det går framåt.

Dottern började nu bli irriterad över, som hon tyckte, mina dumma svar.
– Jamen, måste man vara kung för att hälsa er välkomna till Riksdagen då? Hur knäppt som helst. Det måste väl ändå vem som helst kunna göra.

Så sant. Jag berättade i alla fall om hur kungar har styrt och ställt i Sverige genom år-hundraden och alla dessa krig och fredsuppgörelser som har varit. På den tiden bestämde kungen också hur stora skatterna skulle vara så att vi klarade av att ha en stark armé. Att människor hade det eländigt spelade mindre roll, huvudsaken att det fanns pengar till krig.

Nu har kungen inte de befogenheterna längre, tack och lov. Nu får han i stället försöka se så respektabel ut som möjligt och charma våra internationella vänner så att de faller pladask, för då får vi ännu flera jobb till vårt land sägs det.

Men jag måste bara berätta för er, om ni inte redan visste det förstås, vad som står i successionsordningen. För det första har en kung eller drottning i Sverige inte religionsfrihet som vi andra utan det är den rena evangelistiska läran som gäller. Det är den läran som Svenska kyrkans idéer vilar på. Men det är ändå inte det värsta, lyssna på detta:
En prins eller prinsessa får inte gifta sig med vem hon eller han vill. Successionsordningen säger att regeringen måste godkänna den person som en prins eller en prinsessa ska gifta sig med.

Va? Det hade jag ingen aning om. Visserligen är denna successionsordning från 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins, men nu skriver vi år 2007 och samma ordning gäller. Det är ju barockt! Tänk om det verkligen är så att kronprinsessan Viktoria går i giftastankar med den där Daniel eller vad han nu heter? Tänk om Fredrik Reinfeldt fortfarande är statsminister då och får för sig att Daniel inte är fin nog? Han kanske inte har tillräckligt blått blod? Fredrik Reinfeldt kanske rent av säger nej? Han har ju faktiskt möjlighet att göra det, enligt en av våra grundlagar. God save the king, eller vad säger man…?

Pia

Kenneth Skoog - vilken vardagshjälte!

Jag säger bara Kenneth Skoog. Vilken hjälte. Du är värd hur många tusen tack som helst.

Det hände förra lördagen. Jag skulle åka och hämta dotterns kompis Matilda som skulle sova över hos oss. För en gång skull var jag ute i så pass god tid att jag hann slinka in på Åkrahallen och handla lite till kvällen. Konstaterade samtidigt att jag nog behövde tanka bilen. Sagt och gjort. Efter att ha gjort mina inköp tankande jag så bilen vid Volvopumpen som ligger på samma område. Åker sedan mot Salas enda rödljuskorsning, som ligger alldeles intill Åkrahallen, och svänger vänster för att komma hem till Matilda. Efter några minuter är jag framme och vi skjutsar först Matildas mamma till firmafesten innan vi åker tillbaka till Stora Ensta där dottern väntar.

Väl hemma, när alla kuddar, täcken och väskor var på plats, sätter jag mig vid datorn för att leta material inför en interpellationsdebatt som skulle gå av stapeln en vecka senare. Så plötsligt ringer det.
– Är det Pia Nilsson jag pratar med? undrade en försynt man i andra änden.
– Ja det är det, svarade jag och tänkte att det nog var en väljare som antingen ville skälla eller ha synpunkter på något.
– Jag heter Kenneth Skoog och jobbar här i Sala. Du, det är inte så att du saknar din plånbok? Tycker att jag känner igen dig på kortet här…

Inom loppet av tre röda sekunder når min EKG-kurva Himalayas höjder och min hjärnas tankebanor formas till ett enda stort fågelnäste. Men herregud, hur sjutton kan han ha kommit åt min plånbok? Plötsligt slog det mig hårt och brutalt – visst, jag la ju plånboken på biltaket när jag tankade och hade inte en tanke på det när jag sedan åkte vidare till Matilda.

Gud så pinsamt och genant. Var hade han hittat den? Då började han berätta. Han hade precis som jag varit och handlat och skulle sedan svänga vänster mot centrum vid rödlyset när det blir rött och han stannar bilen. Då ser han en blodrödfärgad lite mindre plånbok som ligger mitt i korsningen. I samma ögonblick kommer en bil med ett gäng killar från Avestahållet och tvärstannar när de får syn på plånboken. Snabbt som attan hoppar en av killarna ur bilen, rafsar åt sig plånboken och drar sedan vidare ner mot centrum.

Märkligt, tänkte Kenneth Skoog. En typisk tjejplånbok både till färg och till form som knappast kan tillhöra de där grabbarna, varpå denne Kenneth Skoog tar upp jakten på de unga förövarna. De blir förmodligen så stressade att de efter ett par kilometer helt sonika kastar ut plånboken från en av bilrutorna. Kenneth Skoog stannar sin bil och plockar upp den.

