Heja Ebba!

– Du, Pia. Nästan alla i min klass skulle rösta på moderaterna när vi hade skolval förra året. De var ju så himla bra, tyckte alla då. Men du, idag så är det bara två som skulle rösta på dem. Är inte det lite konstigt? undrade Ebba.

Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.

– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.

Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?

Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.

Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.

Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.

Pia