söndag 29 mars 2009

Välkomna Amanda och Alexandra.

Jippi! Vi har fått två nya partimedlemmar i Sala! Och det är minsann inte vilka som helst,
Det är Amanda och Alexandra, som jag har skrivit om tidigare. Dessa unga, begåvade, eftertänksamma, energiska och verbala tjejer har efter moget övervägande bestämt sig för att nu gå med i vårt Socialdemokratiska parti. Kloka som de är har de jämfört vårt program med vänsterns och fann att de hade mer gemensamt med oss. Kanonkul!

Men ni vet hur det brukar vara när ungdomar kommer in i politiken – de blir fullkomligt överösta med uppdrag från alla som tycker att det är såååå trevligt med yngre fägring. Ja, faktiskt, många äldre gentlemän brukar uttrycka sig så. Något de kanske inte alltid räknar med är att unga tjejer både kan vara snygga och smarta. Det brukar kunna komma som en liten överraskning…

Naturligtvis måste vi skärpa till oss och ta bättre hand om våra entusiastiska ungdomar, lågan ska ju brinna länge. Men det roliga med Amanda och Alexandra är att de redan verkar ha förutsett mycket av detta och räds inte ansvarstagandet. Tvärtom. De vill ha förtroende-uppdrag nu. Punkt. Här är det liksom inga diskussioner om de möjligtvis någon gång eventuellt skulle kunna tänka sig en liten ersättarplats någon stans. Nej, de vill ta plats nu. Punkt. Jag och Tommy Johansson hade ett snack med tjejerna i fredags och försökte varna lite grann för vad som kan hända när man blir offentlig person; påpassligheten från media, kommentarer från kompisar och lärare och snåriga och tuffa beslut som ibland måste fattas.

Men A & A tycks inte har några som helst problem med att hantera det. De har redan räknat ut vad som kommer att krävas och är införstådda med vad det kan komma att betyda. Det tycker bara att det verkar bli ännu mer spännande att vara politiskt aktiv. Kompromissa? Inga problem. De vet hur det går till i Utbildnings- och Arbetsmarknadsnämnden där de sitter som elevrepresentanter. Vad säger man? Girlpower! Go for it!

Annars ser det dystert ut på arbetsmarknaden för våra ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är nu uppe 24 procent! Horribla siffror! 40 procent av dessa ungdomar har inte ens avslutat någon gymnasieutbildning. Alltså, utan utbildning inget jobb. Det sambandet är rätt uppenbart. Men hallå, vad gör då Littorin, Olofsson och de andra ministrarna för att råda bot på eländet? Absolut ingenting. Nada. Rien. Nothing. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Visste ni det? Då går det liksom inte att enbart skylla på finanskrisen. Den finns överallt i världen i dag och trots det så har regeringarna i de allra flesta Europeiska länder lyckats betydligt bättre än den svenska högerregeringen.

Om de nu inte har något eget att komma med så skulle de åtminstone kunna köpa våra förslag. Vad sägs om ett Första-jobbet-avdrag till de arbetsgivare som anställer en arbetslös ungdom som aldrig har haft ett jobb tidigare? Eller 3000 praktikplatser i offentlig sektor för unga akademiker? Eller 3000 traineeplatser för unga i välfärden? Eller starta eget-bidrag? Eller 5000 lärlingsplatser? Eller fler högskoleplatser och fler platser på Komvux?

Om vi skulle styra Sverige idag så skulle de här förslagen bli verklighet. Frågan är vad de som faktiskt regerar idag har att komma med. Säg till om ni hör något.

Pia

söndag 22 mars 2009

Vad blir det av förskolan?

Snopet. Jag som trodde att det nu äntligen var vår. Men pyttsan, temperaturen orkar knappt ta sig över nollan och på nätterna är det minus. Häromdagen flög ett transträck över mitt hustak. De brukar göra det så här års för att samlas i stora flockar ute på den stora vattendränkta åkern ett par kilometer härifrån. Men plötsligt ändrade de färdriktning och vände tillbaka, som om de insåg det vanskliga med att stå och frysa på ett snötäckt åkerlandskap. Och jag förstår dem. Om man har möjlighet att välja mellan envis vinterkyla och värmande vårsol så är valet rätt givet. Det behöver man inte ens vara trana för att inse.