Min första tanke var förstås att plånboken nu var länsad på pengar, riksdagskort, SJ-kort, körkort, bankkort och allt annat man brukar ha däri. Plånboken rymmer ju halva ens liv, herregud. Men döm om min förvåning när Kenneth så berättade att samtliga kort fanns kvar, även de på dottern. Helt otroligt! Några pengar kunde han däremot inte hitta men en jädra massa kvitton. Skit samma med de pengarna, alla id-handlingar var ju kvar.

Men varför gjorde sig Kenneth det besväret att åka efter killarna i den där bilen, kan man ju undra? Jo, han förstod som sagt ganska snabbt att det inte var deras plånbok och han hade själv blivit av med sin för en tid sedan och vet vilket jobb det är med att spärra bankkort och fixa körkort och allt annat som måste göras. Vilken hjälte, va?


Pia

Tjejsnack

Har haft lite intressant prat med min dotter den senaste veckan. Om dittan och dattan mest, men också om politiken. Och det har kommit helt på hennes initiativ, tro´t eller ej.

Hon undrar t ex över skatter. Varför finns de? Glad i hågen och, som jag själv tycker, super-pedagiskt försökte jag ta mig an den angenäma uppgiften att förklara det fina med den kråk-sången. Om hur viktigt det är att alla får gå i skolan, oavsett om man har rika föräldrar eller inte. Om hur viktigt det är att alla som behöver får sjukvård får det, oavsett om man är rik eller inte. Om hur viktigt det är att alla kan få låna en bok på bibblan, oavsett om man har pengar eller inte. Om hur viktigt det är att de som blir sjukskrivna får pengar till mat och hyra och att alla som blir gamla får sin pension och hemtjänst om man så behöver.

Sist men inte minst berättade jag för henne att vi sossar inte vill att alla ska betala lika mycket i skatt, utan att det är de som tjänare mest som får betala mest i skatt. Jodå, hon kunde väl nästan tycka att det var bra. Men ändå inte riktigt.

– Jag tycker att det är lite taskigt att låta så många tjejer betala skatt. Man skulle låta alla tjejer som t ex jobbar i klädaffärer slippa betala skatt, för då skulle dom kunna spara sina pengar eller köpa kläder för dem.
– Jamen, alla måste ju betala någonting i alla fall. Det är liksom det vi kallar för solidaritet.
– Nu säger du såna där svåra ord igen. Men vaddå, det finns väl andra som kan betala mer i stället?

Det var just det. Vissa kan onekligen betala mer, men att låta några slippa helt ställer jag inte upp på. Men i min dotters värld just nu kretsar mycket kring kläder och att man ska vara bussig mot tjejer som bara är bäst.

Och som av en händelse råkade vi titta på duellen i söndagskväll mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I normala fall brukar hon dra sig undan till datorn när det vankas politiska program på TV, men just den här kvällen blev hon sittandes bredvid mig i soffan. Efter ett tag säger hon:

– Hur är den där Fredrik Reinfeldt egentligen? Han verkar inte vara så bra. Men Mona Sahlin pratar i alla fall nästan så att man förstår och hon säger rätt bra saker, mamma.

Är det måhända ett politiskt medvetande som har börjat vakna till liv hos min dotter, eller försöker hon bara att vara mig till lags? Det lär väl dröja ett tag till innan jag får svar på den frågan. Nästa gång när vi närmar oss de politiska samtalen ska jag ge mig i kast med den viktiga uppgiften att förklara begreppet solidaritet. Självklart lika superpedagogiskt som vanligt…

Pia

Nu får det vara nog!

Nog. Nu får det väl ändå vara nog. Nu får de väl ge sig. Regeringen. Den högerstyrda alliansregeringen som nu har regerat och raserat vårt land i ett år. De trygghetssystem som vi och inte minst alla våra äldre har kämpat så hårt för är snart ett minne blott. Jag blir rent ut sagt förbannad. Får man göra på detta viset? Här har den borgerliga alliansen försökt att slå blå dunster i ögongen på folk genom att påstå att deras politik ska bli mer socialdemokratisk än vad vi socialdemokrater själva förmår att prestera. Vilket kvalificerat skitsnack! Vad vet de om socialdemokrati? Inte ett smack!

