Jaha. Det var det. Året 2008 som om bara ett par dagar kan läggas till handlingarna. Inget kanonår utan snarare ett riktigt skitår (för att använda ett Littorinbegrepp). De borgerliga ”reformerna” har avlöst varandra så till den milda grad att maskorna i trygghetsnätet har blivit till trasiga revor. Jag lider verkligen med alla varslade som nu går en arbetslöshet till mötes med en ersättning som är så låg att många kommer att tvingas lämna sina hus och hem.
Jag lider kanske ännu mer med alla långtidssjukskrivna som nu plötsligt ska friskförklaras och förlora sin sjuklön. Att du har nervsjukdomen MS eller en långt framskriden cancersjukdom tas det ingen hänsyn till – de allra flesta kommer att tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att konkurrera med alla andra om de jobb som eventuellt finns att få. Borgerlighetens företrädare är nämligen så kärleksfulla att de inte vill försätta någon i ett påtvingat utanförskap, som de så fint brukar hävda.
De begriper helt enkelt inte att det finns människor som på grund av olika sjukdomstillstånd eller diagnoser inte kan arbeta. Men den empatin besitter vare sig moderater eller andra borgare. Och vi kan ju alla drabbas. Men nejdå, i den borgerliga världen ska ingen komma och tro att man kan parasitera på dem som är friska och kan arbeta och göra rätt för sig. Solidaritet? Äsch, det är väl sånt där socialistiskt trams…
Det gör ont i min röda hjärterot när jag varje dag blir varse hur regeringen steg för steg raserar den trygghet som har varit vårt stolta svenska flaggskepp. Utan dessa surt förvärvade trygghetssystem hade vi i Sverige stått oss slätt i konkurrens med vår omvärld. Vi hade sannolikt inte klarat oss igenom alla de industriella paradigmskiften som vi och många andra länder tvingades ta itu med. Nu lyckades vi med det, tack och lov, men det var inte av någon slump. Det var på grund av en medveten förd socialdemokratisk politik där trygghet, rättvisa, solidaritet och kunskap till alla var ledstjärnorna. Utan a-kassa och kunskapslyft hade uppförsbacken till framtiden varit betydligt längre och brantare.
Nu ratas allt vad kompetenshöjande åtgärder heter. Komvux är snart ett minne blott. AMS-åtgärder är ett begrepp som inte ens får omnämnas i regeringskretsar. Det ska vara riktiga jobb. Och vad är ett riktigt jobb? Är det ett jobb inom en ”dödsdömd” fordonsindustri? Eller är det måhända en starkt subventionerad hushållsnära tjänst som avses?
Var finns framtidsutsikterna? Den frågan tänker jag ägna stor del av det nya året till att söka svar på. I höst på vår partikongress kommer vi att staka ut den framtid vi tror på och som vi vill jobba utifrån. Vad borgerligheten vill åstadkomma bävar jag inför. Privata sjukförsäkringar så att skatten kan sänkas ännu mer, eller…?
Pia
tisdag 30 december 2008
måndag 22 december 2008
Nu har vi rent här i vårt hus...
Är det raska fötter springa tripp, tripp, tripp som gäller så här strax innan själva julafton eller är det stilla natt och frid på jorden? För mig är det definitivt det förstnämnda. Tänk, jag slutar aldrig att förvånas över min egen dumhet, i det här fallet. Varför städa som en tok? Varför gno som en gnu på ställen som jag vid en normal veckostädning väljer att inte se? Nu helt plötsligt ska även de gömmorna rengöras. Och det märkliga är att hela städgrejen har utvecklats till någon slags mani som jag inte kan styra. Det låter ju hur otäckt som helst men det är sant.
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Nu har vi rent här i vårt hus...
Är det raska fötter springa tripp, tripp, tripp som gäller så här strax innan själva julafton eller är det stilla natt och frid på jorden? För mig är det definitivt det förstnämnda. Tänk, jag slutar aldrig att förvånas över min egen dumhet, i det här fallet. Varför städa som en tok? Varför gno som en gnu på ställen som jag vid en normal veckostädning väljer att inte se? Nu helt plötsligt ska även de gömmorna rengöras. Och det märkliga är att hela städgrejen har utvecklats till någon slags mani som jag inte kan styra. Det låter ju hur otäckt som helst men det är sant.
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
söndag 14 december 2008
Kloka elever.
Tack gode gud för alla kloka gymnasieelever. I fredags träffade jag 18 av dessa kloka
som går sista året på byggprogrammet på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Jag var där tillsammans med Mats Engström från Byggnads och pratade arbetsmarknad och vad som behöver göras för att få igång efterfrågan.
Läget ser onekligen rätt dystert ut för byggbranschen just nu, och de som kommer att drabbas i första hand är just byggeleverna. För att de ska få ut sitt yrkesbevis krävs först 2,5 års arbete som lärling, och det är just nu mycket bekymmersamt för lärlingar att få stanna kvar på sina arbetsplatser. 7-8 sägs upp varje vecka. Och det förstår nog alla att om inte våra elever får tillgång till några lärlingsplatser så tvingas de välja en helt annan yrkesinriktning, vilket kommer att leda till att byggarbetare blir en stor bristvara i framtiden.
Eddie, Andreas och Tom är fullt medvetna om detta och tycker att läget är kritiskt. På en direkt fråga om vad vi som beslutsfattare behöver göra svarade dem med en och samma mun:
– Satsas på renoveringsarbeten i miljonprogrammet och ROT-avdrag. Då skapas det lärlingsplatser.
Vi socialdemokrater har lagt fram förslaget att satsa 6 miljarder de kommande två åren på miljonprogrammet och att införa ett ROT-avdrag. Men vad vi kan förstå så kommer den borgerliga majoriteten att rösta nej till våra förslag. Regeringen har visserligen lagt fram ett eget förslag till ROT, men till skillnad från vårt så vill de permanenta avdraget. Jag frågade Andreas vad han tyckte om det:
– Det betyder att de som kanske har tänkt renovera ändå kommer att vänta eftersom det inte spelar någon roll när man väljer att göra renoveringen. Det är ju smartare att bestämma sig för en viss tid i stället för då kommer det att skapas fler jobb just då.
Just precis så tänker vi också för att få fart på byggbranschen, och andra branscher med för den delen, under 2009. Men regeringen säger nej.
Och om skatter pratade vi en hel del. De flesta var överens om att det är viktigt att betala skatt. Frågan är bara hur mycket.
– För vem vill ha den amerikanska modellen med försäkringar? undrade Tom. Hur kul är den?
Jag vill verkligen önska alla dessa härliga och kloka elever lycka till i framtiden. Vem vet, vi kanske syns i någon beslutande församling framöver…
Pia
som går sista året på byggprogrammet på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Jag var där tillsammans med Mats Engström från Byggnads och pratade arbetsmarknad och vad som behöver göras för att få igång efterfrågan.
Läget ser onekligen rätt dystert ut för byggbranschen just nu, och de som kommer att drabbas i första hand är just byggeleverna. För att de ska få ut sitt yrkesbevis krävs först 2,5 års arbete som lärling, och det är just nu mycket bekymmersamt för lärlingar att få stanna kvar på sina arbetsplatser. 7-8 sägs upp varje vecka. Och det förstår nog alla att om inte våra elever får tillgång till några lärlingsplatser så tvingas de välja en helt annan yrkesinriktning, vilket kommer att leda till att byggarbetare blir en stor bristvara i framtiden.
Eddie, Andreas och Tom är fullt medvetna om detta och tycker att läget är kritiskt. På en direkt fråga om vad vi som beslutsfattare behöver göra svarade dem med en och samma mun:
– Satsas på renoveringsarbeten i miljonprogrammet och ROT-avdrag. Då skapas det lärlingsplatser.
Vi socialdemokrater har lagt fram förslaget att satsa 6 miljarder de kommande två åren på miljonprogrammet och att införa ett ROT-avdrag. Men vad vi kan förstå så kommer den borgerliga majoriteten att rösta nej till våra förslag. Regeringen har visserligen lagt fram ett eget förslag till ROT, men till skillnad från vårt så vill de permanenta avdraget. Jag frågade Andreas vad han tyckte om det:
– Det betyder att de som kanske har tänkt renovera ändå kommer att vänta eftersom det inte spelar någon roll när man väljer att göra renoveringen. Det är ju smartare att bestämma sig för en viss tid i stället för då kommer det att skapas fler jobb just då.
Just precis så tänker vi också för att få fart på byggbranschen, och andra branscher med för den delen, under 2009. Men regeringen säger nej.
Och om skatter pratade vi en hel del. De flesta var överens om att det är viktigt att betala skatt. Frågan är bara hur mycket.
– För vem vill ha den amerikanska modellen med försäkringar? undrade Tom. Hur kul är den?
Jag vill verkligen önska alla dessa härliga och kloka elever lycka till i framtiden. Vem vet, vi kanske syns i någon beslutande församling framöver…
Pia
söndag 7 december 2008
Det finns hopp.
Mina damer och herrar, lägg söndagen den 7 december 2008 på minnet för den dagen är nämligen redan historisk. Vi socialdemokrater har idag talat om för hela svenska folket att vi kommer att bilda en rödgrön koalitionsregering om vi får väljarnas förtroende efter valet 2010. De samtal som vi har fört under en ganska lång tid både med miljöpartiet och med vänsterpartiet har resulterat i detta gemensamma ställningstagande. Vi vill alla tre byta regering och då är det logiskt att vi gör gemensam sak för att lyckas med det.
Och kriserna i det moderatstyrda Sverige ökar för varje dag. Det är inte bara jobbkris det handlar om längre utan en betydligt större otrygghetskris med sönderslagna trygghetssystem och en vård och omsorg där kvalitén nu starkt ifrågasätts. Vi befinner oss också i en klimatkris av stora mått där vi riskerar att lämna över ett jordklot i ett betydligt sämre skick än det vi fick att vårda av våra förfäder.
Dyster värre, men det finns ljus i tunneln. Politik är som bekant att vilja och vi vill massor. Vi har lagt fram ett otal politiska förslag redan som Riksdagen snart ska ta ställning till. Det handlar om sänkta skatter för pensionärer som borde tilltala alla centerpartister. Det handlar om höjd a-kassa som folkpartisterna borde känna sig tillfreds med. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare som moderaterna borde göra vågen åt och det handlar om extra satsningar på vård och omsorg till kommunerna som borde få vilken kristdemokrat som helst att svimma av förtjusning. Med andra ord så kommer det att bli ett antal voteringsrysare i kammaren de närmaste veckorna, så håll koll.
För inte kallar jag det som regeringen presenterade häromdagen för ett stimulanspaket.
8,3 miljarder kronor är en futtig summa i det här sammanhanget när stora delar av svensk tillverkningsindustri ligger knockad med den följden att mer än 40 000 människor har blivit varslade. Jodå, ROT-avdraget är bra, likaså satsningen till Arbetsförmedlingen, men var finns pengar till skola, vård och omsorg? Redan nu börjar personal sägas upp i skolor och inom äldreomsorgen runt om i landet. Utan välfärdsarbetarna står vi oss slätt. Och var finns satsningarna på pensionärerna som har blivit det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige.
Men som sagt, de borgerliga riksdagsledamöterna kan klara sig med hedern i behåll om de röstar ja till våra förslag i Riksdagen. Och vem vill inte ta tillvara en sådan chans?
Pia
Och kriserna i det moderatstyrda Sverige ökar för varje dag. Det är inte bara jobbkris det handlar om längre utan en betydligt större otrygghetskris med sönderslagna trygghetssystem och en vård och omsorg där kvalitén nu starkt ifrågasätts. Vi befinner oss också i en klimatkris av stora mått där vi riskerar att lämna över ett jordklot i ett betydligt sämre skick än det vi fick att vårda av våra förfäder.
Dyster värre, men det finns ljus i tunneln. Politik är som bekant att vilja och vi vill massor. Vi har lagt fram ett otal politiska förslag redan som Riksdagen snart ska ta ställning till. Det handlar om sänkta skatter för pensionärer som borde tilltala alla centerpartister. Det handlar om höjd a-kassa som folkpartisterna borde känna sig tillfreds med. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare som moderaterna borde göra vågen åt och det handlar om extra satsningar på vård och omsorg till kommunerna som borde få vilken kristdemokrat som helst att svimma av förtjusning. Med andra ord så kommer det att bli ett antal voteringsrysare i kammaren de närmaste veckorna, så håll koll.
För inte kallar jag det som regeringen presenterade häromdagen för ett stimulanspaket.
8,3 miljarder kronor är en futtig summa i det här sammanhanget när stora delar av svensk tillverkningsindustri ligger knockad med den följden att mer än 40 000 människor har blivit varslade. Jodå, ROT-avdraget är bra, likaså satsningen till Arbetsförmedlingen, men var finns pengar till skola, vård och omsorg? Redan nu börjar personal sägas upp i skolor och inom äldreomsorgen runt om i landet. Utan välfärdsarbetarna står vi oss slätt. Och var finns satsningarna på pensionärerna som har blivit det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige.
Men som sagt, de borgerliga riksdagsledamöterna kan klara sig med hedern i behåll om de röstar ja till våra förslag i Riksdagen. Och vem vill inte ta tillvara en sådan chans?
Pia
söndag 30 november 2008
Tåg i tid, tack.
Upprörd är inte ordet. Förbannad snarare. Jag pratar om resenärernas känslotillstånd över tågtrafikens punktlighet, eller snarare bristen på densamma. Nu får det vara nog. Det finns ingen hejd längre. 55 000 Stockholmare fick se sig stjärnorna efter måndagsmorgonens pendeltåg för ett par veckor sedan. Då hette det att det inte fanns el så det räckte till alla tågen.
Tågen mellan Västerås och Stockholm är alltid försenade och ibland även inställda. Då heter det personalbrist eller växelfel. Man tror knappt att det är sant men Banverket har faktiskt gamla ställkraftverk från 1944, så tacka för att det uppstår tekniska fel. I Morgongåva finns det en gammal växel från 1959 och som fungerar ibland och bland inte.
För mig är det helt otroligt att dessa gamla antikvarier inte har bytts ut för länge sedan. När jag har påpekat det för Banverkets ledning så har jag fått svaret att resurser saknas. Man har fått alldeles för lite pengar till drift och underhåll, lite pengar som ska räcka till så mycket. Borde inte ställkraftverk från 40- och 50-talen, som dessutom är placerade i landets mest tågtrafikerade område, vara prioriterade? Finns det verkligen så mycket annat som kan prioriteras högre? Det kanske finns gamla växlar från 20- och 30-talen också?
Nu har hela trafikutskottet faktiskt fått nog så i torsdags fick både SJ, Banverket, Tågoperatörerna och SEKO krypa till korset och förklara varför tågens punktlighet har försämrats så enormt den senaste tiden. Och det var rysligt intressant att lyssna till. Banverkets generaldirektör försökte göra gällande att läget var under kontroll och att det är så glädjande att fler och fler resenärer väljer tåget. Brist på resurser till underhåll föreligger inte, snarare tvärtom. Det går inte att använda alla pengar som finns, hävdade generaldirektör Minoo Akhtarzand. Och 9 av 10 tåg kommer ju i tid så någon större anledning till oro finns inte, menade hon.
