Häromdagen slogs vi återigen av häpnad i kammaren. De borgerliga riksdagsledamöterna skulle ännu en gång försöka övertyga oss andra om det förträffliga med att privatisera statliga myndigheter. Den här gången gällde det Svensk Bilprovning.
Men som vanligt lyser sakargumenten med sin frånvaro. I stället är det cirkelargumentet "det är bra att privatisera för att det är bra" som löper som en blå tråd genom alla debatter.
Svensk Bilprovnings kundnöjdhet ligger på 94 %, vilket är unikt. Jag tror att det bara är Apoteket som ligger högre. Trots det försöker de borgerliga göra gällande att det kan bli mycket mycket bättre om man släpper bilprovningsmarknaden fri.
Huvudargumentet sägs vara 700 fler arbetstillfällen. Alltså, en privatisering av bilprovningen leder till att ytterligare 700 personer kommer att krävas för att utföra samma jobb som Svensk Bilprovning gör i dag. Hur effektivt är det på en skala?
Och dyrare kommer det att bli. I Finland fördubblades avgiften vid avregleringen. I dag betalar vi 300 kronor för en besiktning och fr o m 1 juli nästa år får vi räkna med helt andra priser.
Det är ju inte så att vi kan välja att inte besikta bilen, det är något vi faktiskt är ålagda att göra. Och då har vi som bilägare inget val - det är bara vackert att betala.
Som sagt, är det inte val snart...
söndag 20 december 2009
söndag 6 december 2009
Så fick då till slut socialförsäkringsminister Husmark-Persson göra den nu så riksbekanta pudeln Verkligheten hann i kapp både henne och övriga i regeringen. Det förslag om stupstock i sjukförsäkringen som de borgerliga ledamöterna i Riksdagen applåderade i våras har visat sig överträffa dikten. - Inte var det så här vi hade tänkt, säger de nu en efter en.
Men statsminister Reinfeldt sa så sent som i förra veckan att det är svårt att tillfredsställa alla i en rehabiliteringsreform. Måhända är det så, men de som bäst behöver stöd och hjälp måste väl för bövelen också få det.
Hela vårt trygghetssystem bygger på att vi som är friska och kan jobba bidrar med mer än de som är sjuka och arbetsoförmögna. Det kallas solidaritet, något som regeringen inte ens tycks kunna stava till. Var finns empatin och förståelsen för människor i nöd, Fredrik Reinfeldt?
Nu kommer "personer med allvarlig sjukdom som kanske delvis kan jobba men vars hälsa förväntas förvärra" undantas från reglerna, enligt Husmark-Persson. Och vilka är det regeringen avser den här gången? Är det bröstcancerpatienter? Prostatacancerpatienter? Vad gäller för kvinnor med fibromyalgi eller för män med besvärande diskbråck? Vad gäller för whiplashskadade?
Det kanske är dags för regeringen Reinfeldt att plocka fram den där listan man skrev redan för ett par år sedan över vilka sjukdomar som inte skulle vara sjukersättningsgrundande. Att de flesta läkare skulle vilja ha ett och annat ord med i lagen tycks vara helt ointressant för en regering som vet bäst själv.
Är det inte val snart?
Pia
Men statsminister Reinfeldt sa så sent som i förra veckan att det är svårt att tillfredsställa alla i en rehabiliteringsreform. Måhända är det så, men de som bäst behöver stöd och hjälp måste väl för bövelen också få det.
Hela vårt trygghetssystem bygger på att vi som är friska och kan jobba bidrar med mer än de som är sjuka och arbetsoförmögna. Det kallas solidaritet, något som regeringen inte ens tycks kunna stava till. Var finns empatin och förståelsen för människor i nöd, Fredrik Reinfeldt?
Nu kommer "personer med allvarlig sjukdom som kanske delvis kan jobba men vars hälsa förväntas förvärra" undantas från reglerna, enligt Husmark-Persson. Och vilka är det regeringen avser den här gången? Är det bröstcancerpatienter? Prostatacancerpatienter? Vad gäller för kvinnor med fibromyalgi eller för män med besvärande diskbråck? Vad gäller för whiplashskadade?
Det kanske är dags för regeringen Reinfeldt att plocka fram den där listan man skrev redan för ett par år sedan över vilka sjukdomar som inte skulle vara sjukersättningsgrundande. Att de flesta läkare skulle vilja ha ett och annat ord med i lagen tycks vara helt ointressant för en regering som vet bäst själv.
Är det inte val snart?
Pia
söndag 29 november 2009
Andra bullar.
Om jag får säga det själv så blev årets bak av lussebullar ovanligt lyckat. Jag sparde varken på smöret eller sockret den här gången och det gav resultat. Tro nu inte att jag är någon bullmor, för det är jag då rakt inte. Jag brukar baka en laddning kanelbullar i juni som räcker sommaren ut och sedan är det lussebullarna så här runt första advent.
Och på tal om första advent så fullföljde jag traditionen även i år genom att gå till Sockenkyrkan och lyssna till Sockenkören och inte minst få sjunga Bereden väg och Hosianna. Jag gillar att gå till kyrkan så här års, mest för att få känna stillhet och sjunga dessa härliga julpsalmer.
När vår dotter var liten tjatade hon till sig kyrkobesök varje söndag. Hon älskade att stå i kyrkobänken och sjunga med klar och gäll röst ur en opponervänd psalmbok. I dag är det andra tongångar som gäller, hon är ju 14 år gudbevars. Idag fick jag stränga order om att inte följa med till komfirmationssöndagen i Norrby kyrka eftersom det är pinsamt att jag sjunger så att andra hör.
Från den mer sekulariserade världen finns det ett och annat att oroas över. Var på fullmäktige-mötet i torsdagskväll här i Sala och kan bara konstatera att de beslut som fattas av regering och riksdag i allra högsta grad påverkar Sala och alla andra kommuner. Regeringen har ju anslagit ett extra statsbidrag för nästa år som för Salas del ger 16 miljoner.
Vi borde väl vara själaglada över det tillskottet, men faktum är att det ställer till en hel del bekymmer eftersom det bara gäller just för nästa år. I klartext betyder det att verksamheterna inom skolan, vården och omsorgen inte kommer att förstärkas med de här pengarna.
Den personal som redan finns får behålla sina jobb ett halvår till innan nedskärningsyxan börjar svingas, för läget inför åren 2011 och 2012 ser inte bra ut.
Om regeringen kommer att dela ut mer pengar i vår? Knappast. De ska visst sänka skatterna ännu mer. Hur vore det med lite andra bullar...
Pia
Och på tal om första advent så fullföljde jag traditionen även i år genom att gå till Sockenkyrkan och lyssna till Sockenkören och inte minst få sjunga Bereden väg och Hosianna. Jag gillar att gå till kyrkan så här års, mest för att få känna stillhet och sjunga dessa härliga julpsalmer.
När vår dotter var liten tjatade hon till sig kyrkobesök varje söndag. Hon älskade att stå i kyrkobänken och sjunga med klar och gäll röst ur en opponervänd psalmbok. I dag är det andra tongångar som gäller, hon är ju 14 år gudbevars. Idag fick jag stränga order om att inte följa med till komfirmationssöndagen i Norrby kyrka eftersom det är pinsamt att jag sjunger så att andra hör.
Från den mer sekulariserade världen finns det ett och annat att oroas över. Var på fullmäktige-mötet i torsdagskväll här i Sala och kan bara konstatera att de beslut som fattas av regering och riksdag i allra högsta grad påverkar Sala och alla andra kommuner. Regeringen har ju anslagit ett extra statsbidrag för nästa år som för Salas del ger 16 miljoner.
Vi borde väl vara själaglada över det tillskottet, men faktum är att det ställer till en hel del bekymmer eftersom det bara gäller just för nästa år. I klartext betyder det att verksamheterna inom skolan, vården och omsorgen inte kommer att förstärkas med de här pengarna.
Den personal som redan finns får behålla sina jobb ett halvår till innan nedskärningsyxan börjar svingas, för läget inför åren 2011 och 2012 ser inte bra ut.
Om regeringen kommer att dela ut mer pengar i vår? Knappast. De ska visst sänka skatterna ännu mer. Hur vore det med lite andra bullar...
Pia
måndag 16 november 2009
Har ägnat stor del av dagen åt att strukturera och formulera ett anförande som jag ska hålla nu på onsdag i Riksdagens kammare. Ärendet som vi i trafikutskottet ska debattera handlar om ett förslag från regeringen om att bolagisera Banverket Produktion.
Det är idag en enhet som lyder under Banverket och som har hand om drift och underhåll av spåren men också anläggning av räls, kontaktledningar och annat. Man kan säga att de ser till att vi som tågresenärer kan ta oss fram på ett tryggt och säkert sätt. Nu vill regeringen bolagisera den här enheten för man envisas att tro att det finns en järnvägsmarknad med många kunder och säljare. Så är icke fallet. I dag finns det en stor kund som heter Banverket och tre säljare där Banverket produktion är en.
Jag förstår ärligt talat inte vad problemet är? Varför envisas regeringen med att bolagisera? Det kostar faktiskt mer än 1 miljard att göra det. Redan idag upphandlas alla tjänster under affärsmässiga villkor, och trots det så kom det i genomsnitt in bara två anbud per upphandling förra året.
Jag tror att det är så här att regeringen vill sälja ut hela den här produktionsenheten som vi skattebetalare äger gemensamt. Man börjar med att bolagisera för att underlätta en kommande försäljning. Ännu ett exempel på en ideologiskt präglad privatiseringsstrategi. Är det någon som blir förvånad?
Pia
Det är idag en enhet som lyder under Banverket och som har hand om drift och underhåll av spåren men också anläggning av räls, kontaktledningar och annat. Man kan säga att de ser till att vi som tågresenärer kan ta oss fram på ett tryggt och säkert sätt. Nu vill regeringen bolagisera den här enheten för man envisas att tro att det finns en järnvägsmarknad med många kunder och säljare. Så är icke fallet. I dag finns det en stor kund som heter Banverket och tre säljare där Banverket produktion är en.
Jag förstår ärligt talat inte vad problemet är? Varför envisas regeringen med att bolagisera? Det kostar faktiskt mer än 1 miljard att göra det. Redan idag upphandlas alla tjänster under affärsmässiga villkor, och trots det så kom det i genomsnitt in bara två anbud per upphandling förra året.
Jag tror att det är så här att regeringen vill sälja ut hela den här produktionsenheten som vi skattebetalare äger gemensamt. Man börjar med att bolagisera för att underlätta en kommande försäljning. Ännu ett exempel på en ideologiskt präglad privatiseringsstrategi. Är det någon som blir förvånad?
Pia
måndag 9 november 2009
Unga måste få plats.
De kommande åren lämnar de största ungdomskullarna sedan 40-talet gymnasieskolan. Det betyder att tiotusentals unga vuxna stiger in i vuxensamhället med liv och lust, med höga krav och många idéer. Det är en fantastisk möjlighet för vårt land.
I vårt socialdemokratiska Sverige skapar vi möjligheter för ungdomar att förverkliga sina drömmar till utbildning, till jobb, till eget företag, till bostad och till livsstil. Vi måste ta ungdomsgenerationen på allvar och förbättra deras inflytande inom alla områden – det ger framtidstro.
Nu ser vi att trösklarna för att gå över till ett självständigt vuxenliv höjs, inte minst på arbets- marknaden. De unga som lämnar skolan bakom sig möter nu ett Sverige präglat av historiskt hög arbetslöshet. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att radera ut arbetslösheten, som är den näst högsta i Europa. Det kan vi inte göra enbart av egen kraft och inte från en dag till en annan. Men vi är övertygade om att vi tillsammans med arbetsgivare och fackliga organisationer, som vet att arbetskrafts- och kompetensbrist väntar runt hörnet, kan göra skillnad.
Under kommande år kommer unga som saknar en gymnasieexamen att drabbas särskilt hårt av jobbkrisen. Vi tycker att det är fel att sänka kraven i gymnasieskolan. I stället måste det finnas fler alternativa vägar och en öppenhet för att man kan vilja ta saker och ting i en lugnare takt.
Om vi inte förmår fånga upp de skoltrötta ungdomarna, höra vad som är det verkliga problemet och hjälpa dem att hitta en väg framåt, så riskerar de att slås ut – inte bara från skolan utan också från arbetsmarknaden. Därför är det så viktigt att få flera chanser. Ingen ung under 25 år ska nekas plats i det kunskapslyft som vi vill införa
Varje ung som behöver det ska få utbildning, praktik, en lärlingsplats eller en subventionerad anställning från första dagen. I den offentliga sektorn vill vi skapa ett trainee-program, och en särskild jobb- och praktiksatsning för nyexaminerade unga akademiker.
Det behövs mer yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning för unga och fler lärlingsplatser för långtidsarbetslösa unga. En nära kontakt med arbetslivet kan vara avgörande för att finna motivation och mening med studierna. Det ska också vara lätt för den som saknar fullständig grundskole- eller gymnasiekompetens att läsa in den på komvux eller på folkhögskola.
Kommunerna måste prioritera sommarjobben som gör det möjligt för unga att skaffa sig erfarenheter i arbetslivet. Det första riktiga jobbet är ofta på en arbetsplats där man har sommarjobbat.
Vi sossar tar ungdomsgenerationen på allvar och vill ge alla möjligheter att förverkliga sina drömmar. Då krävs det en kraftfull politik. Det har vi.
Pia
I vårt socialdemokratiska Sverige skapar vi möjligheter för ungdomar att förverkliga sina drömmar till utbildning, till jobb, till eget företag, till bostad och till livsstil. Vi måste ta ungdomsgenerationen på allvar och förbättra deras inflytande inom alla områden – det ger framtidstro.
Nu ser vi att trösklarna för att gå över till ett självständigt vuxenliv höjs, inte minst på arbets- marknaden. De unga som lämnar skolan bakom sig möter nu ett Sverige präglat av historiskt hög arbetslöshet. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att radera ut arbetslösheten, som är den näst högsta i Europa. Det kan vi inte göra enbart av egen kraft och inte från en dag till en annan. Men vi är övertygade om att vi tillsammans med arbetsgivare och fackliga organisationer, som vet att arbetskrafts- och kompetensbrist väntar runt hörnet, kan göra skillnad.
Under kommande år kommer unga som saknar en gymnasieexamen att drabbas särskilt hårt av jobbkrisen. Vi tycker att det är fel att sänka kraven i gymnasieskolan. I stället måste det finnas fler alternativa vägar och en öppenhet för att man kan vilja ta saker och ting i en lugnare takt.
Om vi inte förmår fånga upp de skoltrötta ungdomarna, höra vad som är det verkliga problemet och hjälpa dem att hitta en väg framåt, så riskerar de att slås ut – inte bara från skolan utan också från arbetsmarknaden. Därför är det så viktigt att få flera chanser. Ingen ung under 25 år ska nekas plats i det kunskapslyft som vi vill införa
Varje ung som behöver det ska få utbildning, praktik, en lärlingsplats eller en subventionerad anställning från första dagen. I den offentliga sektorn vill vi skapa ett trainee-program, och en särskild jobb- och praktiksatsning för nyexaminerade unga akademiker.
Det behövs mer yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning för unga och fler lärlingsplatser för långtidsarbetslösa unga. En nära kontakt med arbetslivet kan vara avgörande för att finna motivation och mening med studierna. Det ska också vara lätt för den som saknar fullständig grundskole- eller gymnasiekompetens att läsa in den på komvux eller på folkhögskola.
Kommunerna måste prioritera sommarjobben som gör det möjligt för unga att skaffa sig erfarenheter i arbetslivet. Det första riktiga jobbet är ofta på en arbetsplats där man har sommarjobbat.
Vi sossar tar ungdomsgenerationen på allvar och vill ge alla möjligheter att förverkliga sina drömmar. Då krävs det en kraftfull politik. Det har vi.
Pia
måndag 2 november 2009
Bakis.
Det är inte utan att jag känner mig lite ”bakis” i dag. Fem intensiva men fantastiskt givande kongressdagar har onekligen satt sina spår. Men hur arbetskrävande det än må vara så vill man bara inte vara det förutan.
Det är maffigt när 350 ombud från hela landet steg för steg formar den politik som Sveriges största parti ska jobba utifrån de kommande fyra åren. Det är maffigt när alla dessa 350 ombud och alla vi andra ger vår partiledare Mona Sahlin stående ovationer och applåderar så att taket i mässhallen nästan lyfter. Det är maffigt när kongressens yngste ombud 17-årige Niklas från Sundsvall och kongressens kanske äldsta, Gertrud Sigurdsen 86 år, förenas i en politik för framtiden.
Många bra och fräscha beslut blev det på område efter område. Det märks att rådslagsarbetet burit frukt och att vi har tagit vår hemläxa från valförlusten 2006 på största allvar. Många nya och spännande riktlinjer antogs som t ex stora satsningar på entreprenörskap, något som kanske inte har varit vår bästa gren direkt. Helt otippat antog kongressen dessutom Stig Malms motion om att se över bestämmelsen om arbetsgivarnas skyldighet att betala de 14 första sjukdagarna för sina anställda. För de allra minsta företagen är det tufft att både betala sjukersättning och vikarier. Ett bra beslut som visar att vi verkligen bryr oss om företagare och deras villkor.
En riktigt het fråga var den om vi som parti ska acceptera att privata utövare som bedriver skola, vård och omsorg ska få ta ut vinster. Kongressen kom fram till att vi inte kan acceptera det vi nu ser – en välfärd som alltmer styrs av företagens vilja att tjäna pengar. Välfärden betalas av oss alla med skatter och då har vi rätt att ställa höga krav på kvaliteten. Överskott behövs både i offentlig och privat verksamhet för att utveckla den, frågan är hur överskotten ska användas. Vår utgångspunkt är att skattepengar som är avsedda för skola, vård och omsorg ska användas för att höja kvaliteten – inte till vinstuttag som stoppas i några privata fickor.
Några belackare har hävdat att vi vill höja pensionsåldern, men så är icke fallet. Vi vill däremot ge de äldre som vill och känner att de orkar en chans att jobba några år till. Men det får inte äventyra jobben för de yngre som kanske ännu inte har kommit ut på arbetsmarknaden. Vi behöver fler arbetande timmar både från yngre och äldre.
Måste bara få säga att det är lite intressant att läsa Expressens rapportering från kongressdagarna. Det var inte utan att jag höjde på ögonbrynen när rubriken i mittuppslaget i söndags skrek ”Person stal hela showen från Mona”. Vilket nonsens. Det gjorde han definitivt inte.
De applådåskor som Ingvar Carlsson däremot drog ner i sitt brandtal innan Göran Persson äntrade talarstolen fick hela kongressen att koka. Snacka om fajter. Snacka om still going strong. Ingvar fyller 70 i år och kommer att medverka i sin 25:e valrörelse. Det hade han förvisso inte tänkt, men den högerpolitik som bedrivs av Sveriges regering har provocerat Ingvar så till den milda grad att han måste ut på barrikaderna. Härligt, Ingvar.
Om Persson kommer att göra detsamma återstår att se.
