Nu är det bäst att ni hukar er alla borgare för nu är vi sossar riktigt på gång! Efter ett år i karantän höll jag på att säga, opposition menar jag förstås, så börjar vi nu hitta formen. Inte bara som opponenter utan också hur vi vill forma och driva vår egen politik. Att vinna nästa val är förstås ett viktigt mål för oss, men det handlar kanske ännu mer om att vinna människors förtroende i ett ännu längre perspektiv. Och för att det ska bli möjligt måste vi ha folk som är i rörelse. Vi är ju en folkrörelse, det får vi aldrig glömma.

Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?

Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ”nya” moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.

I fredags hade vi så vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda de än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.

Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.

Pia