På tal om vansklighet så passar det epitetet väl in på den barnomsorgsproposition som utbildningsminister Björklund nu har lagt fram. Han vill att det ska bli fritt fram för vem som helst att öppna egen barnomsorg. För att det ska vara praktiskt möjligt vill han sätta samma prislapp på alla barn. 84 000 kronor per barn och ska kommunerna betala i en s. k barnomsorgspeng.

Och bråttom är det, redan 1 juli ska reformen träda i kraft. Det påstås att trycket är stort från föräldrahåll. Jasså? Antal barn i förskolan har genom åren ökat konstant, medan efterfrågan på annan verksamhet minskat, trots att det fortfarande finns möjlighet att välja familjedaghem för dem som önskar.

I stället för pedagogisk verksamhet väljer regeringen begreppet annan pedagogisk omsorg. Några krav på att det ska finnas barnskötare eller förskolelärare behöver då inte ställas. Björklund tycker alltså att den pedagogiska förskoleverksamheten inte är mer värd än vilken annan barnomsorgsverksamhet som helst. Vad tror ni då kommer att hända med nivån på den utbildade personalen, på lokalerna och utrustningen som finns på våra förskolor? Jag är rädd för att den kommer att sänkas betydligt.

Det kan också finnas risk för att den fria etableringsrätten leder till att mindre bra och genomtänkta verksamheter etableras. Barnomsorgspengen kan därför få negativa konsekvenser för många barn. I den svenska förskolan bildar lärandet och omsorg en helhet, som är en grundpelare i den hyllade svenska förskolepedagogiken. Att det här unika synsättet riskerar att gå förlorad tycks inte bekymra utbildningsminister Björklund det minsta.

Och hur pedagogisk är en annan pedagogisk omsorg i förhållande till förskolan? Det sägs något om att det är viktigt att stimulera barns språkliga och matematiska utveckling oavsett verksamhetsform. Javisst, men barnomsorgspengen öppnar ju för nya former av barnomsorg som kommer att sakna förutsättningar att erbjuda sådan stimulans.

Det är också märkligt att det inte sägs ett dyft om barns rätt till utbildning och deras behov av att lära och utvecklas i en trygg och stimulerande miljö, som enligt FN:s konvention är en mänsklig rättighet.

Vi socialdemokrater tycker precis som de flesta föräldrar att förskolan är jätteviktig och där ska alla barn ges samma möjlighet att utvecklas och ha roligt tillsam­mans med andra barn. Inga barn ska utestängas. Därför vill vi fortsätta att satsa på den pedagogiska verksamheten på våra förskolor, på fritids och på den öppna förskolan. Våra barn är värda mer än en flummig barnomsorgspeng.

Pia

söndag 15 mars 2009

Sjöfart eller sjuksköterskor?

Kommunal medfinansiering är ett begrepp som de borgerliga politikerna håller kärt och som de gärna kramar om lite extra. Och vad är nu detta, kanske du undrar? Jo, det handlar helt enkelt om att låta kommuner och landsting vara med och betala vägar, järnvägar och sjöfart som är statens åtaganden. För bara några månader sedan var det inte tillåtet för kommuner att lämna bidrag till infrastruktur som inte direkt ligger i anslutning till den egna kommun-gränsen. Den lagen har nu majoriteten i Riksdagen ändrat så att det nu är fullt möjligt att kräva kommuner och landsting på pengar för i princip all statlig infrastruktur.

Men det intressanta är att det klart och tydligt står i lagtexten att det är en frivillig uppgift för kommuner och landsting att lämna bidrag till statlig infrastruktur. Man får lämna men man måste inte. Det måste väl ändå betyda att ingen kan tvinga någon att lämna bidrag, oavsett orsak. Ändå framhärdar borgerliga riksdagspolitiker att om inte kommunerna är beredda att betala så blir det heller inga statliga pengar. Lagen säger en sak och borgerliga politiker något annat. Som vanligt, med andra ord.

Utbyggnad av slussen i Södertälje är ett objekt som just nu är föremål för kommunal medfinansiering. Den utbyggnaden är i princip ett måste för Mälarhamnars framtid så att de nya och betydligt större fartygen kan ta sig igenom kanalen. I dag är det en omöjlighet. I samband med en utbyggnad kan man också se till att öka vattenavtappningen från Mälaren, för annars riskerar stora delar av Mälardalen att hamna under vatten om det faller s.k. 100-års regn.

