Var med dottern till Tärnabadet en dag när det bara var stora vita moln som skymde solen. Här gäller det att ta tillvara på de få badtillfällen som står till buds en sommar som denna, och uppenbarligen var det fler än vi som tänkte samma sak. Mycket folk var det. Och ni vet hur det är när man ligger på en badstrand, det är omöjligt att inte höra vad andra pratar om hur gärna man än vill. Inte så att det stör mig, tvärtom, jag tycker att det är intressant att både se och höra hur människor kommunicerar med varandra och inte minst vilket språkbruk de väljer.
Ett är då säkert, mobilen används väldigt flitigt av väldigt många och samtalen är i bland väldigt avslöjande. Då kan det vara lite pinsamt att vara ”medhörning”. Annars handlar mycket av det som sägs på en badplats kring förhållningsregler, mest från mammor av någon anledning:
– Anton, du får inte hoppa ifrån kanten där. Hör nu vad mamma säger, det är djupt där!
– Om du fortsätter att tjata så åker vi hem. Mamma börjar bli trött på glasstjatet!
En del pappor finns där också men de håller ofta en lägre profil. De sitter där i sina strandstolar och läser sin kvällstidning och låter mammorna skälla. Men så plötsligt dimper det ner ett tjejgäng strax ovanför min filt. Kunde de vara runt fjorton femton år? Och tjejer i den åldern låter mest hela tiden. De tycks ha utvecklat ett speciellt sätt att kommunicera som kan vara svårt för andra, åtminstone för vuxna, att begripa. Men själva verkar de förstå precis allt. Just den här dagen var en av tjejerna upprörd över något som hade inträffat någon dag eller kväll tidigare. ( Som sagt, det var inte lätt att förstå vad som sades.)
– Å då bah, när han kom då bah, så sa jag bah att vaddå, Kolla? Inte han bah! Han sa typ bah att …näääh. Fy faann, baah! Jag bara dog.
De andra tjejerna satt andäktigt och lyssnade och blev mer och mer upprörda:
– Vilken typ, baah! Han va ju me henne också samtidit. Åh, guud! Å då bah, fatta hur mycke typ man gillar nån då?– Då sa ja bah att vaddå typ? Nörd bah! I huve.
Så där fortsatte samtalet. Himmel och pannkaka, tänkte jag. Är det så det kommer att låta om några år när dottern och hennes kompisar träffas? Redan nu försöker hon reta upp mig genom att böja verb helt galet, för hon vet att jag blir löjligt irriterad. Hon säger på ren trots aldrig gav utan gedde och varje gång jag rättar henne så drar hon till med något ännu värre som gavde eller något liknande. Som svensklärare får man kalla kårar och som mamma blir man tokig, men hon påstår bestämt att man får säga hur man vill. Undrar hur det skulle uppfattas om jag i mitt politiska arbete skulle böja verb som jag ville:
– Fredrik Reinfeldt gavde svenska folket falska förhoppningar om mera pengar i plånboken. Man skulle nästan våga påstå att han ljugde, eller i alla fall undanhållde sanningen. Den sången som alliansen sjungde under valrörelsen klingade falskt och innehållde bara en massa tomma löften.
Gud, så illa det låter. Men tänk om jag skulle äntra Riksdagens talarstol med 14-åringarnas sätt att uttrycka sig, hur skulle inte det låta?
– Herr Talman! I går bah, då va, så kom han bah, den dära chefen för Svärje, Fredrik eller nå sån´t, å han bah sa en massa saker. Jag fatta ingenting, typ! Ja mässa mina kompisar å dom fatta heller inget. Vaddå bra? Har de blivit bra, typ hos mig eller…? Nää, bah, dyrare fack, dyrare bilförsäkring typ. Nää, är man typ besviken eller är man typ besviken?
Jag är nästan säker på att talmannen skulle ta fram sitt röda kort, om han nu har något.
Pia
fredag 27 juli 2007
tisdag 17 juli 2007
Ge ungdomarna en chans!
Satt och pratade med min dotter häromdagen om en partikollega. Hon kunde inte komma på vem det var trots att jag försökte beskriva honom på alla sätt och vis.
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.
Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.
Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.
Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.
Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.
De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.
Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.
Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...
Pia
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.
Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.
Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.
Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.
Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.
De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.
Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.
Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...
Pia
måndag 9 juli 2007
Semestertider
Inte sådär försiktigt utan fullkomligt förfärligt VRÄKER regnet ner. Och överallt. Här åker man på semester till Öland med hopp om sol och bad. Icke då. Regnjacka på, paraplyet uppfällt och klamp i lervällingen, varenda dag.
Men det finns åtminstone en fördel med dåligt väder - jag kan med gott samvete läsa böcker när var och hur som helst. Borta är alla betänkanden och propositioner. Och det är med sorg i sinnet som jag nu "har gjort slut" med Stieg Larsson. Efter att ha läst, nej, jag menar efter att ha levt tillsammans med rollfigurerna Michael Blomqvist och Lisbeth Sallander i ett par månader är det över nu. Det finns visst inget mer. Helt ofattbart. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu klara mig? Jag säger bara lyllos alla ni som ännu inte har hunnit läsa de tre böckerna. Jag avundas er. Om ni bara visste vad ni har framför er.
Semester är också den tid när man inte alltid behöver tänka på klädsel och övriga yttre attribut. I lugn och ro kan jag schava omkring i mina mjukisbrallor och stora t-shirt och med håret på ända utan att det gör något. Ungefär så såg jag ut större delen av semesterveckan på Öland när han plötsligt en dag dök upp. En smärt, välklädd och proper man i sommarrock kom dragandes med en resväska på hjul. Den blöta leran skvätte runt hjulen och stänkte ner hans välputsade skor. Det måste vara Roland. Ni vet den där Robert Gustavsson-figuren från Karlstad vars liv kretsar kring dans och att få träffa idolen Carola. Till skillnad från den riktige Roland hade den här mannen inte mycket till hår men det som fanns var välansat.
Efter en dryg timme kommer han så ut ur sin hydda ombytt och klar. Svarta gabardinbyxor, en långärmad matchande pullover med en smårutig skjorta under där kragen syntes lite lagom mycket. Och svarta nyputsade skor. Glatt och käckt hälsar han på oss andra gråmulna lodisar som satt där med hängbak och kaffefläckade tröjor och med frisyrer som saknar namn. Nu skulle det dansas i logen på Lundegårds camping. Den årliga dansveckan där alla dansanta buggfreaks samlas.Han undrade om vi inte skulle med på en svängom. Det skulle ju bli fantastiskt trevligt för just denna kväll skulle Sven-Anders orkester spela, de som slagit igenom med hiten "Du är min kära" eller något i den vägen.
För det första hade jag ingen aning om det, och för det andra vet jag inte ens om de hette Sven-Anders, Knut-Urbans, Karl-Yngves eller något annat. Sorry. Samtidigt kan jag fascineras av vilka olika världar vi kan leva i. När jag åker land och rike runt för att delta på olika politiska sammankomster ägnar han sin tid till att resa land och rike runt för att dansa till olika dansband. När jag pratar betänkanden talar han om buggturer. Jag är inte det minsta intresserad av vare sig dansband eller buggturer och frågan är hur intresserad han är av politik? Men politik är kanske mer än att bara vilja, det kanske också är att dansa...
Pia
Inte sådär försiktigt utan fullkomligt förfärligt VRÄKER regnet ner. Och överallt. Här åker man på semester till Öland med hopp om sol och bad. Icke då. Regnjacka på, paraplyet uppfällt och klamp i lervällingen, varenda dag.
Men det finns åtminstone en fördel med dåligt väder - jag kan med gott samvete läsa böcker när var och hur som helst. Borta är alla betänkanden och propositioner. Och det är med sorg i sinnet som jag nu "har gjort slut" med Stieg Larsson. Efter att ha läst, nej, jag menar efter att ha levt tillsammans med rollfigurerna Michael Blomqvist och Lisbeth Sallander i ett par månader är det över nu. Det finns visst inget mer. Helt ofattbart. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu klara mig? Jag säger bara lyllos alla ni som ännu inte har hunnit läsa de tre böckerna. Jag avundas er. Om ni bara visste vad ni har framför er.