Pia
Det är maffigt när 350 ombud från hela landet steg för steg formar den politik som Sveriges största parti ska jobba utifrån de kommande fyra åren. Det är maffigt när alla dessa 350 ombud och alla vi andra ger vår partiledare Mona Sahlin stående ovationer och applåderar så att taket i mässhallen nästan lyfter. Det är maffigt när kongressens yngste ombud 17-årige Niklas från Sundsvall och kongressens kanske äldsta, Gertrud Sigurdsen 86 år, förenas i en politik för framtiden.
Många bra och fräscha beslut blev det på område efter område. Det märks att rådslagsarbetet burit frukt och att vi har tagit vår hemläxa från valförlusten 2006 på största allvar. Många nya och spännande riktlinjer antogs som t ex stora satsningar på entreprenörskap, något som kanske inte har varit vår bästa gren direkt. Helt otippat antog kongressen dessutom Stig Malms motion om att se över bestämmelsen om arbetsgivarnas skyldighet att betala de 14 första sjukdagarna för sina anställda. För de allra minsta företagen är det tufft att både betala sjukersättning och vikarier. Ett bra beslut som visar att vi verkligen bryr oss om företagare och deras villkor.
En riktigt het fråga var den om vi som parti ska acceptera att privata utövare som bedriver skola, vård och omsorg ska få ta ut vinster. Kongressen kom fram till att vi inte kan acceptera det vi nu ser – en välfärd som alltmer styrs av företagens vilja att tjäna pengar. Välfärden betalas av oss alla med skatter och då har vi rätt att ställa höga krav på kvaliteten. Överskott behövs både i offentlig och privat verksamhet för att utveckla den, frågan är hur överskotten ska användas. Vår utgångspunkt är att skattepengar som är avsedda för skola, vård och omsorg ska användas för att höja kvaliteten – inte till vinstuttag som stoppas i några privata fickor.
Några belackare har hävdat att vi vill höja pensionsåldern, men så är icke fallet. Vi vill däremot ge de äldre som vill och känner att de orkar en chans att jobba några år till. Men det får inte äventyra jobben för de yngre som kanske ännu inte har kommit ut på arbetsmarknaden. Vi behöver fler arbetande timmar både från yngre och äldre.
Måste bara få säga att det är lite intressant att läsa Expressens rapportering från kongressdagarna. Det var inte utan att jag höjde på ögonbrynen när rubriken i mittuppslaget i söndags skrek ”Person stal hela showen från Mona”. Vilket nonsens. Det gjorde han definitivt inte.
De applådåskor som Ingvar Carlsson däremot drog ner i sitt brandtal innan Göran Persson äntrade talarstolen fick hela kongressen att koka. Snacka om fajter. Snacka om still going strong. Ingvar fyller 70 i år och kommer att medverka i sin 25:e valrörelse. Det hade han förvisso inte tänkt, men den högerpolitik som bedrivs av Sveriges regering har provocerat Ingvar så till den milda grad att han måste ut på barrikaderna. Härligt, Ingvar.
Om Persson kommer att göra detsamma återstår att se.
Pia
söndag 25 oktober 2009
Kan man lita på regeringen?
Kan man lita på regeringen? Den frågan är det många som ställer sig idag, inte minst kommuner och landsting i Mälaren och i Östergötland som känner sig lurade. Här är man beredd att betala sammanlagt 2 miljarder till Citybanan om regeringen lovar att hålla sitt löfte om att dessa pengar ska ses som en investering.
Jag har säkert skrivit om det tidigare, men detta om medfinansiering är ett begrepp som nu börjar bli vardagsmat från regeringshåll, framför allt när det handlar om byggande av vägar och järnvägar. Inte nog med att kommuner och landsting har fullt sjå med att få fram pengar till skolor, förskolor och äldreboenden – nu tvingas man också att punga ut med en väldig massa miljarder till statlig infrastruktur. Sammanlagt 40 miljarder de kommande tio åren.
Men ingen ska känna sig tvingad att betala, heter det så fint. Nej, medfinansieringen vilar på frivillighetens grund. Pyttsan! Vill man ha en väg eller järnvägssträcka anlagd så får man vackert betala, annars blir man utan. Det är kalla fakta.
Som tur är tänker kommunerna inte betala dessa 2 miljarder utan vidare. För det första har man ställt krav på att regeringen ska bygga ut angränsande järnvägssträckor till Citybanan för att optimera kollektivtrafiken, för det andra ställer man krav på åtgärder som förbättrar punktligheten och för det tredje ska redovisningslagen ändras så att kommuner och landsting kan betrakta de satsade miljarderna som en investering i bokföringen.
Allt det här var man överens om och regeringen utsåg Åke Hedén att utreda frågan om en ny redovisningslag. Hans förslag går helt i linje med kommunernas krav om en 30-årig avskrivningstid som påbörjas när Citybanan börjar ta form.
Men så plötsligt visar regeringen kalla handen och säger i sin kommande proposition att avskrivningen ska börja direkt när kommunernas fullmäktigeförsamlingar fattar beslutet,
d v s före den 30 november i år, och att avskrivningstiden får bli max 15 år.
Lite konstigt blir det när kommunerna ska börja betala för något som ännu inte finns. Likaså kommer den årliga kostnaden att bli dubbelt så stor och det innebär att det blir mindre utrymme till investeringar i skolor, förskolor och i äldreboenden.
Det här uppfattas naturligtvis som ett stort svek som nu riskerar att äventyra hela avtalet om Citybanan. De kommunala parterna kommer bara att godkänna avtalet om regering och Riksdag fattar beslut i enlighet med Åke Hedéns förslag.
I fredags hade jag en interpellationsdebatt mot infrastrukturminister Åsa Torstensson om detta. Hon ville inte kommentera frågan om ny redovisningslag överhuvud taget.
På frågan om man kan lita på regeringen som en ansvarstagande part som följer gjorda överenskommelser fick jag heller inget svar. Inte ens ett ja.
Kolla gärna in vår debatt på följande länk:
Sök i webb-tv-arkivet - Riksdagen.mht
Pia
Jag har säkert skrivit om det tidigare, men detta om medfinansiering är ett begrepp som nu börjar bli vardagsmat från regeringshåll, framför allt när det handlar om byggande av vägar och järnvägar. Inte nog med att kommuner och landsting har fullt sjå med att få fram pengar till skolor, förskolor och äldreboenden – nu tvingas man också att punga ut med en väldig massa miljarder till statlig infrastruktur. Sammanlagt 40 miljarder de kommande tio åren.
Men ingen ska känna sig tvingad att betala, heter det så fint. Nej, medfinansieringen vilar på frivillighetens grund. Pyttsan! Vill man ha en väg eller järnvägssträcka anlagd så får man vackert betala, annars blir man utan. Det är kalla fakta.
Som tur är tänker kommunerna inte betala dessa 2 miljarder utan vidare. För det första har man ställt krav på att regeringen ska bygga ut angränsande järnvägssträckor till Citybanan för att optimera kollektivtrafiken, för det andra ställer man krav på åtgärder som förbättrar punktligheten och för det tredje ska redovisningslagen ändras så att kommuner och landsting kan betrakta de satsade miljarderna som en investering i bokföringen.
Allt det här var man överens om och regeringen utsåg Åke Hedén att utreda frågan om en ny redovisningslag. Hans förslag går helt i linje med kommunernas krav om en 30-årig avskrivningstid som påbörjas när Citybanan börjar ta form.
Men så plötsligt visar regeringen kalla handen och säger i sin kommande proposition att avskrivningen ska börja direkt när kommunernas fullmäktigeförsamlingar fattar beslutet,
d v s före den 30 november i år, och att avskrivningstiden får bli max 15 år.
Lite konstigt blir det när kommunerna ska börja betala för något som ännu inte finns. Likaså kommer den årliga kostnaden att bli dubbelt så stor och det innebär att det blir mindre utrymme till investeringar i skolor, förskolor och i äldreboenden.
Det här uppfattas naturligtvis som ett stort svek som nu riskerar att äventyra hela avtalet om Citybanan. De kommunala parterna kommer bara att godkänna avtalet om regering och Riksdag fattar beslut i enlighet med Åke Hedéns förslag.
I fredags hade jag en interpellationsdebatt mot infrastrukturminister Åsa Torstensson om detta. Hon ville inte kommentera frågan om ny redovisningslag överhuvud taget.
På frågan om man kan lita på regeringen som en ansvarstagande part som följer gjorda överenskommelser fick jag heller inget svar. Inte ens ett ja.
Kolla gärna in vår debatt på följande länk:
Sök i webb-tv-arkivet - Riksdagen.mht
Pia
söndag 11 oktober 2009
Amen.
Det händer inte ofta att jag går på högmässa en söndag. Men idag blev det så. Dottern har nämligen bestämt sig för att konfirmeras och då ingår 10st.besök på högmässor eller liknande. Lite förläget undrade hon efter frukosten i morse om jag möjligtvis kunde tänka mig att göra henne sällskap. Självklart. Jag gillar kyrkan. Inte på grund av någon förkunnelse om Guds ord, utan snarare den meditativa känsla jag fylls av genom att få sitta i stillhet. Att få vara stilla. Ingen mobil på, ingen dator att nå eller något nästa möte som väntar. Bara stillhet.
Nu var det förvisso tacksägelsesöndag, vilket innebar mer liv och rörelse i kyrkan än vad som är brukligt. Och det var riktigt trevligt och till och med ganska avspänt. Annars tycker jag att Svenska Kyrkans mässor ofta är mycket välregisserade föreställningar med asterixer som visar när man ska stå upp och sätta sig ner och bestämda citat både för prästen och för församlingen att läsa. I sådana stunder är vilda och spontana tungomål att föredra.
Men den här mässan var onekligen lite annorlunda. Prästen Lars valde t ex att inte hålla sin predikan från predikstolen där uppe utan valde i stället att ställa sig mitt framför oss. Undrar Vi befann oss liksom på samma nivå. Undrar om han gjorde det medvetet eller inte? Oavsett vilket så var det tilltalande.
Men något jag verkligen blev positivt förvånad över så var det när en av de många förbönerna lästes upp. Som den mest självklara saken i världen bad prästen för alla långtidssjukskrivna, alla varslade och arbetslösa, alla de som saknar ett hem, alla som inte får sin ekonomi att gå ihop och alla andra som lider nöd.
I mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske är så här det måste gå till; att be till högre makter om hjälp till de mest utsatta eftersom de som styr och ställer här på vår del av jorden inte gör ett smack.
Välsignelse var ordet.
Pia
Nu var det förvisso tacksägelsesöndag, vilket innebar mer liv och rörelse i kyrkan än vad som är brukligt. Och det var riktigt trevligt och till och med ganska avspänt. Annars tycker jag att Svenska Kyrkans mässor ofta är mycket välregisserade föreställningar med asterixer som visar när man ska stå upp och sätta sig ner och bestämda citat både för prästen och för församlingen att läsa. I sådana stunder är vilda och spontana tungomål att föredra.
Men den här mässan var onekligen lite annorlunda. Prästen Lars valde t ex att inte hålla sin predikan från predikstolen där uppe utan valde i stället att ställa sig mitt framför oss. Undrar Vi befann oss liksom på samma nivå. Undrar om han gjorde det medvetet eller inte? Oavsett vilket så var det tilltalande.
Men något jag verkligen blev positivt förvånad över så var det när en av de många förbönerna lästes upp. Som den mest självklara saken i världen bad prästen för alla långtidssjukskrivna, alla varslade och arbetslösa, alla de som saknar ett hem, alla som inte får sin ekonomi att gå ihop och alla andra som lider nöd.
I mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske är så här det måste gå till; att be till högre makter om hjälp till de mest utsatta eftersom de som styr och ställer här på vår del av jorden inte gör ett smack.
Välsignelse var ordet.
Pia
tisdag 6 oktober 2009
Vi gör skillnad.
För mig är det självklart att politik gör skillnad. Men jag vet många andra som tvivlar för man ser dem inte. De hörs ljudligt i retoriken men tystnar när man kommer till praktiken, påstår vissa. Därför är det med stor glädje och entusiasm som jag nu tänker presentera delar av vår budgetmotion, som är en tydlig motvikt till regeringens politik. Jag tänker visa vad politisk skillnad betyder i praktiken. Så häng med.
För oss sossar är det jobben som kommer först. Vi vill investera i 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Det handlar om att låta ungdomar läsa in de ämnen som fattas för att få en komplett gymnasieutbildning, längre praktikperioder, att införa ett förstajobbet-avdrag till arbetsgivare som anställer unga arbetslösa, ett utökat ROT-avdrag (renovering och tillbyggnad)som även omfattar, hyresrätter och skollokaler.
Vi vill också satsa mer på väg och järnväg som kan skapa många nya jobb, stöd till arbetslösa ungdomar redan från dag 1, traineeplatser för unga arbetslösa på kommuner och myndigheter, hjälp till våra miljöteknikföretag att nå ut till exportmarknaderna och att förenkla vardagen och tryggheten för våra företagare.
Vi gör också en rejäl satsning på skolan. En miljard per år i riktat bidrag. Pengarna ska användas till att anställa fler lärare och speciallärare så att så många elever som möjligt ges en chans att nå kunskapsmålen. I dag är det alltför många som inte klarar dem.
En miljard mer även till sjukvården. När vi jämför vården mellan olika delar av landet i dag ser vi stora skillnader, både vad gäller utbud och kvalitet. Ingen skör och sjuk människa ska riskera att lämnas i sticket eller få otillräcklig omvårdnad. Satsningen ska främst riktas till att modernisera sjukvården och att förbättra kvaliteten för de mest sjuka äldre.
Det ska självklart löna sig att arbeta men det ska också löna sig att ha arbetat. Pensionen är uppskjuten lön så därför ska lön och pension beskattas lika. Steg för steg vill vi minska klyftan mellan löntagare och pensionärer. Nästa år kan en pensionär få en skattesänkning med 400 kronor i månaden med vårt förslag.
A-kassan är en viktig del i vår jobbpolitik. Ekonomisk trygghet när man blir arbetslös är rimligt tycker vi. De försämringar regeringen har åstadkommit de senaste tre åren är många. Vi lägger nu fram förslag där ett medlemskap i a-kassan kommer att kosta under 100 kronor i månaden, ersättningsnivån blir 80 % för de flesta och att ersättningen per dag höjs från nuvarande 680 kr till 950 kr nästa år.
För att klara av att finansiera förslagen i vår budgetmotion säger vi nej till regeringens fjärde skattesänkningssteg. Det är inte försvarbart att sänka skatten nu när så många går arbetslösa och när bristerna inom skolan, sjukvården och rehabiliteringen är så stora. Vi vill också höja inkomstskatten och införa en förmögenhetsskatt för dem som tjänar mest.
Vår politik vilar på den trygga grunden att vi alla måste hjälpas åt för att få ett gott och varmt samhälle. Var och en ger efter förmåga och var och en får efter behov. Det är inte krångligare än så. Det kallar vi solidaritet och det gör skillnad. Också i praktiken.
Pia
För oss sossar är det jobben som kommer först. Vi vill investera i 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Det handlar om att låta ungdomar läsa in de ämnen som fattas för att få en komplett gymnasieutbildning, längre praktikperioder, att införa ett förstajobbet-avdrag till arbetsgivare som anställer unga arbetslösa, ett utökat ROT-avdrag (renovering och tillbyggnad)som även omfattar, hyresrätter och skollokaler.
Vi vill också satsa mer på väg och järnväg som kan skapa många nya jobb, stöd till arbetslösa ungdomar redan från dag 1, traineeplatser för unga arbetslösa på kommuner och myndigheter, hjälp till våra miljöteknikföretag att nå ut till exportmarknaderna och att förenkla vardagen och tryggheten för våra företagare.
Vi gör också en rejäl satsning på skolan. En miljard per år i riktat bidrag. Pengarna ska användas till att anställa fler lärare och speciallärare så att så många elever som möjligt ges en chans att nå kunskapsmålen. I dag är det alltför många som inte klarar dem.
En miljard mer även till sjukvården. När vi jämför vården mellan olika delar av landet i dag ser vi stora skillnader, både vad gäller utbud och kvalitet. Ingen skör och sjuk människa ska riskera att lämnas i sticket eller få otillräcklig omvårdnad. Satsningen ska främst riktas till att modernisera sjukvården och att förbättra kvaliteten för de mest sjuka äldre.
Det ska självklart löna sig att arbeta men det ska också löna sig att ha arbetat. Pensionen är uppskjuten lön så därför ska lön och pension beskattas lika. Steg för steg vill vi minska klyftan mellan löntagare och pensionärer. Nästa år kan en pensionär få en skattesänkning med 400 kronor i månaden med vårt förslag.
A-kassan är en viktig del i vår jobbpolitik. Ekonomisk trygghet när man blir arbetslös är rimligt tycker vi. De försämringar regeringen har åstadkommit de senaste tre åren är många. Vi lägger nu fram förslag där ett medlemskap i a-kassan kommer att kosta under 100 kronor i månaden, ersättningsnivån blir 80 % för de flesta och att ersättningen per dag höjs från nuvarande 680 kr till 950 kr nästa år.
För att klara av att finansiera förslagen i vår budgetmotion säger vi nej till regeringens fjärde skattesänkningssteg. Det är inte försvarbart att sänka skatten nu när så många går arbetslösa och när bristerna inom skolan, sjukvården och rehabiliteringen är så stora. Vi vill också höja inkomstskatten och införa en förmögenhetsskatt för dem som tjänar mest.
Vår politik vilar på den trygga grunden att vi alla måste hjälpas åt för att få ett gott och varmt samhälle. Var och en ger efter förmåga och var och en får efter behov. Det är inte krångligare än så. Det kallar vi solidaritet och det gör skillnad. Också i praktiken.
Pia
söndag 20 september 2009
Månader kvar.
Nu är det bara månader kvar. En epok är på väg att gå i graven. Det började med Sala Maskinfabrik år 1882 och slutar med Sjölanders Mekaniska år 2009. Allt från enkla jordbruksmaskiner till avancerad gruvteknik har tillverkats här av erkänt duktiga verkstadsarbetare under 127 års tid, i lokaler där dagsljuset med nöd och näppe lyckas leta sig fram men där yrkesstoltheten har lyst desto starkare.
Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.
– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.
– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.
Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.
– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.
Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.
Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.
Pia
Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.
– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.
– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.
Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.
– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.
Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.
Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.
Pia
söndag 6 september 2009
På väg.
En ny kollektivtrafiklag är på väg. Och…kanske du tänker och låter det passera med en axelryckning. Jag kan förstå svårigheten att bedöma den frågans vikt i förhållande till de stora frågorna om arbetslösheten, skolan och sjukvården. Men faktum är att just denna ”oansenliga” fråga kan få stor betydelse för övriga välfärdsområden. Det är därför jag med en dåres envishet brukar hävda att också kollektivtrafiken tillhör välfärdens kärna.
Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.
I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.
Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med
28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.
Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.
Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.
Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.
Pia
Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.
I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.
Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med
28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.
Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.
Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.
Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.
