Tänk, vad man lär sig.

Mitt uppdrag är verkligen inte likt någonting annat. Det är hela tiden från det ena till det andra och det är väl det som är tjusningen med riksdagsuppdraget. Man får hela tiden anta nya utmaningar som ibland kan te sig helt omöjliga. Förra veckan var vi plenifria och slapp Stockholm, men i stället var det jobb på hemmaplan och det är ofta väldigt roligt. Som att hålla en personlig men politisk betraktelse över vad som händer i Sverige. Den möjligheten fick jag på fackförbundet ST:s lokala medlemsmöte i Västerås i måndags.

Nu sällar sig ST (facket som organiserar statligt anställda tjänstemän)visserligen till skaran opolitiska och det gör det kanske ännu mer intressant. Vad menar de med att vara opolitiska? Är det att inte ha åsikter? Är det att inte vara samhällskritisk? Är det att inte få tycka vilket politiskt parti som bäst företräder ens eget fackförbunds hjärtefrågor? I sådana fall begick ST:s medlemmar i Västerås grova klavertramp i måndags.

Vi hade mycket frejdiga men seriösa diskussioner kring ett antal olika politikområden och många tydliga åsikter lyftes fram, inte minst kring AMS och Försäkringskassans framtida uppdrag. Uppenbart är att tjänstemän som arbetar där vet väldigt lite vad regeringen vill med verksamheterna, vilket bevisar att alliansen inte är så intresserade av att diskutera detta ens med de medarbetare som berörs. Annars brukar regeringen ofta lyfta fram just medarbetarnas viktiga roll när det t ex handlar om effektiviseringar. Men det är som vanligt, höll jag på att säga, man säger en sak och gör någonting helt annat.

Något som bekymrar mig är vad t ex arbetsförmedlarnas kritik tar vägen. De framkom en rad kritiska synpunkter som medarbetare har framfört till sin ledning men som av någon outgrundlig anledning tycks stanna där. Vad beror det på? Arbetsförmedlarnas synpunkter är alldeles för värdefulla för att bara stoppas ner i någon byrålåda och glömmas bort. Kan någon ansvarig chef tala om för mig hur detta kan komma sig?

Jo, jag pratade om omöjliga uppdrag inledningsvis. Ett sådant fick jag för sådär ett par månader sedan och som skulle slutföras i onsdags. Jag skulle hålla föredrag om hur jag som ledamot i trafikutskottet ser på svensk åkerinäring och vilken uppgift de kan fylla i framtiden.

Ni vet hur det är när en förfrågan kommer, man tackar ja och tänker att det där hinner jag ta itu med längre fram. Och så helt plötsligt så var det bara tre dagar kvar. Där satt jag med den värsta av skrivkramp och visste inte var jag skulle börja. Men som tur är har man kollegor och andra sakkunniga kring sig som kan ett och annat så krampen släppte till slut. Nu är jag en sån som blir väldigt nyfiken när jag får veta något att jag gärna vill veta lite mer. Problemet med det är att det blir rätt så tidskrävande men oerhört lärorikt.

Inte kunde väl jag tänka mig att någonsin sitta och grubbla över boogietryckens fördelning, men det var precis vad jag gjorde plus en massa annat förstås. Det förväntas väl inte att jag ska kunna alla detaljer, men för att skapa förståelse och respekt för mina politiska visioner så kan det vara en fördel att åtminstone känna till vissa begrepp. Så snacka om att jag lärde mig mycket både inför och under den dagen. Och som sagt, det är ett privilegium att få träda in i många olika världar oavsett vad det än handlar om.

Pia