Semester är också den tid när man inte alltid behöver tänka på klädsel och övriga yttre attribut. I lugn och ro kan jag schava omkring i mina mjukisbrallor och stora t-shirt och med håret på ända utan att det gör något. Ungefär så såg jag ut större delen av semesterveckan på Öland när han plötsligt en dag dök upp. En smärt, välklädd och proper man i sommarrock kom dragandes med en resväska på hjul. Den blöta leran skvätte runt hjulen och stänkte ner hans välputsade skor. Det måste vara Roland. Ni vet den där Robert Gustavsson-figuren från Karlstad vars liv kretsar kring dans och att få träffa idolen Carola. Till skillnad från den riktige Roland hade den här mannen inte mycket till hår men det som fanns var välansat.
Efter en dryg timme kommer han så ut ur sin hydda ombytt och klar. Svarta gabardinbyxor, en långärmad matchande pullover med en smårutig skjorta under där kragen syntes lite lagom mycket. Och svarta nyputsade skor. Glatt och käckt hälsar han på oss andra gråmulna lodisar som satt där med hängbak och kaffefläckade tröjor och med frisyrer som saknar namn. Nu skulle det dansas i logen på Lundegårds camping. Den årliga dansveckan där alla dansanta buggfreaks samlas.Han undrade om vi inte skulle med på en svängom. Det skulle ju bli fantastiskt trevligt för just denna kväll skulle Sven-Anders orkester spela, de som slagit igenom med hiten "Du är min kära" eller något i den vägen.
För det första hade jag ingen aning om det, och för det andra vet jag inte ens om de hette Sven-Anders, Knut-Urbans, Karl-Yngves eller något annat. Sorry. Samtidigt kan jag fascineras av vilka olika världar vi kan leva i. När jag åker land och rike runt för att delta på olika politiska sammankomster ägnar han sin tid till att resa land och rike runt för att dansa till olika dansband. När jag pratar betänkanden talar han om buggturer. Jag är inte det minsta intresserad av vare sig dansband eller buggturer och frågan är hur intresserad han är av politik? Men politik är kanske mer än att bara vilja, det kanske också är att dansa...
Pia
söndag 1 juli 2007
Rensning i rabatter bland annat
Nu ska det banne mig bli av. För tänk så lätt det är att skjuta på vissa saker. I morgon, kanske eller på tisdag eller så. Nej, nu ska de bort, alla dessa långskånker i rabatterna som saknar namn. Och allt nate. Och sist men inte minst har vi dessa…ja, vad heter de nu… kål någonting… ja, ni vet säkert vad jag menar. De där gröna bladväxterna vars rötsystem bara inte går att utrota. Det spelar ingen roll hur mycket rötter man än drar upp så finns det lika mycket kvar. Det är väl bara att förlika sig med tanken att de rackarna får vara kvar.
Men efter ett par tre timmars rensning kan man nu äntligen se de blommor som finns. Nu är inte jag någon fena på växter men pioner går det bara inte att ta miste på. Flera stora buskar tronar i min nyansade rabatt. Ett helt gäng svärdliljor har gaddat ihop sig i ena hörnet. Sedan står det ett par storväxta saker längs bak som jag bara inte vet vad de heter. Blommorna brukar i alla fall bli gula. Den stora jasminbusken börjar tyvärr tappa stinget för den här gången. Man kan nu bara ana den blomdoft som spred en sådan vällust för bara några veckor sedan.
I rabatterna finns mest perenner som säkert har funnits här i ett 50-tal år. Ganska behändigt, måste jag säga. De sköter sig rätt bra själva och det fina med kråksången är att de kommer tillbaka år efter år. Ska nog kolla med de förra husägarna vad alla växter heter, om man nu måste veta allt…
Upptäckte när jag stod där alldeles svartsotig av all jord att det inte bara var ogräs som rensades bort. En hel del tankar kring politiken och livet i övrigt blev också tuktade. I politikermyllan finns så många olika växtligheter att man i bland inte kan urskilja dem alla. Det där ordspråket om att man inte ser skogen för träden stämmer rätt bra in. Det är också svårt att veta vad som är ogräs eller inte. Med andra ord är det inte så lätt alla gånger att veta vilka politiska områden man bör lyfta fram.