Pia
måndag 24 augusti 2009
Nu har det börjat.
Hon heter Sara Vivas. Lägg det namnet på minnet. En 16-årig tjej från Sala som sjunger gudomligt vackert och som Salaborna fick chansen att lyssna till på vårt torgmöte i lördags. Inte ett öga var torrt när denna unga tjej så självklart och så känslosamt sjöng ”Halleluja”. Hon berörde oss alla, och det var länge sedan så många slöt upp på ett torgmöte. Borta var den tunga trista marschmusiken. Tack och lov. Jag hoppas att vi får höra mer av Sara.
Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.
Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.
Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är, utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.
När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se ”rätt” ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.
Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.
Pia
Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.
Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.
Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är, utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.
När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se ”rätt” ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.
Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.
Pia
söndag 16 augusti 2009
Tillbaka igen.
Sakta men säkert börjar verkligheten nu återanpassas till någon slags vardag igen. Det finns nog en massa sommar kvar men ledigheten har fått sitt slut för den här gången. Faktum är att jag har försökt och delvis lyckats med att göra saker som jag normalt inte brukar hinna med: läst en massa deckare, sett några bra filmer, gått i svampskogen, fiskat abborre på Långforsen, klappat katten, umgåtts med mina syskon, drällt både högt och lågt tillsammans med dottern och en massa annat skoj. Oj, så skönt det har varit.
Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.
Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.
Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att ” jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort.” När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .
Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.
Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:
– Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller…
En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:
– Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det…
Pia
Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.
Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.
Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att ” jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort.” När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .
Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.
Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:
– Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller…
En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:
– Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det…
Pia
lördag 25 juli 2009
Bad.
Inte för att jag har badat så där förfärligt många gånger i sommar men något har hänt. Var är alla badsugna människor? När det var som varmast i början av juli tog vi vårt pick och pack och åkte till några olika badplatser här i kommunen. Vi for iväg rätt tidigt på förmiddagarna, i tron att det kunde bli rätt mycket folk vid stränderna. Men tji fick vi. Där kom vi rustade till tänderna med en fylld kylväska, kaffetermos, bullar och kakor, tidningar, böcker, liggunderlag, en binge handdukar och allt annat som man kan behöva en dag på stranden. Men någon trängsel var det då alls inte tal om, det var snarare mycket glest mellan liggunderlagen. Trots stekande sol och svalkande sjövatten.
När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor
(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.
Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.
När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.
Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås…
Pia
När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor
(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.
Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.
När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.
Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås…
Pia
tisdag 7 juli 2009
Semester?
Har du semester? Hur svarar man på den frågan? Egentligen har jag ju ingen semester som förtroendevald riksdagsledamot men jag tror nog att folk begriper att även jag behöver ledighet. Men det lustiga är att när jag står i kön på Coop eller ICA och pratar om skola eller Försäkringskassan med folk så betraktas inte det som jobb. Men för mig är det här en oerhört viktig del av mitt jobb.
Jag är så tacksam för alla de synpunkter som har framförts till mig i matbutikerna här i stan och som jag sedan bär med mig vidare i min politiska gärning. Den här typen av direkta och spontana möten är oslagbara. Och det kan många gånger vara människor som kanske aldrig skulle våga framföra sina åsikter annars. Det är heller aldrig någon som behöver begära ordet eller tänka på andra mötesformalia, sånt som gör våra traditionella politiska möten så himla tråkiga ibland.
Under mitt första år som riksdagsledamot kunde jag ibland våndas över att åka och handla. Jag trodde att folk vill ställa mig till svars över Göran Perssons agerande och vår förda politik, men Salaborna hade större behov av att berätta om sina egna vardagsbekymmer med myndigheter, dagis och sjukvård. Och så är det nu också. Visst får jag ibland en och annan gliring om vårt val av partiledare, men huvudsakligen är det politiska värderingar och sakpolitik som präglar samtalen. Då är det viktigt att lyssna och inte tillrättalägga. Det gjorde vi lite för ofta inför valet 2006 och det straffade sig rejält.
Det är också lite intressant att många inleder med att säga att de egentligen inte är så insatta i politiken och att de nog borde sätta sig in men man har inte tid. Men redan efter en stund har man klargjort sina åsikter kring en rad olika politikområden, allt från oschyssta löner och knepiga arbetstider till den fantastiska verksamheten på förskolan. Det händer också att en och annan halkar in på världspolitiken i övrigt och många har stora förväntningar på president Obama att han ska skapa fred i de länder där ingen annan har lyckats.
Om jag har semester? Nej, men jag passar på att fylla på med energi, idéer och kloka åsikter från människor som inte tror att de vet något om politik men som i själva verket är de största åsiktsbärarna av den politiska verkligheten. Tillsammans med kavaj, blus och jeans packar jag varsamt ner de åsikter jag har fått del av och rullar så småningom i väg min resväska, vidare till Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Men inte än.
Pia
Jag är så tacksam för alla de synpunkter som har framförts till mig i matbutikerna här i stan och som jag sedan bär med mig vidare i min politiska gärning. Den här typen av direkta och spontana möten är oslagbara. Och det kan många gånger vara människor som kanske aldrig skulle våga framföra sina åsikter annars. Det är heller aldrig någon som behöver begära ordet eller tänka på andra mötesformalia, sånt som gör våra traditionella politiska möten så himla tråkiga ibland.
Under mitt första år som riksdagsledamot kunde jag ibland våndas över att åka och handla. Jag trodde att folk vill ställa mig till svars över Göran Perssons agerande och vår förda politik, men Salaborna hade större behov av att berätta om sina egna vardagsbekymmer med myndigheter, dagis och sjukvård. Och så är det nu också. Visst får jag ibland en och annan gliring om vårt val av partiledare, men huvudsakligen är det politiska värderingar och sakpolitik som präglar samtalen. Då är det viktigt att lyssna och inte tillrättalägga. Det gjorde vi lite för ofta inför valet 2006 och det straffade sig rejält.
Det är också lite intressant att många inleder med att säga att de egentligen inte är så insatta i politiken och att de nog borde sätta sig in men man har inte tid. Men redan efter en stund har man klargjort sina åsikter kring en rad olika politikområden, allt från oschyssta löner och knepiga arbetstider till den fantastiska verksamheten på förskolan. Det händer också att en och annan halkar in på världspolitiken i övrigt och många har stora förväntningar på president Obama att han ska skapa fred i de länder där ingen annan har lyckats.
Om jag har semester? Nej, men jag passar på att fylla på med energi, idéer och kloka åsikter från människor som inte tror att de vet något om politik men som i själva verket är de största åsiktsbärarna av den politiska verkligheten. Tillsammans med kavaj, blus och jeans packar jag varsamt ner de åsikter jag har fått del av och rullar så småningom i väg min resväska, vidare till Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Men inte än.
Pia
måndag 29 juni 2009
Nu har skolminister Björklund presenterat regeringens förslag till kommande skollag, den delen om offentliga bidrag på lika villkor. Några överläggningar för att söka gemensamma lösningar har vi från oppositionen inte blivit inbjudna till. Och det är synd. Det hade alla inblandade tjänat på, inte minst alla elever och all personal.
Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.
Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor.
En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara ”administrativt mycket krävande”. Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?
Vi socialdemokrater hade verkligen hoppats att det skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Vill man åstadkomma lika villkor mellan olika huvudmän kan man inte som regeringen gör ställa sig ensidigt på fristående skolornas sida och utgå från att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.
Pia
Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.
Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor.
En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara ”administrativt mycket krävande”. Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?
Vi socialdemokrater hade verkligen hoppats att det skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Vill man åstadkomma lika villkor mellan olika huvudmän kan man inte som regeringen gör ställa sig ensidigt på fristående skolornas sida och utgå från att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.
Pia
söndag 21 juni 2009
Var finns ni?
– Försök nu att vara lediga i sommar och tänk på annat än politik. Passa på att umgås med era nära och kära. Med de orden vill jag tillönska er alla en riktigt skön sommar. Men…ja, de flesta av oss kommer ju förstås att träffas i Almedalen redan om några veckor…
Riksdagens talman Per Westerberg håller ett kort, kärnfullt och stundom lite småroligt sommartal i kammaren. Bara som han kan. Vi skrattar alla uppskattande till hans små underfundiga skämt. Men samtidigt blir det lite parodiskt när han lite generat konstaterar att javisst ja, vi träffas ju snart igen, i Almedalen på Gotland.
Man skulle kunna likna oss riksdagsledamöter med ett stort resande och bullrande teatersällskap som gillar att umgås med varandra, i synnerhet när vi får upprepa samma argument ytterligare en gång, och en gång till, och ännu en. Och det är samma rollinnehavare som framför samma repliker gång efter gång. Och det är samma åskådaröron som lyssnar alla gångerna. Lite skrämmande.
För var finns alla de som vi pratar om? Alla arbetslösa som riskerar att få lämna hus och hem? Alla föräldrar som oroas av nedskärningar inom skolan? Alla långtidssjukskrivna som nu ska ut och slåss mot alla friska på den öppna arbetsmarknaden? Var finns ni? Finns ni också i Riksdagen eller i Almedalen? Finns ni också på våra torg- och föreningsmöten? Jag tror inte det. Ni finns på platser där vi inte är, dit vi inte når.
Vi måste lyssna på rörelsen, brukar det heta, och det är viktigt. Men vi måste nog börja lyssna ännu mer på dem som står utanför rörelsen för där finns majoriteten av väljarna, alla de som vi säger oss värna.
Jag tror att jag gör större politisk nytta i kön på ICA och vid gräsmattan på Tärnabadet än vid ett påkostat seminarium för en grupp redan frälsta i Almedalen.
Pia
Riksdagens talman Per Westerberg håller ett kort, kärnfullt och stundom lite småroligt sommartal i kammaren. Bara som han kan. Vi skrattar alla uppskattande till hans små underfundiga skämt. Men samtidigt blir det lite parodiskt när han lite generat konstaterar att javisst ja, vi träffas ju snart igen, i Almedalen på Gotland.
Man skulle kunna likna oss riksdagsledamöter med ett stort resande och bullrande teatersällskap som gillar att umgås med varandra, i synnerhet när vi får upprepa samma argument ytterligare en gång, och en gång till, och ännu en. Och det är samma rollinnehavare som framför samma repliker gång efter gång. Och det är samma åskådaröron som lyssnar alla gångerna. Lite skrämmande.
För var finns alla de som vi pratar om? Alla arbetslösa som riskerar att få lämna hus och hem? Alla föräldrar som oroas av nedskärningar inom skolan? Alla långtidssjukskrivna som nu ska ut och slåss mot alla friska på den öppna arbetsmarknaden? Var finns ni? Finns ni också i Riksdagen eller i Almedalen? Finns ni också på våra torg- och föreningsmöten? Jag tror inte det. Ni finns på platser där vi inte är, dit vi inte når.
Vi måste lyssna på rörelsen, brukar det heta, och det är viktigt. Men vi måste nog börja lyssna ännu mer på dem som står utanför rörelsen för där finns majoriteten av väljarna, alla de som vi säger oss värna.
Jag tror att jag gör större politisk nytta i kön på ICA och vid gräsmattan på Tärnabadet än vid ett påkostat seminarium för en grupp redan frälsta i Almedalen.
Pia
söndag 14 juni 2009
Tågtrafiken.
Grattis Sverige! Nu är vi först i världen att avreglera all persontrafik på tåg. Konkurrens på spåren, heter det, men det kommer nog mer bli en fråga om konkurrens om spåren. Här i Mälardalen är det idag så knökfullt på spåren att det inte går att få in ett enda tåg till utan att äventyra säkerheten. Ändå ska det konkurreras. Och det ska visst bli så bra så bra, enligt minister Torstensson och hennes påhejare. Hur de kan veta det begriper inte jag för någon konsekvensanalys finns inte och därmed inte några sakskäl som styrker denna avreglering.
Nej, i stället upprepar de likt ett mantra att konkurrens på spåren är bra därför att konkurrens på spåren är bra. Det finns ingenting som talar för att den här avregleringen skulle gynna resenärerna. Tvärtom. I Nya Zeeland försökte man göra samma sak för några år sedan. Det resulterade i långa och dyrbara tvister mellan staten och inblandade tågoperatörer, som i sin tur gav upphov till dyrare biljetter, sämre service och svårare för resenärerna att planera sina resor. Staten fick till sist nog och tog tillbaka sitt monopol.
Men Sveriges borgerliga regering lyssnar inte på det här örat, inte ens på sin partikamrat Ulf Adelson som är den främsta kritikern av förslaget. Man har av ideologiska skäl bestämt att persontågstrafiken ska avregleras. Samtidigt står det klart och tydligt i propositionen att regeringen anser det svårt att bedöma effekterna och att den dynamik man hoppas på är genuint svår att kalkylera. I debatten i fredags beklagade Torstensson denna formulering som hon tyckte var olycklig, för ”vi menar inte riktigt så.” Men vad de menar fick vi aldrig veta.
Det finns nog rätt många som har synpunkter på SJ. Jag är en av dem. Att deras organisation, service och prissättning skulle fungera optimalt är inte sant. De har mycket att jobba med. Men, så länge SJ har huvudansvaret för persontågstrafiken har vi ändå bättre koll på läget,
t ex vad gäller bytespunkter och samordning av tidtabeller med övrig kollektivtrafik. Släpper vi konkurrensen fri så kommer varje tågoperatör att verka för sig och det blir det ren och skär vinstmaximering som kommer att råda. Kommer det att gynna resenärerna?
Huggsexa kommer det nog att bli på de mest lönsamma sträckorna. Vem kommer att dra det längsta strået i en sådan uppgörelse? Vi fick lite olika svar på det i fredags, men till sist kröp det fram att den som kan betala mest får köra sträckan. Och vad innebär det då? Jo, det kan betyda att t ex Green Cargos godstrafik får företräde framför viss interregional persontrafik, under förutsättning att de betalar bra. Är det riktigt klokt? Naturligtvis inte, men det här är borgerlig trafikpolitik när den är som allra sämst.
Vem kommer att vilja köra de olönsamma sträckorna som faktiskt är betydligt fler till antalet än de lönsamma? I dag kostar det SJ ca 200 miljoner om året, och anledningen till att SJ har råd att köra dessa är att de samtidigt får köra de lönsamma. Det är så det fungerar. Ska vi lägga ner trafiken på de sträckorna och utestänga många människor från att använda tåget?
Den här avregleringen som ska börja gälla fullt ut i oktober nästa år väcker fler frågor än vad det finns svar. Ogenomtänkt, oansvarigt och otroligt korkat förslag.
Pia
Nej, i stället upprepar de likt ett mantra att konkurrens på spåren är bra därför att konkurrens på spåren är bra. Det finns ingenting som talar för att den här avregleringen skulle gynna resenärerna. Tvärtom. I Nya Zeeland försökte man göra samma sak för några år sedan. Det resulterade i långa och dyrbara tvister mellan staten och inblandade tågoperatörer, som i sin tur gav upphov till dyrare biljetter, sämre service och svårare för resenärerna att planera sina resor. Staten fick till sist nog och tog tillbaka sitt monopol.
Men Sveriges borgerliga regering lyssnar inte på det här örat, inte ens på sin partikamrat Ulf Adelson som är den främsta kritikern av förslaget. Man har av ideologiska skäl bestämt att persontågstrafiken ska avregleras. Samtidigt står det klart och tydligt i propositionen att regeringen anser det svårt att bedöma effekterna och att den dynamik man hoppas på är genuint svår att kalkylera. I debatten i fredags beklagade Torstensson denna formulering som hon tyckte var olycklig, för ”vi menar inte riktigt så.” Men vad de menar fick vi aldrig veta.
Det finns nog rätt många som har synpunkter på SJ. Jag är en av dem. Att deras organisation, service och prissättning skulle fungera optimalt är inte sant. De har mycket att jobba med. Men, så länge SJ har huvudansvaret för persontågstrafiken har vi ändå bättre koll på läget,
t ex vad gäller bytespunkter och samordning av tidtabeller med övrig kollektivtrafik. Släpper vi konkurrensen fri så kommer varje tågoperatör att verka för sig och det blir det ren och skär vinstmaximering som kommer att råda. Kommer det att gynna resenärerna?
Huggsexa kommer det nog att bli på de mest lönsamma sträckorna. Vem kommer att dra det längsta strået i en sådan uppgörelse? Vi fick lite olika svar på det i fredags, men till sist kröp det fram att den som kan betala mest får köra sträckan. Och vad innebär det då? Jo, det kan betyda att t ex Green Cargos godstrafik får företräde framför viss interregional persontrafik, under förutsättning att de betalar bra. Är det riktigt klokt? Naturligtvis inte, men det här är borgerlig trafikpolitik när den är som allra sämst.
Vem kommer att vilja köra de olönsamma sträckorna som faktiskt är betydligt fler till antalet än de lönsamma? I dag kostar det SJ ca 200 miljoner om året, och anledningen till att SJ har råd att köra dessa är att de samtidigt får köra de lönsamma. Det är så det fungerar. Ska vi lägga ner trafiken på de sträckorna och utestänga många människor från att använda tåget?
Den här avregleringen som ska börja gälla fullt ut i oktober nästa år väcker fler frågor än vad det finns svar. Ogenomtänkt, oansvarigt och otroligt korkat förslag.
Pia
söndag 7 juni 2009
Inte bara EU.
Ända in i kaklet var det. Här gäller det att knacka på dörrar, ringa vänner och bekanta, dela ut flygblad och vad som helst som kan få folk att gå och rösta i EU-valet, även i elfte timmen. Man känner sig som den värsta EU-programmerade duracell-kanin med batterier som går på övertid. Men knackelebanket på dörrarna i ett bostadsområde här i Sala i dag gjorde att jag kom av mig lite i min iver att locka så många som möjligt till valurnan.
I en lägenhet med neddragna persienner bor en man i 55-års ålder. Lite försiktigt öppnade han en springa i dörren där han med nöd och näppe kunde se vem som ringde så ihärdigt på hans ringklocka. Jag presenterade mig och framförde mitt budskap om hur viktigt det är att så många som möjligt går och röstar och att hans röst betyder lika mycket som alla andras.
Dörrspringan öppnades något mer varpå denne man lät meddela att han inte alls tänkte rösta till EU, varken i dag eller någon annan gång. Vad synd, tyckte jag, eftersom vi behöver ett bättre Europa där jobben sätts först för att få bukt på den stigande ungdomsarbetslösheten.
Jag var precis på väg att gå när han helt plötsligt kom ut och ställde sig bredvid mig på sin farstubro, tände en cigarett och sa:
– Du, hur fan ska jag kunna orka förstå vad som är bäst i Europa när jag har fullt sjå med min son som är 22 år? Han slutade nian för bra många år sen nu och har inte orkat gjort en vettig släng sedan dess. Där uppe, på övre våningen, bor han och vägrar att gå ut när det är dagsljus. Sitter vid datorn både dag och natt och vill ingenting. Va, hur ska man orka ta ansvar för en massa annat då?
