Typ vaddå, bah?

Var med dottern till Tärnabadet en dag när det bara var stora vita moln som skymde solen. Här gäller det att ta tillvara på de få badtillfällen som står till buds en sommar som denna, och uppenbarligen var det fler än vi som tänkte samma sak. Mycket folk var det. Och ni vet hur det är när man ligger på en badstrand, det är omöjligt att inte höra vad andra pratar om hur gärna man än vill. Inte så att det stör mig, tvärtom, jag tycker att det är intressant att både se och höra hur människor kommunicerar med varandra och inte minst vilket språkbruk de väljer.

Ett är då säkert, mobilen används väldigt flitigt av väldigt många och samtalen är i bland väldigt avslöjande. Då kan det vara lite pinsamt att vara ”medhörning”. Annars handlar mycket av det som sägs på en badplats kring förhållningsregler, mest från mammor av någon anledning:
– Anton, du får inte hoppa ifrån kanten där. Hör nu vad mamma säger, det är djupt där!
– Om du fortsätter att tjata så åker vi hem. Mamma börjar bli trött på glasstjatet!
En del pappor finns där också men de håller ofta en lägre profil. De sitter där i sina strandstolar och läser sin kvällstidning och låter mammorna skälla. Men så plötsligt dimper det ner ett tjejgäng strax ovanför min filt. Kunde de vara runt fjorton femton år? Och tjejer i den åldern låter mest hela tiden. De tycks ha utvecklat ett speciellt sätt att kommunicera som kan vara svårt för andra, åtminstone för vuxna, att begripa. Men själva verkar de förstå precis allt. Just den här dagen var en av tjejerna upprörd över något som hade inträffat någon dag eller kväll tidigare. ( Som sagt, det var inte lätt att förstå vad som sades.)
– Å då bah, när han kom då bah, så sa jag bah att vaddå, Kolla? Inte han bah! Han sa typ bah att …näääh. Fy faann, baah! Jag bara dog.
De andra tjejerna satt andäktigt och lyssnade och blev mer och mer upprörda:
– Vilken typ, baah! Han va ju me henne också samtidit. Åh, guud! Å då bah, fatta hur mycke typ man gillar nån då?– Då sa ja bah att vaddå typ? Nörd bah! I huve.

Så där fortsatte samtalet. Himmel och pannkaka, tänkte jag. Är det så det kommer att låta om några år när dottern och hennes kompisar träffas? Redan nu försöker hon reta upp mig genom att böja verb helt galet, för hon vet att jag blir löjligt irriterad. Hon säger på ren trots aldrig gav utan gedde och varje gång jag rättar henne så drar hon till med något ännu värre som gavde eller något liknande. Som svensklärare får man kalla kårar och som mamma blir man tokig, men hon påstår bestämt att man får säga hur man vill. Undrar hur det skulle uppfattas om jag i mitt politiska arbete skulle böja verb som jag ville:
– Fredrik Reinfeldt gavde svenska folket falska förhoppningar om mera pengar i plånboken. Man skulle nästan våga påstå att han ljugde, eller i alla fall undanhållde sanningen. Den sången som alliansen sjungde under valrörelsen klingade falskt och innehållde bara en massa tomma löften.
Gud, så illa det låter. Men tänk om jag skulle äntra Riksdagens talarstol med 14-åringarnas sätt att uttrycka sig, hur skulle inte det låta?
– Herr Talman! I går bah, då va, så kom han bah, den dära chefen för Svärje, Fredrik eller nå sån´t, å han bah sa en massa saker. Jag fatta ingenting, typ! Ja mässa mina kompisar å dom fatta heller inget. Vaddå bra? Har de blivit bra, typ hos mig eller…? Nää, bah, dyrare fack, dyrare bilförsäkring typ. Nää, är man typ besviken eller är man typ besviken?

Jag är nästan säker på att talmannen skulle ta fram sitt röda kort, om han nu har något.

Pia