Jul.Jul.

Dan före dan. Ögon som tindrar, barn som längtar efter tomten och sist men inte minst – julefrid. Men nejdå, verkligheten ser helt annorlunda ut. Ett evigt flängande. Slitna mammor och pappor som slår knut på sig själva för att hinna med allt bestyr, ungar som skriker och decemberlönen som är puts veck efter ett par dar. Och fint ska det vara. Helt plötsligt ska man städa i vrår som man i vanliga fall aldrig bryr sig om. ( Ve och fasa, det kan ju hoppa fram någon ogin liten vätte som ställer till elände inför den nalkande julfriden. )

Och julmat ska inhandlas så man nästan mår illa, så mycket gris till en och samma helg. Isch! När jag var liten köpte vi alltid en halv gris till julen som min mamma tog hand om. Allt skulle tas tillvara, inget fick gå till spillo. Så oavsett vad vi ungar tyckte så fick vi uthärda den fruktansvärda odören som kom av allt fett som mamma lät smälta i ugnen. Jag och mina syskon tyckte att det luktade gris i hela huset, men för mamma var det mumma att få ta hand om det finaste av ister till munkbaket.

Själv bakar jag sällan som ni vet och i år har jag inte ens fått till lussekatter som jag brukar. Men jag intalar mig själv att julen inte står och faller på mina bakverk. Faktum är att det känns rätt skönt att obstruera mot sig själv och sina måsten. Nästa år kanske, nej nästa år ska fler måsten få stryka på foten. Samtidigt fyller väl dessa julbestyr någon slags traditionell funktion, och det kan vara viktigt för många.

Men jag har svårt att köpa den glorifierande versionen av hur, ursäkta språkbruket, jäkla tindrande och gemytlig julen ska vara; familjen samlas, släkt och vänner sammanstrålar och allt är frid och fröjd. Där ska man sitta med stjärnglans i ögonen och konversera glatt med mostrar, fastrar och långväga kusiner som man inte har sagt ett ord till under året som gått. Det fungerar liksom inte. Någon hjärtlig samhörighet bara för att det är jul kan vara svår att få fram när man i stället kommer på sig själv med att längta till mellandagarna när allt är över.

Innan jag började som lärare på Naturbruksgymnasiet for jag runt i nästan alla skolor här i kommunen som lärarvikarie. Och av någon outgrundlig anledning insjuknade många lärare sådär ett par veckor före juluppehållet, precis i den tiden då det skulle julpysslas i varenda liten klass. Den som har varit lärarvikarie vet att man alltid måste vara beredd att improvisera och ha plan B, C och D i beredskap. Och som tur var hade jag en alldeles makalös fröken när jag gick i lågstadiet som var en fena på julpyssel. Prästfru var hon, gudbevars, och lät oss göra de mest fantastiska skapelser, och jag tror att min mamma fortfarande använder en del av dessa alster till jul.

Så med hull och hår kastade jag mig in i pysselhörnorna med min lågstadiefrökens alla uppslag i minnet. Här ska pysslas som vi gjorde på den gamla goda tiden. Men det visade sig vara svårare än jag hade trott. Alla ungar skulle ha hjälp samtidigt. Ett evigt ropande på
” fröken, fröken, kom och hjälp mig också.” Jag minns särskilt en vacker fönstertavla med en domherre på. Den behövde sys med två korta raksömmar, vilket jag tycker är en baggis, men det tyckte inte barnen. Jag tror ta mig tusan att jag fick sy varenda söm. Och inte nog med det, när den där jädra domherren skulle klistras på så förstod inte någon av eleverna hur det skulle gå till. Där fick jag sitta och klistra fåglar så det stod härliga till. När vi sedan skulle tillverka flätade hjärtan att hänga i granen gav jag upp.

Till nästa år ska jag försöka upptäcka den andliga dimensionen av julen med julevangelium och julotta. Då behövs varken lussekatter eller vackra tavlor med domherrar. Frid på jorden!
Pia