Nostalgi.

Efter 15 år träffades vi då äntligen, vi som tog vår examen på informationslinjen på högskolan i Örebro år 1992. ( Nu är högskolan ett minne blott, för nu tronar i stället ett pampigt universitet upp längs Tybbles slätter. ) Fantastiskt roligt att få träffas och höra vad alla gör nuförtiden och vad som hänt i övrigt under alla dessa år. Alla 23 hade förstås inte möjlighet att komma men vi var i alla fall 10 som ägnade ett och ett halvt dygn till att prata, prata och prata. Och det var nästan som då fast ändå inte. Vi har alla blivit något äldre och väldigt mycket mer erfarna och sånt sätter sina spår, både på gott och ont. Samtidigt så kändes alla igen. Annelie, Maria, Anita, Cattis och alla andra.

Rätt kul var det att höra vilka minnen som var och en har från den här tiden. Vi tillbringade i alla fall tre år tillsammans och samfällt kunde vi konstatera att de här åren har satt sin prägel på lite olika sätt. Själv minns jag mest alla härliga analytiska diskussioner som några av våra föreläsare inte älskade direkt. Det var i regel Annelie och Mona som drog i gång dem och vi andra hakade naturligtvis på. Och ofta fick vi till ett feministiskt perspektiv på frågorna utan att vi egentligen var så medvetna om det. Det föll sig rätt naturligt i en klass med endast fem killar.

Jag kommer ihåg när vår prefekt Stig-Arne berättade för oss att just den här klassen var rätt unik. Inte enbart för att vi var så många tjejer utan det faktum att våra fem killar valde att lägga sig helt platt. De märktes aldrig. De hävdade sig aldrig. De lät oss styra diskussionerna och allt annat med för den delen. Stig-Arne och hans kollegor kunde bara inte förstå hur det kunde komma sig. Vi andra tänkte nog inte så mycket på det, självupptagna som vi förmodligen var.

Men det har gått rätt bra för oss. Ett år efter vår examen hade vi en liten träff där vi skrev ned vad vi trodde att vi skulle göra om fem respektive tio år. Och det stämde ganska bra in för de flesta av oss. Jag hade tydligen skrivit att jag redan efter fem år skulle vara riksdagsledamot och efter tio år minister om Lena Hjelm-Wallén då hade slutat. Riksdagsledamot blev jag i alla fall.

Och alla minns vi vår Staffan Ekegren, författare från Örebro som var ansvarig för kursen Skapande skrivande. Han var faktiskt den som fick mig att våga börja meningar med ordet och. Jag har fått lära mig att man sätter kommatecken efter och, men för, att, ty och aldrig någonsin inleder en mening med dessa konjunktioner som de så käckt kallas. Men Staffan tyckte annat. Hans uppgifter var rätt roliga. Jag minns speciellt en, den om sopplunchen. Vi skulle med fyra meningar förmedla våra intryck av en sopplunch i goda vänners lag. Hur svårt som helst. Jag kom bara till slurp och imma på Monas glasögon. ( Inte Mona Sahlin )

En annan gång satt jag i damrummet på Sala Stadshotell och skulle med alla mina sinnen försöka fånga in lördagskvällen där. Mycket intressant både för synen, hörseln, känseln och ibland för smaken. Funderar över att göra något liknande någon gång med politiken. Hur smakar den? Hur luktar den? Hur känns den och hur ser den egentligen ut? Jag blir nog svaret skyldig ett tag till…

Pia