Nu kräver Västeråsmoderaten Staffan Anger prompt att både Västerås och Köping ska vara med och betala kalaset. Någonstans mellan 75-100 miljoner kronor anser han kan vara rimligt. Men, Staffan, hur var det nu med frivilligheten? Varje gång jag tar upp den diskussionen hänvisar han till näringsdepartementet och till statssekreterare Leif Zetterberg som, enligt Anger, säger att det inte blir någon statlig satsning om inte kommunerna pytsar in eget kapital.

Jag ställde frågan om kommunal medfinansiering till statsministern på hans frågestund den 15:e februari i år. Svaret jag fick den här gången (jag har faktiskt frågat honom om detta en gång tidigare) var följande:
”Det är klart att vi är beredda att lyssna om någon nu säger sig vilja ompröva detta och koncentrerar sina resurser till kärnan av välfärden. Det är för övrigt någonting som jag uppmuntrar alla som är aktiva i kommuner och landsting att nu överväga – att säkerställa att kärnverksamheterna har sina resurser och att annat får står tillbaka.”

Detta säger statsministern medan både Anger och Zetterberg påstår annat. Vem tusan ska man lita på? Eller ska en utbyggnad av slussen betraktas som kärnverksamhet? Knappast. En sak är då säker, kommuner och landsting har inte råd med statlig infrastruktur. Man har inte ens resurser för att klara av sina egna åtaganden som skolan, vården och omsorgen. Här vankas det varsel av stora mått framöver om inget görs. Hur många förskolelärare, undersköterskor eller gymnasielärare ska behöva sägas upp innan regeringen är nöjd? Eller är det verkligen meningen att kommunerna ska välja mellan sjöfart och sjuksköterskor, mellan väg och vård?

Nej, gå du ut och uppmana alla aktiva i kommuner och landsting om att säkerställa resurserna till kärnverksamheten och avstå från annat, Fredrik Reinfeldt. Börja gärna i Västerås.

Pia

söndag 8 mars 2009

Hon heter Gun.

Så här på den Internationella Kvinnodagen vill jag ta tillfället i akt att berätta om en fantastisk kvinnlig verkställande direktör som heter Gun Petterson. Hon leder arbetet på Sala Kaross, ett företag med runt 70 anställda som tillverkar skräddarsydda skåp till lastbilar. Största kunden har varit Posten med de stora gula skåpbilarna ni vet, men vad som händer framöver med den kunden står skrivet i stjärnorna. Svenska posten har ju gått samman med den Danska posten. Vem vet, det kanske blir en gul variant av Dannebrogen…

Är det någonstans man märker av konjunktursvängningar så är det här på Sala Kaross och just nu är det tungt. Men Gun har varit med länge i företaget och har sett goda och dåliga tider komma och gå. Hon är en sann optimist som vägrar att ge upp och hon älskar sin personal. Har det vänt tidigare så kommer det vända igen, är hennes måtto. Och hon utstrålar lugn, säkerhet och framtidstro. Jodå, visst har det hänt att även hon har vaknat halv tre på natten och undrat över hur det ska gå, men de tankarna knöcklar hon ihop och kastar bort i någon mörk vrå.

Gun Pettersson gillar när politiker kommer på besök till företaget, och det Gun gillar det smittar av sig på alla andra på företaget. Och det märks verkligen. Det är en härlig familjär stämning där allvarliga samtal bryts mot mer skämtsamma tongångar. Respektfullt, glatt och många intressanta diskussionsämnen.
– Man orkar inte var dyster och tänka på kriser hela tiden. Vi måste våga se framåt, säger Gun som den självklaraste saken i världen.

Och det är många på Karossen som vittnar om att man är trött på alla krisrapporteringar. Jag pratar med många på verkstadsgolvet som bara ruskar på huvudet.
– Hur sjutton ska man orka med vardagen om man ska ta in allt som sägs i TV eller som står i tidningarna om kriser i hela världen? Här gäller det att ta en dag i sänder, som en medarbetare uttryckte det.

Kritiska röster hördes, mycket kring Metalls räddningsplan om att gå ned i arbetstid till 80 %. Någon tyckte att jag borde se till att inte verkställa det förslaget, ett mandat som jag som Riksdagsledamot dock saknar. Jag fick hänvisa till Karossens egen Metallklubbs nyvalde ordförande Niklas 21 år. Jo, ni läste rätt. Killen är bara 21 år, men trots sin ringa ålder tycks han ha fullständig kontroll över avtal och egenavgiften som nu kommer att höjas. Regeringens begåvade förslag om egenavgifter till a-kassan får ju konsekvensen att ju fler arbetslösa inom ditt fackförbund desto högre avgift. Som om det vore fackens fel att arbetslösheten stiger.