Om alliansen tror att försämringar för deltidsarbetslösa kvinnor är socialdemokratiskt så har de absolut inte förstått. Om alliansen tror att idén med att låta pensionärer få högre skatt än oss andra är socialdemokratiskt så är de inte riktigt navlade, som min mormor sa när hon var riktigt arg på någon. Om alliansen tror att dyrare och försämrad a-kassa och privatiserad trafikförsäkring och sjukvård är socialdemokratiskt borde de ta mig tusan skämmas! Detta är så långt ifrån socialdemokrati som man bara kan komma, och jag tror att människor nu börjar förstå det. Var det verkligen den här politiken väljarna hade förväntat sig? Knappast.
– Ja men, vi gör bara det vi gick till val på och alla dessa beslut är nödvändiga för jobbens skull och för att komma åt utanförskapet som socialdemokraterna skapade under sina tolv år vid makten, säger allianspolitikerna och försöker låta så övertygade som möjligt.

Men det skär sig. Det går inte hem längre. Väljarna tycks ha genomskådat lögnerna.
Visst, det har skapats en massa nya jobb det senaste året, men är det verkligen ett resultat av en borgerligt styrd alliansregering? Tror knappast det. Det mesta beror på den högkonjunktur som vi är mitt inne i och då anställer företagen därför att det finns behov av att göra det. Jag frågade en företagare från länet för en tid sedan om han tyckte att det var någon skillnad för honom som företagare nu när alliansen styr. Anställer han t ex fler under 24 år för att bli befriad från arbetsgivaravgiften? Anställer han fler nu när provanställningstiden har utökats?
Nej. Svaret blev ett tveklöst nej. När det finns behov av att anställa så anställer man och då är en lägre arbetsgivaravgift inte det avgörande. Man vill ha den mest kompetenta arbetskraften.

Tro då inte att alliansen har hörsammat det, icke, icke. I stället vill man, hör och häpna, begränsa möjligheterna för gymnasieelever på yrkesprogrammen att få den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Är inte det underligt? Man ska inte låta alla elever få tillräckligt med kunskaper i svenska, engelska och matte. Förstår ni att man blir upprörd?

Och hur kan man bara tro att det blir fler jobb genom att sänka a-kassan? Under år 2006 skapades 96 000 nya jobb utan att röra a-kassan, utan att försämra för pensionärer och utan att sälja ut sjukhus och statliga företag till privata intressen. Det lyckades vi socialdemokrater med genom att föra en solidarisk politik.

Om tre år är det val igen och då kommer folk att ha stora förväntningar på oss. Hur ska vi socialdemokrater lyckas återskapa den trygghet som har varit Sveriges främsta signum? Den nöten bli svår att knäcka eftersom vi inte vet hur mycket mer som kommer att nedmonteras innan den här alliansen är färdig. Vi vet heller inte hur konjunkturen kommer att se ut om tre år. Men det allra viktigaste för oss är att återskapa förtroendet hos folket, förtroendet att bedriva en solidarisk politik där vi alla drar vårt strå till stacken efter förmåga och där vi sedan ger till var och en efter behov. Det är socialdemokrati, mina vänner.

Pia

Varje måndag, onsdag och fredag är det lite ”fest” här i Sala. Då kommer nämligen allas vårt husorgan Sala Allehanda ut i våra brevlådor. Man bläddrar först lite förstrött igenom tidningen, stannar till vid sidan födda och döda och kollar om det är någon man känner. Går sedan vidare till insändarsidan och läser vad Salaborna tycker om politiken, om änderna i dammarna eller om buset på stan. Kommer så småningom fram till sidan två som varje måndag liknar det värsta polisprotokollet. Det är misshandel, stölder, fyllkörning, ja allt som har polisanmälts under helgen finns att läsa i tidningen. Intressant tycker många, skittråkigt, tycker jag.

Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de iklädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.

Och det har gått väldigt bra för Helen och Mari. Duktiga och lyckosamma frisörer som det hart när är omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.

Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.

Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.
- Jaha, vem har vi här då?
- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.
- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?
- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.
- Hallelujah, varsågod.
Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.
- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.

Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.

Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?

Pia

En blågul betraktelse

Tänk att tävlingar mot vår främste ärkerival Finland kan väcka så mycket känslor. Hur många gånger har man inte suttit som klistrad framför TV:n när det har spelats hockey-VM mellan Sverige och Finland med en puls som får technomusiken att blekna. Och det spelar inte någon roll om det gäller medalj eller inte, det är lika viktigt ändå. Att slå Finland tycks vara det ultimata kraftprovet för oss svenskar, oavsett om man är idrottsintresserad eller ej. I helgen var jag och dottern och såg Finnkampen i Göteborg. Och det var lika där. Patriotismen fullkomligt flödade. Och hur mycket finländarna än bjuder till så har de ingen Carolina Klyft, ingen Emma Gren eller någon Johan Wissman. Så är det bara.

Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning – nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.

Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.

Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen – någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.

Pia

Heja Ebba!

– Du, Pia. Nästan alla i min klass skulle rösta på moderaterna när vi hade skolval förra året. De var ju så himla bra, tyckte alla då. Men du, idag så är det bara två som skulle rösta på dem. Är inte det lite konstigt? undrade Ebba.

Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.

– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.

Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?

Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.

Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.

Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.

Pia

Nu är det bäst att ni hukar er alla borgare för nu är vi sossar riktigt på gång! Efter ett år i karantän höll jag på att säga, opposition menar jag förstås, så börjar vi nu hitta formen. Inte bara som opponenter utan också hur vi vill forma och driva vår egen politik. Att vinna nästa val är förstås ett viktigt mål för oss, men det handlar kanske ännu mer om att vinna människors förtroende i ett ännu längre perspektiv. Och för att det ska bli möjligt måste vi ha folk som är i rörelse. Vi är ju en folkrörelse, det får vi aldrig glömma.

Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?

Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ”nya” moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.

I fredags hade vi så vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda de än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.

Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.

Pia

Baka baka kaka

Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.

Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.

Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.

Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?

Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.

Pia

Semesterresan.

Jag tror jag blir tokig. Här har man uthärdat det urusla svenska sommarvädret och tyckt att det inte gör så mycket, en Bulgarienresa väntade med garanterat vackert väder. Kanske lite för varmt rent av. I mitten på juli låg temperaturen på över 40 grader runt Svarta havet. Så med gott mod packade jag min resväska endast med kläder avsedda för varma och soliga dagar. Tjocktröjan fick definitivt vara kvar hemma och paraply var det bar inte att tänka på.

Och det började bra. Sol när vi kom ner vid lunchtid dag ett och sol nästkommande dag. Men sen blev det stopp. Helt plötsligt tornade de mörka och hotfulla molnen upp sig på den tidigare så klarblåa himlen. Och naturligtvis kom regnet. Och blåsten. Och åskan. Och kylan. Länge försökte jag ignorera mina vänners uppmaning att köpa mig en varmare tröja, men till sist blev jag tvungen. Det är inte skönt att frysa, inte ens vid Svarta Havet. Paraply inhandlades också för regnet fullkomligt vräkte ner ett par kvällar. Hur i hela friden kunde det bli på detta viset? Åker man till en semesterort som enligt statistiken endast har två regndagar i månaden sommartid då ska solen skina. Pengarna tillbaka!

Deppigt värre. Men det gäller att göra det bästa av situationen, utan att för den skull behöva gilla läget. Helt resolut tog vi våra badväskor, trotsade vädrets makter och gick ner till stranden, fullt påklädda förstås. Solen kanske, eventuellt, möjligtvis kunde titta fram åtminstone ett litet tag? Inte då. Det fick bli bokläsning, Camilla Läckberg. De efterföljande dagarna upprepade vi samma procedur i tron att molnen just denna dag skulle skingra sig och lämna plats åt solskenet. Inte då. Bokläsningen fortsatte. Unni Drougge. (En märklig men fascinerande författare som verkligen skiljer sig från mängden.) Men så efter den tredje dagens
oväder återuppstod då äntligen solen med sina värmande strålar. Två timmar. Det var allt för denna dag.

Nu var det flera i ressällskapet som började fundera över möjligheten att sola i solarium. Men neej, inte sjutton ska man väl behöva lägga sig i ett solarium när man befinner sig vid semesterparadisorten Golden Sands i Bulgarien första veckan i augusti då solen bara ska skina. Mera bokläsning. En kväll råkade jag springa på en taxichaufför som sa att det nu hade regnat klart och att morgondagen skulle ge mycket sol. Och han fick rätt! Morgonen därpå vaknade jag av några solstrålar som letat sig fram bakom de tunga balkongdraperierna. Nu ska här solas.

Snabbt som ögat kastade vi i oss frukosten och begav oss till de inbjudande solsängarna vid stranden. Denna gång utan tjocktröjan. Blickstilla låg vi där och sög i oss allt vad solsken heter. Våra arma och solfattiga kroppar visste inte till sig av glädje över att äntligen få insupa denna njutning. Nästa dag var det så dags att fara hem igen till ett Sverige som hade haft rekordvärme under tiden som vi låg på stranden och frös. Visst är det väl konstigt att man nästan inte unnar sina landsmän därhemma sol och värme när man själv är på semester någon annanstans? Jag ringde min väninna här i Sala och fick höra att värmen nästan var olidlig. Då sved det till och gjorde nästan lite ont. Men å andra sidan hade vi det mysigt i alla fall. Sju personer kan hitta på mycket tillsammans, med eller utan sol. Och något nattligt busliv märkte vi då inte av.

Till sist vill jag bara låta meddela att Pirjo på Via Direkt som jag skrev om härom sistens är ett föredöme. När jag kom hem från semestern låg där ett ursäktande brev med en värdecheck på 50 kronor. Det var snabba ryck, må jag säga. Svar direkt! Jag gjorde som hon sa och testade handdiskmedel på mina fläckar och de är nu nästan borta. Heja Pirjo!