Det blev ett mycket intressant samtal, om allt utom EU. Jag hoppas vid min gud att denne förtvivlade man kan få den hjälp som både han och hans son behöver. I det läget kändes det nästan lite futtigt att komma dragandes med EU-information.
Men kontrasterna var påtagliga. Vid nästa dörr öppnade en pigg ung kille som nästan hade glömt bort att det var EU-val idag. Självklart skulle han gå och rösta och han tackade mig flera gånger för att jag kom förbi och påminde honom. Men så upptäckte han att röstkortet var borta och trodde att det var kört. Men icke då. Bara man har legitimation så funkar det ändå. Coolt. Jag hörde hur han ropade på sin kompis att hänga med och rösta han också.
– För du har väl fler röstsedlar med sossarna, va?
Självklart.
Pia
I en lägenhet med neddragna persienner bor en man i 55-års ålder. Lite försiktigt öppnade han en springa i dörren där han med nöd och näppe kunde se vem som ringde så ihärdigt på hans ringklocka. Jag presenterade mig och framförde mitt budskap om hur viktigt det är att så många som möjligt går och röstar och att hans röst betyder lika mycket som alla andras.
Dörrspringan öppnades något mer varpå denne man lät meddela att han inte alls tänkte rösta till EU, varken i dag eller någon annan gång. Vad synd, tyckte jag, eftersom vi behöver ett bättre Europa där jobben sätts först för att få bukt på den stigande ungdomsarbetslösheten.
Jag var precis på väg att gå när han helt plötsligt kom ut och ställde sig bredvid mig på sin farstubro, tände en cigarett och sa:
– Du, hur fan ska jag kunna orka förstå vad som är bäst i Europa när jag har fullt sjå med min son som är 22 år? Han slutade nian för bra många år sen nu och har inte orkat gjort en vettig släng sedan dess. Där uppe, på övre våningen, bor han och vägrar att gå ut när det är dagsljus. Sitter vid datorn både dag och natt och vill ingenting. Va, hur ska man orka ta ansvar för en massa annat då?
Det blev ett mycket intressant samtal, om allt utom EU. Jag hoppas vid min gud att denne förtvivlade man kan få den hjälp som både han och hans son behöver. I det läget kändes det nästan lite futtigt att komma dragandes med EU-information.
Men kontrasterna var påtagliga. Vid nästa dörr öppnade en pigg ung kille som nästan hade glömt bort att det var EU-val idag. Självklart skulle han gå och rösta och han tackade mig flera gånger för att jag kom förbi och påminde honom. Men så upptäckte han att röstkortet var borta och trodde att det var kört. Men icke då. Bara man har legitimation så funkar det ändå. Coolt. Jag hörde hur han ropade på sin kompis att hänga med och rösta han också.
– För du har väl fler röstsedlar med sossarna, va?
Självklart.
Pia
söndag 24 maj 2009
Nu ångar vi på.
Valrörelsen inför EU-valet tuffar inte på utan bokstavligen ångar på. Det är en betydligt hetare stämning ute bland folk nu än för bara en månad sedan. Visst sjutton kommer vi att slå 2004 års pinsamt låga resultat på 38 %? Mitt tips är 45 %, kanske ännu mer.
Men fortfarande är valet till Europaparlamentet det där dåliga-samvetet-valet för väldigt många. ”Nej, jag är inte tillräckligt insatt” eller ” Jag borde ha satt mig men har inte hunnit…” Jag förstår precis vad man menar. Men det fina med kråksången är att man inte behöver veta hur många parlamentariker som sitter i Bryssel, vad alla kommissionärer heter eller hur ofta ministerrådet har möten.
Nej, EU-valet är inget kunskapstest där den som kan mest vinner. (Än i dag finns det de som tror att Göran Persson är statsminister i Sverige…) Valet handlar om vilken politik som ska styra Europa de kommande fem åren. Rött eller blått? I dag är det en överväldigande blå majoritet som styr, och det märks, inte minst i synen på vad politiken kan och bör åstadkomma.
Det blåa laget vill låta marknaden styra och tycker egentligen inte att politiken ska lägga sig i över huvud taget. Vi i det röda laget sätter naturligtvis människan i centrum och vi vill med politikens hjälp skapa bättre förutsättningar för oss européer att få jobb, känna trygghet och rättvisa. Man behöver med andra ord inte krångla till det i onödan. De frågor som vi tycker är viktiga här hemma i Sverige är lika viktiga i hel Europa. Jobben, miljön och solidariteten.
När sedan moderaternas store man i EU, Gunnar Hökmark, går ut och säger att EU inte kan göra något åt jobben, ja då blir valet ännu lite enklare. Det är klart att EU kan göra något åt jobben, det är åtminstone vi helt övertygade om. Men då måste man också våga tro att politik kan göra skillnad.
Vi sossar kommer att kräva att kommissionen ( EU:s regering) tar fram en strategi bl.a. för hur ungdomsarbetslösheten ska halveras fram till år 2015 och att pengar ska omfördelas från jordbruksstöd till utbildning och forskning. Nästan halva EU:s budget går till jordbruksstöd av olika slag, vilket inte alltid är så framåtsyftande. Ska vi i EU fortsätta ge bidrag till tobaks-odlingar när pengarna bättre behövs till olika kunskapslyft?
Så kom igen nu alla hugade, nu laddar vi om. Ännu mer ånga så ska vi visa övriga Europa att vi i Sverige i ännu högre grad vill vara med och påverka besluten i EU. Visste du förresten att ungefär 70 % av alla beslut i din kommun styrs av EU:s lagar och regler. Då kan det väl vara rätt smart att försöka påverka de besluten…
Pia
Men fortfarande är valet till Europaparlamentet det där dåliga-samvetet-valet för väldigt många. ”Nej, jag är inte tillräckligt insatt” eller ” Jag borde ha satt mig men har inte hunnit…” Jag förstår precis vad man menar. Men det fina med kråksången är att man inte behöver veta hur många parlamentariker som sitter i Bryssel, vad alla kommissionärer heter eller hur ofta ministerrådet har möten.
Nej, EU-valet är inget kunskapstest där den som kan mest vinner. (Än i dag finns det de som tror att Göran Persson är statsminister i Sverige…) Valet handlar om vilken politik som ska styra Europa de kommande fem åren. Rött eller blått? I dag är det en överväldigande blå majoritet som styr, och det märks, inte minst i synen på vad politiken kan och bör åstadkomma.
Det blåa laget vill låta marknaden styra och tycker egentligen inte att politiken ska lägga sig i över huvud taget. Vi i det röda laget sätter naturligtvis människan i centrum och vi vill med politikens hjälp skapa bättre förutsättningar för oss européer att få jobb, känna trygghet och rättvisa. Man behöver med andra ord inte krångla till det i onödan. De frågor som vi tycker är viktiga här hemma i Sverige är lika viktiga i hel Europa. Jobben, miljön och solidariteten.
När sedan moderaternas store man i EU, Gunnar Hökmark, går ut och säger att EU inte kan göra något åt jobben, ja då blir valet ännu lite enklare. Det är klart att EU kan göra något åt jobben, det är åtminstone vi helt övertygade om. Men då måste man också våga tro att politik kan göra skillnad.
Vi sossar kommer att kräva att kommissionen ( EU:s regering) tar fram en strategi bl.a. för hur ungdomsarbetslösheten ska halveras fram till år 2015 och att pengar ska omfördelas från jordbruksstöd till utbildning och forskning. Nästan halva EU:s budget går till jordbruksstöd av olika slag, vilket inte alltid är så framåtsyftande. Ska vi i EU fortsätta ge bidrag till tobaks-odlingar när pengarna bättre behövs till olika kunskapslyft?
Så kom igen nu alla hugade, nu laddar vi om. Ännu mer ånga så ska vi visa övriga Europa att vi i Sverige i ännu högre grad vill vara med och påverka besluten i EU. Visste du förresten att ungefär 70 % av alla beslut i din kommun styrs av EU:s lagar och regler. Då kan det väl vara rätt smart att försöka påverka de besluten…
Pia
söndag 17 maj 2009
Norge, Norge, Norge.
Grattis Norge! Det gjorde ni bra. Att vinna Eurovision Song Contest är inte kattskit, minsann. Och som ni vann. Rena utklassningen. Hur kan det vara möjligt för en anonym 22-åring att vinna så stort? Här skickar vi i väg en rutinerad operasångerska och tänker att hon ska få Europa på fall. Men icke då. Storbritannien tävlar med ingen mindre än den store Andrew Loyd-Webber – musikalernas egen gudfader – bakom pianot. De lyckades i och för sig rätt bra, en tredje plats tror jag.
Ukraina ställer upp med en klassisk skolad pianist som kvällen till ära glömmer allt vad Mozart och Beethoven heter och i stället släpper loss i en krigsrytmik av sällan skådat slag. Gick väl rätt hyfsat även för henne. Och så hade vi Greklands ”våta dröm” som dansade och sjöng så att lilla tröjan rykte. Hamnade ändå på en hedrande sjätte plats eller något i den stilen.
Men ingen var ens i närheten av denne Alexander Rybak. Han sopade bokstavligen banan med övriga Europa genom sin fantastiska inlevelse, närvaro och scenframträdande. Låten fastnar onekligen. Jag vaknade i morse med refrängen i huvudet. ”I´m in love with a fairytale”. Gud så enerverande. Och som grädde på moset kunde unge Rybak i dag ta flyget hem till Gardemoen för att stolt och patriotiskt ansluta sig till alla andra flaggviftande norrmän som dagen till ära firar sin nationaldag på Karl Johann.
Jädra norrmän. Ni är alltid så bra. Man blir nästan lite avis. Det är inte så att jag missunnar er lycka och framgång, men räcker det inte med att ni är bra på tur? Om vi fortfarande hade varit i union med er så hade vi sannolikt bestämt som så att ni fixar skidorna och vi tar hand om resten.
Men nu är ni inte ens med i EU, era rackare och stackare. Det är lite synd, tycker jag. Vi skulle ju kunna rigga världens smartaste nordiska utspel om ni också fanns med. Tänk vilken stark politisk kraft vi skulle kunna bli i EU, något som säkert skulle få Frankrikes president Sarkozy att blekna. Så kom igen nu, Norge, in med en ansökan så kan vi tillsammans göra skillnad. Ingen fairytale utan verklighet.
Grattis ännu en gång.
Pia
Ukraina ställer upp med en klassisk skolad pianist som kvällen till ära glömmer allt vad Mozart och Beethoven heter och i stället släpper loss i en krigsrytmik av sällan skådat slag. Gick väl rätt hyfsat även för henne. Och så hade vi Greklands ”våta dröm” som dansade och sjöng så att lilla tröjan rykte. Hamnade ändå på en hedrande sjätte plats eller något i den stilen.
Men ingen var ens i närheten av denne Alexander Rybak. Han sopade bokstavligen banan med övriga Europa genom sin fantastiska inlevelse, närvaro och scenframträdande. Låten fastnar onekligen. Jag vaknade i morse med refrängen i huvudet. ”I´m in love with a fairytale”. Gud så enerverande. Och som grädde på moset kunde unge Rybak i dag ta flyget hem till Gardemoen för att stolt och patriotiskt ansluta sig till alla andra flaggviftande norrmän som dagen till ära firar sin nationaldag på Karl Johann.
Jädra norrmän. Ni är alltid så bra. Man blir nästan lite avis. Det är inte så att jag missunnar er lycka och framgång, men räcker det inte med att ni är bra på tur? Om vi fortfarande hade varit i union med er så hade vi sannolikt bestämt som så att ni fixar skidorna och vi tar hand om resten.
Men nu är ni inte ens med i EU, era rackare och stackare. Det är lite synd, tycker jag. Vi skulle ju kunna rigga världens smartaste nordiska utspel om ni också fanns med. Tänk vilken stark politisk kraft vi skulle kunna bli i EU, något som säkert skulle få Frankrikes president Sarkozy att blekna. Så kom igen nu, Norge, in med en ansökan så kan vi tillsammans göra skillnad. Ingen fairytale utan verklighet.
Grattis ännu en gång.
Pia
söndag 10 maj 2009
Amen.
I dag har jag varit på Moas konfirmation och till min glädje upptäckte jag att konfirmation i dag definitivt inte är vad det var år 1976 när jag gick och läste. Och tack gode Gud för det. På den tiden gick det ut på att lära sig budorden, välsignelsen och alla de där långa bönerna utantill. Och nåde den som inte kunde dem när förhöret ägde rum dag ett, för på den tiden var konfirmationen uppdelad på två dagar. Första dagen höll prästen förhör och andra dagen tog vi nattvard – med äkta rödvin.
Själva förhöret vet jag att många tyckte var jobbigt. Som tur var har jag alltid haft lätt för att lära och när jag var i den åldern var det en ganska enkel match att lära sig saker och ting utantill. Men jag minns att det var några av killarna i gruppen som hade stora problem med att memorera – i alla fall bibliska texter. Inte nog med att vi skulle kunna svara rätt, vi skulle dessutom ställa oss upp i kyrkbänken när vi fick en fråga. Svarade man fel så lät prästen hela församlingen få veta det.
Och jag minns alla de där tråkiga gudstjänsterna som vi tvingades gå på. I det gröna konfirmationshäftet skulle vi föra noggranna anteckningar om vilka psalmer som sjöngs, vilka texter som lästes och vad predikan handlade om. Det var inte helt lätt att skriva i svar alla gånger för det var inte alltid man förstod vad prästen sa, och när man är 14 år vill gärna tankarna sticka i väg åt andra håll. Men konfirmerade blev vi och klocka fick jag. Det var liksom stort med klocka när jag var 14.
I dag i kyrkan var det en stor sång- och teaterföreställning med både glädje och allvar. Konfirmanderna hade valt att sätta upp en pjäs om Dick och hans liv och leverne från vaggan till graven. Vi var nog många som kände igen oss i Dick och hur livet ibland kan gestalta sig. Budskapet var att våga leva och våga leva mer i nuet. Tänk så lätt det är att tänka framåt hela tiden, att planera för nästa dag eller nästa vecka eller nästa sommar. Vi glömmer bort att livet pågår här och nu. Kloka konfirmander, som också hade valt ut en radda härliga sånger som de sjöng med den äran. Allt från Tears In Heaven till I Still Haven´t Found What I Was Looking For. Det var med andra ord en riktigt härlig upplevelse.
I morgon väntar en heldag med arbetsplatsbesök tillsammans med IF Metall här i länet. På eftermiddagen kommer sedan en direktsänd radiodebatt på Hökartorget i Köping mellan mig och centerpartisten Jörgen Johansson. Vi ska debattera arbetsmarknadspolitik och vad som behöver göras i Köping, som nog är den mest drabbade kommunen i länet vad gäller varsel och uppsägningar. Det ska bli mycket intressant att höra om herr Johansson har något att komma med. Så här långt har inte regeringen presenterat ett enda förslag till hur de tänker ta Köping och Sverige ur krisen.
De har dessutom röstat nej till vårt förslag om att införa en ny skrotningspremie på 25 000 kronor till alla som väljer att skrota sin gamla bil och köpa en ny miljöbil. Nej till spets-kompetensutbildningar för alla som blir varslade eller uppsagda. Nej till nya forsknings-program. Nej till flera högskoleplatser. Nej till ökade statsbidrag till kommuner och landsting i år. Nej till fler sommarjobb åt alla 90-talister.
Men de har sagt ett rungande ja till skattesänkningar. För lånade pengar. Hur många jobb skapar det?
Pia
Själva förhöret vet jag att många tyckte var jobbigt. Som tur var har jag alltid haft lätt för att lära och när jag var i den åldern var det en ganska enkel match att lära sig saker och ting utantill. Men jag minns att det var några av killarna i gruppen som hade stora problem med att memorera – i alla fall bibliska texter. Inte nog med att vi skulle kunna svara rätt, vi skulle dessutom ställa oss upp i kyrkbänken när vi fick en fråga. Svarade man fel så lät prästen hela församlingen få veta det.
Och jag minns alla de där tråkiga gudstjänsterna som vi tvingades gå på. I det gröna konfirmationshäftet skulle vi föra noggranna anteckningar om vilka psalmer som sjöngs, vilka texter som lästes och vad predikan handlade om. Det var inte helt lätt att skriva i svar alla gånger för det var inte alltid man förstod vad prästen sa, och när man är 14 år vill gärna tankarna sticka i väg åt andra håll. Men konfirmerade blev vi och klocka fick jag. Det var liksom stort med klocka när jag var 14.
I dag i kyrkan var det en stor sång- och teaterföreställning med både glädje och allvar. Konfirmanderna hade valt att sätta upp en pjäs om Dick och hans liv och leverne från vaggan till graven. Vi var nog många som kände igen oss i Dick och hur livet ibland kan gestalta sig. Budskapet var att våga leva och våga leva mer i nuet. Tänk så lätt det är att tänka framåt hela tiden, att planera för nästa dag eller nästa vecka eller nästa sommar. Vi glömmer bort att livet pågår här och nu. Kloka konfirmander, som också hade valt ut en radda härliga sånger som de sjöng med den äran. Allt från Tears In Heaven till I Still Haven´t Found What I Was Looking For. Det var med andra ord en riktigt härlig upplevelse.
I morgon väntar en heldag med arbetsplatsbesök tillsammans med IF Metall här i länet. På eftermiddagen kommer sedan en direktsänd radiodebatt på Hökartorget i Köping mellan mig och centerpartisten Jörgen Johansson. Vi ska debattera arbetsmarknadspolitik och vad som behöver göras i Köping, som nog är den mest drabbade kommunen i länet vad gäller varsel och uppsägningar. Det ska bli mycket intressant att höra om herr Johansson har något att komma med. Så här långt har inte regeringen presenterat ett enda förslag till hur de tänker ta Köping och Sverige ur krisen.
De har dessutom röstat nej till vårt förslag om att införa en ny skrotningspremie på 25 000 kronor till alla som väljer att skrota sin gamla bil och köpa en ny miljöbil. Nej till spets-kompetensutbildningar för alla som blir varslade eller uppsagda. Nej till nya forsknings-program. Nej till flera högskoleplatser. Nej till ökade statsbidrag till kommuner och landsting i år. Nej till fler sommarjobb åt alla 90-talister.
Men de har sagt ett rungande ja till skattesänkningar. För lånade pengar. Hur många jobb skapar det?
Pia
söndag 3 maj 2009
Skatter, javisst.
Wow, vilken underbar nästan magisk känsla det var att få tala inför så många väljare 1:a maj. Och känslan verkade vara ömsesidig. Jag var både i Norberg och i Fagersta och höll tal och eftersnacket var så befriande; många har verkligen väntat på att vi skulle ta bladet från munnen, sluta mumla i skägget, tala i klarspråk och allt vad det nu kan heta. Människor vill veta vad vi socialdemokrater vill och budskapen ska vara klara och tydliga. Punkt.
Det kom fram en kvinna till mig i Fagersta som ville tacka för ett inspirerande tal. Hon hade misströstat länge nu och hade nästan givit upp, som hon sa. Nu tyckte hon att det kändes hoppfullt igen. Och jag tror att många med henne kände samma sak efter 1:a maj. Vi har inte utnyttjat vår roll i opposition optimalt. Lite för mycket gnäll och skäll på de andra och för lite egen verkstad. Naturligtvis ska vi fortsätta att reagera på den borgerliga politiken, men det gör vi bäst genom att tala om för människor hur vi skulle ha gjort i stället om vi hade regerat. Det är nog mer intressant att lyssna till.
Ta bara detta med skatterna. Vi inser nu att vi måste lägga fram förslag om rättvisare skatter om vi ska klara att ta Sverige ur krisen. Det är inget att hymla om, tycker jag. Tvärtom. När jag var och besökte 40 förtroendevalda inom Byggnads i måndags så jublade man när jag berättade om nödvändiga skattehöjningar. Jag tror att fler och fler inser nödvändigheten av att öka statens intäkter, men att det ska göras på ett så rättvist sätt som möjligt. De som har mycket måste bidra mest.
Vi vill införa en förmögenhetsskatt på 1 % för dem som har mer än 2 miljoner i förmögenhet. Det kan tyckas vara lite ynka med bara en enda procent, men vad jag förstår så finns det vissa internationella finansregler som vi måste rätta oss efter.
Vi vill också justera fastighetsskatten så att de som har hus som är taxerade för mer än 5 miljoner får betala mer än dagens avgift på 6000 kronor. Men samtidigt vill vi justera i den andra änden så att fler med låga inkomster får betala mindre.
En höjd inkomstskatt för de som tjänar mer än 1 miljon per år kommer vi sannolikt att föreslå. Hur hög den ska bli vet vi inte i dagsläget, utan det är något som vi kommer att diskutera oss fram till inför höstens budgetmotion. Det är möjligt att vi måste göra flera skattejusteringar beroende på hur allvarligt det ekonomiska läget är i Sverige i höst. Om vi får tro konjunktur-institut och andra så anar vi att läget inte kommer att vara ljusare i höst, snarare tvärtom, alltså ännu deppigare. Hugaliga.
Tuffa prioriteringar kommer att krävas i höstens budget, var så säker. Just därför är det så viktigt att se till att de i vårt samhälle som bäst behöver vårt stöd och vår medkänsla också ska få det. Solidaritet, ni vet.
Alla ungdomar som går ut gymnasiet nu i vår och inte får vare sig, jobb, praktik eller utbildning. De kommer att behöva vår hjälp. Likaså många pensionärer som lever under existensminimum. Hör ni det, ni eventuella borgerliga sympatisörer som läser min blogg. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA.
Pia
Det kom fram en kvinna till mig i Fagersta som ville tacka för ett inspirerande tal. Hon hade misströstat länge nu och hade nästan givit upp, som hon sa. Nu tyckte hon att det kändes hoppfullt igen. Och jag tror att många med henne kände samma sak efter 1:a maj. Vi har inte utnyttjat vår roll i opposition optimalt. Lite för mycket gnäll och skäll på de andra och för lite egen verkstad. Naturligtvis ska vi fortsätta att reagera på den borgerliga politiken, men det gör vi bäst genom att tala om för människor hur vi skulle ha gjort i stället om vi hade regerat. Det är nog mer intressant att lyssna till.
Ta bara detta med skatterna. Vi inser nu att vi måste lägga fram förslag om rättvisare skatter om vi ska klara att ta Sverige ur krisen. Det är inget att hymla om, tycker jag. Tvärtom. När jag var och besökte 40 förtroendevalda inom Byggnads i måndags så jublade man när jag berättade om nödvändiga skattehöjningar. Jag tror att fler och fler inser nödvändigheten av att öka statens intäkter, men att det ska göras på ett så rättvist sätt som möjligt. De som har mycket måste bidra mest.
Vi vill införa en förmögenhetsskatt på 1 % för dem som har mer än 2 miljoner i förmögenhet. Det kan tyckas vara lite ynka med bara en enda procent, men vad jag förstår så finns det vissa internationella finansregler som vi måste rätta oss efter.
Vi vill också justera fastighetsskatten så att de som har hus som är taxerade för mer än 5 miljoner får betala mer än dagens avgift på 6000 kronor. Men samtidigt vill vi justera i den andra änden så att fler med låga inkomster får betala mindre.
En höjd inkomstskatt för de som tjänar mer än 1 miljon per år kommer vi sannolikt att föreslå. Hur hög den ska bli vet vi inte i dagsläget, utan det är något som vi kommer att diskutera oss fram till inför höstens budgetmotion. Det är möjligt att vi måste göra flera skattejusteringar beroende på hur allvarligt det ekonomiska läget är i Sverige i höst. Om vi får tro konjunktur-institut och andra så anar vi att läget inte kommer att vara ljusare i höst, snarare tvärtom, alltså ännu deppigare. Hugaliga.
Tuffa prioriteringar kommer att krävas i höstens budget, var så säker. Just därför är det så viktigt att se till att de i vårt samhälle som bäst behöver vårt stöd och vår medkänsla också ska få det. Solidaritet, ni vet.
Alla ungdomar som går ut gymnasiet nu i vår och inte får vare sig, jobb, praktik eller utbildning. De kommer att behöva vår hjälp. Likaså många pensionärer som lever under existensminimum. Hör ni det, ni eventuella borgerliga sympatisörer som läser min blogg. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA. UNGDOMARNA OCH PENSIONÄRERNA.
Pia
söndag 26 april 2009
Schlingan.
Tack gode gud för mobiltelefonen. Hur skulle vi klara oss utan den? Man är alltid lika tillgänglig oavsett var man befinner sig och kontakterna med omvärlden blir hur smidiga som helst. Men det finns onekligen några baksidor av myntet och i torsdags på tåget på väg till Västerås upptäckte jag en. I den knökfulla tågvagnen sitter jag och ett gäng moderater. Jag på väg till min distriktsstyrelse och de på väg till sin kommunkonferens i Örebro. Mobilsamtalen i vagnen var både många och högljudda.
Plötsligt ringer det i mobilen hos moderatkvinnan som sitter mitt emot mig.
– Ja, jag är på väg, sitter på tåget…Nej, nej, jag tänker ta sovmorgon. För tusingen, det är ju bara tråkiga Schlingan som ska prata, och han har man ju hört så många gånger förut. Samma gamla tjat om och om igen, du vet. Inget nytt direkt, nej precis, ha, ha, ha…Men festen blir nog kul.
Det var liksom lite svårt att undvika att lyssna på det här samtalet och det kändes lite pinsamt. Denna moderata kvinna verkade inte ha några som helst ambitioner att sänka rösten eller gå undan eller så, utan hon fortsatte glatt att prata vidare med sin partikamrat (som jag antar att det var) med samma höga röstläge.
Så nu fick jag och många med mig i tågvagnen veta att ”Schlingan”, eller Schlingman som han väl heter, är en riktig tjatig tråkmåns som inte har något nytt att komma med. Och det stämmer förvisso rätt bra med den bild jag hade av honom redan innan. Men det kan ju tyckas rätt osmakligt att basunera ut det i en tågvagn fylld med andra än bara moderater. Det gäller att hålla tand för tunga ibland – i synnerhet när man pratar i mobilen.
Och EU-val ska det bli, ett av de två glömda valen (det andra är kyrkovalet). Jag var i Vällingby och knackade dörr tillsammans med partikompisar i tisdags och många verkade nästan skämmas lite när vi frågade om de tänkte rösta. Man visste inte när i tid det var, man visste inte vilka frågor som var viktiga, spelar det egentligen någon roll om jag röstar och några sa att de verkligen hade tänkt sätta sig in i EU-frågorna men bara inte haft tid.
Allt det här känns igen. Jag tror inte att Vällingbyborna är unika. Fortfarande är det så att många människor i vårt land inte riktigt räknar in Sverige i EU, utan EU är Bryssel, Tyskland eller Frankrike. Deras frågor berör liksom inte oss, tror många. Men när man börjar förklara att Sveriges röst i EU betyder en hel del och att EU:s lagstiftning berör oss ännu mer så går det upp ett ljus för många.
Att det sedan spelar ännu större roll vilka partier och ideologier som styr i EU är oerhört viktigt för oss politiker att framföra gång på gång. Det röda eller det blåa Europa. Det är skillnad. Vi socialdemokrater sätter förstås jobben främst även i EU-valet. Det är rätt enkelt – alla de frågor vi tycker är viktiga att jobba för nationellt är lika angelägna att slåss för internationellt.
Fler jobb genom utbildning och forskning. Gröna jobb genom forskning och klimatsmart teknik. Bättre jobb där svenska löner och avtal ska gälla på svensk arbetsmarknad.
Visst går du väl och röstar 7 juni?
Pia
Plötsligt ringer det i mobilen hos moderatkvinnan som sitter mitt emot mig.
– Ja, jag är på väg, sitter på tåget…Nej, nej, jag tänker ta sovmorgon. För tusingen, det är ju bara tråkiga Schlingan som ska prata, och han har man ju hört så många gånger förut. Samma gamla tjat om och om igen, du vet. Inget nytt direkt, nej precis, ha, ha, ha…Men festen blir nog kul.
Det var liksom lite svårt att undvika att lyssna på det här samtalet och det kändes lite pinsamt. Denna moderata kvinna verkade inte ha några som helst ambitioner att sänka rösten eller gå undan eller så, utan hon fortsatte glatt att prata vidare med sin partikamrat (som jag antar att det var) med samma höga röstläge.
Så nu fick jag och många med mig i tågvagnen veta att ”Schlingan”, eller Schlingman som han väl heter, är en riktig tjatig tråkmåns som inte har något nytt att komma med. Och det stämmer förvisso rätt bra med den bild jag hade av honom redan innan. Men det kan ju tyckas rätt osmakligt att basunera ut det i en tågvagn fylld med andra än bara moderater. Det gäller att hålla tand för tunga ibland – i synnerhet när man pratar i mobilen.
Och EU-val ska det bli, ett av de två glömda valen (det andra är kyrkovalet). Jag var i Vällingby och knackade dörr tillsammans med partikompisar i tisdags och många verkade nästan skämmas lite när vi frågade om de tänkte rösta. Man visste inte när i tid det var, man visste inte vilka frågor som var viktiga, spelar det egentligen någon roll om jag röstar och några sa att de verkligen hade tänkt sätta sig in i EU-frågorna men bara inte haft tid.
Allt det här känns igen. Jag tror inte att Vällingbyborna är unika. Fortfarande är det så att många människor i vårt land inte riktigt räknar in Sverige i EU, utan EU är Bryssel, Tyskland eller Frankrike. Deras frågor berör liksom inte oss, tror många. Men när man börjar förklara att Sveriges röst i EU betyder en hel del och att EU:s lagstiftning berör oss ännu mer så går det upp ett ljus för många.
Att det sedan spelar ännu större roll vilka partier och ideologier som styr i EU är oerhört viktigt för oss politiker att framföra gång på gång. Det röda eller det blåa Europa. Det är skillnad. Vi socialdemokrater sätter förstås jobben främst även i EU-valet. Det är rätt enkelt – alla de frågor vi tycker är viktiga att jobba för nationellt är lika angelägna att slåss för internationellt.
Fler jobb genom utbildning och forskning. Gröna jobb genom forskning och klimatsmart teknik. Bättre jobb där svenska löner och avtal ska gälla på svensk arbetsmarknad.
Visst går du väl och röstar 7 juni?
Pia
söndag 19 april 2009
Kejsarens nya kläder?
Och så kom då den dagen när hela Sverige skulle prisa och lovsjunga regeringens storsatsning på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Förväntningarna var stora. Nu skulle det äntligen satsas. Ett lyft som skulle ta Sverige ur den värsta arbetslösheten på decennier. Men något måste ha gått snett. Ut kommer siffran 10.9 miljarder och många jublar och tänker att nu, nu har regeringen äntligen fått fingrarna ur och vågar satsa. Men si, det bidde knappt en tummetott.
Nästan hela denna miljardsatsning går åt till ökade kostnader för a-kassa och till ökade bidrag till dem som är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin, och de blir bara fler och fler. Det var så sant, 780 miljoner går också till ökade kostnader för konkurser. Men, vart tog den stora satsningen på utbildning och praktik för arbetslösa vägen? Inte en enda krona finns anslaget. Har Anders Borg räknat så fel?
Jag kommer osökt att tänka på sagan om Kejsarens nya kläder. Ni vet han som gick genom folkhopen, stolt och rakryggad, iklädd som han trodde den vackraste skrud som någonsin hade beskådats. Så plötsligt utbrister en liten pojke: Men kejsaren är ju naken! Han har ju inga kläder på sig!
Men nu är läget alldeles för alarmerande för att komma dragandes med HC Andersens sagor. Nu måste regeringen ta sitt ansvar. Det är möjligt att de tycker att de har fullgjort sin uppgift, men vad tycker alla varslade och arbetslösa om det?
Vi sossar har lagt fram en mängd förslag för att rusta oss inför framtiden, för det är precis det vi måste göra. Utbildning är nyckeln till framgång och våra förslag skapar 50 000 nya utbildningsplatser. Det handlar om platser på yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, Komvux och Yrkesvux, KY-utbildningar och nya högskoleplatser.
Vi vill också satsa på spetskompetens för varslade inom t ex industriföretag för att skapa bättre möjligheter för personalen att få behålla sin anställning, samtidigt som industrins konkurrenskraft stärks när tiderna väl vänder.
Personalen inom skola, vård och omsorg behöver också vidareutbilda sig. Vi är beredda att ge statliga resurser till kommuner och landsting motsvarande 5000 utbildningsvikariat.
Men vi vill också investera i gröna jobb genom klimatanpassad upprustning av alla hyresrätter i miljonprogrammets områden, genom klimatanpassad upprustning av förskolor, skolor och äldreboenden och genom att bygga klimatsmarta bostäder.
De här förslagen skapar jobb och sysselsättning och de är fullt genomförbara, om regeringen bara vill. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Som sagt, det är bara att säga till.
Pia
Nästan hela denna miljardsatsning går åt till ökade kostnader för a-kassa och till ökade bidrag till dem som är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin, och de blir bara fler och fler. Det var så sant, 780 miljoner går också till ökade kostnader för konkurser. Men, vart tog den stora satsningen på utbildning och praktik för arbetslösa vägen? Inte en enda krona finns anslaget. Har Anders Borg räknat så fel?
Jag kommer osökt att tänka på sagan om Kejsarens nya kläder. Ni vet han som gick genom folkhopen, stolt och rakryggad, iklädd som han trodde den vackraste skrud som någonsin hade beskådats. Så plötsligt utbrister en liten pojke: Men kejsaren är ju naken! Han har ju inga kläder på sig!
Men nu är läget alldeles för alarmerande för att komma dragandes med HC Andersens sagor. Nu måste regeringen ta sitt ansvar. Det är möjligt att de tycker att de har fullgjort sin uppgift, men vad tycker alla varslade och arbetslösa om det?
Vi sossar har lagt fram en mängd förslag för att rusta oss inför framtiden, för det är precis det vi måste göra. Utbildning är nyckeln till framgång och våra förslag skapar 50 000 nya utbildningsplatser. Det handlar om platser på yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, Komvux och Yrkesvux, KY-utbildningar och nya högskoleplatser.
Vi vill också satsa på spetskompetens för varslade inom t ex industriföretag för att skapa bättre möjligheter för personalen att få behålla sin anställning, samtidigt som industrins konkurrenskraft stärks när tiderna väl vänder.
Personalen inom skola, vård och omsorg behöver också vidareutbilda sig. Vi är beredda att ge statliga resurser till kommuner och landsting motsvarande 5000 utbildningsvikariat.
Men vi vill också investera i gröna jobb genom klimatanpassad upprustning av alla hyresrätter i miljonprogrammets områden, genom klimatanpassad upprustning av förskolor, skolor och äldreboenden och genom att bygga klimatsmarta bostäder.
De här förslagen skapar jobb och sysselsättning och de är fullt genomförbara, om regeringen bara vill. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Som sagt, det är bara att säga till.
Pia
måndag 13 april 2009
Ge 90-talisterna en chans!
Jag säger det igen – hur länge till ska Littorin och hans vänner stå och se på när arbetslösheten bland unga ökar för var dag som går? Vi är näst sämst i EU med våra 25 %, bara Spanien är sämre. Nu går det inte längre att gömma sig bakom argumentet om den finansiella krisen, det är handlingskraft som gäller. Uppenbarligen har de flesta andra regeringar i Europa lyckats med det. Borde inte det mana till eftertanke, bäste herr Arbetsmarknadsminister?
I juni lämnar cirka 130 000 ungdomar gymnasieskolan. Det är den största årskullen på många år, i storlek jämförbar med fyrtiotalisterna. Nittiotalisterna tar studenten mitt under en djup lågkonjunktur, när det är svårt även för dem med god utbildning och yrkeserfarenhet att få jobb. Särskilt svårt på arbetsmarknaden är det för unga utan slutbetyg från gymnasiet och unga med funktionsnedsättning.
Alla goda krafter i samhället måste nu mobiliseras. Att skapa möjligheter och en ljusare framtidsbild för dagens unga är en nyckel för att klara framtidens utmaningar. Vi vill erbjuda en politik som gör att de unga kan växa och utvecklas. Vi vill visa en modern väg in i framtiden.
* Sommarundervisning för studenter.
Den viktigaste orsaken till att ungdomar inte får jobb är bristande utbildning. Vi vill göra en särskild insats med sommarundervisning så att de som inte har grundläggande behörighet får möjlighet att läsa upp det, omedelbart, i sommar.
* Sommarjobb.
Ett sommarjobb ger praktik, erfarenhet av arbetslivet och nya kontakter. Vi vill att fler av dem som lämnar gymnasiet ska erbjudas sommarjobb. Vi vill därför tillskjuta 300 miljoner kronor i stimulans till de kommuner och landsting som ordnar sommarjobb.
* Möjlighet till längre praktik.
Idag får en ung person som har varit arbetslös länge göra praktik i maximalt tre månader. Den gränsen är för kort. Vi föreslår därför att regeln utökas till maximalt nio månader
* Fler utbildningsplatser på komvux, KY och högskola.
Trots att ungdomskullarna växer kraftigt under de kommande åren har regeringen minskat antalet studieplatser på både komvux och högskola. Vi vill kraftigt bygga ut både komvux, kvalificerad yrkesutbildning (KY) och högskola. Vi vill göra en långsiktig överenskommelse med några branscher som ser framtida brist på kompetens och utbildat folk.
* Traineeprogram i välfärden.
Behovet av nyrekryteringar i den offentliga sektorn inom de närmaste åren är stor, bland annat på grund av pensionsavgångar. Vi vill investera en miljard kronor i ett traineeprogram i välfärden. Det räcker till cirka 3 000 trainee-platser.
* Förstajobbet-avdrag.
För de unga som är långtidsarbetslösa och som saknar de rätta kontakterna för att komma in på arbetsmarknaden vill vi investera i ett Förstajobbet-avdrag. En arbetsgivare som anställer en ung långtidsarbetslös får göra ett skatteavdrag på två tredjedelar av lönen, under maximalt tolv månader.
