Ge ungdomarna en chans!

Satt och pratade med min dotter häromdagen om en partikollega. Hon kunde inte komma på vem det var trots att jag försökte beskriva honom på alla sätt och vis.
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.

Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.

Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.

Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.

Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.

De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.

Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.

Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...

Pia