Men inget från Rosenbad förvånar mig längre. De är så här. Är du arbetslös så är det ditt eget fel och du får betala mer i skatt, är du sjuk så får du skylla dig själv och betala mer i skatt. Om du är pensionär så kommer en skattehöjning som ett brev på posten. Att du har jobbat hela ditt liv räknas inte, du jobbar ju inte nu.

Oavsett den borgerliga regeringen så är då en sak säker - Sverige, Europa och världen behöver fler verkställande direktörer som Gun Pettersson som värnar sina anställda och vågar tro på framtiden. Det kanske vore något för bilindustrin att fundera över.

Pia

söndag 1 mars 2009

Om du var kung.

Vilken tur att jag nog aldrig kommer att gifta mig. För tänk om mitt stackars gemål skulle behöva förnedras på samma sätt som han, Daniel Westling? Tänk att behöva fråga hela svenska folket om man har valt rätt, om folket tycker att min eventuellt tilltänkte är den rätte för mig, och om man anser att han är tillräckligt röd? Och tänk om majoriteten skulle svara nej? Vad gör jag då? Kan jag riskera att förlora valet om jag ändå slår till, eller vadå?

För att inte tala om alla löpsedlar. Tänk att bokstavligen behöva hänga ut bilder på sin tilltänkte på ta mig tusan varenda liten ledig väggyta? Att behöva vara lockbetet på allt från Hänt i veckan till Dagens Industri. Och tänk om det skulle dyka upp en bild som varken var till hans eller min fördel? Tänk om folket skulle stå och skratta? För att inte tala om att behöva fråga statsminister Reinfeldt om lov, som den ålderdomliga successionsordningen kräver! Grymma tanke.

Men det här är ju bara löjan. För det första kommer jag sannolikt inte att knyta några Hymens band och för det andra så är det ju bara kungligheter som råkar ut för den här typen av pöbel. Tack och lov för det. Men visst är det väl ändå något märkligt? Vi skriver år 2009 och trots allt snack om demokrati och människors lika värde så vet inte en stor del av det svenska folket och en lika stor del av den svenska journalistkåren till sig av förtjusning nu när det stundar kungligt bröllop. Äntligen, tycker många. (Tror dock inte att Fylking har uttryckt sig så denna gång).

Detta ”äntligen” kan däremot vara rätt intressant att analysera. Många kanske menar att det var på tiden att hon nu äntligen har gått och stadgat sig. Andra kanske tycker att det var på tiden att hon äntligen valde en icke-blåblodig ung man. Skvallertidningarnas jublande äntligen är nog det som har låtit mest. Nu har de sin framtid säkrad, tror de i varje fall. Men det finns förstås de som också förfasar sig över hennes ack så simpla val. Det rojalistiska blodet riskerar att tunnas ut. Hemska tanke.

Nu är han visst en renlevnadsmänniska, denne Daniel Westling, men det slog mig häromdagen, vad övrigt känner vi till om Ockelbos stolthet? Om det nu ändå är så att svenska folket, ska tycka till så skulle jag vilja veta följande:
1. Om du vore kung skulle du avskaffa vårdnadsbidraget?
2. Om du vore kung skulle du hellre bygga vindkraft än kärnkraft?
3. Om du vore kung skulle du hellre satsa på jobb och utbildning än att sänka skatten?
4. Om du vore kung skulle du hellre satsa på mer personal i barnomsorgen och i skolan än att sänka skatten?
5. Om du vore kung skulle du då avskaffa monarkin?

Om han skulle svara ja på dessa fem frågor skulle jag skrika ett rungande ja till Vickan, han är den rätte. Attans också, han kommer ju bara bli en prins, kom jag på. Och vad är väl blott en prins (om han nu inte har varit en groda i sitt tidigare liv)…

Och vet ni vad? Det sägs att allas vår egen Maud Olofsson har lämnat sitt godkännande till att vi, Sveriges skattebetalare, ska stå för bröllopsnotan på dryga 22 miljoner kronor. Kan det verkligen vara sant? Har precis för mig att samma Olofsson nyligen basunerade ut att vi skulle vara rädda om skattebetalarnas pengar. Då gällde det bara 15 000 jobb inom fordonsindustrin. Nu gäller det ju kungabalen. Det är skillnad det.

Pia