Nu har det börjat.

Hon heter Sara Vivas. Lägg det namnet på minnet. En 16-årig tjej från Sala som sjunger gudomligt vackert och som Salaborna fick chansen att lyssna till på vårt torgmöte i lördags. Inte ett öga var torrt när denna unga tjej så självklart och så känslosamt sjöng ”Halleluja”. Hon berörde oss alla, och det var länge sedan så många slöt upp på ett torgmöte. Borta var den tunga trista marschmusiken. Tack och lov. Jag hoppas att vi får höra mer av Sara.

Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.

Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.

Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är, utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.

När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se ”rätt” ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.

Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.


Pia

Tillbaka igen.

Sakta men säkert börjar verkligheten nu återanpassas till någon slags vardag igen. Det finns nog en massa sommar kvar men ledigheten har fått sitt slut för den här gången. Faktum är att jag har försökt och delvis lyckats med att göra saker som jag normalt inte brukar hinna med: läst en massa deckare, sett några bra filmer, gått i svampskogen, fiskat abborre på Långforsen, klappat katten, umgåtts med mina syskon, drällt både högt och lågt tillsammans med dottern och en massa annat skoj. Oj, så skönt det har varit.

Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.

Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att ” jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort.” När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .

Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.

Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:
– Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller…

En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:
– Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det…

Pia