Du milde tid, vilket Banverk kommer hon ifrån? Är hon verkligen inte mer medveten än så, eller är hon en av regeringens köpta lakejer som har beordrats att inte vara kritisk? Frågan är berättigad för bara en kort stund senare efterlyste SEKO:s representant mer pengar till just drift och underhåll för att få bukt på växelproblematiken och annat. Det råder t ex stor brist på utbildad personal på el- och signalsidan.
4,5 miljoner förseningstimmar blev facit för ett par år sedan och målet är att halvera den tiden. Hur det ska gå till fick vi däremot inga besked om i torsdags. Det är alarmerande att både Banverket och SJ agerar så sent. Redan i april visade det sig att många X 2000-tåg inte höll måttet, vilket ledde till stora förseningar. Men inte förrän i oktober, 5 månader senare, ansåg man att det behövde vidtas några åtgärder. Så får det inte gå till. Generaldirektörer i all ära men det är inte för deras skull vi anslår alla dessa miljarder. De ska se till att tillvaron blir så bra som möjligt för tågresenärerna, och klarar man inte av det så måste en annan tingens ordning komma till stånd.
Undrar just vad minister Torstensson tycker om detta? På tisdag eftermiddag kanske vi får besked. Då ska jag ha en interpellationsdebatt mot henne om just tågförseningarna. Tänk om hon är lika nöjd som Banverkets generaldirektör…
Pia
Tågen mellan Västerås och Stockholm är alltid försenade och ibland även inställda. Då heter det personalbrist eller växelfel. Man tror knappt att det är sant men Banverket har faktiskt gamla ställkraftverk från 1944, så tacka för att det uppstår tekniska fel. I Morgongåva finns det en gammal växel från 1959 och som fungerar ibland och bland inte.
För mig är det helt otroligt att dessa gamla antikvarier inte har bytts ut för länge sedan. När jag har påpekat det för Banverkets ledning så har jag fått svaret att resurser saknas. Man har fått alldeles för lite pengar till drift och underhåll, lite pengar som ska räcka till så mycket. Borde inte ställkraftverk från 40- och 50-talen, som dessutom är placerade i landets mest tågtrafikerade område, vara prioriterade? Finns det verkligen så mycket annat som kan prioriteras högre? Det kanske finns gamla växlar från 20- och 30-talen också?
Nu har hela trafikutskottet faktiskt fått nog så i torsdags fick både SJ, Banverket, Tågoperatörerna och SEKO krypa till korset och förklara varför tågens punktlighet har försämrats så enormt den senaste tiden. Och det var rysligt intressant att lyssna till. Banverkets generaldirektör försökte göra gällande att läget var under kontroll och att det är så glädjande att fler och fler resenärer väljer tåget. Brist på resurser till underhåll föreligger inte, snarare tvärtom. Det går inte att använda alla pengar som finns, hävdade generaldirektör Minoo Akhtarzand. Och 9 av 10 tåg kommer ju i tid så någon större anledning till oro finns inte, menade hon.
Du milde tid, vilket Banverk kommer hon ifrån? Är hon verkligen inte mer medveten än så, eller är hon en av regeringens köpta lakejer som har beordrats att inte vara kritisk? Frågan är berättigad för bara en kort stund senare efterlyste SEKO:s representant mer pengar till just drift och underhåll för att få bukt på växelproblematiken och annat. Det råder t ex stor brist på utbildad personal på el- och signalsidan.
4,5 miljoner förseningstimmar blev facit för ett par år sedan och målet är att halvera den tiden. Hur det ska gå till fick vi däremot inga besked om i torsdags. Det är alarmerande att både Banverket och SJ agerar så sent. Redan i april visade det sig att många X 2000-tåg inte höll måttet, vilket ledde till stora förseningar. Men inte förrän i oktober, 5 månader senare, ansåg man att det behövde vidtas några åtgärder. Så får det inte gå till. Generaldirektörer i all ära men det är inte för deras skull vi anslår alla dessa miljarder. De ska se till att tillvaron blir så bra som möjligt för tågresenärerna, och klarar man inte av det så måste en annan tingens ordning komma till stånd.
Undrar just vad minister Torstensson tycker om detta? På tisdag eftermiddag kanske vi får besked. Då ska jag ha en interpellationsdebatt mot henne om just tågförseningarna. Tänk om hon är lika nöjd som Banverkets generaldirektör…
Pia
söndag 23 november 2008
Hissa och dissa.
Måhända kan det upplevas som trivialt men just idag tänker jag sälla mig till skaran hissare och dissare. Jag vill börja med att hissa Siri Tell. Hon är en 16-årig Stockholmstjej som går första året på samhälls- och ekonomiprogrammet på Östra Reals gymnasium. För en dryg vecka sedan damp det ner ett mail från henne där hon undrade om jag kunde ställa upp på en intervju om mitt politiska arbete i Riksdagen, en uppgift som ingår i samhällskunskaps-kursen. Sånt är alltid kul så i torsdags dök hon upp efter avtalad tid.
Frågor från en 16-åring brukar kanske inte vara av det mest analytiska slaget, men där gick jag bet riktigt ordentligt den här gången. Siris frågor var bland de mest begåvade jag har mött så här långt. Hon var mycket påläst både om mig och om mina uppdrag, men det som imponerade mest var att hon inte ställde några vad - tycker – du – är – bäst - och – sämst - frågor.
I stället ville hon veta var jag hämtar kunskapen och informationen, vilka källorna är, hur mycket tid jag lägger ner på det, vilka kunskapskrav som ställs på mig och hur jag hanterar det. Hon ställde också ett antal berättigade frågor om Förbifart Stockholm eftersom hon vet att jag sitter i trafikutskottet. Kommer verkligen denna förbifart att göra stadsmiljön i Stockholm bättre? Det finns ju alternativ som inte är tillräckligt utredda, hävdade Siri, varför inte se om det går att göra något mer av dem?
Avslutningsvis pratade vi om hur viktigt det är med politiska visioner. Sakpolitik i all ära men den måste ställas i relation till visionen för att skapa mening. Vi gjorde vissa paralleller med Obama och hur skicklig han är att förmedla sin övertygelse om ett bättre samhälle på ett trovärdigt sätt.
Tänk om fler journalister kunde visa samma intresse som Siri och vara lika pålästa? Tänk så mycket mer meningsfulla och givande mediekontakterna kunde bli då.
Och nu till disset. Statsminister Fredrik Reinfeldt. Det som utspelades under statsministerns frågestund i torsdags var under all kritik. Märkbart irriterad svarade han knappt på de frågor som vi från oppositionen ställde utan bollade frågorna tillbaka. Han visade prov på nonchalans och sturskhet av sällan skådat slag. Märkligt nog lät den då tjänstgörande talmannen honom hållas. Normalt brukar det inte tillåtas att någon minister, vare sig statsministern eller andra, själva får ställa frågor under frågestunderna. Det instrumentet är förbehållet oss andra, enligt stadgarna. Förra veckan gjorde Littorin samma sak men fick då en tillsägelse av talmannen.
Men det mest upprörande var att alla frågor om varsel som vi ställde, och som oroar så många människor idag, inte bemöttes med den respekt de förtjänar. Ännu ett fult tryne från den politiska högern. Vad mer är väl att förvänta…
Pia
Frågor från en 16-åring brukar kanske inte vara av det mest analytiska slaget, men där gick jag bet riktigt ordentligt den här gången. Siris frågor var bland de mest begåvade jag har mött så här långt. Hon var mycket påläst både om mig och om mina uppdrag, men det som imponerade mest var att hon inte ställde några vad - tycker – du – är – bäst - och – sämst - frågor.
I stället ville hon veta var jag hämtar kunskapen och informationen, vilka källorna är, hur mycket tid jag lägger ner på det, vilka kunskapskrav som ställs på mig och hur jag hanterar det. Hon ställde också ett antal berättigade frågor om Förbifart Stockholm eftersom hon vet att jag sitter i trafikutskottet. Kommer verkligen denna förbifart att göra stadsmiljön i Stockholm bättre? Det finns ju alternativ som inte är tillräckligt utredda, hävdade Siri, varför inte se om det går att göra något mer av dem?
Avslutningsvis pratade vi om hur viktigt det är med politiska visioner. Sakpolitik i all ära men den måste ställas i relation till visionen för att skapa mening. Vi gjorde vissa paralleller med Obama och hur skicklig han är att förmedla sin övertygelse om ett bättre samhälle på ett trovärdigt sätt.
Tänk om fler journalister kunde visa samma intresse som Siri och vara lika pålästa? Tänk så mycket mer meningsfulla och givande mediekontakterna kunde bli då.
Och nu till disset. Statsminister Fredrik Reinfeldt. Det som utspelades under statsministerns frågestund i torsdags var under all kritik. Märkbart irriterad svarade han knappt på de frågor som vi från oppositionen ställde utan bollade frågorna tillbaka. Han visade prov på nonchalans och sturskhet av sällan skådat slag. Märkligt nog lät den då tjänstgörande talmannen honom hållas. Normalt brukar det inte tillåtas att någon minister, vare sig statsministern eller andra, själva får ställa frågor under frågestunderna. Det instrumentet är förbehållet oss andra, enligt stadgarna. Förra veckan gjorde Littorin samma sak men fick då en tillsägelse av talmannen.
Men det mest upprörande var att alla frågor om varsel som vi ställde, och som oroar så många människor idag, inte bemöttes med den respekt de förtjänar. Ännu ett fult tryne från den politiska högern. Vad mer är väl att förvänta…
Pia
söndag 16 november 2008
Tuffa tider.
De riktigt tuffa tiderna fullkomligt väller in. Antal varsel slår alla rekord och arbetslösheten riskerar att öka till drygt 8 procent redan i slutet av nästa år. Onödigt höga bostadsräntor och en inflation som försämrar värdet på de pengar man råkar ha kvar. Lägg därtill en nolltillväxt så förstår vem som helst att festen är över för denna gång, alla utom regeringen som envisas med att tro att deras budgetprognoser fortfarande gäller. Herregud, de är ju redan ”gamla” och överspelade. Verkligheten ser helt annorlunda ut nu i november jämfört med september, hur konstigt det än låter.
I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.
Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.
Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?
Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.
Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.
Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak – att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i…?
Pia
I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.
Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.
Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?
Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.
Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.
Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak – att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i…?
Pia
Tuffa tieder.
De riktigt tuffa tiderna fullkomligt väller in. Antal varsel slår alla rekord och arbetslösheten riskerar att öka till drygt 8 procent redan i slutet av nästa år. Onödigt höga bostadsräntor och en inflation som försämrar värdet på de pengar man råkar ha kvar. Lägg därtill en nolltillväxt så förstår vem som helst att festen är över för denna gång, alla utom regeringen som envisas med att tro att deras budgetprognoser fortfarande gäller. Herregud, de är ju redan ”gamla” och överspelade. Verkligheten ser helt annorlunda ut nu i november jämfört med september, hur konstigt det än låter.
I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.
Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.
Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?
Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.
Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.
Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak – att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i…?
Pia
I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.
Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.
Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?
Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.
Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.
Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak – att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i…?
Pia
söndag 9 november 2008
Ursäkta mig, journalister.
Ursäkta mig, kära journalister, men vad har hänt med urvalet, kvaliteten och kompetensen? Jag blir oerhört besviken gång efter annan. Att säga att alla journalister har tappat stinget vore att lägga sig på samma låga generaliserande nivå som alltför många journalister själva befinner sig på. Men ursäkta kvällstidningsjournalister att jag undrar, finns det möjligtvis någonting annat än Linda Rosings läppar och Brad Pits ungar som just nu kan vara av intresse?
Jodå, visst har det skrivits sidor upp och sidor ner om finanskris och Barack Obama, men rapporteringen har varit alarmerande stereotyp och rätt ointressant. Alltför många journalister säger samma sak, på samma sätt och med samma rubrik. Rena rama kopieringsjournalistiken.
Frågan är vad vi egentligen har fått veta om finanskrisen? Hur många journalister har bemödat sig med att på ett någorlunda pedagogiskt sätt försökt förklara orsakerna och varför effekterna blir så enorma världen över? För visst finns väl ändå kunskaperna? Agenda har lyckats göra det på ett alldeles strålande sätt, men de är rätt ensamma.
Och frågan är vad vi egentligen har fått veta om Barack Obamas politik innan själva presidentvalet gick av stapeln? Inte speciellt mycket. I stället har vi matats med artiklar efter artiklar om hur historiskt utfallet av detta val skulle bli, i synnerhet om USA nu skulle få sin förste svarte president, den omåttligt populäre Barack Obama. Den kritiska journalistiska granskningen av vad Obama ville åstadkomma innan valet lyste i stort med sin frånvaro.
Men det intressanta var att under själva valdagen, när i princip alla kanaler i svensk TV rapporterade från Washington och den ena prominenta gästen efter den andra fick lägga ut orden, ja då först fördes relevanta och kritiska resonemang kring själva innehållet i Obamas politik.
Vill man inte göra sig impopulär eller anses det vara en onödig analys gentemot omvärlden om man som journalist skulle ta det där extra klivet framåt och våga problematisera den politik som USA:s mest populäre man har gått till val på? För att det ska lyckas krävs mod, vilket tycks vara en bristvara bland alltför många journalister idag. Man följer helt enkelt flocken.
Men mest förtvivlad blev jag när jag gick in på Expressens nätbilaga häromdagen. Där fanns en artikel med rubriken ”Kan du din Linda Rosing?” Först trodde jag att jag snubblat in på fel hemsida och att det var någon av min 13-åriga dotters favoriter, men icke då. Detta var den högt aktade kvällstidningen Expressen, vars redaktör har gjort bedömningen att tillgodose ett av svenska folkets stora intressen - Linda Rosings liv och leverne. Jag säger bara wow. Vilket scoop. Vilken journalistisk bragd. Vilket hårt grävande journalistiskt arbete den artikeln måste ha föranlett.
Som ledamot i trafikutskottet försökte jag prata infrastruktur med en journalist på en av tidningarna här i länet.
- Infrastruktur, sa du, få se nu...stavas det med ck…?
Pia
Jodå, visst har det skrivits sidor upp och sidor ner om finanskris och Barack Obama, men rapporteringen har varit alarmerande stereotyp och rätt ointressant. Alltför många journalister säger samma sak, på samma sätt och med samma rubrik. Rena rama kopieringsjournalistiken.
Frågan är vad vi egentligen har fått veta om finanskrisen? Hur många journalister har bemödat sig med att på ett någorlunda pedagogiskt sätt försökt förklara orsakerna och varför effekterna blir så enorma världen över? För visst finns väl ändå kunskaperna? Agenda har lyckats göra det på ett alldeles strålande sätt, men de är rätt ensamma.
Och frågan är vad vi egentligen har fått veta om Barack Obamas politik innan själva presidentvalet gick av stapeln? Inte speciellt mycket. I stället har vi matats med artiklar efter artiklar om hur historiskt utfallet av detta val skulle bli, i synnerhet om USA nu skulle få sin förste svarte president, den omåttligt populäre Barack Obama. Den kritiska journalistiska granskningen av vad Obama ville åstadkomma innan valet lyste i stort med sin frånvaro.