Så bäste herr Arbetsmarknadsminister, lägg prestigen åt sidan och ge våra 90-talister en chans att få en bra start i vuxenlivet. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Säg bara till.
I juni lämnar cirka 130 000 ungdomar gymnasieskolan. Det är den största årskullen på många år, i storlek jämförbar med fyrtiotalisterna. Nittiotalisterna tar studenten mitt under en djup lågkonjunktur, när det är svårt även för dem med god utbildning och yrkeserfarenhet att få jobb. Särskilt svårt på arbetsmarknaden är det för unga utan slutbetyg från gymnasiet och unga med funktionsnedsättning.
Alla goda krafter i samhället måste nu mobiliseras. Att skapa möjligheter och en ljusare framtidsbild för dagens unga är en nyckel för att klara framtidens utmaningar. Vi vill erbjuda en politik som gör att de unga kan växa och utvecklas. Vi vill visa en modern väg in i framtiden.
* Sommarundervisning för studenter.
Den viktigaste orsaken till att ungdomar inte får jobb är bristande utbildning. Vi vill göra en särskild insats med sommarundervisning så att de som inte har grundläggande behörighet får möjlighet att läsa upp det, omedelbart, i sommar.
* Sommarjobb.
Ett sommarjobb ger praktik, erfarenhet av arbetslivet och nya kontakter. Vi vill att fler av dem som lämnar gymnasiet ska erbjudas sommarjobb. Vi vill därför tillskjuta 300 miljoner kronor i stimulans till de kommuner och landsting som ordnar sommarjobb.
* Möjlighet till längre praktik.
Idag får en ung person som har varit arbetslös länge göra praktik i maximalt tre månader. Den gränsen är för kort. Vi föreslår därför att regeln utökas till maximalt nio månader
* Fler utbildningsplatser på komvux, KY och högskola.
Trots att ungdomskullarna växer kraftigt under de kommande åren har regeringen minskat antalet studieplatser på både komvux och högskola. Vi vill kraftigt bygga ut både komvux, kvalificerad yrkesutbildning (KY) och högskola. Vi vill göra en långsiktig överenskommelse med några branscher som ser framtida brist på kompetens och utbildat folk.
* Traineeprogram i välfärden.
Behovet av nyrekryteringar i den offentliga sektorn inom de närmaste åren är stor, bland annat på grund av pensionsavgångar. Vi vill investera en miljard kronor i ett traineeprogram i välfärden. Det räcker till cirka 3 000 trainee-platser.
* Förstajobbet-avdrag.
För de unga som är långtidsarbetslösa och som saknar de rätta kontakterna för att komma in på arbetsmarknaden vill vi investera i ett Förstajobbet-avdrag. En arbetsgivare som anställer en ung långtidsarbetslös får göra ett skatteavdrag på två tredjedelar av lönen, under maximalt tolv månader.
Så bäste herr Arbetsmarknadsminister, lägg prestigen åt sidan och ge våra 90-talister en chans att få en bra start i vuxenlivet. Om inte de här förslagen duger så har vi ännu fler. Säg bara till.
söndag 5 april 2009
Förtroendekris.
Det stavas förtroendekris och väljarnas dom är hård. Ett opinionsras på 9 procent är en tydlig signal om att människor är missnöjda. Orsaken till missnöjet går nog att härröra till bonusprogram och Wanja Lundby-Wedin, men det finns andra förklaringar också.
Om vi börjar med LO och Wanja så är jag förvånad över den moraliska flathet som LO-ledaren besitter. De må vara bolagskulturer och traditioner som betingar många av dessa pensionsmiljoner, och just därför måste LO:s högste företrädare ta avstånd.
LO måste våga göra klara och tydligare markeringar som stämmer överens med de intressen och den ideologi som man har att följa. Det måste gälla oavsett typ av bolagsstyrelse. Om inte LO gör det vem ska då göra det? Knappast Svenskt Näringslivs representanter. Eller är det så illa att LO:s ordförande inte längre kan känna av var gränserna går? Når inte medlemmarnas röster ända fram till borgen, eller vad? Varför är annars LO-medlemmarna så kritiska?
Nu har förvisso beslutet kommit att hon lämnar AMF, AFA och Aftonbladets styrelse. Klokt, men räcker det? Ja, det återstår att se. Ett stort bekymmer är att hennes tillkortakommanden spiller över på vårt parti. Wanja är ju en av arbetarrörelsens mäktigaste företrädare, och jag begriper inte hur hon ska klara av att prata om rättvisa för alla på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska klara av att hävda pensionärernas rätt till en anständig pension på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska kunna hävda låginkomsttagarnas intressen framför höginkomsttagarnas på ett trovärdigt sätt.
Men vi har mer än Wanja att oroa oss över. Vi måste bli vassare på att prata vår egen politik; hur vi vill råda bot på den 25 % -iga ungdomsarbetslösheten genom praktik och kunskapslyft, hur vi vill investera Sverige ur krisen genom att energieffektivisera hyresrätter inom miljonprogrammet och hur vi vill stärka välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting för att undvika massuppsägningar. Det är vårt uppdrag, alla socialdemokraters uppdrag att göra. Prata socialdemokratisk politik med folk.
Vi kan svära ve och förbannelse över det eländiga ekonomiska läge vi befinner oss i, men det känner man redan till. Vi kan svära ve och förbannelse över den politik som moderaterna yvs så väldigt över, men det känner man redan till. Det man däremot inte känner till är vilka politiska lösningar som vi har, vad vilja socialdemokraterna?
Det är nu eller aldrig, känns det som. Jag väljer nu.
Pia
Om vi börjar med LO och Wanja så är jag förvånad över den moraliska flathet som LO-ledaren besitter. De må vara bolagskulturer och traditioner som betingar många av dessa pensionsmiljoner, och just därför måste LO:s högste företrädare ta avstånd.
LO måste våga göra klara och tydligare markeringar som stämmer överens med de intressen och den ideologi som man har att följa. Det måste gälla oavsett typ av bolagsstyrelse. Om inte LO gör det vem ska då göra det? Knappast Svenskt Näringslivs representanter. Eller är det så illa att LO:s ordförande inte längre kan känna av var gränserna går? Når inte medlemmarnas röster ända fram till borgen, eller vad? Varför är annars LO-medlemmarna så kritiska?
Nu har förvisso beslutet kommit att hon lämnar AMF, AFA och Aftonbladets styrelse. Klokt, men räcker det? Ja, det återstår att se. Ett stort bekymmer är att hennes tillkortakommanden spiller över på vårt parti. Wanja är ju en av arbetarrörelsens mäktigaste företrädare, och jag begriper inte hur hon ska klara av att prata om rättvisa för alla på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska klara av att hävda pensionärernas rätt till en anständig pension på ett trovärdigt sätt. Jag begriper inte hur hon ska kunna hävda låginkomsttagarnas intressen framför höginkomsttagarnas på ett trovärdigt sätt.
Men vi har mer än Wanja att oroa oss över. Vi måste bli vassare på att prata vår egen politik; hur vi vill råda bot på den 25 % -iga ungdomsarbetslösheten genom praktik och kunskapslyft, hur vi vill investera Sverige ur krisen genom att energieffektivisera hyresrätter inom miljonprogrammet och hur vi vill stärka välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting för att undvika massuppsägningar. Det är vårt uppdrag, alla socialdemokraters uppdrag att göra. Prata socialdemokratisk politik med folk.
Vi kan svära ve och förbannelse över det eländiga ekonomiska läge vi befinner oss i, men det känner man redan till. Vi kan svära ve och förbannelse över den politik som moderaterna yvs så väldigt över, men det känner man redan till. Det man däremot inte känner till är vilka politiska lösningar som vi har, vad vilja socialdemokraterna?
Det är nu eller aldrig, känns det som. Jag väljer nu.
Pia
söndag 29 mars 2009
Välkomna Amanda och Alexandra.
Jippi! Vi har fått två nya partimedlemmar i Sala! Och det är minsann inte vilka som helst,
Det är Amanda och Alexandra, som jag har skrivit om tidigare. Dessa unga, begåvade, eftertänksamma, energiska och verbala tjejer har efter moget övervägande bestämt sig för att nu gå med i vårt Socialdemokratiska parti. Kloka som de är har de jämfört vårt program med vänsterns och fann att de hade mer gemensamt med oss. Kanonkul!
Men ni vet hur det brukar vara när ungdomar kommer in i politiken – de blir fullkomligt överösta med uppdrag från alla som tycker att det är såååå trevligt med yngre fägring. Ja, faktiskt, många äldre gentlemän brukar uttrycka sig så. Något de kanske inte alltid räknar med är att unga tjejer både kan vara snygga och smarta. Det brukar kunna komma som en liten överraskning…
Naturligtvis måste vi skärpa till oss och ta bättre hand om våra entusiastiska ungdomar, lågan ska ju brinna länge. Men det roliga med Amanda och Alexandra är att de redan verkar ha förutsett mycket av detta och räds inte ansvarstagandet. Tvärtom. De vill ha förtroende-uppdrag nu. Punkt. Här är det liksom inga diskussioner om de möjligtvis någon gång eventuellt skulle kunna tänka sig en liten ersättarplats någon stans. Nej, de vill ta plats nu. Punkt. Jag och Tommy Johansson hade ett snack med tjejerna i fredags och försökte varna lite grann för vad som kan hända när man blir offentlig person; påpassligheten från media, kommentarer från kompisar och lärare och snåriga och tuffa beslut som ibland måste fattas.
Men A & A tycks inte har några som helst problem med att hantera det. De har redan räknat ut vad som kommer att krävas och är införstådda med vad det kan komma att betyda. Det tycker bara att det verkar bli ännu mer spännande att vara politiskt aktiv. Kompromissa? Inga problem. De vet hur det går till i Utbildnings- och Arbetsmarknadsnämnden där de sitter som elevrepresentanter. Vad säger man? Girlpower! Go for it!
Annars ser det dystert ut på arbetsmarknaden för våra ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är nu uppe 24 procent! Horribla siffror! 40 procent av dessa ungdomar har inte ens avslutat någon gymnasieutbildning. Alltså, utan utbildning inget jobb. Det sambandet är rätt uppenbart. Men hallå, vad gör då Littorin, Olofsson och de andra ministrarna för att råda bot på eländet? Absolut ingenting. Nada. Rien. Nothing. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Visste ni det? Då går det liksom inte att enbart skylla på finanskrisen. Den finns överallt i världen i dag och trots det så har regeringarna i de allra flesta Europeiska länder lyckats betydligt bättre än den svenska högerregeringen.
Om de nu inte har något eget att komma med så skulle de åtminstone kunna köpa våra förslag. Vad sägs om ett Första-jobbet-avdrag till de arbetsgivare som anställer en arbetslös ungdom som aldrig har haft ett jobb tidigare? Eller 3000 praktikplatser i offentlig sektor för unga akademiker? Eller 3000 traineeplatser för unga i välfärden? Eller starta eget-bidrag? Eller 5000 lärlingsplatser? Eller fler högskoleplatser och fler platser på Komvux?
Om vi skulle styra Sverige idag så skulle de här förslagen bli verklighet. Frågan är vad de som faktiskt regerar idag har att komma med. Säg till om ni hör något.
Pia
Det är Amanda och Alexandra, som jag har skrivit om tidigare. Dessa unga, begåvade, eftertänksamma, energiska och verbala tjejer har efter moget övervägande bestämt sig för att nu gå med i vårt Socialdemokratiska parti. Kloka som de är har de jämfört vårt program med vänsterns och fann att de hade mer gemensamt med oss. Kanonkul!
Men ni vet hur det brukar vara när ungdomar kommer in i politiken – de blir fullkomligt överösta med uppdrag från alla som tycker att det är såååå trevligt med yngre fägring. Ja, faktiskt, många äldre gentlemän brukar uttrycka sig så. Något de kanske inte alltid räknar med är att unga tjejer både kan vara snygga och smarta. Det brukar kunna komma som en liten överraskning…
Naturligtvis måste vi skärpa till oss och ta bättre hand om våra entusiastiska ungdomar, lågan ska ju brinna länge. Men det roliga med Amanda och Alexandra är att de redan verkar ha förutsett mycket av detta och räds inte ansvarstagandet. Tvärtom. De vill ha förtroende-uppdrag nu. Punkt. Här är det liksom inga diskussioner om de möjligtvis någon gång eventuellt skulle kunna tänka sig en liten ersättarplats någon stans. Nej, de vill ta plats nu. Punkt. Jag och Tommy Johansson hade ett snack med tjejerna i fredags och försökte varna lite grann för vad som kan hända när man blir offentlig person; påpassligheten från media, kommentarer från kompisar och lärare och snåriga och tuffa beslut som ibland måste fattas.
Men A & A tycks inte har några som helst problem med att hantera det. De har redan räknat ut vad som kommer att krävas och är införstådda med vad det kan komma att betyda. Det tycker bara att det verkar bli ännu mer spännande att vara politiskt aktiv. Kompromissa? Inga problem. De vet hur det går till i Utbildnings- och Arbetsmarknadsnämnden där de sitter som elevrepresentanter. Vad säger man? Girlpower! Go for it!
Annars ser det dystert ut på arbetsmarknaden för våra ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är nu uppe 24 procent! Horribla siffror! 40 procent av dessa ungdomar har inte ens avslutat någon gymnasieutbildning. Alltså, utan utbildning inget jobb. Det sambandet är rätt uppenbart. Men hallå, vad gör då Littorin, Olofsson och de andra ministrarna för att råda bot på eländet? Absolut ingenting. Nada. Rien. Nothing. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Visste ni det? Då går det liksom inte att enbart skylla på finanskrisen. Den finns överallt i världen i dag och trots det så har regeringarna i de allra flesta Europeiska länder lyckats betydligt bättre än den svenska högerregeringen.
Om de nu inte har något eget att komma med så skulle de åtminstone kunna köpa våra förslag. Vad sägs om ett Första-jobbet-avdrag till de arbetsgivare som anställer en arbetslös ungdom som aldrig har haft ett jobb tidigare? Eller 3000 praktikplatser i offentlig sektor för unga akademiker? Eller 3000 traineeplatser för unga i välfärden? Eller starta eget-bidrag? Eller 5000 lärlingsplatser? Eller fler högskoleplatser och fler platser på Komvux?
Om vi skulle styra Sverige idag så skulle de här förslagen bli verklighet. Frågan är vad de som faktiskt regerar idag har att komma med. Säg till om ni hör något.
Pia
söndag 22 mars 2009
Vad blir det av förskolan?
Snopet. Jag som trodde att det nu äntligen var vår. Men pyttsan, temperaturen orkar knappt ta sig över nollan och på nätterna är det minus. Häromdagen flög ett transträck över mitt hustak. De brukar göra det så här års för att samlas i stora flockar ute på den stora vattendränkta åkern ett par kilometer härifrån. Men plötsligt ändrade de färdriktning och vände tillbaka, som om de insåg det vanskliga med att stå och frysa på ett snötäckt åkerlandskap. Och jag förstår dem. Om man har möjlighet att välja mellan envis vinterkyla och värmande vårsol så är valet rätt givet. Det behöver man inte ens vara trana för att inse.
På tal om vansklighet så passar det epitetet väl in på den barnomsorgsproposition som utbildningsminister Björklund nu har lagt fram. Han vill att det ska bli fritt fram för vem som helst att öppna egen barnomsorg. För att det ska vara praktiskt möjligt vill han sätta samma prislapp på alla barn. 84 000 kronor per barn och ska kommunerna betala i en s. k barnomsorgspeng.
Och bråttom är det, redan 1 juli ska reformen träda i kraft. Det påstås att trycket är stort från föräldrahåll. Jasså? Antal barn i förskolan har genom åren ökat konstant, medan efterfrågan på annan verksamhet minskat, trots att det fortfarande finns möjlighet att välja familjedaghem för dem som önskar.
I stället för pedagogisk verksamhet väljer regeringen begreppet annan pedagogisk omsorg. Några krav på att det ska finnas barnskötare eller förskolelärare behöver då inte ställas. Björklund tycker alltså att den pedagogiska förskoleverksamheten inte är mer värd än vilken annan barnomsorgsverksamhet som helst. Vad tror ni då kommer att hända med nivån på den utbildade personalen, på lokalerna och utrustningen som finns på våra förskolor? Jag är rädd för att den kommer att sänkas betydligt.
Det kan också finnas risk för att den fria etableringsrätten leder till att mindre bra och genomtänkta verksamheter etableras. Barnomsorgspengen kan därför få negativa konsekvenser för många barn. I den svenska förskolan bildar lärandet och omsorg en helhet, som är en grundpelare i den hyllade svenska förskolepedagogiken. Att det här unika synsättet riskerar att gå förlorad tycks inte bekymra utbildningsminister Björklund det minsta.
Och hur pedagogisk är en annan pedagogisk omsorg i förhållande till förskolan? Det sägs något om att det är viktigt att stimulera barns språkliga och matematiska utveckling oavsett verksamhetsform. Javisst, men barnomsorgspengen öppnar ju för nya former av barnomsorg som kommer att sakna förutsättningar att erbjuda sådan stimulans.
Det är också märkligt att det inte sägs ett dyft om barns rätt till utbildning och deras behov av att lära och utvecklas i en trygg och stimulerande miljö, som enligt FN:s konvention är en mänsklig rättighet.
Vi socialdemokrater tycker precis som de flesta föräldrar att förskolan är jätteviktig och där ska alla barn ges samma möjlighet att utvecklas och ha roligt tillsammans med andra barn. Inga barn ska utestängas. Därför vill vi fortsätta att satsa på den pedagogiska verksamheten på våra förskolor, på fritids och på den öppna förskolan. Våra barn är värda mer än en flummig barnomsorgspeng.
Pia
På tal om vansklighet så passar det epitetet väl in på den barnomsorgsproposition som utbildningsminister Björklund nu har lagt fram. Han vill att det ska bli fritt fram för vem som helst att öppna egen barnomsorg. För att det ska vara praktiskt möjligt vill han sätta samma prislapp på alla barn. 84 000 kronor per barn och ska kommunerna betala i en s. k barnomsorgspeng.
Och bråttom är det, redan 1 juli ska reformen träda i kraft. Det påstås att trycket är stort från föräldrahåll. Jasså? Antal barn i förskolan har genom åren ökat konstant, medan efterfrågan på annan verksamhet minskat, trots att det fortfarande finns möjlighet att välja familjedaghem för dem som önskar.
I stället för pedagogisk verksamhet väljer regeringen begreppet annan pedagogisk omsorg. Några krav på att det ska finnas barnskötare eller förskolelärare behöver då inte ställas. Björklund tycker alltså att den pedagogiska förskoleverksamheten inte är mer värd än vilken annan barnomsorgsverksamhet som helst. Vad tror ni då kommer att hända med nivån på den utbildade personalen, på lokalerna och utrustningen som finns på våra förskolor? Jag är rädd för att den kommer att sänkas betydligt.
