söndag 14 november 2010

Vad är det som händer?

Vad är det som händer i vårt parti? Kris- och krigsrubrikerna avlöser varandra. Några kräver partiledarens avgång, andra slåss för en ny politisk färdriktning med ett helt nytt ledarskap. Så kallade anonyma källor hävdar i medierna att ett antal huvuden kommer att rulla och att arbetet med pakter redan har påbörjats. Dramatiskt värre, om man får tro medierna. Och mitt i denna tumultartade process står människor och undrar vad som pågår inom det stora, starka och alltid så ansvarfulla socialdemokratiska partiet.

Och ansvar är ordet. Hur märkligt det än kan låta så är det just ansvar vi nu tar efter det mest katastrofala valresultatet någonsin. Ett val där endast 22 % av alla förvärvsarbetande röstade på vårt parti. I Stockholm var siffran så låg som 13 %. Vi är i ett krisläge, definitivt, och då måste det till mängder med självrannsakan och lite rätt och räfsarting. Att i det läget lägga all skuld på partiledaren vore att skjuta sig själv i foten. Vi i partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, bär ett kollektivt ansvar för denna valförlust. Därför är det klokt att vi ställer våra platser till förfogande och låter en valberedning ompröva både politik och ledarskap.

I partistyrelsen tillsatte vi för ett par månader sedan en kriskommission bestående av fyra analysgrupper. Deras uppdrag är att belysa allt ifrån hur vi kan förena krav på jämlikhet med stor valfrihet i välfärden till hur skattesystemet ska utformas för att nå full sysselsättning. Men den största utmaningen av de alla blir att skapa en trovärdig socialdemokratisk framtidsvision som människor attraheras av och känner tilltro till. Utan en sådan riskerar vårt folkrörelseparti att föra en alltmer tynande tillvaro.

Men vad hände då med allt förändringsarbete i rådslagsarbetet som engagerade tusentals medlemmar men även många utanför partiet? För ca 3 år sedan påbörjades vad som skulle bli det stora förändringsarbetet inom socialdemokratin. Varenda sten skulle vändas och nya förslag på gamla problem skulle levereras. Många spännande förslag presenterades men i praktiken bidde det knappt en tummetott.

Kongressbesluten hösten 2009 blev något av ett mischmasch med idel urvattnade kompromisser kring en rad viktiga politikområden. Vågade vi inte? Nej, jag tror inte det. Vi vågade inte bryta den nya mark som vi så väl hade behövt inför detta val. I stället valde vi att säga både ja och nej till det mesta. Hur förvirrande som helst. Var vi för eller emot friskolor? Var vi för eller emot privat ägande inom sjukvården? Och hur var det nu med vinstuttagen? Sa vi ja eller nej? Vilka var alla de jobb vi skulle skapa? Höjd fastighetsskatt, eller hur var det nu?

Möjligheternas land – javisst. Men då måste vi tydligt formulera innebörden av vad vi menar och lägga fram en lika tydlig strategi för hur vi ska nå dit. Och då ska alla med.

Pia

Inga kommentarer: