Nog. Nu får det väl ändå vara nog. Nu får de väl ge sig. Regeringen. Den högerstyrda alliansregeringen som nu har regerat och raserat vårt land i ett år. De trygghetssystem som vi och inte minst alla våra äldre har kämpat så hårt för är snart ett minne blott. Jag blir rent ut sagt förbannad. Får man göra på detta viset? Här har den borgerliga alliansen försökt att slå blå dunster i ögongen på folk genom att påstå att deras politik ska bli mer socialdemokratisk än vad vi socialdemokrater själva förmår att prestera. Vilket kvalificerat skitsnack! Vad vet de om socialdemokrati? Inte ett smack!
Om alliansen tror att försämringar för deltidsarbetslösa kvinnor är socialdemokratiskt så har de absolut inte förstått. Om alliansen tror att idén med att låta pensionärer få högre skatt än oss andra är socialdemokratiskt så är de inte riktigt navlade, som min mormor sa när hon var riktigt arg på någon. Om alliansen tror att dyrare och försämrad a-kassa och privatiserad trafikförsäkring och sjukvård är socialdemokratiskt borde de ta mig tusan skämmas! Detta är så långt ifrån socialdemokrati som man bara kan komma, och jag tror att människor nu börjar förstå det. Var det verkligen den här politiken väljarna hade förväntat sig? Knappast.
– Ja men, vi gör bara det vi gick till val på och alla dessa beslut är nödvändiga för jobbens skull och för att komma åt utanförskapet som socialdemokraterna skapade under sina tolv år vid makten, säger allianspolitikerna och försöker låta så övertygade som möjligt.
Men det skär sig. Det går inte hem längre. Väljarna tycks ha genomskådat lögnerna.
Visst, det har skapats en massa nya jobb det senaste året, men är det verkligen ett resultat av en borgerligt styrd alliansregering? Tror knappast det. Det mesta beror på den högkonjunktur som vi är mitt inne i och då anställer företagen därför att det finns behov av att göra det. Jag frågade en företagare från länet för en tid sedan om han tyckte att det var någon skillnad för honom som företagare nu när alliansen styr. Anställer han t ex fler under 24 år för att bli befriad från arbetsgivaravgiften? Anställer han fler nu när provanställningstiden har utökats?
Nej. Svaret blev ett tveklöst nej. När det finns behov av att anställa så anställer man och då är en lägre arbetsgivaravgift inte det avgörande. Man vill ha den mest kompetenta arbetskraften.
Tro då inte att alliansen har hörsammat det, icke, icke. I stället vill man, hör och häpna, begränsa möjligheterna för gymnasieelever på yrkesprogrammen att få den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Är inte det underligt? Man ska inte låta alla elever få tillräckligt med kunskaper i svenska, engelska och matte. Förstår ni att man blir upprörd?
Och hur kan man bara tro att det blir fler jobb genom att sänka a-kassan? Under år 2006 skapades 96 000 nya jobb utan att röra a-kassan, utan att försämra för pensionärer och utan att sälja ut sjukhus och statliga företag till privata intressen. Det lyckades vi socialdemokrater med genom att föra en solidarisk politik.
Om tre år är det val igen och då kommer folk att ha stora förväntningar på oss. Hur ska vi socialdemokrater lyckas återskapa den trygghet som har varit Sveriges främsta signum? Den nöten bli svår att knäcka eftersom vi inte vet hur mycket mer som kommer att nedmonteras innan den här alliansen är färdig. Vi vet heller inte hur konjunkturen kommer att se ut om tre år. Men det allra viktigaste för oss är att återskapa förtroendet hos folket, förtroendet att bedriva en solidarisk politik där vi alla drar vårt strå till stacken efter förmåga och där vi sedan ger till var och en efter behov. Det är socialdemokrati, mina vänner.
Pia
lördag 29 september 2007
måndag 17 september 2007
Varje måndag, onsdag och fredag är det lite ”fest” här i Sala. Då kommer nämligen allas vårt husorgan Sala Allehanda ut i våra brevlådor. Man bläddrar först lite förstrött igenom tidningen, stannar till vid sidan födda och döda och kollar om det är någon man känner. Går sedan vidare till insändarsidan och läser vad Salaborna tycker om politiken, om änderna i dammarna eller om buset på stan. Kommer så småningom fram till sidan två som varje måndag liknar det värsta polisprotokollet. Det är misshandel, stölder, fyllkörning, ja allt som har polisanmälts under helgen finns att läsa i tidningen. Intressant tycker många, skittråkigt, tycker jag.
Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de iklädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.
Och det har gått väldigt bra för Helen och Mari. Duktiga och lyckosamma frisörer som det hart när är omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.
Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.
Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.
- Jaha, vem har vi här då?
- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.
- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?
- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.
- Hallelujah, varsågod.
Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.
- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.
Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.
Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?
Pia
Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de iklädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.
Och det har gått väldigt bra för Helen och Mari. Duktiga och lyckosamma frisörer som det hart när är omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.
Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.
Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.
- Jaha, vem har vi här då?
- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.
- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?
- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.
- Hallelujah, varsågod.
Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.
- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.
Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.
Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?
Pia
måndag 10 september 2007
En blågul betraktelse
Tänk att tävlingar mot vår främste ärkerival Finland kan väcka så mycket känslor. Hur många gånger har man inte suttit som klistrad framför TV:n när det har spelats hockey-VM mellan Sverige och Finland med en puls som får technomusiken att blekna. Och det spelar inte någon roll om det gäller medalj eller inte, det är lika viktigt ändå. Att slå Finland tycks vara det ultimata kraftprovet för oss svenskar, oavsett om man är idrottsintresserad eller ej. I helgen var jag och dottern och såg Finnkampen i Göteborg. Och det var lika där. Patriotismen fullkomligt flödade. Och hur mycket finländarna än bjuder till så har de ingen Carolina Klyft, ingen Emma Gren eller någon Johan Wissman. Så är det bara.
Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning – nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.
Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.
Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen – någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.
Pia
Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning – nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.
Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.
Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen – någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.
Pia
måndag 3 september 2007
Heja Ebba!
– Du, Pia. Nästan alla i min klass skulle rösta på moderaterna när vi hade skolval förra året. De var ju så himla bra, tyckte alla då. Men du, idag så är det bara två som skulle rösta på dem. Är inte det lite konstigt? undrade Ebba.
Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.
– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.
Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?
Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.
Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.
Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.
Pia
Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.
– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.
Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?
Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.
Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.
Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