Men det intressanta var att under själva valdagen, när i princip alla kanaler i svensk TV rapporterade från Washington och den ena prominenta gästen efter den andra fick lägga ut orden, ja då först fördes relevanta och kritiska resonemang kring själva innehållet i Obamas politik.
Vill man inte göra sig impopulär eller anses det vara en onödig analys gentemot omvärlden om man som journalist skulle ta det där extra klivet framåt och våga problematisera den politik som USA:s mest populäre man har gått till val på? För att det ska lyckas krävs mod, vilket tycks vara en bristvara bland alltför många journalister idag. Man följer helt enkelt flocken.
Men mest förtvivlad blev jag när jag gick in på Expressens nätbilaga häromdagen. Där fanns en artikel med rubriken ”Kan du din Linda Rosing?” Först trodde jag att jag snubblat in på fel hemsida och att det var någon av min 13-åriga dotters favoriter, men icke då. Detta var den högt aktade kvällstidningen Expressen, vars redaktör har gjort bedömningen att tillgodose ett av svenska folkets stora intressen - Linda Rosings liv och leverne. Jag säger bara wow. Vilket scoop. Vilken journalistisk bragd. Vilket hårt grävande journalistiskt arbete den artikeln måste ha föranlett.
Som ledamot i trafikutskottet försökte jag prata infrastruktur med en journalist på en av tidningarna här i länet.
- Infrastruktur, sa du, få se nu...stavas det med ck…?
Pia
söndag 2 november 2008
Hur hinner vissa med att vara både riksdagspolitiker, författare och advokater? Jag begriper inte det. Själv har jag fullt sjå med att bara vara riksdagspolitiker, ett uppdrag som ofta kräver mer tid än vad som finns. Det är ett ständigt prioriterande. Att då lyckas hitta tid till att skriva sina politiska memoarer, någon smaskig deckare eller vad det nu kan vara är för mig helt ofattbart. Har vissa fått mer än 24 timmar om dygnet att disponera eller vad är det frågan om?
Kanske borde jag bli imponerad av dessa mångsysslande rikspolitiker eller fundera över hur jag fördelar min egen tid, men det finns liksom ingen anledning till det. Jag har heller inte för avsikt att sätta mig på några höga hästar och tycka att mitt sätt att ta mig an riksdagsuppdraget är det bästa. Det fungerar inte så. Uppdraget är alldeles för mångfacetterat för att låta sig inrymmas i någon slags bestämd arbetsbeskrivning.
Men jag kan inte låta bli att fundera över hur många arbetsplatsbesök som inte hinner genomföras, hur många handlingar som inte hinner bli lästa eller hur många samtal med människor utanför politiken som det inte ges tid till.
Jag ställde faktiskt frågan till fyrbarnspappan, tillika advokaten och riksdagspolitikern Thomas Bodström hur sjutton han har haft tid att skriva en bok. Han berättade att han i princip skrev den i somras ute på Fårö och att han gick upp ett par timmar tidigare än övriga familjen varje morgon för att kunna sitta ostört och skriva. Och så kan man ju göra förstås. Det är att använda tiden optimalt.
Men hur pass tillåtande bör det vara att använda stor del av sin ”kontorstid” för att skriva om sina personliga upplevelser och besvikelser och tvätta de politiska såren om och om igen? Och det stannar inte med det. Sedan ska boken nagelfaras i media och alla TV-soffor få sitt. Ju smaskigare desto bättre. Om det är sanning eller inte som skrivs tycks spela mindre roll för vem kan kontrollera den?
Hur var det nu han sa Magnus Uggla: ” Illa, jag mår illa…”
Pia
Kanske borde jag bli imponerad av dessa mångsysslande rikspolitiker eller fundera över hur jag fördelar min egen tid, men det finns liksom ingen anledning till det. Jag har heller inte för avsikt att sätta mig på några höga hästar och tycka att mitt sätt att ta mig an riksdagsuppdraget är det bästa. Det fungerar inte så. Uppdraget är alldeles för mångfacetterat för att låta sig inrymmas i någon slags bestämd arbetsbeskrivning.
Men jag kan inte låta bli att fundera över hur många arbetsplatsbesök som inte hinner genomföras, hur många handlingar som inte hinner bli lästa eller hur många samtal med människor utanför politiken som det inte ges tid till.
Jag ställde faktiskt frågan till fyrbarnspappan, tillika advokaten och riksdagspolitikern Thomas Bodström hur sjutton han har haft tid att skriva en bok. Han berättade att han i princip skrev den i somras ute på Fårö och att han gick upp ett par timmar tidigare än övriga familjen varje morgon för att kunna sitta ostört och skriva. Och så kan man ju göra förstås. Det är att använda tiden optimalt.
Men hur pass tillåtande bör det vara att använda stor del av sin ”kontorstid” för att skriva om sina personliga upplevelser och besvikelser och tvätta de politiska såren om och om igen? Och det stannar inte med det. Sedan ska boken nagelfaras i media och alla TV-soffor få sitt. Ju smaskigare desto bättre. Om det är sanning eller inte som skrivs tycks spela mindre roll för vem kan kontrollera den?
Hur var det nu han sa Magnus Uggla: ” Illa, jag mår illa…”
Pia
måndag 27 oktober 2008
Tjena! Läge´?
Kommunikation människor emellan har alltid fascinerat mig. Både den verbala och den icke-verbala. Den sistnämnda är kanske den mest intressanta. Du kan säga en sak men mena någonting helt annat och det som avslöjar dig är kroppsspråket. Det går ganska lätt avläsa om någon verkligen menar det den säger. Ibland kan kroppsspråket förstärka det sagda men minst lika ofta blir det precis tvärtom. Ett typiskt exempel är när någon säger något i stil med att
”Jag känner mig verkligen trygg i mitt beslut.” Samtidigt som det sägs lägger personen armar och ben i kors och budskapet får då en helt annan innebörd, nämligen ” Jag är verkligen osäker och måste skydda mig själv, men hoppas ingen märker något.”
Annat som faktiskt kan bli rätt tokigt är när icke-infödda svenskar ska använda våra s.k. idiomatiska uttryck som nog är bland det svåraste man kan lära sig. För oss är det sådana där vanliga uttryck som ”Du går mig på nerverna”, ”Vara på smällen” eller ” Klart som korvspad”. Helt självklara, kan vi tycka, men de här uttrycken är ju hopplösa att översätta ordagrant. Antag att du byter ut verbet gå och ersätter det med synonymen promenera i uttrycket ”Du går mig på nerverna”. Det blir ju helt fel. Man kan inte promenera på någons nerver. Eller ta korvspadet. Vadå klart? Det vet vi väl alla att det är allt utom klart? Det är grumligt. Ändå betyder just det uttrycket att något är mycket tydligt och som alla borde inse. Något märkligt och svårt att förklara för den som inte redan visste.
För att inte tala om vårt småprat som vi svenskar bara tar för givet. Som när vi pratar väder, till exempel.
- Det är riktigt ruggigt väder idag.
- Ja, och värre kommer det visst att bli, har jag hört.
- Nej, hoppas inte det.
Inget konstigt med det. Men en bekant till mig som är född i Turkiet uttryckte sig så här för en tid sedan:
- Hej Pia! Tråkigt väder idag, tycker du inte?
- Jo, och värre ska det visst bli, har jag hört.
- Ja, det får vi hoppas.
Tokigt men samtidigt lite småroligt och jag har också förklarat det roliga för honom, så nu kan vi båda skratta gott.
Men jag måste bara berätta om den fascinerande mannen som jobbar på Pressbyrån på Centralen i Stockholm. Ofta ringlar sig köerna ganska långa där, i synnerhet runt 17-18-tiden då många har bråttom och på väg hem slinker in på Pressbyrån för att sanbbt köpa en frukt, en kopp kaffe eller något litet. I stället för att bara ta betalt så inleder denne man en konversation med var och en i kön. Och man blir rätt ställd för man förväntar sig inte det.
- Tjena! Läge´?
- Eh…jo, det är väl bra…Få se var det sju kronor, sa du…?
- Jajamensan. Klockrent, sörru. Ska ru´ åka långt?
- Va..?
- Me tåge´, va? De e finfint de´. Ha en bra da´. Lugna puckar, vet du.
- Ja, ja visst…
Egentligen rätt trevligt men ändå märks det att både jag och många andra känner oss lite störda. Så här brukar det ju inte gå till. Man betalar, undviker ögonkontakt, stirrar i golvet och går snabbt vidare. Någon som vänligt frågar hur man mår, i en Pressbyrå, går det verkligen för sig? Det tycker jag, så fortsätt gärna med det.
Pia
”Jag känner mig verkligen trygg i mitt beslut.” Samtidigt som det sägs lägger personen armar och ben i kors och budskapet får då en helt annan innebörd, nämligen ” Jag är verkligen osäker och måste skydda mig själv, men hoppas ingen märker något.”
Annat som faktiskt kan bli rätt tokigt är när icke-infödda svenskar ska använda våra s.k. idiomatiska uttryck som nog är bland det svåraste man kan lära sig. För oss är det sådana där vanliga uttryck som ”Du går mig på nerverna”, ”Vara på smällen” eller ” Klart som korvspad”. Helt självklara, kan vi tycka, men de här uttrycken är ju hopplösa att översätta ordagrant. Antag att du byter ut verbet gå och ersätter det med synonymen promenera i uttrycket ”Du går mig på nerverna”. Det blir ju helt fel. Man kan inte promenera på någons nerver. Eller ta korvspadet. Vadå klart? Det vet vi väl alla att det är allt utom klart? Det är grumligt. Ändå betyder just det uttrycket att något är mycket tydligt och som alla borde inse. Något märkligt och svårt att förklara för den som inte redan visste.
För att inte tala om vårt småprat som vi svenskar bara tar för givet. Som när vi pratar väder, till exempel.
- Det är riktigt ruggigt väder idag.
- Ja, och värre kommer det visst att bli, har jag hört.
- Nej, hoppas inte det.
Inget konstigt med det. Men en bekant till mig som är född i Turkiet uttryckte sig så här för en tid sedan:
- Hej Pia! Tråkigt väder idag, tycker du inte?
- Jo, och värre ska det visst bli, har jag hört.
- Ja, det får vi hoppas.
Tokigt men samtidigt lite småroligt och jag har också förklarat det roliga för honom, så nu kan vi båda skratta gott.
Men jag måste bara berätta om den fascinerande mannen som jobbar på Pressbyrån på Centralen i Stockholm. Ofta ringlar sig köerna ganska långa där, i synnerhet runt 17-18-tiden då många har bråttom och på väg hem slinker in på Pressbyrån för att sanbbt köpa en frukt, en kopp kaffe eller något litet. I stället för att bara ta betalt så inleder denne man en konversation med var och en i kön. Och man blir rätt ställd för man förväntar sig inte det.
- Tjena! Läge´?
- Eh…jo, det är väl bra…Få se var det sju kronor, sa du…?
- Jajamensan. Klockrent, sörru. Ska ru´ åka långt?
- Va..?
- Me tåge´, va? De e finfint de´. Ha en bra da´. Lugna puckar, vet du.
- Ja, ja visst…
Egentligen rätt trevligt men ändå märks det att både jag och många andra känner oss lite störda. Så här brukar det ju inte gå till. Man betalar, undviker ögonkontakt, stirrar i golvet och går snabbt vidare. Någon som vänligt frågar hur man mår, i en Pressbyrå, går det verkligen för sig? Det tycker jag, så fortsätt gärna med det.
Pia
söndag 19 oktober 2008
Mona och media.
Och så fick då mediedrevet äntligen något att gotta sig åt. Med braskande rubriker om att Mona stänger dörren för Ohly har hela mediasverige denna vecka vridit och vänt på vartenda litet ord som hon har sagt och vartenda litet ord som hon inte har sagt. Och stackars, stackars Lars Ohly, martyren med stort M i detta teatraliska drama. Man blir bara så matt. Inte en enda journalist har ställt frågan till Lars Ohly vad han och hans vänsterparti vill. Nej, i stället framställs han som det stackars lilla offret som så bryskt får offras på det stora socialdemokratiska altaret.
Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.
– Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?
– Nej, det tycker jag inte.
– Jamen, du…först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?
– Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde…
– Ja, ja, men, du… tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?
– Absolut. Varför skulle hon inte det?
– Men du, om du tänker efter…statsminister…det krävs ju en jävla massa då…och det som nu har hänt…kommer det att funka liksom?
Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.
Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.
Pia
Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.
– Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?
– Nej, det tycker jag inte.
– Jamen, du…först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?
– Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde…
– Ja, ja, men, du… tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?
– Absolut. Varför skulle hon inte det?
– Men du, om du tänker efter…statsminister…det krävs ju en jävla massa då…och det som nu har hänt…kommer det att funka liksom?
Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.
Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.
Pia
måndag 13 oktober 2008
Det är sjukt.
Har du precis som jag undrat över vad som betecknar ett friskt respektive sjukt mänskligt beteende? Det är ju inte för inte man med fog kan ställa sig den frågan i dessa mordrättegångarnas tider. Jag tänker först och främst på han, Anders Eklund, som våldtog och mördade både Pernilla och lilla Engla. Han fick sitt straff förra veckan satt till livstids fängelse. Det märkliga var att tester visade att han inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få psykiatrisk vård. Själv har han faktiskt bett om att få vård för han vet att han med största sannolikhet kommer att begå samma brott igen när han väl blir frisläppt.
Men om nu denne Eklund är frisk så kan man ju dra den slutsatsen att det är helt normalt att våldta och döda unga flickor. Herregud, det låter ju inte klokt. Om hans beteende ska betraktas som friskt, eller i alla fall inte tillräckligt sjukt, hur yttrar sig då det riktigt sjuka? Är det grader i helvetet det handlar om eller vad är det frågan om?
Det måste väl ändå vara helt sinnessjukt att begå den här typen av bestialiska handlingar som Anders Eklund de facto har gjort? Och han tillstår ju det själv. Men i den juridiska världen är det uppenbarligen andra regler som gäller, och jag vill påstå att de reglerna saknar förankring i det civila samhället. Vem som helst inser det sjuka med Eklunds handlingar, men inte juridiken.
Nu på tisdag kommer ännu en mördare, eller mörderska, att få sitt straff fastställt. Det är hon, tyskan Christine Schörrer, som enligt Tingsrätten har mördat de två små barnen från Arboga. Hon har också genomgått en stor psykiskiatrisk undersökning som visade att hon inte är psykiskt sjuk. Betyder det då att hon är frisk? Betyder det att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon på detta fruktansvärda sätt tog livet av de två små försvarslösa barnen? Kan detta anses vara ett friskt mänskligt beteende? Aldrig i livet!
Jag läste någonstans att det som fällde avgörandet för hennes del var att hon hade planerat dådet under en tid och var fullt medveten om vad hon gjorde. Men just därför borde hon väl för guds skull betraktas som rejält sjuk! En frisk person gör inte så här. Att ta livet av någon annan måste betraktas som sjukt, oavsett syfte eller orsak.
Sedan jag blev mamma har jag många gånger tänkt hur jag skulle reagera om någon våldsman gav sig på min dotter. De tankarna är inte snälla kan jag lova. Jag skulle kräva våldsmannens huvud eller annan vital kroppsdel på fat. Okej, vi har inget dödsstraff i vårt land men det skulle jag heller inte bry mig om. Jag skulle nog ta saken i egna händer och ge den jäkeln så att han teg.
Hemska tankar som tur är har stannat därvid. Och där har juridiken sitt berättigande, trots allt. För hur skulle det se ut om var och en som blev drabbad tog saken i egna händer? Men vi har väl ändå rätt att förvänta oss en mer human definition av vad friskt och sjukt mänskligt beteende är inom den juridiska världen? Jag kommer aldrig att acceptera att Eklund och Schörrer inte var tillräckligt sjuka när det begick dessa horribla mord. Kommer du?
Pia
Men om nu denne Eklund är frisk så kan man ju dra den slutsatsen att det är helt normalt att våldta och döda unga flickor. Herregud, det låter ju inte klokt. Om hans beteende ska betraktas som friskt, eller i alla fall inte tillräckligt sjukt, hur yttrar sig då det riktigt sjuka? Är det grader i helvetet det handlar om eller vad är det frågan om?
Det måste väl ändå vara helt sinnessjukt att begå den här typen av bestialiska handlingar som Anders Eklund de facto har gjort? Och han tillstår ju det själv. Men i den juridiska världen är det uppenbarligen andra regler som gäller, och jag vill påstå att de reglerna saknar förankring i det civila samhället. Vem som helst inser det sjuka med Eklunds handlingar, men inte juridiken.
Nu på tisdag kommer ännu en mördare, eller mörderska, att få sitt straff fastställt. Det är hon, tyskan Christine Schörrer, som enligt Tingsrätten har mördat de två små barnen från Arboga. Hon har också genomgått en stor psykiskiatrisk undersökning som visade att hon inte är psykiskt sjuk. Betyder det då att hon är frisk? Betyder det att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon på detta fruktansvärda sätt tog livet av de två små försvarslösa barnen? Kan detta anses vara ett friskt mänskligt beteende? Aldrig i livet!
Jag läste någonstans att det som fällde avgörandet för hennes del var att hon hade planerat dådet under en tid och var fullt medveten om vad hon gjorde. Men just därför borde hon väl för guds skull betraktas som rejält sjuk! En frisk person gör inte så här. Att ta livet av någon annan måste betraktas som sjukt, oavsett syfte eller orsak.
Sedan jag blev mamma har jag många gånger tänkt hur jag skulle reagera om någon våldsman gav sig på min dotter. De tankarna är inte snälla kan jag lova. Jag skulle kräva våldsmannens huvud eller annan vital kroppsdel på fat. Okej, vi har inget dödsstraff i vårt land men det skulle jag heller inte bry mig om. Jag skulle nog ta saken i egna händer och ge den jäkeln så att han teg.
Hemska tankar som tur är har stannat därvid. Och där har juridiken sitt berättigande, trots allt. För hur skulle det se ut om var och en som blev drabbad tog saken i egna händer? Men vi har väl ändå rätt att förvänta oss en mer human definition av vad friskt och sjukt mänskligt beteende är inom den juridiska världen? Jag kommer aldrig att acceptera att Eklund och Schörrer inte var tillräckligt sjuka när det begick dessa horribla mord. Kommer du?
Pia
måndag 6 oktober 2008
Vi blir äldre.
Träffade Ebba, Elin, Pernilla och Michaela i dag, fyra engagerade gymnasieelever som studerar på Kungsängsskolan här i Sala. Ebba ringde mig för en vecka sedan och berättade om deras pågående projektarbete som handlar om den åldrande befolkningen i vårt land. Hon undrade om jag hade tid och lust att träffa dem och berätta hur jag ser på det ur ett politiskt perspektiv. Är det något jag försöker prioritera så är det just den här typen av möten där man samtala med vetgiriga ungdomar som aldrig ställer en dum fråga. Så både lusten och tiden fanns.
Glad men ganska oförberedd styrde jag min kos till Kungsängsskolan och jag hann bara öppna entrédörren så stod där fyra pigga tjejer med penna och papper i högsta hugg och hälsade mig välkommen. Här skulle ingen onödig tid spillas - in till bibblan för att skrida till verket med detsamma.
Och vad tycker jag då egentligen om en befolkning som bara blir äldre och äldre, och vad gör vi politiskt för att mildra konsekvenserna, som de uttryckte det? Ingen busenkel fråga direkt, men jag tycker att det är fantastiskt att en så pass stor del av vår befolkning blir äldre. Medelåldern för svenska kvinnor är 83 år och för männen lite drygt 78 år och många lever dessutom ett aktivt liv och klarar sig alldeles utmärkt själva utan vare sig hemtjänst eller annat. Det kallar jag livskvalitet. Sedan finns det kanske ännu några fler som behöver någon form av hjälp och stöd för att klara sin åldrande höst. Viktiga insatser som för det mesta fungerar väldigt bra.
Så egentligen borde vi inte betrakta åldrandet som något problem, om det nu inte vore för det i bland så förhatliga och krassa ekonomiska tänkandet. Alla budgetar fullkomligt dräller av pensionsskulder som är belastande på olika sätt och nu kommer snart våra 40-talister att gå i pension, vilket kommer att kosta kosing eftersom de är så många. Och då dyker den begåvade frågan upp från Ebba; varför inte låta fler som vill få jobba längre? Det tjänar ju alla på.
Jag håller helt och hållet med och vi sossar diskuterar den frågan just nu i vårt välfärdsrådslag, att möjligheten att jobba tills man blir 70 år bör finnas.
Vilka alternativ finns för att klara välfärden i framtiden när gruppen äldre blir fler medan de arbetande blir färre, undrade Elin och Michaela? Kan man höja skatten hur mycket som helst eller finns det andra vägar att gå? Jag tror inte att man kan höja skatten hur mycket som helst för den grupp som arbetar för det kommer ändå inte att räcka till. Det handlar mer om att utöka gruppen arbetande, t ex genom arbetskraftinvandring. Det är en fråga som vi behöver jobba mycket mer med, inte minst inom EU.
Ett tredje alternativ är förstås att låta människor få betala för sin egen välfärd i form av privata försäkringar för vård, skola och omsorg. Då kommer vi undan mycket skatt och det kan ju tilltala en del. Men som socialdemokrat kan jag aldrig förlika mig med en sådan tanke av den enkla anledningen att alla inte kommer att ha råd med det. Och de som inte har råd kommer att ställas utanför. För mig är det självklart att vi solidariskt bidrar till skola, vård och omsorg så att alla, och inte bara några, kan få en väl färd genom livet.
Det är just denna angenäma färd genom livet som till stor del har bidragit till att män och kvinnor blir så mycket äldre. En medveten politisk viljeinriktning som jag vill fortsätta att arbeta för och Ebba, Elin, Pernilla och Michaela nickade instämmande. Politiken behöver er, tjejer.
Pia
Glad men ganska oförberedd styrde jag min kos till Kungsängsskolan och jag hann bara öppna entrédörren så stod där fyra pigga tjejer med penna och papper i högsta hugg och hälsade mig välkommen. Här skulle ingen onödig tid spillas - in till bibblan för att skrida till verket med detsamma.
Och vad tycker jag då egentligen om en befolkning som bara blir äldre och äldre, och vad gör vi politiskt för att mildra konsekvenserna, som de uttryckte det? Ingen busenkel fråga direkt, men jag tycker att det är fantastiskt att en så pass stor del av vår befolkning blir äldre. Medelåldern för svenska kvinnor är 83 år och för männen lite drygt 78 år och många lever dessutom ett aktivt liv och klarar sig alldeles utmärkt själva utan vare sig hemtjänst eller annat. Det kallar jag livskvalitet. Sedan finns det kanske ännu några fler som behöver någon form av hjälp och stöd för att klara sin åldrande höst. Viktiga insatser som för det mesta fungerar väldigt bra.
Så egentligen borde vi inte betrakta åldrandet som något problem, om det nu inte vore för det i bland så förhatliga och krassa ekonomiska tänkandet. Alla budgetar fullkomligt dräller av pensionsskulder som är belastande på olika sätt och nu kommer snart våra 40-talister att gå i pension, vilket kommer att kosta kosing eftersom de är så många. Och då dyker den begåvade frågan upp från Ebba; varför inte låta fler som vill få jobba längre? Det tjänar ju alla på.
Jag håller helt och hållet med och vi sossar diskuterar den frågan just nu i vårt välfärdsrådslag, att möjligheten att jobba tills man blir 70 år bör finnas.
Vilka alternativ finns för att klara välfärden i framtiden när gruppen äldre blir fler medan de arbetande blir färre, undrade Elin och Michaela? Kan man höja skatten hur mycket som helst eller finns det andra vägar att gå? Jag tror inte att man kan höja skatten hur mycket som helst för den grupp som arbetar för det kommer ändå inte att räcka till. Det handlar mer om att utöka gruppen arbetande, t ex genom arbetskraftinvandring. Det är en fråga som vi behöver jobba mycket mer med, inte minst inom EU.
Ett tredje alternativ är förstås att låta människor få betala för sin egen välfärd i form av privata försäkringar för vård, skola och omsorg. Då kommer vi undan mycket skatt och det kan ju tilltala en del. Men som socialdemokrat kan jag aldrig förlika mig med en sådan tanke av den enkla anledningen att alla inte kommer att ha råd med det. Och de som inte har råd kommer att ställas utanför. För mig är det självklart att vi solidariskt bidrar till skola, vård och omsorg så att alla, och inte bara några, kan få en väl färd genom livet.
Det är just denna angenäma färd genom livet som till stor del har bidragit till att män och kvinnor blir så mycket äldre. En medveten politisk viljeinriktning som jag vill fortsätta att arbeta för och Ebba, Elin, Pernilla och Michaela nickade instämmande. Politiken behöver er, tjejer.
Pia
måndag 29 september 2008
Vi och världen.
Så här års är vi många som gillar att vira in oss i varma pläden, tända ljusen och kudda till ett bra hörn i soffan som känns lite lagom liggvänligt. Sedan är det bara att plocka fram bästa boken och glömma tid och rum. Själv har jag haft det stora nöjet att läsa de 12 volymerna av årets budgetproposition. ( Det kanske var ännu fler, om jag tänker efter.)
Årets upplaga var blå till skillnad mot förra årets som, om jag inte helt missminner mig, kläddes i grönt. Och som av en händelse råkar innehållet i årets upplaga matcha den blå klädseln på ett mycket påtagligt sätt. Den som hade förväntat sig några uns av gröna eller röda inslag blir dödligt besvikna. Det finns inget sådant. Inte någonstans. 2009 års budget-proposition är inget annat än en mörkblå sörja där den högervridna ideologin skär igenom alla utgiftsområden.
Men det kanske mest frapperande är att inte ett enda ord nämns om den kanske största finansiella krisen världen nu bevittnar efter depressionen på 30-talet. Det gick så fort att Anders Borg och hans kompisar på finansen inte hann få med, säger rykten. Det säger ju en hel del om hur illa det fungerar i sådana fall. Ännu märkligare är att varje gång Anders Borg får chansen att kommentera krisläget i världen så hävdar han med en dåres envishet att vi i Sverige inte kommer att påverkas.
Jag säger bara, hallå, lever vi på samma planet? Av vilken anledning skulle vi slippa undan när hela världen i övrigt påverkas? Påverkas en så påverkas alla. Så fungerar det i denna globaliserade världsekonomi som vi lever och verkar i. Det gäller även vårt kära Sweden. De finansiella affärerna känner inga gränser. Det är fritt fram för vem som helst att muta in sig i den kapitalistiska gemenskapen. Nu återstår att se om den amerikanska ”Marshallplanen” hjälper och hur övriga världen kommer att reagera. Men det finns ingen anledning till oro för oss svenskar, enligt finansminister Borg…
Nej, tacka vet jag en (gammal) hederlig svensk budgetproposition som målar upp en närmast idyllisk bild av svensk ekonomi och hur urstarka våra finanser är. Nästan lite vikingskt. Här ska fan tro att det råder någon finansiell kris i världen. Vi har ju vårt stål, vår skog och vår industri. Men ju mer man fördjupar sig i årets blåa upplaga desto mer orolig blir man.
Formuleringarna är visserligen positiva men mellan raderna och i tabellerna kan man utläsa en liten annan verklighetsbild. Det går inte så bra längre. Inflationstrycket är högt men kommer nog att sänkas, reproräntan är hög men kommer nog att sänkas, och nästan längst ner på en högersida tillstår denna borgerliga regering att även varslen ökar i antal och att arbetslösheten kommer att stiga. Ett bestämt besked, med andra ord.
Då skulle man ju kunna förvänta sig kraftfulla åtgärder från regeringen, men icke. De fortsätter virvla runt i samma gamla skattesänkarvals. Finns det inte någon som kan ta Anders Borg åt sidan och förklara att det är allvar nu? Vore inte det något för Sveriges kommuner och landsting (SKL) att göra? Jag tycker att Anders Knape och Carola Gunnarsson är ovanligt tysta trots att de allra flesta av Sveriges kommuner och landsting måste skära bort verksamhet nu när ekonomin försämras så drastiskt. Ställ er utanför Rosenbad med en megafon i näven och basunera ut er vrede, vet jag. Eller varför inte skriva kritiska debattartiklar som ni brukar göra? Det är lite för tyst just nu.
Nu får budgetproppen vila. Jag köpte faktiskt Liza Marklunds senaste i helgen…
Pia
Årets upplaga var blå till skillnad mot förra årets som, om jag inte helt missminner mig, kläddes i grönt. Och som av en händelse råkar innehållet i årets upplaga matcha den blå klädseln på ett mycket påtagligt sätt. Den som hade förväntat sig några uns av gröna eller röda inslag blir dödligt besvikna. Det finns inget sådant. Inte någonstans. 2009 års budget-proposition är inget annat än en mörkblå sörja där den högervridna ideologin skär igenom alla utgiftsområden.
Men det kanske mest frapperande är att inte ett enda ord nämns om den kanske största finansiella krisen världen nu bevittnar efter depressionen på 30-talet. Det gick så fort att Anders Borg och hans kompisar på finansen inte hann få med, säger rykten. Det säger ju en hel del om hur illa det fungerar i sådana fall. Ännu märkligare är att varje gång Anders Borg får chansen att kommentera krisläget i världen så hävdar han med en dåres envishet att vi i Sverige inte kommer att påverkas.
Jag säger bara, hallå, lever vi på samma planet? Av vilken anledning skulle vi slippa undan när hela världen i övrigt påverkas? Påverkas en så påverkas alla. Så fungerar det i denna globaliserade världsekonomi som vi lever och verkar i. Det gäller även vårt kära Sweden. De finansiella affärerna känner inga gränser. Det är fritt fram för vem som helst att muta in sig i den kapitalistiska gemenskapen. Nu återstår att se om den amerikanska ”Marshallplanen” hjälper och hur övriga världen kommer att reagera. Men det finns ingen anledning till oro för oss svenskar, enligt finansminister Borg…
Nej, tacka vet jag en (gammal) hederlig svensk budgetproposition som målar upp en närmast idyllisk bild av svensk ekonomi och hur urstarka våra finanser är. Nästan lite vikingskt. Här ska fan tro att det råder någon finansiell kris i världen. Vi har ju vårt stål, vår skog och vår industri. Men ju mer man fördjupar sig i årets blåa upplaga desto mer orolig blir man.
Formuleringarna är visserligen positiva men mellan raderna och i tabellerna kan man utläsa en liten annan verklighetsbild. Det går inte så bra längre. Inflationstrycket är högt men kommer nog att sänkas, reproräntan är hög men kommer nog att sänkas, och nästan längst ner på en högersida tillstår denna borgerliga regering att även varslen ökar i antal och att arbetslösheten kommer att stiga. Ett bestämt besked, med andra ord.
Då skulle man ju kunna förvänta sig kraftfulla åtgärder från regeringen, men icke. De fortsätter virvla runt i samma gamla skattesänkarvals. Finns det inte någon som kan ta Anders Borg åt sidan och förklara att det är allvar nu? Vore inte det något för Sveriges kommuner och landsting (SKL) att göra? Jag tycker att Anders Knape och Carola Gunnarsson är ovanligt tysta trots att de allra flesta av Sveriges kommuner och landsting måste skära bort verksamhet nu när ekonomin försämras så drastiskt. Ställ er utanför Rosenbad med en megafon i näven och basunera ut er vrede, vet jag. Eller varför inte skriva kritiska debattartiklar som ni brukar göra? Det är lite för tyst just nu.
Nu får budgetproppen vila. Jag köpte faktiskt Liza Marklunds senaste i helgen…
Pia
söndag 21 september 2008
Ett grekiskt drama.
Vad är det som händer? Håller den marknadsanpassade världen på att få dåndimpen eller vad är det frågan om? Bolånekrisen i USA har utvecklats likt ett grekiskt drama, en riktig tragedi med alla dess ingredienser. Men frågan är hur många akter detta drama har och när vi kan nalkas slutet.
De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av ”Den osynliga handen” som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith
Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.
I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.
Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.
In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?
Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.
Pia
De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av ”Den osynliga handen” som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith
Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.
I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.
Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.
In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?
Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.
Pia
måndag 15 september 2008
Järnvägar, också.
Och så var då äntligen tiden inne då regeringen skulle släppa fram sin närtidssatsning på vägar och järnvägar, och som vi har väntat. Redan i mars var det tänkt att hela propositionen om all infrastruktur skulle vara klar, men se det bidde inget då. I stället lät minister Torstensson meddela att det förmodligen skulle presenteras en närtidssatsning i samband med budgetpropositionen nu i höst. De långsiktiga planerna får vänta ytterligare en tid.
Och varför blir det på detta viset, kan man ju undra? Jo, på grund av att denna regeringsallians inte kan komma överens om vilka satsningar som ska göras. En 50- procentig ökning av järnvägstrafiken fram till år 2020, skanderade miljöminister Carlgren så sent som för ett par månader sedan. Inte fullt så tydlig var minister Torstensson, men jag tror att hon menade detsamma. (Det är nämligen inte så lätt alla gånger att förstå vad hon menar.)Absolut inte, hävdade finansminister Borg. Nu var det banne mig vägarnas tur att prioriteras.
Och så där har det låtit sedan dess. Vem skulle dra det kortaste strået? Jo, Carlgren och Torstensson förstås. Ingen rår över Anders Borg, i synnerhet inte några centerpartister som råkar gilla järnvägar. I den satsning som presenterades i torsdags handlar det till 80 procent om väginvesteringar. Järnvägarna är bokstavligen satta på undantag. Att vi har ett klimatmål i vårt land om att minska koldioxidutsläppen med 35 % verkar inte bekymra herr Borg det minsta. Men någonstans långt därinne tror jag ändå att både Andreas Carlgen och Åsa Torstensson känner sig djupt besvikna över det som skulle bli det gröna paradnumret.
Och man undrar ju onekligen vem det är som har störst inflytande över vad som borde vara infrastrukturministerns ansvarsområde? Det måste kännas degraderande att som ansvarig minister inte ens få vara med och lägga fram förslaget för media. Att behöva åka till Motala och prata om en bro när hela journalistkåren var samlad i Göteborgs hamn för att lyssna till hela närtidssatsningen som presenterades av de fyra partiledarna.
Och vad sa de nu då? Jo, nu ska det satsas på vägar och vägar och åter vägar för att som man säger ”möta Sveriges utmaningar och som ska förstärka jobbpolitiken” 7,6 miljarder kronor kommer kalaset att gå på. Det låter mycket för den oinvigde, men då ska ni veta att behovet överskrider vida den summan. Om vi menar allvar med en 50-procentig ökning av järnvägstrafiken till år 2020 så är det ungefär 40 miljarder kronor som Banverkets budget behöver förstärkas med. Ofantliga summor som man inte snyter fram ur näsan hur som helst. Därför behöver vi på allvar jobba fram en annan typ av finansieringssystem. I dag betalas alla väg- och järnvägsbyggen genom årliga anslag. Om pengarna tar slut så får objekten vänta och ibland blir väntan lite väl lång.
Och samtidigt har kostnadsökningarna rakat i höjden med ca 17 procent de senaste tre- fyra åren. Då är det inte lätt att göra allt som var tänkt att göra om man inte får ytterligare resurser. Vi menar att man gott och väl kan låna mer pengar från Riksgälden till just järnvägs-investeringar. Lånade pengar kommer visserligen att till stor del betalas av kommande generationer, men å andra sidan kommer dessa investeringar kommande generationer till gagn i allra högsta grad. Vi bygger för framtiden.
Och varför tjatar jag så om järnvägsinvesteringar när regeringen bara intresserar sig för vägar? Ja, skam den som ger sig. Vi sossar kommer att fortsätta att driva på för att få fler järnvägsbanor i vårt avlånga land. Förr eller senare kanske det ger resultat. Förhoppningsvis förr.
Pia
Och varför blir det på detta viset, kan man ju undra? Jo, på grund av att denna regeringsallians inte kan komma överens om vilka satsningar som ska göras. En 50- procentig ökning av järnvägstrafiken fram till år 2020, skanderade miljöminister Carlgren så sent som för ett par månader sedan. Inte fullt så tydlig var minister Torstensson, men jag tror att hon menade detsamma. (Det är nämligen inte så lätt alla gånger att förstå vad hon menar.)Absolut inte, hävdade finansminister Borg. Nu var det banne mig vägarnas tur att prioriteras.
Och så där har det låtit sedan dess. Vem skulle dra det kortaste strået? Jo, Carlgren och Torstensson förstås. Ingen rår över Anders Borg, i synnerhet inte några centerpartister som råkar gilla järnvägar. I den satsning som presenterades i torsdags handlar det till 80 procent om väginvesteringar. Järnvägarna är bokstavligen satta på undantag. Att vi har ett klimatmål i vårt land om att minska koldioxidutsläppen med 35 % verkar inte bekymra herr Borg det minsta. Men någonstans långt därinne tror jag ändå att både Andreas Carlgen och Åsa Torstensson känner sig djupt besvikna över det som skulle bli det gröna paradnumret.
Och man undrar ju onekligen vem det är som har störst inflytande över vad som borde vara infrastrukturministerns ansvarsområde? Det måste kännas degraderande att som ansvarig minister inte ens få vara med och lägga fram förslaget för media. Att behöva åka till Motala och prata om en bro när hela journalistkåren var samlad i Göteborgs hamn för att lyssna till hela närtidssatsningen som presenterades av de fyra partiledarna.
Och vad sa de nu då? Jo, nu ska det satsas på vägar och vägar och åter vägar för att som man säger ”möta Sveriges utmaningar och som ska förstärka jobbpolitiken” 7,6 miljarder kronor kommer kalaset att gå på. Det låter mycket för den oinvigde, men då ska ni veta att behovet överskrider vida den summan. Om vi menar allvar med en 50-procentig ökning av järnvägstrafiken till år 2020 så är det ungefär 40 miljarder kronor som Banverkets budget behöver förstärkas med. Ofantliga summor som man inte snyter fram ur näsan hur som helst. Därför behöver vi på allvar jobba fram en annan typ av finansieringssystem. I dag betalas alla väg- och järnvägsbyggen genom årliga anslag. Om pengarna tar slut så får objekten vänta och ibland blir väntan lite väl lång.
Och samtidigt har kostnadsökningarna rakat i höjden med ca 17 procent de senaste tre- fyra åren. Då är det inte lätt att göra allt som var tänkt att göra om man inte får ytterligare resurser. Vi menar att man gott och väl kan låna mer pengar från Riksgälden till just järnvägs-investeringar. Lånade pengar kommer visserligen att till stor del betalas av kommande generationer, men å andra sidan kommer dessa investeringar kommande generationer till gagn i allra högsta grad. Vi bygger för framtiden.
Och varför tjatar jag så om järnvägsinvesteringar när regeringen bara intresserar sig för vägar? Ja, skam den som ger sig. Vi sossar kommer att fortsätta att driva på för att få fler järnvägsbanor i vårt avlånga land. Förr eller senare kanske det ger resultat. Förhoppningsvis förr.
Pia
söndag 7 september 2008
Dysterkvist? Nej, realist.
Nu tror jag äntligen att jetlagen har släppt. 9 timmars tidsskillnad tar ut sin rätt. Det var betydligt lättare att ställa om till amerikansk tid än från. Det känns som jag har befunnit mig i en bubbla den här veckan. Men det största problemet är att jag har vaknat mitt i natten, sådär runt två, och varit jättepigg och lite småhungrig. Då är klockan 17.00 i Los Angeles och det börjar bli dags för middag. Skulle kännas lite märkligt att ställa sig och laga mat den tiden på natten. Nej, jag har legat vaken i några timmar och filosoferat eller läst min sista deckare för den här säsongen. ( Faktum är att jag börjar tröttna på Marie Jungstedts kommissarie Knutas och hans polisgäng i Visby. Dags att se sig om efter lite annan läsning.)
Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.
Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.
– Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.
Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.
Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( ”effektivisera”) för motsvarande 25 – 30 miljoner fram till år 2011!
Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.
Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge…
Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.
Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.
– Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.
Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.
Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( ”effektivisera”) för motsvarande 25 – 30 miljoner fram till år 2011!
Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.
Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge…
söndag 31 augusti 2008
USA.
Hi there!
Jag kom, jag flög och jag landade precis enligt ritningarna i det stora landet over there.
Vilka fantastiska 12 dagar jag har fått uppleva tillsammans med mina trafikutskottare.
Först tre dagar i San Fransisco och sedan 9 dygn i Los Angeles. Ett helspäckat schema som personalen på svenska konsulatet i Kalifornien till stor del arbetat fram. Och mycket IT blev det förstås. Vi gjorde bl a ett besök på Googles en förmiddag. Rätt häftigt, måste jag säga. Där umgås man med datorer som det vore vilken människa som helst. Ingenting tycks vara omöjligt, alla gränser sprängs. Ständigt nya innovationer till hela IT-världens stora glädje. Dessutom har man den goda smaken att ha en väl utvecklad miljöpolicy för att bidra till det tuffa miljöprogram som guvernör Arnold Schwarzenegger har lagt fram.
Och gissa om jag blev förvånad? Jag trodde ärligt talat inte att Kalifornien låg så i framkant i arbetet med att få rätsida på de enorma växthusgasutsläppen. Denne Arnold har visat sig kunna spänna mer än bara bicepsmusklerna – han är mannen bakom Kaliforniens ambitiösa miljöprogram som handlar om att minska utsläppen med 20 % till år 2020 utifrån 1990 års nivå. Samma som Kyotoavtalet och det lustiga, eller snarare det olustiga, är att president Bush vägrade att skriva under det avtalet. Ingen ska ju komma här och försöka bestämma över det fria amerikanska folket som bara måste få fortsätta att spy ut sina bilavgaser precis som de alltid har gjort.
Det var då Arnold skred till verket. Han struntade blankt i vad hans president tyckte och jobbade på egen hand fram ett antal program för att åtminstone göra tillvaron lite drägligare för människorna i Kalifornien. Och den största miljöboven i detta drama är förstås bilen, den sååå heliga och frihetssymboliserade bilen. Utan bil klarar sig sannolikt inte kalifornienborna utan här gäller det att hitta smarta energi- och bränslelösningar i första hand. Det finns 1,8 bilar per invånare i denna delstat där det bor ca 39 miljoner människor. Alltså nästan dubbelt så många bilar som invånare. Kalifornien har en inte alltför hedrande 12:e plats i världens utsläppsliga, vilket gör att luften vissa dagar är så skadlig att inandas att gamla och sjuka uppmanas att hålla sig inomhus.
Men nu ska det bli andra bullar om Arnold får bestämma. Och som vanligt är det business as usual som gäller. Målet är minskade utsläpp men ökad tillväxt, ungefär samma som för oss. Men den stora skillnaden är att makten utgår från företagen i stället för myndigheterna. Det är företagen som ”dikterar” villkoren för myndigheterna, vars uppgift blir att försöka samordna och kompromissa alla spretande viljor och se till att alla blir vinnare i slutändan. Låter kanske inte så pjåkigt men vad jag förstod av de energimyndigheter som vi besökte så är det inte helt enkelt att få till det. Här har våra stolta svenska miljöteknikföretag gjort strålande insatser. De har ett mycket gott renommé och det finns plats för ännu flera, och pengar går att tjäna. Mycket pengar.
Det som inte ens Arnold mäktar med att göra är att höja bränslepriset ytterligare. I dag kostar bensinen 4 dollar per gallon, vilket motsvarar ca 6 kronor per liter. Där går tydligen smärtgränsen för amerikanarna. Vi betalar som bekant dubbelt så mycket. Däremot är plug-in-hybridbilen, som går på uppladdningsbara batterier, mycket inne hos innefolket i Hollywood. Sportbilsmodellen, alltså. Och det som brukar var hot stuff i Hollywood brukar ju snabbt sprida sig till andra delar av världen. Tänk om paret Beckham för en gång skull skulle bidra till att göra världen lite bättre att leva i. Tanken svindlar…
Pia
Jag kom, jag flög och jag landade precis enligt ritningarna i det stora landet over there.
Vilka fantastiska 12 dagar jag har fått uppleva tillsammans med mina trafikutskottare.
Först tre dagar i San Fransisco och sedan 9 dygn i Los Angeles. Ett helspäckat schema som personalen på svenska konsulatet i Kalifornien till stor del arbetat fram. Och mycket IT blev det förstås. Vi gjorde bl a ett besök på Googles en förmiddag. Rätt häftigt, måste jag säga. Där umgås man med datorer som det vore vilken människa som helst. Ingenting tycks vara omöjligt, alla gränser sprängs. Ständigt nya innovationer till hela IT-världens stora glädje. Dessutom har man den goda smaken att ha en väl utvecklad miljöpolicy för att bidra till det tuffa miljöprogram som guvernör Arnold Schwarzenegger har lagt fram.
Och gissa om jag blev förvånad? Jag trodde ärligt talat inte att Kalifornien låg så i framkant i arbetet med att få rätsida på de enorma växthusgasutsläppen. Denne Arnold har visat sig kunna spänna mer än bara bicepsmusklerna – han är mannen bakom Kaliforniens ambitiösa miljöprogram som handlar om att minska utsläppen med 20 % till år 2020 utifrån 1990 års nivå. Samma som Kyotoavtalet och det lustiga, eller snarare det olustiga, är att president Bush vägrade att skriva under det avtalet. Ingen ska ju komma här och försöka bestämma över det fria amerikanska folket som bara måste få fortsätta att spy ut sina bilavgaser precis som de alltid har gjort.
Det var då Arnold skred till verket. Han struntade blankt i vad hans president tyckte och jobbade på egen hand fram ett antal program för att åtminstone göra tillvaron lite drägligare för människorna i Kalifornien. Och den största miljöboven i detta drama är förstås bilen, den sååå heliga och frihetssymboliserade bilen. Utan bil klarar sig sannolikt inte kalifornienborna utan här gäller det att hitta smarta energi- och bränslelösningar i första hand. Det finns 1,8 bilar per invånare i denna delstat där det bor ca 39 miljoner människor. Alltså nästan dubbelt så många bilar som invånare. Kalifornien har en inte alltför hedrande 12:e plats i världens utsläppsliga, vilket gör att luften vissa dagar är så skadlig att inandas att gamla och sjuka uppmanas att hålla sig inomhus.
Men nu ska det bli andra bullar om Arnold får bestämma. Och som vanligt är det business as usual som gäller. Målet är minskade utsläpp men ökad tillväxt, ungefär samma som för oss. Men den stora skillnaden är att makten utgår från företagen i stället för myndigheterna. Det är företagen som ”dikterar” villkoren för myndigheterna, vars uppgift blir att försöka samordna och kompromissa alla spretande viljor och se till att alla blir vinnare i slutändan. Låter kanske inte så pjåkigt men vad jag förstod av de energimyndigheter som vi besökte så är det inte helt enkelt att få till det. Här har våra stolta svenska miljöteknikföretag gjort strålande insatser. De har ett mycket gott renommé och det finns plats för ännu flera, och pengar går att tjäna. Mycket pengar.
Det som inte ens Arnold mäktar med att göra är att höja bränslepriset ytterligare. I dag kostar bensinen 4 dollar per gallon, vilket motsvarar ca 6 kronor per liter. Där går tydligen smärtgränsen för amerikanarna. Vi betalar som bekant dubbelt så mycket. Däremot är plug-in-hybridbilen, som går på uppladdningsbara batterier, mycket inne hos innefolket i Hollywood. Sportbilsmodellen, alltså. Och det som brukar var hot stuff i Hollywood brukar ju snabbt sprida sig till andra delar av världen. Tänk om paret Beckham för en gång skull skulle bidra till att göra världen lite bättre att leva i. Tanken svindlar…
Pia
lördag 16 augusti 2008
Nu åker jag.
Vill bara meddela att jag nu åker till USA. Åh, vad kul tycker säkert många, men just nu har jag svårt att se det roliga i resan. Jag är nämligen så himla flygrädd, en rädsla som har tilltagit med åren av någon anledning. Förr i tiden tyckte jag att det var fantastiskt skönt att flyga och jag njöt vid varje tillfälle. Men sedan jag fick barn har ett konstigt tvivel slagit rot i mitt huvud. Varje gång jag flyger utan min dotter så är jag helt övertygad om att vi kommer att störta. Men även de gånger hon är med har jag svårt att tro att vi ska komma helskinnade ner.
Minsta lilla avvikande ljud så tar jag sats. Då förbereder jag mig att ta över i cockpit. Piloten har kanske tuppat av eller nåt och inte uppfattar de missljud som fullkomligt dånar i hela planet. Och jag blir lika förvånad varje gång när passagerare lyckas somna. Hur i hela friden kan de? Nej, här gäller det att vara vaken och vara med.
Jamen, ta dig du en drink eller två är det många som säger. Nej, men hallå, tänk om jag nu måste ringa ett sista samtal för att ta farväl av mina nära och kära. Tänk då om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk? Det håller helt enkelt inte.
Varför utsätter jag mig då för detta, kan man ju undra? Ibland har man inget större val. Det är nämligen så att vi i trafikutskottet ska ut på vår stora resa som sker en gång per mandatperiod. Halva gänget åker till USA och halva till Brasilien. Och då är det hårt arbete som väntar. Vi kommer att ha 10 dagar helt inplanerade från morgon till kväll. Ingen ro och vila där inte. Fokus kommer att hamna på IT, hybridbilar och ny energiforskning. Intressant. Jag hade nog hoppats på ett och annat besök hos någon kollektivtrafikmyndighet eller så men det ser inte ut att bli så.
Men jag är nöjd bara jag kommer fram. Först flyga 10 timmar till Atlanta sedan ytterligare 5 timmar till San Fransisco. Vojne, vojne… Jag som brukar ha fullt sjå med 4 timmar till Kreta.
Om jag nu kommer att landa som det är tänkt over there har jag tänkt dokumentera mina besök och intryck på min hemsida. Så gå gärna in och kolla lite då och då. Jag finns på www.sap.se/pianilsson
Om jag kommer ner på ett sätt som det inte är tänkt så vill jag att röda rosor ska strös på min bädd samtidigt som låten ”Bridge over trouble water” ska spelas och gärna sjungas av alla som känner sig manade.
Länge leve livet.
Pia
Minsta lilla avvikande ljud så tar jag sats. Då förbereder jag mig att ta över i cockpit. Piloten har kanske tuppat av eller nåt och inte uppfattar de missljud som fullkomligt dånar i hela planet. Och jag blir lika förvånad varje gång när passagerare lyckas somna. Hur i hela friden kan de? Nej, här gäller det att vara vaken och vara med.
Jamen, ta dig du en drink eller två är det många som säger. Nej, men hallå, tänk om jag nu måste ringa ett sista samtal för att ta farväl av mina nära och kära. Tänk då om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk? Det håller helt enkelt inte.
Varför utsätter jag mig då för detta, kan man ju undra? Ibland har man inget större val. Det är nämligen så att vi i trafikutskottet ska ut på vår stora resa som sker en gång per mandatperiod. Halva gänget åker till USA och halva till Brasilien. Och då är det hårt arbete som väntar. Vi kommer att ha 10 dagar helt inplanerade från morgon till kväll. Ingen ro och vila där inte. Fokus kommer att hamna på IT, hybridbilar och ny energiforskning. Intressant. Jag hade nog hoppats på ett och annat besök hos någon kollektivtrafikmyndighet eller så men det ser inte ut att bli så.
Men jag är nöjd bara jag kommer fram. Först flyga 10 timmar till Atlanta sedan ytterligare 5 timmar till San Fransisco. Vojne, vojne… Jag som brukar ha fullt sjå med 4 timmar till Kreta.
Om jag nu kommer att landa som det är tänkt over there har jag tänkt dokumentera mina besök och intryck på min hemsida. Så gå gärna in och kolla lite då och då. Jag finns på www.sap.se/pianilsson
Om jag kommer ner på ett sätt som det inte är tänkt så vill jag att röda rosor ska strös på min bädd samtidigt som låten ”Bridge over trouble water” ska spelas och gärna sjungas av alla som känner sig manade.
Länge leve livet.
Pia
måndag 11 augusti 2008
Heja Sverige, gul och blå!
Och så var det då äntligen dags att få heja och hurra fram alla gulblåa tävlande i de så omtalade olympiska spelen i folkrepubliken Kina. Själv är jag lite kluven till om det var rätt eller fel att förlägga spelen till detta diktatoriska land som har så mycket kvar att göra för att leva upp till vad vi definierar som mänskliga rättigheter. Samtidigt kan jag tycka att det just av den anledningen finns skäl att rikta världens ljus mot Kina och den kommunistiska ledningen.
Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor…?
Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. ”Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida.”
Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.
Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.
Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.
Pia
Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor…?
Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. ”Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida.”
Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.
Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.
Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.
Pia
måndag 4 augusti 2008
Semester.
I augusti förra året åkte vi tillsammans med goda vänner till Bulgarien för att få lite sol efter en bedrövlig svensk sommar. Vi hinner lagom dit förrän regnet står som spön i backen. Det var som förgjort. I år tog vi en rövare och höll oss på hemmaplan för att tillsammans med samma goda vänner styra vår kos till en av västkustens pärlor, nämligen Kungshamn. Och tala om tur. Solsken och värme i sju dagar. Fantastiskt! Alla nedpackade tjocktröjor, flossade mjukbrallor och knöliga regnkläder kunde vi gladeligen lägga åt sidan och i stället nöta på våra medhavda linnen och shorts.
Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid ”det stora vattnet”. Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.
En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.
Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?
Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.
Och vid horisonten skymtar en segelbåt…
Pia
Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid ”det stora vattnet”. Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.
En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.
Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?
Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.
Och vid horisonten skymtar en segelbåt…
Pia
onsdag 23 juli 2008
Att duga eller inte - det är frågan.
Så här i sommartider finns det en del tid till TV-tittande. Utan att behöva framstå som en mossig gammal nyttofigur som bara förespråkar pedagogiskt producerade TV-program vill jag framför allt uppmana TV 3 att skärpa till sig. Jag håller på att bli tokig på alla dessa bedömningsprogram där i värsta fall en enväldig domare och i bästa fall en jury ska avgöra om de tävlande håller måttet eller inte.
Det började med Tyra Banks och hennes ”Top Models”. Hennes program kunde man ändå med viss behållning titta på. Banks delar med sig av sina värdefulla erfarenheter från den stentuffa modellbranschen till de unga tjejerna som inget hellre vill än att få erövra modellvärlden. Med stor trovärdighet och konstruktiv rådgivning leder hon sina adepter vidare i deras strävan att nå målet. Man önskar dock att fler hade den goda smaken att göra så, men icke.
TV3 har en rent jävlig köksmästare i ett program som heter ”Hells kitchen”. Jag har aldrig varit med om någon som kan förolämpa andra så mycket som han kan. Deltagarna är inte vatten värda, men de uthärdar för vinsten är en alldeles egen restaurang. Visst, jag är medveten om att producenten har valt att lägga ribban på en fuck-you-nivå för att det ska sticka ut i TV, och det retar gallfebern på mig. Dottern tycker att jag är överkänslig, men det måste väl ändå gå att producera program där inte deltagarna betraktas som den värsta parian.
Och så har vi programmet ”Crowned” där amerikanska mammor och döttrar tävlar i olika skönhetsmoment. Denna vecka är det leendena som ska bedömas av en f d miss USA med följe. Eftersom dottern tycker att detta är underhållning har jag gjort henne sällskap ett par gånger. Men jag skräms när jag ser med vilket allvar dessa skönhetsopererade mammor går in för tävlingen. Ren hysteri kan råda.
Sedan har vi ”Pussycat Dolls” som följer därpå. Några väldigt unga och lättklädda tjejer som genom musik och dans ska anstränga sig till sitt yttersta för att ta fram sin sexighet. Det är uppmaningen de får av sina benhårda mentorer; lär dig att uttrycka din sexighet. Den som inte lyckas med det åker ut. Intrigerna mellan de unga tjejerna avlöser varandra för alla när givetvis drömmen om att få bli en av Amerikas främsta sexsymbol och då får ingen annan stå i vägen.
Slutligen har vi då det programmet som jag faktiskt tycker är intressant att titta på, nämligen ”Project Runaway”. Ett tiotal kläddesigners får under ledning av erkända och etablerade klädskapare utföra olika uppdrag varje vecka. Programmet ger en seriös framtoning där konflikter mellan deltagarna naturligtvis förekommer men de är ändå underordnade. Det viktiga är vad de lyckas skapa under de givna förutsättningarna. Plaggen bedöms förvisso av en jury, men till skillnad från de andra programmen ger den här juryn ett mer seriöst intryck.
- Och varför sitter du och tittar om du tycker att det bara är skräp på TV?
En klassisk kommentar som kan ha sitt berättigande. Jag gör det ibland för att ha lite koll på vad min dotter ägnar timmar åt, och jag blir förvånad om nu TV 3 tror att det bara är den här typen av program vi som TV- tittare vill ha.
Kom igen nu och visa att även en kommersiell kanal har annat än bröst, brudar och bråk på TV-tablån. I bland riktigt längtar jag efter kunskapskanalen eller en bra långfilm på TV 2. Men vi har ju gubevars bara en TV här hemma.
Pia
Det började med Tyra Banks och hennes ”Top Models”. Hennes program kunde man ändå med viss behållning titta på. Banks delar med sig av sina värdefulla erfarenheter från den stentuffa modellbranschen till de unga tjejerna som inget hellre vill än att få erövra modellvärlden. Med stor trovärdighet och konstruktiv rådgivning leder hon sina adepter vidare i deras strävan att nå målet. Man önskar dock att fler hade den goda smaken att göra så, men icke.
TV3 har en rent jävlig köksmästare i ett program som heter ”Hells kitchen”. Jag har aldrig varit med om någon som kan förolämpa andra så mycket som han kan. Deltagarna är inte vatten värda, men de uthärdar för vinsten är en alldeles egen restaurang. Visst, jag är medveten om att producenten har valt att lägga ribban på en fuck-you-nivå för att det ska sticka ut i TV, och det retar gallfebern på mig. Dottern tycker att jag är överkänslig, men det måste väl ändå gå att producera program där inte deltagarna betraktas som den värsta parian.
Och så har vi programmet ”Crowned” där amerikanska mammor och döttrar tävlar i olika skönhetsmoment. Denna vecka är det leendena som ska bedömas av en f d miss USA med följe. Eftersom dottern tycker att detta är underhållning har jag gjort henne sällskap ett par gånger. Men jag skräms när jag ser med vilket allvar dessa skönhetsopererade mammor går in för tävlingen. Ren hysteri kan råda.
Sedan har vi ”Pussycat Dolls” som följer därpå. Några väldigt unga och lättklädda tjejer som genom musik och dans ska anstränga sig till sitt yttersta för att ta fram sin sexighet. Det är uppmaningen de får av sina benhårda mentorer; lär dig att uttrycka din sexighet. Den som inte lyckas med det åker ut. Intrigerna mellan de unga tjejerna avlöser varandra för alla när givetvis drömmen om att få bli en av Amerikas främsta sexsymbol och då får ingen annan stå i vägen.
Slutligen har vi då det programmet som jag faktiskt tycker är intressant att titta på, nämligen ”Project Runaway”. Ett tiotal kläddesigners får under ledning av erkända och etablerade klädskapare utföra olika uppdrag varje vecka. Programmet ger en seriös framtoning där konflikter mellan deltagarna naturligtvis förekommer men de är ändå underordnade. Det viktiga är vad de lyckas skapa under de givna förutsättningarna. Plaggen bedöms förvisso av en jury, men till skillnad från de andra programmen ger den här juryn ett mer seriöst intryck.
- Och varför sitter du och tittar om du tycker att det bara är skräp på TV?