Pia

Tvättmedel som inte håller måttet

Den här sommaren har jag försökt att vara en kritisk konsument. Det är banne mig inte så lätt alla gånger men nog så viktigt. Hur många gånger har man inte tänkt att reklamera en vara men det har liksom inte blivit av. Men nu bestämde jag mig att verkligen hävda mina rättigheter som konsument. Och faktum är att det har gått väldigt bra. Visserligen har jag ibland fått ta i lite men det har det varit värt.

Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar till ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.

Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet som bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.

Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.

För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.

Pia

Typ vaddå, bah?

Var med dottern till Tärnabadet en dag när det bara var stora vita moln som skymde solen. Här gäller det att ta tillvara på de få badtillfällen som står till buds en sommar som denna, och uppenbarligen var det fler än vi som tänkte samma sak. Mycket folk var det. Och ni vet hur det är när man ligger på en badstrand, det är omöjligt att inte höra vad andra pratar om hur gärna man än vill. Inte så att det stör mig, tvärtom, jag tycker att det är intressant att både se och höra hur människor kommunicerar med varandra och inte minst vilket språkbruk de väljer.

Ett är då säkert, mobilen används väldigt flitigt av väldigt många och samtalen är i bland väldigt avslöjande. Då kan det vara lite pinsamt att vara ”medhörning”. Annars handlar mycket av det som sägs på en badplats kring förhållningsregler, mest från mammor av någon anledning:
– Anton, du får inte hoppa ifrån kanten där. Hör nu vad mamma säger, det är djupt där!
– Om du fortsätter att tjata så åker vi hem. Mamma börjar bli trött på glasstjatet!
En del pappor finns där också men de håller ofta en lägre profil. De sitter där i sina strandstolar och läser sin kvällstidning och låter mammorna skälla. Men så plötsligt dimper det ner ett tjejgäng strax ovanför min filt. Kunde de vara runt fjorton femton år? Och tjejer i den åldern låter mest hela tiden. De tycks ha utvecklat ett speciellt sätt att kommunicera som kan vara svårt för andra, åtminstone för vuxna, att begripa. Men själva verkar de förstå precis allt. Just den här dagen var en av tjejerna upprörd över något som hade inträffat någon dag eller kväll tidigare. ( Som sagt, det var inte lätt att förstå vad som sades.)
– Å då bah, när han kom då bah, så sa jag bah att vaddå, Kolla? Inte han bah! Han sa typ bah att …näääh. Fy faann, baah! Jag bara dog.
De andra tjejerna satt andäktigt och lyssnade och blev mer och mer upprörda:
– Vilken typ, baah! Han va ju me henne också samtidit. Åh, guud! Å då bah, fatta hur mycke typ man gillar nån då?– Då sa ja bah att vaddå typ? Nörd bah! I huve.

Så där fortsatte samtalet. Himmel och pannkaka, tänkte jag. Är det så det kommer att låta om några år när dottern och hennes kompisar träffas? Redan nu försöker hon reta upp mig genom att böja verb helt galet, för hon vet att jag blir löjligt irriterad. Hon säger på ren trots aldrig gav utan gedde och varje gång jag rättar henne så drar hon till med något ännu värre som gavde eller något liknande. Som svensklärare får man kalla kårar och som mamma blir man tokig, men hon påstår bestämt att man får säga hur man vill. Undrar hur det skulle uppfattas om jag i mitt politiska arbete skulle böja verb som jag ville:
– Fredrik Reinfeldt gavde svenska folket falska förhoppningar om mera pengar i plånboken. Man skulle nästan våga påstå att han ljugde, eller i alla fall undanhållde sanningen. Den sången som alliansen sjungde under valrörelsen klingade falskt och innehållde bara en massa tomma löften.
Gud, så illa det låter. Men tänk om jag skulle äntra Riksdagens talarstol med 14-åringarnas sätt att uttrycka sig, hur skulle inte det låta?
– Herr Talman! I går bah, då va, så kom han bah, den dära chefen för Svärje, Fredrik eller nå sån´t, å han bah sa en massa saker. Jag fatta ingenting, typ! Ja mässa mina kompisar å dom fatta heller inget. Vaddå bra? Har de blivit bra, typ hos mig eller…? Nää, bah, dyrare fack, dyrare bilförsäkring typ. Nää, är man typ besviken eller är man typ besviken?

Jag är nästan säker på att talmannen skulle ta fram sitt röda kort, om han nu har något.

Pia

Ge ungdomarna en chans!

Satt och pratade med min dotter häromdagen om en partikollega. Hon kunde inte komma på vem det var trots att jag försökte beskriva honom på alla sätt och vis.
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.

Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.

Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.

Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.

Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.

De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.

Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.

Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...

