Varje måndag, onsdag och fredag är det lite ”fest” här i Sala. Då kommer nämligen allas vårt husorgan Sala Allehanda ut i våra brevlådor. Man bläddrar först lite förstrött igenom tidningen, stannar till vid sidan födda och döda och kollar om det är någon man känner. Går sedan vidare till insändarsidan och läser vad Salaborna tycker om politiken, om änderna i dammarna eller om buset på stan. Kommer så småningom fram till sidan två som varje måndag liknar det värsta polisprotokollet. Det är misshandel, stölder, fyllkörning, ja allt som har polisanmälts under helgen finns att läsa i tidningen. Intressant tycker många, skittråkigt, tycker jag.

Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de iklädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.

Och det har gått väldigt bra för Helen och Mari. Duktiga och lyckosamma frisörer som det hart när är omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.

Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.

Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.
- Jaha, vem har vi här då?
- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.
- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?
- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.
- Hallelujah, varsågod.
Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.
- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.

Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.

Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?

Pia