En klassisk kommentar som kan ha sitt berättigande. Jag gör det ibland för att ha lite koll på vad min dotter ägnar timmar åt, och jag blir förvånad om nu TV 3 tror att det bara är den här typen av program vi som TV- tittare vill ha.
Kom igen nu och visa att även en kommersiell kanal har annat än bröst, brudar och bråk på TV-tablån. I bland riktigt längtar jag efter kunskapskanalen eller en bra långfilm på TV 2. Men vi har ju gubevars bara en TV här hemma.
Pia
tisdag 15 juli 2008
Nostalgi.
Den här sommaren fick jag ett uppdrag som jag aldrig har haft tidigare. Jag fick nämligen hedersuppdraget att hålla invigningstalet på Möklintaveckan. Och det är stort. Säg den som inte har hört talas om Möklintaveckan? De flesta Västmanlänningar är nog rätt bekanta med detta stora turistevenemang, där allt från kolmilevakter till makeup-artister finns på plats. Och det mest imponerande är att en by med drygt 1 200 personer kan ha ett så blomstrande föreningsliv, för utan det så stod sig denna vecka slätt. Det är föreningarna som gör det. Det är föreningarnas eldsjälar som förverkligar ett av länets största och på sitt sätt kanske den mest intressanta turistattraktionen.
Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.
Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.
Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.
Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.
Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.
Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu ”rödare”. Men jag måste dock bekänna en sak – jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.
Pia
Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.
Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.
Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.
Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.
Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.
Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu ”rödare”. Men jag måste dock bekänna en sak – jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.
Pia
onsdag 9 juli 2008
Hur svårt kan det vara?
Härom sistens blev jag rosenrasande och höll på att gå upp i limningen. Nu kanske du tror att mitt vredgade sinnelag berodde på ännu en uppskruvad debatt med Åsa Torstensson – men inte denna gången. Nej, nu var ilskan riktad på datorer som bara ska fungera men som ändå inte gör det. Eller snarare ilskan över orsaken till varför datorn inte fungerar.
Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.
Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra ”darlingar”. De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger ”har varit” eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.
Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. ”Denna sida kan inte visas. Försök igen”. Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)
Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!
Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.
- Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.
- Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?
- Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.
- Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.
- Vi har vår policy…
Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.
Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.
Pia
Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.
Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra ”darlingar”. De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger ”har varit” eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.
Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. ”Denna sida kan inte visas. Försök igen”. Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)
Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!
Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.
- Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.
- Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?
- Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.
- Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.
- Vi har vår policy…
Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.
Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.
Pia
måndag 30 juni 2008
Godnatt, fru minister.
Tänkte att jag skulle göra något helt annat än att tänka, äta, sova och prata politik. Dottern tittade lite storögt på mig och undrade om jag var sjuk. Nu skulle den mer skapande ådran få sitt utlopp hade jag tänkt. Jag vet att den finns någonstans det gäller bara att locka fram den.
Köket. I väntan på de stora får man göra det lilla. En ny matta. Bra men gardinerna behöver bytas. Jag syr ett par. Sagt och gjort. Tillbringade hela helgen vid symaskinen, fullstoppad med nålar, måttband och ögletter. Det är ju inte sådär himla självklart att veta vad ögletter är men det är ringar som man sätter fast i fållen upptill och som man sedan trär en rundstav igenom efter att ha klippt ut tyget innanför. Vilket pickel. Fyra längder dessutom. Puh! Och två små kappor av lin som inte alls är roligt att sy i. Sprätt, säger det bara, och så har man kört över en känslig tråd i tyget som drar ihop sig som en mask.
Men fint blev det. Ett par röda pelagonier i zinkkrukor mot det blårutiga gardintyget. Till blomsterhandlaren. Tyget på kökssoffan behöver bytas, likaså kuddarna. Och bort med duken där. Och in med ljusen här. Det ena föder liksom det andra. Jobbigt men på sitt sätt avkopplande.
Och precis när jag tycker att jag har gjort mitt för i år så kommer Dottern och vill att hennes rum också ska få ett lyft, gärna i svart-vitt. Självklart. Det är ju så vansinnigt mycket roligare att få tillbringa ännu lite mer tid vid symaskinen, nålarna och ögletterna. Varför läsa mail, skriva insändare, läsa politiska ledarsidor och andra triviala saker när man kan få sy ännu ett par gardiner? Så shoot man, shoot. Gasen i botten. Här ska sys.
Men det kan ibland vara en befrielse att få göra något helt annat, i synnerhet när man är lite upprörd. Och det blev jag i förra veckans interpellationsdebatt mot minister Åsa Torstensson. Jag hade ställt tre frågor som handlade om vad ministern tänker vidta för åtgärder för att göra transporterna vid Mälaren mer miljövänliga. Detta med anledning av den rapport som Klimat- och sårbarhetsutredningen har lämnat där man inte skräder med orden.
Om inget görs snarast kan stora delar av Mälardalen riskera att hamna under vatten nästa gång ett 100-års regn faller ner. Sist det begav sig var hösten för åtta år sedan. Då var det 7cm från att spåren vid Gamla Stans tunnelbanestation blev dränkta av de enorma vattenmassor som strömmade in.
Men svaret jag fick var att det inte är meningsfullt att diskutera miljövänliga transporter runt Mälaren, för klimatet är en fråga som i första hand ska lösas globalt. Detta sagt av den person som är ytterst ansvarig för infrastrukturen i vårt land. Åsa Torstensson anser inte att problemen som kan uppstå runt Mälaren ligger på hennes bord. Hon svär sig fri, med andra ord.
Strax innan debatten blev jag uppringd av en reporter från Radio Västmanland som trodde att svaret var felskrivet. Jag ställde förstås följdfrågor till ministern under själva debatten men några svar fick jag inte. Hon vill inte prata om översvämningshot i Mälaren. Hon vill inte prata om sjöfarts- och järnvägsfrågor runt Mälaren. Hon vill inte prata om slussen i Södertälje. Frågan är vad hon egentligen vill prata om. Vädret?
Jag tror att Fredrik Reinfeldt kommer att utse en ny infrastrukturminister. Mitt tips är inom ett år.
Pia
Köket. I väntan på de stora får man göra det lilla. En ny matta. Bra men gardinerna behöver bytas. Jag syr ett par. Sagt och gjort. Tillbringade hela helgen vid symaskinen, fullstoppad med nålar, måttband och ögletter. Det är ju inte sådär himla självklart att veta vad ögletter är men det är ringar som man sätter fast i fållen upptill och som man sedan trär en rundstav igenom efter att ha klippt ut tyget innanför. Vilket pickel. Fyra längder dessutom. Puh! Och två små kappor av lin som inte alls är roligt att sy i. Sprätt, säger det bara, och så har man kört över en känslig tråd i tyget som drar ihop sig som en mask.
Men fint blev det. Ett par röda pelagonier i zinkkrukor mot det blårutiga gardintyget. Till blomsterhandlaren. Tyget på kökssoffan behöver bytas, likaså kuddarna. Och bort med duken där. Och in med ljusen här. Det ena föder liksom det andra. Jobbigt men på sitt sätt avkopplande.
Och precis när jag tycker att jag har gjort mitt för i år så kommer Dottern och vill att hennes rum också ska få ett lyft, gärna i svart-vitt. Självklart. Det är ju så vansinnigt mycket roligare att få tillbringa ännu lite mer tid vid symaskinen, nålarna och ögletterna. Varför läsa mail, skriva insändare, läsa politiska ledarsidor och andra triviala saker när man kan få sy ännu ett par gardiner? Så shoot man, shoot. Gasen i botten. Här ska sys.
Men det kan ibland vara en befrielse att få göra något helt annat, i synnerhet när man är lite upprörd. Och det blev jag i förra veckans interpellationsdebatt mot minister Åsa Torstensson. Jag hade ställt tre frågor som handlade om vad ministern tänker vidta för åtgärder för att göra transporterna vid Mälaren mer miljövänliga. Detta med anledning av den rapport som Klimat- och sårbarhetsutredningen har lämnat där man inte skräder med orden.
Om inget görs snarast kan stora delar av Mälardalen riskera att hamna under vatten nästa gång ett 100-års regn faller ner. Sist det begav sig var hösten för åtta år sedan. Då var det 7cm från att spåren vid Gamla Stans tunnelbanestation blev dränkta av de enorma vattenmassor som strömmade in.
Men svaret jag fick var att det inte är meningsfullt att diskutera miljövänliga transporter runt Mälaren, för klimatet är en fråga som i första hand ska lösas globalt. Detta sagt av den person som är ytterst ansvarig för infrastrukturen i vårt land. Åsa Torstensson anser inte att problemen som kan uppstå runt Mälaren ligger på hennes bord. Hon svär sig fri, med andra ord.
Strax innan debatten blev jag uppringd av en reporter från Radio Västmanland som trodde att svaret var felskrivet. Jag ställde förstås följdfrågor till ministern under själva debatten men några svar fick jag inte. Hon vill inte prata om översvämningshot i Mälaren. Hon vill inte prata om sjöfarts- och järnvägsfrågor runt Mälaren. Hon vill inte prata om slussen i Södertälje. Frågan är vad hon egentligen vill prata om. Vädret?
Jag tror att Fredrik Reinfeldt kommer att utse en ny infrastrukturminister. Mitt tips är inom ett år.
Pia
söndag 22 juni 2008
Både chef och farsa.
En av många fördelar med uppdraget som riksdagsledamot är att jag får träffa alla dessa människor. Min ledstjärna är att så ofta jag bara kan finnas där mina uppdragsgivare finns,
d v s utanför riksdagshusets väggar och då främst i vårt län. På så sätt kommer jag i kontakt med en väldig massa olika människor och det är alltid lika fascinerande och givande.
I torsdags var jag till Arboga på tre företagsbesök, bl a till Kilen Kryssen där man bygger lagerlokaler med alla ”tillbehör”. En kund kan alltså beställa en lagerlokal som företaget sedan skräddarsyr utifrån de önskemål man har. Du behöver inte anlita 72 olika entreprenörer utan Kilen Kryssen fixar allt. Himla praktiskt. Och det går bra för dem. Just nu har de 15 anställda men planerar att nyanställa de kommande månaderna.
Jag fick träffa platschefen Lasse som varit med länge och som kan byggbranschen på sina fem fingrar. En intressant chef som onekligen jobbar lite annorlunda. Han menar att ett stort problem i dag är att många unga killar saknar insikt i vad som förväntas av dem på en arbetsplats, vilket ansvar de faktiskt har själva. Det finns de som helt sonika struntar i att ringa om de är sjuka, struntar i att komma i tid på morgnarna och struntar i om de sätter jobbarkompisarna på pottkanten. De ”orkar” inte. Dessutom har en del rätt stora bekymmer med sin privatekonomi, vilket inte gör saken lättare. När halva månaden är kvar är hela lönen slut.
Lasse har bara gett sig den på att få en av killarna på fötter så han ser till att grabben betalar sina räkningar, han hjälper honom att deklarera och med en del andra saker som gör att killen håller näsan ovanför vattenytan. Han ringer och väcker honom ibland och hämtar honom vissa morgnar – ja, han gör vad han kan för att göra denne yngling till en samhällsduglig medborgare. Helt suveränt. Lasse är inte bara en platschef på en arbetsplats – han är också, som han säger, en farsa som försöker fostra unga killar till mogna män. Jodå, ibland tröttnar även Lasse, men han har genom åren sett att det går att få hyfs på de här grabbarna.
Och det märktes på stämningen i lokalen att Lasse var respekterad både bland gammal och ung. Jag är säker på att det finns en mängd företagsledare som hjälper unga tjejer och killar att få lite ordning på tillvaron och alla ni ska ha en stor eloge. Men Lasse undrade vart den praktiska samhällskunskapen i skolan har tagit vägen. Den som berättar om både dina skyldigheter och rättigheter i samhället, den som lär dig balansen mellan utgifter och inkomster, den som lär dig att deklarera, den som gör dig till en ansvarsfull och hänsynstagande medborgare. Vart tog den kunskapen vägen?
Jag tänker då börja leta…
Pia
d v s utanför riksdagshusets väggar och då främst i vårt län. På så sätt kommer jag i kontakt med en väldig massa olika människor och det är alltid lika fascinerande och givande.
I torsdags var jag till Arboga på tre företagsbesök, bl a till Kilen Kryssen där man bygger lagerlokaler med alla ”tillbehör”. En kund kan alltså beställa en lagerlokal som företaget sedan skräddarsyr utifrån de önskemål man har. Du behöver inte anlita 72 olika entreprenörer utan Kilen Kryssen fixar allt. Himla praktiskt. Och det går bra för dem. Just nu har de 15 anställda men planerar att nyanställa de kommande månaderna.
Jag fick träffa platschefen Lasse som varit med länge och som kan byggbranschen på sina fem fingrar. En intressant chef som onekligen jobbar lite annorlunda. Han menar att ett stort problem i dag är att många unga killar saknar insikt i vad som förväntas av dem på en arbetsplats, vilket ansvar de faktiskt har själva. Det finns de som helt sonika struntar i att ringa om de är sjuka, struntar i att komma i tid på morgnarna och struntar i om de sätter jobbarkompisarna på pottkanten. De ”orkar” inte. Dessutom har en del rätt stora bekymmer med sin privatekonomi, vilket inte gör saken lättare. När halva månaden är kvar är hela lönen slut.
Lasse har bara gett sig den på att få en av killarna på fötter så han ser till att grabben betalar sina räkningar, han hjälper honom att deklarera och med en del andra saker som gör att killen håller näsan ovanför vattenytan. Han ringer och väcker honom ibland och hämtar honom vissa morgnar – ja, han gör vad han kan för att göra denne yngling till en samhällsduglig medborgare. Helt suveränt. Lasse är inte bara en platschef på en arbetsplats – han är också, som han säger, en farsa som försöker fostra unga killar till mogna män. Jodå, ibland tröttnar även Lasse, men han har genom åren sett att det går att få hyfs på de här grabbarna.
Och det märktes på stämningen i lokalen att Lasse var respekterad både bland gammal och ung. Jag är säker på att det finns en mängd företagsledare som hjälper unga tjejer och killar att få lite ordning på tillvaron och alla ni ska ha en stor eloge. Men Lasse undrade vart den praktiska samhällskunskapen i skolan har tagit vägen. Den som berättar om både dina skyldigheter och rättigheter i samhället, den som lär dig balansen mellan utgifter och inkomster, den som lär dig att deklarera, den som gör dig till en ansvarsfull och hänsynstagande medborgare. Vart tog den kunskapen vägen?
Jag tänker då börja leta…
Pia
söndag 15 juni 2008
Nej till FRA-lagen!
De är så många att jag inte kan räkna dem alla – mailen från medborgare i vårt avlånga land som uppmanar oss riksdagsledamöter att säga nej till den nya FRA-lagen. Människor är med all rätt oroliga över det bristande skydd kring den personliga integriteten som den här lagen ger upphov till.
Kommer försvarets underrättelsetjänst kunna läsa mina mail och fax? Och vad händer om jag råkar nämna namnet Al Qaida i min brevväxling? Det finns verkligen anledning att ta den oro folk känner på allvar, för något tydligt skydd kan inte jag utläsa i det förslag som vi ska votera om nu på onsdag.
