söndag 28 november 2010

Säg ja till akademiker.

Den värsta förlamningen har nu släppt. Det politiska arbetet har hittat sin vardag igen. En viss förvirring råder dock – ska vi glömma allt vi sa under valrörelsen? Vad är det som gäller i väntan på kriskommissionens rapport, som ska frälsa oss ifrån allt ondo? Kan vi bara strunta i att 1,8 svenskar de facto valde att lägga en röst på vårt parti?

Nej, naturligtvis inte. Vi behöver de 1,8 och många fler för att bevisa att vi är det mest attraktiva och moderna politiska alternativet. Men vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. Ideologin ligger fast medan många av de politiska lösningarna behöver omprövas och utvecklas. Människor måste känna igen sig i vår berättelse och vi måste bli betydligt mer lyhörda och flexibla.

Vi ska fortsätta att slåss för arbete åt alla, för en trygg sjukförsäkring och för bättre utbildningsmöjligheter. Men kampen får inte sluta där. För vad händer när vi väl får våra arbetarbarn att läsa vidare och ta sina universitetsexamina? Plötsligt är vi inte längre det mest intressanta partiet. Plötsligt finns vi inte där Vad beror det på?

Vill vi inte befatta oss med de akademiska kretsarna? Vågar vi inte? Varför vänder så många akademiker oss ryggen? Är akademiker mindre solidariska och rättvisa än andra? Ryms inte akademiker i vår definition av arbetare?

Jag har själv en akademisk examen och den är jag mäkta stolt över. Men alla har definitivt inte jublat över den. Jag fick bl.a höra att jag glömt bort varifrån jag kom och att man minsann ska gå den långa och hårda vägen för att nå framgång. Ett visst förakt utan tvivel.

Om vi inte tillåter människor med akademisk skolning att vara med och påverka vår politik så är vi riktigt illa ute. Det förpliktigar när man som vi sätter upp mål om att minst 50 % från varje årskull ska gå vidare till högre studier. Allt fler kommer att nå dit. Tillsammans kan vi då forma nya spännande politiska visioner som kan ta oss in i framtidens sfärer.

Pia

4 kommentarer:

EKOMAT OCH EKOTIPS sa...

Pia! Mycket bra skrivet.

Det är klart man måste säga "ja till akademiker".

Själv har jag en gedigen akademisk utbildning och erfarenhet av studier utomlands.

Dessutom har jag 6 månaders erfarenhet från okvalificerat
arbete inom bemanningsbranschen.

Men, när finanskrisen slog till med dunder och brak så åkte alla
av oss ut på gatan.

Varken jag eller någon annan har fått stöd eller hjälp av någon, vare sig av AF eller av de kompletterande aktörerna.

I princip har ingen pratat med mig sedan dess.

Jag har istället sökt jobb på egen hand och gjort mitt yttersta varje gång, men det är en tuff tid vi lever i, och ofta spelar det ingen roll om man söker 10.0000 jobb, 50.000 jobb eller 1 miljon jobb.

Resultatet blir alltid det samma, nämligen bortsortering/utsortering och utfrysning (tyst mobbning).

Många har inget annat val än att återvända till högskolan och låna ytterligare några 100.000 trots att
de redan har studieskulder på kanske 300.000 som de i dagsläget inte kan återbetala.

Många av dessa blir ofrivilliga "Kronofogdekunder" på livstid utan
möjlighet att ta sig ur denna situation.

Praktik/FAS 3 hjälper inte för det ger inga inkomster som räcker till
för att återbetala studielån, och det räcker inte ens till hyra eller mat för en vecka eller ens en månad framåt.

Pia Nilsson sa...

Hej Mikael,
Tack för din kommentar.
Lite slarvigt påstår vi ibland att arbetslöshet enbart drabbar människor som saknar utbildning.Riktigt så enkelt är det inte. Visserligen vet vi att arbetslösheten är högre bland de med lägre utbildning, men det finns många akademiker som idag inte får jobb inom det område man har utbildat sig. Studielånet blir då ett aber.
Jag hoppas att det ordnar upp sig för dig och att du får ett välbetalt jobb som känns både intressant och utvecklande. Det är du värd.

Mvh
Pia

Unknown sa...

Mikael - jag är i samma situation, med den skillnaden att jag redan använt mig av knepet att studera ännu mer. Har nu en studieskuld på dryga 400 000 kronor och en praktikplats på museum, med 65% (men i praktiken bara 55%) av min tidigare lön... Jag går på knäna som ensamstående förälder med två barn i skolåldern. Lånar ihop pengar av släktingar varje månad för att klara räkningar och studieskulder, i väntan på att någon ska vilja anställa mig. En gedigen meritlista har jag och alla tidigare arbetsgivare har varit nöjda med min insats. Hankar mig fram som frilansskribent mellan varven - liite fickpengar ger det....Tyvärr är det i min bransch vanligare med korta projektanställningar och just nu sparas det överallt.
Jag fasar för Fas 3!

EKOMAT OCH EKOTIPS sa...

Hej Pia!

Tack för ditt trevliga svar, det uppskattas verkligen.

Sverige och vår omvärld utvecklas i snabb takt och frågan är om vi inte måste börja fundera på varför inte "matchningen" på den internationella och globala arbetsmarknaden fungerar.

För, när vi ser en mycket svag avsättning på arbetsmarknaden för
unga och lite äldre akademiker i
Sverige...då måste man börja fundera på hur vi kan gå vidare.

En sak som jag ser tydligt genom så viktiga verktyg som indeed.com och simplyhired.com och simplyhired.ca är att det är enormt stora skillnader mellan arbetsmarknaden i EU och arbetsmarknaden i Nordamerika.

På andra sidan Atlanten växer nu de nya jobben fram med snabb takt, tex så är Hotellnäringen het, men även utbildning/training, säkerhetsbranschen osv.

Vad vi också ser är att det är lättare för akademiker att ta
sig in på den arbetsmarknaden
därför att de redan sedan många
år tillbaka har satsat på aktiv
samverkan mellan akademi och arbetsmarknad. Tex har de ett federalt program i Kanada "federal student work experience program" som har varit mycket framgångsrikt.

Det har gjort att många har fått in en fast fot på arbetsmarknaden direkt efter examen, vilket vi inte lyckats med här i Sverige.

Här i Sverige gäller istället att nyutexaminerade hamnar rakt i armarna på oseriösa bemanningsföretag eller arbetsmarknadspolitikens soptipp
FAS 3.

Då vore det enligt mig smartare att göra det enklare för de som
vill att få arbetsvisum för den
Amerikanska och den Kanadensiska
arbetsmarknaden.

FAS 3 är "INGEN" lösning på vare sig arbetslösheten eller långtidsarbetslösheten.