Det kan också finnas risk för att den fria etableringsrätten leder till att mindre bra och genomtänkta verksamheter etableras. Barnomsorgspengen kan därför få negativa konsekvenser för många barn. I den svenska förskolan bildar lärandet och omsorg en helhet, som är en grundpelare i den hyllade svenska förskolepedagogiken. Att det här unika synsättet riskerar att gå förlorad tycks inte bekymra utbildningsminister Björklund det minsta.
Och hur pedagogisk är en annan pedagogisk omsorg i förhållande till förskolan? Det sägs något om att det är viktigt att stimulera barns språkliga och matematiska utveckling oavsett verksamhetsform. Javisst, men barnomsorgspengen öppnar ju för nya former av barnomsorg som kommer att sakna förutsättningar att erbjuda sådan stimulans.
Det är också märkligt att det inte sägs ett dyft om barns rätt till utbildning och deras behov av att lära och utvecklas i en trygg och stimulerande miljö, som enligt FN:s konvention är en mänsklig rättighet.
Vi socialdemokrater tycker precis som de flesta föräldrar att förskolan är jätteviktig och där ska alla barn ges samma möjlighet att utvecklas och ha roligt tillsammans med andra barn. Inga barn ska utestängas. Därför vill vi fortsätta att satsa på den pedagogiska verksamheten på våra förskolor, på fritids och på den öppna förskolan. Våra barn är värda mer än en flummig barnomsorgspeng.
Pia
söndag 15 mars 2009
Sjöfart eller sjuksköterskor?
Kommunal medfinansiering är ett begrepp som de borgerliga politikerna håller kärt och som de gärna kramar om lite extra. Och vad är nu detta, kanske du undrar? Jo, det handlar helt enkelt om att låta kommuner och landsting vara med och betala vägar, järnvägar och sjöfart som är statens åtaganden. För bara några månader sedan var det inte tillåtet för kommuner att lämna bidrag till infrastruktur som inte direkt ligger i anslutning till den egna kommun-gränsen. Den lagen har nu majoriteten i Riksdagen ändrat så att det nu är fullt möjligt att kräva kommuner och landsting på pengar för i princip all statlig infrastruktur.
Men det intressanta är att det klart och tydligt står i lagtexten att det är en frivillig uppgift för kommuner och landsting att lämna bidrag till statlig infrastruktur. Man får lämna men man måste inte. Det måste väl ändå betyda att ingen kan tvinga någon att lämna bidrag, oavsett orsak. Ändå framhärdar borgerliga riksdagspolitiker att om inte kommunerna är beredda att betala så blir det heller inga statliga pengar. Lagen säger en sak och borgerliga politiker något annat. Som vanligt, med andra ord.
Utbyggnad av slussen i Södertälje är ett objekt som just nu är föremål för kommunal medfinansiering. Den utbyggnaden är i princip ett måste för Mälarhamnars framtid så att de nya och betydligt större fartygen kan ta sig igenom kanalen. I dag är det en omöjlighet. I samband med en utbyggnad kan man också se till att öka vattenavtappningen från Mälaren, för annars riskerar stora delar av Mälardalen att hamna under vatten om det faller s.k. 100-års regn.
Nu kräver Västeråsmoderaten Staffan Anger prompt att både Västerås och Köping ska vara med och betala kalaset. Någonstans mellan 75-100 miljoner kronor anser han kan vara rimligt. Men, Staffan, hur var det nu med frivilligheten? Varje gång jag tar upp den diskussionen hänvisar han till näringsdepartementet och till statssekreterare Leif Zetterberg som, enligt Anger, säger att det inte blir någon statlig satsning om inte kommunerna pytsar in eget kapital.
Jag ställde frågan om kommunal medfinansiering till statsministern på hans frågestund den 15:e februari i år. Svaret jag fick den här gången (jag har faktiskt frågat honom om detta en gång tidigare) var följande:
”Det är klart att vi är beredda att lyssna om någon nu säger sig vilja ompröva detta och koncentrerar sina resurser till kärnan av välfärden. Det är för övrigt någonting som jag uppmuntrar alla som är aktiva i kommuner och landsting att nu överväga – att säkerställa att kärnverksamheterna har sina resurser och att annat får står tillbaka.”
Detta säger statsministern medan både Anger och Zetterberg påstår annat. Vem tusan ska man lita på? Eller ska en utbyggnad av slussen betraktas som kärnverksamhet? Knappast. En sak är då säker, kommuner och landsting har inte råd med statlig infrastruktur. Man har inte ens resurser för att klara av sina egna åtaganden som skolan, vården och omsorgen. Här vankas det varsel av stora mått framöver om inget görs. Hur många förskolelärare, undersköterskor eller gymnasielärare ska behöva sägas upp innan regeringen är nöjd? Eller är det verkligen meningen att kommunerna ska välja mellan sjöfart och sjuksköterskor, mellan väg och vård?
Nej, gå du ut och uppmana alla aktiva i kommuner och landsting om att säkerställa resurserna till kärnverksamheten och avstå från annat, Fredrik Reinfeldt. Börja gärna i Västerås.
Pia
Men det intressanta är att det klart och tydligt står i lagtexten att det är en frivillig uppgift för kommuner och landsting att lämna bidrag till statlig infrastruktur. Man får lämna men man måste inte. Det måste väl ändå betyda att ingen kan tvinga någon att lämna bidrag, oavsett orsak. Ändå framhärdar borgerliga riksdagspolitiker att om inte kommunerna är beredda att betala så blir det heller inga statliga pengar. Lagen säger en sak och borgerliga politiker något annat. Som vanligt, med andra ord.
Utbyggnad av slussen i Södertälje är ett objekt som just nu är föremål för kommunal medfinansiering. Den utbyggnaden är i princip ett måste för Mälarhamnars framtid så att de nya och betydligt större fartygen kan ta sig igenom kanalen. I dag är det en omöjlighet. I samband med en utbyggnad kan man också se till att öka vattenavtappningen från Mälaren, för annars riskerar stora delar av Mälardalen att hamna under vatten om det faller s.k. 100-års regn.
Nu kräver Västeråsmoderaten Staffan Anger prompt att både Västerås och Köping ska vara med och betala kalaset. Någonstans mellan 75-100 miljoner kronor anser han kan vara rimligt. Men, Staffan, hur var det nu med frivilligheten? Varje gång jag tar upp den diskussionen hänvisar han till näringsdepartementet och till statssekreterare Leif Zetterberg som, enligt Anger, säger att det inte blir någon statlig satsning om inte kommunerna pytsar in eget kapital.
Jag ställde frågan om kommunal medfinansiering till statsministern på hans frågestund den 15:e februari i år. Svaret jag fick den här gången (jag har faktiskt frågat honom om detta en gång tidigare) var följande:
”Det är klart att vi är beredda att lyssna om någon nu säger sig vilja ompröva detta och koncentrerar sina resurser till kärnan av välfärden. Det är för övrigt någonting som jag uppmuntrar alla som är aktiva i kommuner och landsting att nu överväga – att säkerställa att kärnverksamheterna har sina resurser och att annat får står tillbaka.”
Detta säger statsministern medan både Anger och Zetterberg påstår annat. Vem tusan ska man lita på? Eller ska en utbyggnad av slussen betraktas som kärnverksamhet? Knappast. En sak är då säker, kommuner och landsting har inte råd med statlig infrastruktur. Man har inte ens resurser för att klara av sina egna åtaganden som skolan, vården och omsorgen. Här vankas det varsel av stora mått framöver om inget görs. Hur många förskolelärare, undersköterskor eller gymnasielärare ska behöva sägas upp innan regeringen är nöjd? Eller är det verkligen meningen att kommunerna ska välja mellan sjöfart och sjuksköterskor, mellan väg och vård?
Nej, gå du ut och uppmana alla aktiva i kommuner och landsting om att säkerställa resurserna till kärnverksamheten och avstå från annat, Fredrik Reinfeldt. Börja gärna i Västerås.
Pia
söndag 8 mars 2009
Hon heter Gun.
Så här på den Internationella Kvinnodagen vill jag ta tillfället i akt att berätta om en fantastisk kvinnlig verkställande direktör som heter Gun Petterson. Hon leder arbetet på Sala Kaross, ett företag med runt 70 anställda som tillverkar skräddarsydda skåp till lastbilar. Största kunden har varit Posten med de stora gula skåpbilarna ni vet, men vad som händer framöver med den kunden står skrivet i stjärnorna. Svenska posten har ju gått samman med den Danska posten. Vem vet, det kanske blir en gul variant av Dannebrogen…
Är det någonstans man märker av konjunktursvängningar så är det här på Sala Kaross och just nu är det tungt. Men Gun har varit med länge i företaget och har sett goda och dåliga tider komma och gå. Hon är en sann optimist som vägrar att ge upp och hon älskar sin personal. Har det vänt tidigare så kommer det vända igen, är hennes måtto. Och hon utstrålar lugn, säkerhet och framtidstro. Jodå, visst har det hänt att även hon har vaknat halv tre på natten och undrat över hur det ska gå, men de tankarna knöcklar hon ihop och kastar bort i någon mörk vrå.
Gun Pettersson gillar när politiker kommer på besök till företaget, och det Gun gillar det smittar av sig på alla andra på företaget. Och det märks verkligen. Det är en härlig familjär stämning där allvarliga samtal bryts mot mer skämtsamma tongångar. Respektfullt, glatt och många intressanta diskussionsämnen.
– Man orkar inte var dyster och tänka på kriser hela tiden. Vi måste våga se framåt, säger Gun som den självklaraste saken i världen.
Och det är många på Karossen som vittnar om att man är trött på alla krisrapporteringar. Jag pratar med många på verkstadsgolvet som bara ruskar på huvudet.
– Hur sjutton ska man orka med vardagen om man ska ta in allt som sägs i TV eller som står i tidningarna om kriser i hela världen? Här gäller det att ta en dag i sänder, som en medarbetare uttryckte det.
Kritiska röster hördes, mycket kring Metalls räddningsplan om att gå ned i arbetstid till 80 %. Någon tyckte att jag borde se till att inte verkställa det förslaget, ett mandat som jag som Riksdagsledamot dock saknar. Jag fick hänvisa till Karossens egen Metallklubbs nyvalde ordförande Niklas 21 år. Jo, ni läste rätt. Killen är bara 21 år, men trots sin ringa ålder tycks han ha fullständig kontroll över avtal och egenavgiften som nu kommer att höjas. Regeringens begåvade förslag om egenavgifter till a-kassan får ju konsekvensen att ju fler arbetslösa inom ditt fackförbund desto högre avgift. Som om det vore fackens fel att arbetslösheten stiger.
Men inget från Rosenbad förvånar mig längre. De är så här. Är du arbetslös så är det ditt eget fel och du får betala mer i skatt, är du sjuk så får du skylla dig själv och betala mer i skatt. Om du är pensionär så kommer en skattehöjning som ett brev på posten. Att du har jobbat hela ditt liv räknas inte, du jobbar ju inte nu.
Oavsett den borgerliga regeringen så är då en sak säker - Sverige, Europa och världen behöver fler verkställande direktörer som Gun Pettersson som värnar sina anställda och vågar tro på framtiden. Det kanske vore något för bilindustrin att fundera över.
Pia
Är det någonstans man märker av konjunktursvängningar så är det här på Sala Kaross och just nu är det tungt. Men Gun har varit med länge i företaget och har sett goda och dåliga tider komma och gå. Hon är en sann optimist som vägrar att ge upp och hon älskar sin personal. Har det vänt tidigare så kommer det vända igen, är hennes måtto. Och hon utstrålar lugn, säkerhet och framtidstro. Jodå, visst har det hänt att även hon har vaknat halv tre på natten och undrat över hur det ska gå, men de tankarna knöcklar hon ihop och kastar bort i någon mörk vrå.
Gun Pettersson gillar när politiker kommer på besök till företaget, och det Gun gillar det smittar av sig på alla andra på företaget. Och det märks verkligen. Det är en härlig familjär stämning där allvarliga samtal bryts mot mer skämtsamma tongångar. Respektfullt, glatt och många intressanta diskussionsämnen.
– Man orkar inte var dyster och tänka på kriser hela tiden. Vi måste våga se framåt, säger Gun som den självklaraste saken i världen.
Och det är många på Karossen som vittnar om att man är trött på alla krisrapporteringar. Jag pratar med många på verkstadsgolvet som bara ruskar på huvudet.
– Hur sjutton ska man orka med vardagen om man ska ta in allt som sägs i TV eller som står i tidningarna om kriser i hela världen? Här gäller det att ta en dag i sänder, som en medarbetare uttryckte det.
Kritiska röster hördes, mycket kring Metalls räddningsplan om att gå ned i arbetstid till 80 %. Någon tyckte att jag borde se till att inte verkställa det förslaget, ett mandat som jag som Riksdagsledamot dock saknar. Jag fick hänvisa till Karossens egen Metallklubbs nyvalde ordförande Niklas 21 år. Jo, ni läste rätt. Killen är bara 21 år, men trots sin ringa ålder tycks han ha fullständig kontroll över avtal och egenavgiften som nu kommer att höjas. Regeringens begåvade förslag om egenavgifter till a-kassan får ju konsekvensen att ju fler arbetslösa inom ditt fackförbund desto högre avgift. Som om det vore fackens fel att arbetslösheten stiger.
Men inget från Rosenbad förvånar mig längre. De är så här. Är du arbetslös så är det ditt eget fel och du får betala mer i skatt, är du sjuk så får du skylla dig själv och betala mer i skatt. Om du är pensionär så kommer en skattehöjning som ett brev på posten. Att du har jobbat hela ditt liv räknas inte, du jobbar ju inte nu.
Oavsett den borgerliga regeringen så är då en sak säker - Sverige, Europa och världen behöver fler verkställande direktörer som Gun Pettersson som värnar sina anställda och vågar tro på framtiden. Det kanske vore något för bilindustrin att fundera över.
Pia
söndag 1 mars 2009
Om du var kung.
Vilken tur att jag nog aldrig kommer att gifta mig. För tänk om mitt stackars gemål skulle behöva förnedras på samma sätt som han, Daniel Westling? Tänk att behöva fråga hela svenska folket om man har valt rätt, om folket tycker att min eventuellt tilltänkte är den rätte för mig, och om man anser att han är tillräckligt röd? Och tänk om majoriteten skulle svara nej? Vad gör jag då? Kan jag riskera att förlora valet om jag ändå slår till, eller vadå?
För att inte tala om alla löpsedlar. Tänk att bokstavligen behöva hänga ut bilder på sin tilltänkte på ta mig tusan varenda liten ledig väggyta? Att behöva vara lockbetet på allt från Hänt i veckan till Dagens Industri. Och tänk om det skulle dyka upp en bild som varken var till hans eller min fördel? Tänk om folket skulle stå och skratta? För att inte tala om att behöva fråga statsminister Reinfeldt om lov, som den ålderdomliga successionsordningen kräver! Grymma tanke.
Men det här är ju bara löjan. För det första kommer jag sannolikt inte att knyta några Hymens band och för det andra så är det ju bara kungligheter som råkar ut för den här typen av pöbel. Tack och lov för det. Men visst är det väl ändå något märkligt? Vi skriver år 2009 och trots allt snack om demokrati och människors lika värde så vet inte en stor del av det svenska folket och en lika stor del av den svenska journalistkåren till sig av förtjusning nu när det stundar kungligt bröllop. Äntligen, tycker många. (Tror dock inte att Fylking har uttryckt sig så denna gång).
Detta ”äntligen” kan däremot vara rätt intressant att analysera. Många kanske menar att det var på tiden att hon nu äntligen har gått och stadgat sig. Andra kanske tycker att det var på tiden att hon äntligen valde en icke-blåblodig ung man. Skvallertidningarnas jublande äntligen är nog det som har låtit mest. Nu har de sin framtid säkrad, tror de i varje fall. Men det finns förstås de som också förfasar sig över hennes ack så simpla val. Det rojalistiska blodet riskerar att tunnas ut. Hemska tanke.
Nu är han visst en renlevnadsmänniska, denne Daniel Westling, men det slog mig häromdagen, vad övrigt känner vi till om Ockelbos stolthet? Om det nu ändå är så att svenska folket, ska tycka till så skulle jag vilja veta följande:
1. Om du vore kung skulle du avskaffa vårdnadsbidraget?
2. Om du vore kung skulle du hellre bygga vindkraft än kärnkraft?
3. Om du vore kung skulle du hellre satsa på jobb och utbildning än att sänka skatten?
4. Om du vore kung skulle du hellre satsa på mer personal i barnomsorgen och i skolan än att sänka skatten?
5. Om du vore kung skulle du då avskaffa monarkin?
Om han skulle svara ja på dessa fem frågor skulle jag skrika ett rungande ja till Vickan, han är den rätte. Attans också, han kommer ju bara bli en prins, kom jag på. Och vad är väl blott en prins (om han nu inte har varit en groda i sitt tidigare liv)…
Och vet ni vad? Det sägs att allas vår egen Maud Olofsson har lämnat sitt godkännande till att vi, Sveriges skattebetalare, ska stå för bröllopsnotan på dryga 22 miljoner kronor. Kan det verkligen vara sant? Har precis för mig att samma Olofsson nyligen basunerade ut att vi skulle vara rädda om skattebetalarnas pengar. Då gällde det bara 15 000 jobb inom fordonsindustrin. Nu gäller det ju kungabalen. Det är skillnad det.
Pia
För att inte tala om alla löpsedlar. Tänk att bokstavligen behöva hänga ut bilder på sin tilltänkte på ta mig tusan varenda liten ledig väggyta? Att behöva vara lockbetet på allt från Hänt i veckan till Dagens Industri. Och tänk om det skulle dyka upp en bild som varken var till hans eller min fördel? Tänk om folket skulle stå och skratta? För att inte tala om att behöva fråga statsminister Reinfeldt om lov, som den ålderdomliga successionsordningen kräver! Grymma tanke.
Men det här är ju bara löjan. För det första kommer jag sannolikt inte att knyta några Hymens band och för det andra så är det ju bara kungligheter som råkar ut för den här typen av pöbel. Tack och lov för det. Men visst är det väl ändå något märkligt? Vi skriver år 2009 och trots allt snack om demokrati och människors lika värde så vet inte en stor del av det svenska folket och en lika stor del av den svenska journalistkåren till sig av förtjusning nu när det stundar kungligt bröllop. Äntligen, tycker många. (Tror dock inte att Fylking har uttryckt sig så denna gång).
Detta ”äntligen” kan däremot vara rätt intressant att analysera. Många kanske menar att det var på tiden att hon nu äntligen har gått och stadgat sig. Andra kanske tycker att det var på tiden att hon äntligen valde en icke-blåblodig ung man. Skvallertidningarnas jublande äntligen är nog det som har låtit mest. Nu har de sin framtid säkrad, tror de i varje fall. Men det finns förstås de som också förfasar sig över hennes ack så simpla val. Det rojalistiska blodet riskerar att tunnas ut. Hemska tanke.