Pia

Semestertider

Inte sådär försiktigt utan fullkomligt förfärligt VRÄKER regnet ner. Och överallt. Här åker man på semester till Öland med hopp om sol och bad. Icke då. Regnjacka på, paraplyet uppfällt och klamp i lervällingen, varenda dag.

Men det finns åtminstone en fördel med dåligt väder - jag kan med gott samvete läsa böcker när var och hur som helst. Borta är alla betänkanden och propositioner. Och det är med sorg i sinnet som jag nu "har gjort slut" med Stieg Larsson. Efter att ha läst, nej, jag menar efter att ha levt tillsammans med rollfigurerna Michael Blomqvist och Lisbeth Sallander i ett par månader är det över nu. Det finns visst inget mer. Helt ofattbart. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu klara mig? Jag säger bara lyllos alla ni som ännu inte har hunnit läsa de tre böckerna. Jag avundas er. Om ni bara visste vad ni har framför er.

Semester är också den tid när man inte alltid behöver tänka på klädsel och övriga yttre attribut. I lugn och ro kan jag schava omkring i mina mjukisbrallor och stora t-shirt och med håret på ända utan att det gör något. Ungefär så såg jag ut större delen av semesterveckan på Öland när han plötsligt en dag dök upp. En smärt, välklädd och proper man i sommarrock kom dragandes med en resväska på hjul. Den blöta leran skvätte runt hjulen och stänkte ner hans välputsade skor. Det måste vara Roland. Ni vet den där Robert Gustavsson-figuren från Karlstad vars liv kretsar kring dans och att få träffa idolen Carola. Till skillnad från den riktige Roland hade den här mannen inte mycket till hår men det som fanns var välansat.

Efter en dryg timme kommer han så ut ur sin hydda ombytt och klar. Svarta gabardinbyxor, en långärmad matchande pullover med en smårutig skjorta under där kragen syntes lite lagom mycket. Och svarta nyputsade skor. Glatt och käckt hälsar han på oss andra gråmulna lodisar som satt där med hängbak och kaffefläckade tröjor och med frisyrer som saknar namn. Nu skulle det dansas i logen på Lundegårds camping. Den årliga dansveckan där alla dansanta buggfreaks samlas.Han undrade om vi inte skulle med på en svängom. Det skulle ju bli fantastiskt trevligt för just denna kväll skulle Sven-Anders orkester spela, de som slagit igenom med hiten "Du är min kära" eller något i den vägen.

För det första hade jag ingen aning om det, och för det andra vet jag inte ens om de hette Sven-Anders, Knut-Urbans, Karl-Yngves eller något annat. Sorry. Samtidigt kan jag fascineras av vilka olika världar vi kan leva i. När jag åker land och rike runt för att delta på olika politiska sammankomster ägnar han sin tid till att resa land och rike runt för att dansa till olika dansband. När jag pratar betänkanden talar han om buggturer. Jag är inte det minsta intresserad av vare sig dansband eller buggturer och frågan är hur intresserad han är av politik? Men politik är kanske mer än att bara vilja, det kanske också är att dansa...

Pia

Rensning i rabatter bland annat

Nu ska det banne mig bli av. För tänk så lätt det är att skjuta på vissa saker. I morgon, kanske eller på tisdag eller så. Nej, nu ska de bort, alla dessa långskånker i rabatterna som saknar namn. Och allt nate. Och sist men inte minst har vi dessa…ja, vad heter de nu… kål någonting… ja, ni vet säkert vad jag menar. De där gröna bladväxterna vars rötsystem bara inte går att utrota. Det spelar ingen roll hur mycket rötter man än drar upp så finns det lika mycket kvar. Det är väl bara att förlika sig med tanken att de rackarna får vara kvar.

Men efter ett par tre timmars rensning kan man nu äntligen se de blommor som finns. Nu är inte jag någon fena på växter men pioner går det bara inte att ta miste på. Flera stora buskar tronar i min nyansade rabatt. Ett helt gäng svärdliljor har gaddat ihop sig i ena hörnet. Sedan står det ett par storväxta saker längs bak som jag bara inte vet vad de heter. Blommorna brukar i alla fall bli gula. Den stora jasminbusken börjar tyvärr tappa stinget för den här gången. Man kan nu bara ana den blomdoft som spred en sådan vällust för bara några veckor sedan.

I rabatterna finns mest perenner som säkert har funnits här i ett 50-tal år. Ganska behändigt, måste jag säga. De sköter sig rätt bra själva och det fina med kråksången är att de kommer tillbaka år efter år. Ska nog kolla med de förra husägarna vad alla växter heter, om man nu måste veta allt…

Upptäckte när jag stod där alldeles svartsotig av all jord att det inte bara var ogräs som rensades bort. En hel del tankar kring politiken och livet i övrigt blev också tuktade. I politikermyllan finns så många olika växtligheter att man i bland inte kan urskilja dem alla. Det där ordspråket om att man inte ser skogen för träden stämmer rätt bra in. Det är också svårt att veta vad som är ogräs eller inte. Med andra ord är det inte så lätt alla gånger att veta vilka politiska områden man bör lyfta fram.