Vem bestämmer vad som är viktigt, kan man ju undra? Är det medierna? Det finns ju frågor som medierna över huvudtaget inte bryr sig om men som är nog så viktiga. Biståndet är ju en sådan fråga. När hade Aftonbladet eller Expressen senast ett löp om biståndet? När hade vi politiker senast en debatt värd namnet om hur biståndspolitiken fungerar? Utrikespolitiken är ett annat område som tenderar att handla mer om Carl Bilds aktieaffärer än om våra åsikter i olika världsfrågor. Varför har det blivit så? Gud, vad jag saknar Anna Lindh!
Var förresten på bröllop i går. Min väninna gifte sig till slut efter 12 år som sambo med Erik. (Det var gång nummer två för de båda kom jag just på.) En borgerlig ceremoni och allt var så fint, förutom vädret då. Snabbt och enkelt och de sa ja båda två. Jag kan inte låta bli att beundra alla som gifter om sig kanske både en, två eller tre gånger. Varje gång har de lovat att älska varandra i nöd och i lust men av olika anledningar har löftet brutits. Ändå gör de ett nytt försök och kanske ännu ett försök. Det kanske är så det ska vara? Själv är jag ogift och lär nog så förbli. Har nog lite svårt att lova så där dyrt och heligt. Men man vet ju aldrig, större under har väl skett…?
Pia
Men efter ett par tre timmars rensning kan man nu äntligen se de blommor som finns. Nu är inte jag någon fena på växter men pioner går det bara inte att ta miste på. Flera stora buskar tronar i min nyansade rabatt. Ett helt gäng svärdliljor har gaddat ihop sig i ena hörnet. Sedan står det ett par storväxta saker längs bak som jag bara inte vet vad de heter. Blommorna brukar i alla fall bli gula. Den stora jasminbusken börjar tyvärr tappa stinget för den här gången. Man kan nu bara ana den blomdoft som spred en sådan vällust för bara några veckor sedan.
I rabatterna finns mest perenner som säkert har funnits här i ett 50-tal år. Ganska behändigt, måste jag säga. De sköter sig rätt bra själva och det fina med kråksången är att de kommer tillbaka år efter år. Ska nog kolla med de förra husägarna vad alla växter heter, om man nu måste veta allt…
Upptäckte när jag stod där alldeles svartsotig av all jord att det inte bara var ogräs som rensades bort. En hel del tankar kring politiken och livet i övrigt blev också tuktade. I politikermyllan finns så många olika växtligheter att man i bland inte kan urskilja dem alla. Det där ordspråket om att man inte ser skogen för träden stämmer rätt bra in. Det är också svårt att veta vad som är ogräs eller inte. Med andra ord är det inte så lätt alla gånger att veta vilka politiska områden man bör lyfta fram.
Vem bestämmer vad som är viktigt, kan man ju undra? Är det medierna? Det finns ju frågor som medierna över huvudtaget inte bryr sig om men som är nog så viktiga. Biståndet är ju en sådan fråga. När hade Aftonbladet eller Expressen senast ett löp om biståndet? När hade vi politiker senast en debatt värd namnet om hur biståndspolitiken fungerar? Utrikespolitiken är ett annat område som tenderar att handla mer om Carl Bilds aktieaffärer än om våra åsikter i olika världsfrågor. Varför har det blivit så? Gud, vad jag saknar Anna Lindh!
Var förresten på bröllop i går. Min väninna gifte sig till slut efter 12 år som sambo med Erik. (Det var gång nummer två för de båda kom jag just på.) En borgerlig ceremoni och allt var så fint, förutom vädret då. Snabbt och enkelt och de sa ja båda två. Jag kan inte låta bli att beundra alla som gifter om sig kanske både en, två eller tre gånger. Varje gång har de lovat att älska varandra i nöd och i lust men av olika anledningar har löftet brutits. Ändå gör de ett nytt försök och kanske ännu ett försök. Det kanske är så det ska vara? Själv är jag ogift och lär nog så förbli. Har nog lite svårt att lova så där dyrt och heligt. Men man vet ju aldrig, större under har väl skett…?
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