FRA-lagen går ut på att ge försvarsunderrättelseverksamheten möjlighet till signalspaning via kabel. Det handlar om att Försvarets radioanstalt ska få genomföra signalspaning för den telefontrafik, e-post och faxmeddelanden som passerar i tråd (kabel) till och från utlandet.
Idag är det bara radiovågor som kan avlyssnas och med tanke på de förändrade hotbilderna måste försvaret få andra avlyssningsmöjligheter. Där är vi nog alla rätt överens. Men regeringens förslag har en hel del brister. En av de allvarligaste är att förslaget inte ger ett fullgott integritetsskydd för den enskilde.
Regeringen tycker själva att förslaget innehåller skydd för den enskilde. Man nämner bl a något om att särskilda tillstånd ska utfärdas när myndigheter ansöker om att få avlyssna. De sökbegrepp som ska användas ska kollas extra noga och ett integritetsskyddsråd ska inrättas vid FRA, vilket jag tycker är lite märkligt. Det vore väl mer lämpligt att det rådet hamnade under någon annan myndighets hatt än den operationella.
Men det här räcker inte på långa vägar och jag är förvånad över att det är så tyst från de centerpartistiska ledamöterna, som ofta framställer sig själva som beskyddare av den enskilde individens intressen. Men det är väl som vanligt, höll jag på att säga, att de blir nertrampade av de moderata ledamöternas storstövlar.
Jag kommer att rösta nej till den nya FRA-lagen på onsdag. Medlen kan inte alltid helga ändamålen. Behovet av signalspaning via kabel är stort, men det måste vägas mot de skydd som varje enskild individ har rätt till i en demokrati värd namnet.
Pia
Kommer försvarets underrättelsetjänst kunna läsa mina mail och fax? Och vad händer om jag råkar nämna namnet Al Qaida i min brevväxling? Det finns verkligen anledning att ta den oro folk känner på allvar, för något tydligt skydd kan inte jag utläsa i det förslag som vi ska votera om nu på onsdag.
FRA-lagen går ut på att ge försvarsunderrättelseverksamheten möjlighet till signalspaning via kabel. Det handlar om att Försvarets radioanstalt ska få genomföra signalspaning för den telefontrafik, e-post och faxmeddelanden som passerar i tråd (kabel) till och från utlandet.
Idag är det bara radiovågor som kan avlyssnas och med tanke på de förändrade hotbilderna måste försvaret få andra avlyssningsmöjligheter. Där är vi nog alla rätt överens. Men regeringens förslag har en hel del brister. En av de allvarligaste är att förslaget inte ger ett fullgott integritetsskydd för den enskilde.
Regeringen tycker själva att förslaget innehåller skydd för den enskilde. Man nämner bl a något om att särskilda tillstånd ska utfärdas när myndigheter ansöker om att få avlyssna. De sökbegrepp som ska användas ska kollas extra noga och ett integritetsskyddsråd ska inrättas vid FRA, vilket jag tycker är lite märkligt. Det vore väl mer lämpligt att det rådet hamnade under någon annan myndighets hatt än den operationella.
Men det här räcker inte på långa vägar och jag är förvånad över att det är så tyst från de centerpartistiska ledamöterna, som ofta framställer sig själva som beskyddare av den enskilde individens intressen. Men det är väl som vanligt, höll jag på att säga, att de blir nertrampade av de moderata ledamöternas storstövlar.
Jag kommer att rösta nej till den nya FRA-lagen på onsdag. Medlen kan inte alltid helga ändamålen. Behovet av signalspaning via kabel är stort, men det måste vägas mot de skydd som varje enskild individ har rätt till i en demokrati värd namnet.
Pia
söndag 8 juni 2008
Värmeslag eller borgerlig noja?
Är det värmen eller vad…? Visst kan huvudet ibland kännas som en tryckkokare när värmen bara fortsätter så här ihärdigt, men som beslutsfattare måste vi väl ändå klara av att hålla huvudet kallt även i den hetaste av världar.
Jag börjar nämligen tro att den borgerliga riksdagsmajoriteten har drabbats av värmeslag, för hur ska man annars förklara de applåder som än en gång utbröt i kammaren efter beslutet om ändrade sjukskrivningsregler? Frågan är om de är medvetna om vilka konsekvenser det här kommer att få, i första hand för alla långtidssjuka förstås men också för kommunernas socialbidragskonton.
Inom 90 dagar prövas om den långtidssjuke kan fortsätta sitt arbete eller göra något annat på sin arbetsplats. Arbetsgivaren behöver inte ta ansvar utan kan hävda att det inte finns några lämpliga sysslor och då hänvisas den långtidssjuke till arbetsförmedlingen.
Efter ytterligare 90 dagar blir man tvungen att söka nytt jobb i hela landet. Det gäller oavsett vad man har för yrke, utbildning, bostads- eller familjeförhållanden.
Den som är sjukskriven i mer än ett halvår kan bli av med sin sjukpenning om han eller hon inte kan återgå till någon form av arbete. Och då återstår i värsta fall endast kommunernas socialhjälp för hyran och räkningarna måste ju betalas. Snacka om utanförskap! Snacka om hyckleri! Och snacka om människosyn!
Det är ju absurt att tro att alla som är sjukskrivna skulle tillfriskna eller bli färdigrehabiliterade efter lika lång tid. Olika insatser behövs som kan ta olika lång tid att behandla. En ganska enkel logik. Cancersjuka är sannolikt i större behov av en längre konvalescens än många andra. Den här kritiken har fått ansvarig minister att backa något från ursprungsförslaget och nu talas det om vissa undantag, men det är ingen som vet exakt vilka sjukdomar som berörs.
Att sedan ha mage att applådera…
Och så var det då dags för årets stora happening, den stora uppgörelsen, matchen med stort M. Visserligen samma kväll som Sverige gör sin EM-debutmatch mot Grekland men valet är ju glasklart. Det är denna afton som vi sossar ska sätta den högertyngda borgerligheten på plats och visa var de hör hemma – d v s inte heller på fotbollsplanen.
Vi brukar inte ha några större svårigheter med att vinna, vilket inte är så konstigt när vi är så lyckligt lottade med en alldeles egen Zlatan – Bosse Ringholm. Tro´t eller ej men han är en virtuos på planen. Inte ens Bodström når de nivåerna. Problemet är bara att herr Ringholm brukar ha lite svårt att hålla sig till regelverket så för det mesta brukar vi få klara oss utan honom de sista 20 minuterna. Då vilar han på utvisningsbänken…
Pia
Jag börjar nämligen tro att den borgerliga riksdagsmajoriteten har drabbats av värmeslag, för hur ska man annars förklara de applåder som än en gång utbröt i kammaren efter beslutet om ändrade sjukskrivningsregler? Frågan är om de är medvetna om vilka konsekvenser det här kommer att få, i första hand för alla långtidssjuka förstås men också för kommunernas socialbidragskonton.
Inom 90 dagar prövas om den långtidssjuke kan fortsätta sitt arbete eller göra något annat på sin arbetsplats. Arbetsgivaren behöver inte ta ansvar utan kan hävda att det inte finns några lämpliga sysslor och då hänvisas den långtidssjuke till arbetsförmedlingen.
Efter ytterligare 90 dagar blir man tvungen att söka nytt jobb i hela landet. Det gäller oavsett vad man har för yrke, utbildning, bostads- eller familjeförhållanden.
Den som är sjukskriven i mer än ett halvår kan bli av med sin sjukpenning om han eller hon inte kan återgå till någon form av arbete. Och då återstår i värsta fall endast kommunernas socialhjälp för hyran och räkningarna måste ju betalas. Snacka om utanförskap! Snacka om hyckleri! Och snacka om människosyn!
Det är ju absurt att tro att alla som är sjukskrivna skulle tillfriskna eller bli färdigrehabiliterade efter lika lång tid. Olika insatser behövs som kan ta olika lång tid att behandla. En ganska enkel logik. Cancersjuka är sannolikt i större behov av en längre konvalescens än många andra. Den här kritiken har fått ansvarig minister att backa något från ursprungsförslaget och nu talas det om vissa undantag, men det är ingen som vet exakt vilka sjukdomar som berörs.
Att sedan ha mage att applådera…
Och så var det då dags för årets stora happening, den stora uppgörelsen, matchen med stort M. Visserligen samma kväll som Sverige gör sin EM-debutmatch mot Grekland men valet är ju glasklart. Det är denna afton som vi sossar ska sätta den högertyngda borgerligheten på plats och visa var de hör hemma – d v s inte heller på fotbollsplanen.
Vi brukar inte ha några större svårigheter med att vinna, vilket inte är så konstigt när vi är så lyckligt lottade med en alldeles egen Zlatan – Bosse Ringholm. Tro´t eller ej men han är en virtuos på planen. Inte ens Bodström når de nivåerna. Problemet är bara att herr Ringholm brukar ha lite svårt att hålla sig till regelverket så för det mesta brukar vi få klara oss utan honom de sista 20 minuterna. Då vilar han på utvisningsbänken…
Pia
söndag 1 juni 2008
Vadå hjälte?
Någon hjälte blev hon inte, allas vår Charlotte Perelli. Snarare tvärtom. Ett förkrossande nederlag, en 18:e plats. Men något fiasko var det då bestämt inte, enligt den svenska truppens pansargeneral Christer Björkman. Europa förstår oss inte, säger man. Det europeiska folket struntar i själva musiken och röstar i stället fram de länder som politiskt kan var viktiga, hävdade en grekisk man som jag träffade förra veckan. Och det kanske är så. För hade verkligen Bosnien-Hercegovinas hänga-tvätt-bidrag haft en chans att slå Sverige och många andra med hästlängder om inte hela Balkans folk hade slutit upp och röstat? Tror inte det.
Att Ryssland vann förvånade mig inte. Hur smart är det inte att kasta in en av världens främsta konståkare i en show fylld av närvaro och innerlighet och som gick rätt igenom kamerorna. I det skenet bleknar fru Perellis hjältegloria, om det ens har funnits där. Visst, hon har en fantastisk röst. Visst, hon är hur proffsig som helst. Men var fanns själva hjältenerven i sången?
Hur trovärdigt är det på en skala att låta svartsotad ögon-makeup och kortkort ”burka” få symbolisera en hjältinna och hennes hjältinnedåd? Inte sjutton går det europeiska folket på de flosklerna. Man vill ha lite feeling, lite inlevelse, lite trovärdighet. Herregud, kvinnliga heroiska insatser handlar väl mer än bara om välfriserade hårsvall och vassa stilettklackar?
Om man vill kan man finna vissa likheter, åtminstone till det yttre, med Modesty Blaise. Men Modesty är stark och tuff, fattar beslut, slåss som en kung och är den solklara chefen i familjen. Det kanske Perellis hero också är men av det märktes intet.
Och på tal om hjältar så har nu den borgerliga riksdagsmajoriteten med Göran Hägglund i spetsen äntligen beslutat att ge kommunerna möjlighet att införa det så omdebatterade vårdnadsbidraget. Några statliga pengar kommer inte att delas ut, utan det här får kommunerna helt och hållet finansiera själva.
Och vet ni vad som hände när beslutet väl var fattat? Jo, rungande applåder utbryter från de borgerliga ledamöterna i kammaren. De visste inte till sig av glädje. Eller som min bänkgranne moderaten Staffan Anger sa:
– Det här blir bra för jag tror på familjen.
Och tänk, jag tror att han satt fingret precis på pudelns kärna. Det viktigaste skälet för denna borgerliga regering att införa vårdnadsbidraget är att bevara familjen utifrån en strikt konservativ och borgerlig definition, det vill säga mamma, pappa och barn och där mamman är hemma med barnen. Så blev det i Nacka kommun som för ett antal år sedan införde bidraget på försök och så blev det i Norge där 97 % som ansökte om bidraget var kvinnor.
Det kanske är värt en applåd. Sist det applåderades bland de borgerliga ledamöterna var när bidrag till hushållsnära tjänster infördes. Man saknar ord…
Pia
Att Ryssland vann förvånade mig inte. Hur smart är det inte att kasta in en av världens främsta konståkare i en show fylld av närvaro och innerlighet och som gick rätt igenom kamerorna. I det skenet bleknar fru Perellis hjältegloria, om det ens har funnits där. Visst, hon har en fantastisk röst. Visst, hon är hur proffsig som helst. Men var fanns själva hjältenerven i sången?
Hur trovärdigt är det på en skala att låta svartsotad ögon-makeup och kortkort ”burka” få symbolisera en hjältinna och hennes hjältinnedåd? Inte sjutton går det europeiska folket på de flosklerna. Man vill ha lite feeling, lite inlevelse, lite trovärdighet. Herregud, kvinnliga heroiska insatser handlar väl mer än bara om välfriserade hårsvall och vassa stilettklackar?
Om man vill kan man finna vissa likheter, åtminstone till det yttre, med Modesty Blaise. Men Modesty är stark och tuff, fattar beslut, slåss som en kung och är den solklara chefen i familjen. Det kanske Perellis hero också är men av det märktes intet.
Och på tal om hjältar så har nu den borgerliga riksdagsmajoriteten med Göran Hägglund i spetsen äntligen beslutat att ge kommunerna möjlighet att införa det så omdebatterade vårdnadsbidraget. Några statliga pengar kommer inte att delas ut, utan det här får kommunerna helt och hållet finansiera själva.
Och vet ni vad som hände när beslutet väl var fattat? Jo, rungande applåder utbryter från de borgerliga ledamöterna i kammaren. De visste inte till sig av glädje. Eller som min bänkgranne moderaten Staffan Anger sa:
– Det här blir bra för jag tror på familjen.
Och tänk, jag tror att han satt fingret precis på pudelns kärna. Det viktigaste skälet för denna borgerliga regering att införa vårdnadsbidraget är att bevara familjen utifrån en strikt konservativ och borgerlig definition, det vill säga mamma, pappa och barn och där mamman är hemma med barnen. Så blev det i Nacka kommun som för ett antal år sedan införde bidraget på försök och så blev det i Norge där 97 % som ansökte om bidraget var kvinnor.
Det kanske är värt en applåd. Sist det applåderades bland de borgerliga ledamöterna var när bidrag till hushållsnära tjänster infördes. Man saknar ord…
Pia
söndag 18 maj 2008
Kunskap för livet.
Det är inte varje dag man får chansen att prata folkbildning. Men det fick jag i lördags. Då gick den årliga Tärnadagen av stapeln, vilket innebär att deltagare som gick kurser på Tärna Folkhögskola för 50 år och för 5 år sedan bjuds in till en återträff.
Det brukar inte komma så många ”5-åringar”, men det brukar vara desto fler ”50-åringar”. Enligt rektorn är det nog inte så konstigt – skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.
Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.
Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.
Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.
För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.
Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.
För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.
Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.
Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser – vi förtjänar nya chanser livet igenom.
Pia
Det brukar inte komma så många ”5-åringar”, men det brukar vara desto fler ”50-åringar”. Enligt rektorn är det nog inte så konstigt – skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.
Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.
Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.
Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.
För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.
Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.
För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.
Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.
Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser – vi förtjänar nya chanser livet igenom.
Pia
måndag 12 maj 2008
Att också våga.
”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