Vem bestämmer vad som är viktigt, kan man ju undra? Är det medierna? Det finns ju frågor som medierna över huvudtaget inte bryr sig om men som är nog så viktiga. Biståndet är ju en sådan fråga. När hade Aftonbladet eller Expressen senast ett löp om biståndet? När hade vi politiker senast en debatt värd namnet om hur biståndspolitiken fungerar? Utrikespolitiken är ett annat område som tenderar att handla mer om Carl Bilds aktieaffärer än om våra åsikter i olika världsfrågor. Varför har det blivit så? Gud, vad jag saknar Anna Lindh!

Var förresten på bröllop i går. Min väninna gifte sig till slut efter 12 år som sambo med Erik. (Det var gång nummer två för de båda kom jag just på.) En borgerlig ceremoni och allt var så fint, förutom vädret då. Snabbt och enkelt och de sa ja båda två. Jag kan inte låta bli att beundra alla som gifter om sig kanske både en, två eller tre gånger. Varje gång har de lovat att älska varandra i nöd och i lust men av olika anledningar har löftet brutits. Ändå gör de ett nytt försök och kanske ännu ett försök. Det kanske är så det ska vara? Själv är jag ogift och lär nog så förbli. Har nog lite svårt att lova så där dyrt och heligt. Men man vet ju aldrig, större under har väl skett…?

Pia

Avslutning med lust och fägring stor...?

Den blomstertid nu kommer men lust och fägring stor. Uppklädda, förväntansfulla och lite rastlösa. Sista dagen. Avtackningarna klara. Papperscontainrarna överfulla för här har städats. Utskottspapper från tidig höst som har legat och ruvat. Bra-att-ha-papper som man inte vågat kasta och det där allmänna stöket som bara blir när skrivbordet är belamrat med allt från gem till EU-konstitutionen. Städa, städa, och se så fint det blev. Men ingen votering. Först efter debattens slut, som det heter. Kanske kl.17 eller kl.18 eller kl.19. Som traditionen bjuder så är det skatte-och finansutskottet som är sist ut i kammaren. Viktigt som bara den, förstås, men är de inte färdiga snart? Inget är ju som i väntans tider. Sista dagen på mandatperiodens första år.

Som Mona sa, nu har vi avverkat en fjärdedel så nu är det bara tre fjärdedelar kvar. Vad kan då vara värt att fira innan sommarlovsportarna öppnas för alla oss utarbetade ledamöter? På min dotters skolavslutningar brukar alltid rektorn påminna om att alla barn hela tiden lär sig nya saker men i olika takt och hur viktigt det är att få göra det. Är det mähånda så statsminister Reinfeldt resonerar när han har utvecklingssamtal med sina statsråd.

Som med arbetsmarknadsministern:- Vad duktig du har varit i år, Sven-Otto. Snabbt och flinkt fick du till de försämringar i a-kassan som vi lovade folket under valrörelsen. Bra jobbat. En guldstjärna till dig. Men farbror Fredrik blir lite gramse nu när du har narrats med din magisterexamen i USA. Sven-Otto vet väl att han inte får göra så? Nästa gång blir det skamvrån. Eller med näringsministern:- Jag tror bestämt att min Maud har slutat skratta? Vad beror det på? Har de andra varit dumma mot dig? Är det Hägglund eller har Björklund retat dig nu igen? Du vet hur pojkar kan vara. Inget att bry sig om. Hur har det gått med läxan? Få se nu, förenklade regler för småföretag var det ja. Jasså, blir de klara om lördag? Jaha. Jasså bidde det inte så många. Bidde det bara en tummetott? Jasså, jaha, ja, ja...Nästa lördag?Jasså, jaha, ja, ja...Eller med skolministern:- Här har vi klassens ljus. Oj, vilka framgångar min Jan har åstadkommit detta år! Ett klart MVG! Få se nu, folkpartist var det du var, men stämmer verkligen det? Jag tror nog att unge herr Björklund ska fundera lite över sin partitillhörighet under sommarlovet. Men jag är såå tacksam för den sänkta betygsåldern och för ordningen och redan som nu ska bli.

Äntligen! Nu kommer svenska elevers kunskaper bli såå mycket bättre och vi kommer att slå alla andra konkurrerande länder med hästlängder vid alla jämförelser. Jan kanske rent av kan få hoppa över en klass till hösten så duktig som du har varit.Eller med finansmarknadsministern:- Min bäste Mats. Hör du mig? Hallå? Folk har visst klagat över att du inte har lyssnat på kloka argument. Ja, du vet, det är väl det där med utförsäljningen av statliga bolag. Nej, jag sa inte förhatliga bolag jag sa statliga bolag. Mats, hör du mig? Jag vill ändå ge dig lite beröm.

Du gör ju precis som vi sa innan valet. Nej, inte galet. Mats, jag sa inte att det var galet, jag sa valet. Så, så, ut på sommarlov nu.Nej, usch, vad tramsigt. Inte håller de på så där, inte. Men jag undrar hur de tänker nu när människor inte längre tycks gilla vad de gör? Fredrik Reinfeldt gick ut och sa innan valet att alliansen skulle föra en socialdemokratisk politik fast mycket bättre än sossarna själva. Nu, såhär nio månader senare, undrar jag och många väljare med mig vad han egentligen menade. Var finns det socialdemokratiska i Reinfeldts, Leijonborgs, Olofssons och Hägglunds förda politik? Det tyder på att de inte har en aning om vad socialdemokrati är och aldrig någonsin kommer att förstå det. Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Det kan ni ge er på...Pia

Hushållsnära tjänster för vilka?

Förra veckan hände det. Applåder i kammaren. Från ledamöter. Efter en votering. Det har jag aldrig varit med om. Vi var många som blev något förundrade. Varför denna glädjeyttring? Jo, därför att hushållsnära tjänster nu kommer att bli skattesubventionerade. Och vilka var det då som applåderade så glatt? Det var de borgerliga ledamöterna som redan i dag har råd att betala för tjänsterna. Från åhörarläktaren var det tyst. Så frågan är om det är människor som verkligen är i behov av tjänsterna som kommer att köpa dem framöver, eller blir det de välbärgade som redan i dag köper den här typen av tjänster som kommer att dra den stora vinstlotten? 50 % av kostnaderna, eller max 50 000 kronor per vuxen och år, är vad som kommer att få dras av på skatten. (I Finland får man dra av max 21 500 kronor)Men det är lite intressant att se hur regeringen definierar begreppet hushållsnära tjänster?

Det kan vara städ-arbete, vård av kläder och hemtextilier och tvätt vid tvättinrättning. Så bra. Nu kan jag få göra avdrag för mina kavajer som jag brukar lämna på kemtvätten. Hushållsarbete kan även avse omsorg, tillsyn och annan personlig hjälp till barn, funktionshindrade, personer med varaktig sjukdom och äldre. Med andra ord blir det lättare att anställa barnflickor vitt. Det kanske är bra. Vidare står det att även snöskottning och återkommande enklare trädgårdsskötsel av tomt eller trädgård kan omfattas. Det låter intressant, tycker jag. För vem gillar att skotta sin snö eller att klippa sin gräsmatta eller att rensa sina rabatter? Jag gillar det inte men gör det i alla fall. Och faktum är att det känns rätt bra sådär efteråt att ha gjort det. Med det nya beslutet kommer jag att kunna köpa tjänsten rätt billigt om jag vill. Jag tror inte att jag vill det. Varför ska jag belasta skattebetalarna med min tomtskötsel? Det känns inte så rätt och riktigt att göra det. Och det är just det som är kruxet med hela den här reformen. Kommer skattesubventionen att hamna där den bäst behövs? Vilka är det som har behov av hushållsnära tjänster?

Är det samma människor som också kommer att köpa tjänsterna? Jag är inte så säker på det. Ta en ensamstående undersköterska med ett par barn som exempel. Hon eller han skulle säkerligen behöva både städ- och tvätthjälp och viss omsorg om barnen för att hinna med allt annat i livet. Kommer de att ha råd att köpa tjänsterna? Tveksamt med den lönen. Likaså en familj med flera barn och två vuxna varav den ena är långtidssjukskriven och den andra jobbar heltid. Där finns sannolikt ett behov men plånboken säger stopp. Det ekonomiska utrymmet finns inte.Samtidigt vet jag att vissa tycker att det här är bra. Det kanske kan göra tillvaron lite bekvämare för människor som ofta jobbar mer än heltid och bara inte hinner med allt annat som ska göras, och det blir mer legitimt tycker vissa att köpa tjänsterna nu. Och köpa dem vitt och inte svart.

Jag kan ha viss förståelse för sådana argument, men om det är den svarta arbetsmarknaden regeringen vill komma åt så tror jag man är ute och cyklar. Där behöver man ta ett helhetsgrepp om man verkligen menar allvar. Den svarta marknaden för hushållsnära tjänster uppskattas dessutom vara förhållandevis liten jämfört med andra näringar. Jag tror att det också kan finnas en risk med att använda skatterabatter som lockbete för att göra svarta marknader vita. Ska alla svarta marknader omfattas av subventioner oavsett verksamhet? Om inte, var drar vi gränsen?