Nu är han visst en renlevnadsmänniska, denne Daniel Westling, men det slog mig häromdagen, vad övrigt känner vi till om Ockelbos stolthet? Om det nu ändå är så att svenska folket, ska tycka till så skulle jag vilja veta följande:
1. Om du vore kung skulle du avskaffa vårdnadsbidraget?
2. Om du vore kung skulle du hellre bygga vindkraft än kärnkraft?
3. Om du vore kung skulle du hellre satsa på jobb och utbildning än att sänka skatten?
4. Om du vore kung skulle du hellre satsa på mer personal i barnomsorgen och i skolan än att sänka skatten?
5. Om du vore kung skulle du då avskaffa monarkin?
Om han skulle svara ja på dessa fem frågor skulle jag skrika ett rungande ja till Vickan, han är den rätte. Attans också, han kommer ju bara bli en prins, kom jag på. Och vad är väl blott en prins (om han nu inte har varit en groda i sitt tidigare liv)…
Och vet ni vad? Det sägs att allas vår egen Maud Olofsson har lämnat sitt godkännande till att vi, Sveriges skattebetalare, ska stå för bröllopsnotan på dryga 22 miljoner kronor. Kan det verkligen vara sant? Har precis för mig att samma Olofsson nyligen basunerade ut att vi skulle vara rädda om skattebetalarnas pengar. Då gällde det bara 15 000 jobb inom fordonsindustrin. Nu gäller det ju kungabalen. Det är skillnad det.
Pia
måndag 23 februari 2009
Det är mycket SAAB nu. Av förklarliga skäl förstås. 15 000 jobb står på spel och hela Trollhättan håller andan. Hur kommer det att gå? Kommer SAAB att överleva? Jag hoppas att de kommer att överleva både krisen och Maud Olofsson, som banne mig inte gör saken lättare genom sitt agerande. Är hon näringsminister eller vad? Jag tvivlar.
Vad har hon gjort för att skapa möjligheter för svensk fordonsindustri att utvecklas? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att stärka den svenska industrin inför framtidens utmaningar? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att skapa alla de jobb som hon och hennes allierade partier lovade alla väljarna? Inte ett skvatt….Förlåt, nu ljuger jag. Hon har ju infört avdrag för hushållsnära tjänster, gubevars. Där hör ni ungdomar, det är alltså med nyklippta gräsmattor och skurade golv som vi ska stå oss rustade när de goda tiderna så småningom kommer. Halleluja!
Jamen, är det verkligen rätt att låta de svenska skattebetalarna stå för notan när det amerikanska GM inte klarar av att ta sitt ägaransvar? Problemet är att den svenska regeringen inte tar sitt ansvar nu när så många skattebetalare, som också är löntagare, har det som svårast. Visst, GM har uppenbarligen brustit i sitt ägaransvar under en lång rad av år, men det rättfärdigar inte den brutala passivitet som den svenska regeringen visar prov på. Dessutom gör man allt man kan för att svärta ner ryktet för företag som SAAB genom att tydligt och klart deklarera att man inte tror på dem. Jag hörde Fredrik Reinfeldt häromdagen kommentera framtiden för SAAB, och han lät nästan lite föraktfull och raljerande.
– Om det verkligen finns någon som vill gå in med ägarkapital i ett bolag som SAAB, så varsågod. Svenska staten kommer definitivt inte att göra det.
Nej, jag tycker heller inte att svenska staten ska köpa upp SAAB, men regeringen borde göra allt vad som står i deras makt för att uppmuntra potentiella ägare att våga satsa. Det gör man inte om man vid varje tillfälle som ges baktalar SAAB och ytterst svensk fordonsindustri. Och regeringen måste ta sitt ansvar så att de 28 miljarderna i lånegaranti som vi i Riksdagen har beslutat om till fordonsindustrin också kommer till användning.
Man har nästan lust att dra Borg, Reinfeldt och Olofsson i svansen eller ruska om dem riktigt ordenligt för att de ska förstå allvaret. Regeringen gör svenska folket en björntjänst om man så hårdnackat vägrar att ens diskutera statens ansvar för svensk fordonsindustri. Det är inte bara de som jobbar i den direkta produktionen som berörs - det är betydligt många fler. Inte ens sjuksköterskor eller förskolelärare kommer undan nu när de värst drabbade kommunernas skatteintäkter kommer att minska dramatiskt.
Nu hävdar Maud Olofsson att skattepengarna i stället ska gå till just sjuksköterskor och förskolelärare, men var finns de pengarna då? När vi har föreslagit satsningar på 10 miljarder till skola, vård och omsorg har regeringen sagt blankt nej. Retoriken är en sak, Maud Olofsson, praktiken något helt annat.
Som jag har sagt så många gånger förut– byt regering.
Pia
Vad har hon gjort för att skapa möjligheter för svensk fordonsindustri att utvecklas? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att stärka den svenska industrin inför framtidens utmaningar? Inte ett skvatt. Vad har hon gjort för att skapa alla de jobb som hon och hennes allierade partier lovade alla väljarna? Inte ett skvatt….Förlåt, nu ljuger jag. Hon har ju infört avdrag för hushållsnära tjänster, gubevars. Där hör ni ungdomar, det är alltså med nyklippta gräsmattor och skurade golv som vi ska stå oss rustade när de goda tiderna så småningom kommer. Halleluja!
Jamen, är det verkligen rätt att låta de svenska skattebetalarna stå för notan när det amerikanska GM inte klarar av att ta sitt ägaransvar? Problemet är att den svenska regeringen inte tar sitt ansvar nu när så många skattebetalare, som också är löntagare, har det som svårast. Visst, GM har uppenbarligen brustit i sitt ägaransvar under en lång rad av år, men det rättfärdigar inte den brutala passivitet som den svenska regeringen visar prov på. Dessutom gör man allt man kan för att svärta ner ryktet för företag som SAAB genom att tydligt och klart deklarera att man inte tror på dem. Jag hörde Fredrik Reinfeldt häromdagen kommentera framtiden för SAAB, och han lät nästan lite föraktfull och raljerande.
– Om det verkligen finns någon som vill gå in med ägarkapital i ett bolag som SAAB, så varsågod. Svenska staten kommer definitivt inte att göra det.
Nej, jag tycker heller inte att svenska staten ska köpa upp SAAB, men regeringen borde göra allt vad som står i deras makt för att uppmuntra potentiella ägare att våga satsa. Det gör man inte om man vid varje tillfälle som ges baktalar SAAB och ytterst svensk fordonsindustri. Och regeringen måste ta sitt ansvar så att de 28 miljarderna i lånegaranti som vi i Riksdagen har beslutat om till fordonsindustrin också kommer till användning.
Man har nästan lust att dra Borg, Reinfeldt och Olofsson i svansen eller ruska om dem riktigt ordenligt för att de ska förstå allvaret. Regeringen gör svenska folket en björntjänst om man så hårdnackat vägrar att ens diskutera statens ansvar för svensk fordonsindustri. Det är inte bara de som jobbar i den direkta produktionen som berörs - det är betydligt många fler. Inte ens sjuksköterskor eller förskolelärare kommer undan nu när de värst drabbade kommunernas skatteintäkter kommer att minska dramatiskt.
Nu hävdar Maud Olofsson att skattepengarna i stället ska gå till just sjuksköterskor och förskolelärare, men var finns de pengarna då? När vi har föreslagit satsningar på 10 miljarder till skola, vård och omsorg har regeringen sagt blankt nej. Retoriken är en sak, Maud Olofsson, praktiken något helt annat.
Som jag har sagt så många gånger förut– byt regering.
Pia
måndag 16 februari 2009
Veras gäng.
Det damp ner ett intressant mail från Vera, Moa, Agnes, Manda och Jonas från Globala gymnasiet i Stockholm. Ett gäng gymnasieelever som har startat en kampanj för att förbättra och bygga ut Sveriges järnväg som de tycker håller en oacceptabelt låg standard. De anser att Sverige som är ett rikt I-land borde göra sitt bästa för att ta till åtgärder som leder till en mer hållbar utveckling. Tåg är det enda miljömässigt hållbara färdmedlet vid längre inrikesresor medan flyg är det färdmedel som har störst miljöpåverkan per kilometer av alla, skriver de vidare. ”Vi vill ha lägre priser, bättre kvalitet och snabbare tåg snarast!”
Precis så tycker jag med, så snabbt som ögat skickade jag ett svar med en inbjudan hit till mig i Riksdagshuset för att prata vidare. Svaret lät inte dröja, i onsdags dök hela ligan upp. Över Seven-Elevens nybakade bullar avhandlade vi det mesta kring politiska ställningstaganden och beslut vad gäller tågtrafikens prioritet kontra övriga transportslag. Och det var imponerande kunskaper och slutsatser som visades upp. De här gymnasisterna har lärt sin läxa och förstått att lyssna in, noggrant analysera, väga argument för och emot och ta in kunskaper från flera källor. Och deras drivkraft är kampen för miljön och kampen för ett hållbart samhälle.
Vera och hennes kompisar hade mycket riktigt noterat att det är skillnader mellan de politiska partiernas viljor och ansträngningar. Annars brukar det allt för ofta heta ” de där politikerna …”, som om vi vore en enda hopknådad klump som tycker precis lika. Så är inte fallet. Den borgerliga regeringen satsar mer på järnväg i retoriken men knappast i praktiken.
Det har i regleringsbreven gått ut direktiv om att minst 50 % av alla nya investeringsmiljarder ska tillfalla vägar. Inte så värst framåtsyftande om man vill öka tågtrafiken. Det må vara så att minister Torstensson har en annan uppfattning, men uppenbart är att hon inte har en chans mot Borg och de andra stora elefanterna på finansdepartementet som håller i både plånbok och ratt. De tycks göra sitt allra bästa för att bygga flera vägar i stället för nya järnvägar. Är det någon som blir förvånad…?
Ska bli väldigt intressant att se slutresultatet av Veras, Moas, Agnes, Mandas och Jonas projektarbete, som ytterst handlar om påverkan. De har redan skickat in debattartiklar till de stora drakarna, de har startat ett upprop på nätet för bättre och fler järnvägar, de kommer att ta kontakt med generaldirektörerna för Banverket och SJ och de ska också ta kontakt med näringsdepartementet för att uppvakta Åsa Torstensson i frågan. Jag säger bara: lycka till. Fortsätt gärna er påverkan även efter projektets slut. Nu hittar ni ju hit till Riksdagen…
För övigt kan jag bara meddela att jag har ägnat helgen åt längdskidåkning i ett strålande solsken. Fick även med min sambo ut i spåret men hans kondition har sett bättre dagar så jag kände mig som det värsta Charlotte Kalla när jag spurtade om honom redan i den första lilla uppförsbacken. Efter det hade han inte en suck. Kom i mål ca fem minuter före. Sedan var det tyst resten av den dagen…
Pia
Precis så tycker jag med, så snabbt som ögat skickade jag ett svar med en inbjudan hit till mig i Riksdagshuset för att prata vidare. Svaret lät inte dröja, i onsdags dök hela ligan upp. Över Seven-Elevens nybakade bullar avhandlade vi det mesta kring politiska ställningstaganden och beslut vad gäller tågtrafikens prioritet kontra övriga transportslag. Och det var imponerande kunskaper och slutsatser som visades upp. De här gymnasisterna har lärt sin läxa och förstått att lyssna in, noggrant analysera, väga argument för och emot och ta in kunskaper från flera källor. Och deras drivkraft är kampen för miljön och kampen för ett hållbart samhälle.
Vera och hennes kompisar hade mycket riktigt noterat att det är skillnader mellan de politiska partiernas viljor och ansträngningar. Annars brukar det allt för ofta heta ” de där politikerna …”, som om vi vore en enda hopknådad klump som tycker precis lika. Så är inte fallet. Den borgerliga regeringen satsar mer på järnväg i retoriken men knappast i praktiken.
Det har i regleringsbreven gått ut direktiv om att minst 50 % av alla nya investeringsmiljarder ska tillfalla vägar. Inte så värst framåtsyftande om man vill öka tågtrafiken. Det må vara så att minister Torstensson har en annan uppfattning, men uppenbart är att hon inte har en chans mot Borg och de andra stora elefanterna på finansdepartementet som håller i både plånbok och ratt. De tycks göra sitt allra bästa för att bygga flera vägar i stället för nya järnvägar. Är det någon som blir förvånad…?
Ska bli väldigt intressant att se slutresultatet av Veras, Moas, Agnes, Mandas och Jonas projektarbete, som ytterst handlar om påverkan. De har redan skickat in debattartiklar till de stora drakarna, de har startat ett upprop på nätet för bättre och fler järnvägar, de kommer att ta kontakt med generaldirektörerna för Banverket och SJ och de ska också ta kontakt med näringsdepartementet för att uppvakta Åsa Torstensson i frågan. Jag säger bara: lycka till. Fortsätt gärna er påverkan även efter projektets slut. Nu hittar ni ju hit till Riksdagen…
För övigt kan jag bara meddela att jag har ägnat helgen åt längdskidåkning i ett strålande solsken. Fick även med min sambo ut i spåret men hans kondition har sett bättre dagar så jag kände mig som det värsta Charlotte Kalla när jag spurtade om honom redan i den första lilla uppförsbacken. Efter det hade han inte en suck. Kom i mål ca fem minuter före. Sedan var det tyst resten av den dagen…
Pia
söndag 8 februari 2009
Tack och lov för våra unga.
Jag fick ett mail från en orolig man för några dagar sedan. Han är bekymrad över borgarnas övertag i medierna och hur lite vi syns. Han är rädd för att Mona inte är den rätta ledaren utan undrar vem som bäst kan axla Göran Perssons mantel.
Vad gäller Görans mantel så är den inhängd i garderoben vid det här laget och där bör den så förbli. Hans tid som partiledare är över och mycket av det han gjorde var bra, men definitivt inte allt. Det är lätt att glorifiera svunna tider och minnet blir gärna selektivt sådana gånger - man minns det man vill minnas. Nu är det andra tider och vårt parti har valt en helt annan ledare med ett helt annat ledarskap som är modernt och som kräver ett ansvarstagande från oss alla. Jag är säker på att Mona kommer att få den kredit hon förtjänar, men just nu är det tydligen mer intressant att kommentera hennes lugg och dialekt i stället för politiken. Det känns lite tråkigt.
När våra arbetsgrupper som vi har bildat tillsammans med v och mp börjar leverera så kan det möjligtvis skapa intresse även hos delar av journalistkåren. Men nu är det Reinfeldt som står högst i kurs och behandlas som om han vore den store Räddaren, den store Landsfadern. Det är banne mig häpnadsväckande. Han slipper stå till svars för allt elände som den här regeringen ställer till med. I stället skickar han fram Maud Olofsson att ta allt skit, och för varje gång hon visar sig i TV-rutan så tappar centern i opinionen.
Däremot är jag lika oroad som den mailande mannen över den politik som förs. Den får förödande konsekvenser för folk. Och inga extra satsningar till kommuner och landsting, vilket är helt obegripligt. Det är ju där välfärdskärnan sitter. De minskade skatteintäkterna börjar få effekt nu och mer än 1300 personer är varslade inom landstingssektorn så här långt.
I det läget är det tydligen mycket smartare att byta samtalsämne - till kärnkraft. Det är ju strålande. Tänk så bra. Då behöver regeringen inte tänka på vad som nu händer på våra förskolor, i våra grundskolor eller på våra servicehem. Det får vänta. En sak i taget. Nu ska vi först hylla kärnkraften. Och medierna är med. Alla springer på samma boll.
Men jag säger det igen – tack och lov för våra smarta gymnasieelever. Jag var på besök hos en Estet 2:a här i Sala i torsdags för att samtala kring politik. Jag blir lika upprymd varje gång. Den som kommer och påstår att dagens ungdom skiter i politik, ja den har fel. Det finns väldigt många som bryr sig väldigt mycket. Men de flesta vet inte riktigt hur politiken fungerar i praktiken och vad det innebär att vara förtroendevald. Där kan vi tillsammans med skolan göra en jätteinsats.
Tänk att få höra Matilda i talarstolen i fullmäktige? Eller Amanda och Alexandra? Jag lovar att alla skulle lyssna andäktigt. Men jag kan samtidigt tänka mig att vissa av oss som har varit med ett tag kan få det lite bekymmersamt, för de här tjejerna skulle sannolikt ställa krav på snabbare förändringar. Då kan man inte låta allt dras i långbänk. Tänk, vad vitaliserande det skulle kunna bli…
Pia
Vad gäller Görans mantel så är den inhängd i garderoben vid det här laget och där bör den så förbli. Hans tid som partiledare är över och mycket av det han gjorde var bra, men definitivt inte allt. Det är lätt att glorifiera svunna tider och minnet blir gärna selektivt sådana gånger - man minns det man vill minnas. Nu är det andra tider och vårt parti har valt en helt annan ledare med ett helt annat ledarskap som är modernt och som kräver ett ansvarstagande från oss alla. Jag är säker på att Mona kommer att få den kredit hon förtjänar, men just nu är det tydligen mer intressant att kommentera hennes lugg och dialekt i stället för politiken. Det känns lite tråkigt.
När våra arbetsgrupper som vi har bildat tillsammans med v och mp börjar leverera så kan det möjligtvis skapa intresse även hos delar av journalistkåren. Men nu är det Reinfeldt som står högst i kurs och behandlas som om han vore den store Räddaren, den store Landsfadern. Det är banne mig häpnadsväckande. Han slipper stå till svars för allt elände som den här regeringen ställer till med. I stället skickar han fram Maud Olofsson att ta allt skit, och för varje gång hon visar sig i TV-rutan så tappar centern i opinionen.
Däremot är jag lika oroad som den mailande mannen över den politik som förs. Den får förödande konsekvenser för folk. Och inga extra satsningar till kommuner och landsting, vilket är helt obegripligt. Det är ju där välfärdskärnan sitter. De minskade skatteintäkterna börjar få effekt nu och mer än 1300 personer är varslade inom landstingssektorn så här långt.
I det läget är det tydligen mycket smartare att byta samtalsämne - till kärnkraft. Det är ju strålande. Tänk så bra. Då behöver regeringen inte tänka på vad som nu händer på våra förskolor, i våra grundskolor eller på våra servicehem. Det får vänta. En sak i taget. Nu ska vi först hylla kärnkraften. Och medierna är med. Alla springer på samma boll.
Men jag säger det igen – tack och lov för våra smarta gymnasieelever. Jag var på besök hos en Estet 2:a här i Sala i torsdags för att samtala kring politik. Jag blir lika upprymd varje gång. Den som kommer och påstår att dagens ungdom skiter i politik, ja den har fel. Det finns väldigt många som bryr sig väldigt mycket. Men de flesta vet inte riktigt hur politiken fungerar i praktiken och vad det innebär att vara förtroendevald. Där kan vi tillsammans med skolan göra en jätteinsats.
Tänk att få höra Matilda i talarstolen i fullmäktige? Eller Amanda och Alexandra? Jag lovar att alla skulle lyssna andäktigt. Men jag kan samtidigt tänka mig att vissa av oss som har varit med ett tag kan få det lite bekymmersamt, för de här tjejerna skulle sannolikt ställa krav på snabbare förändringar. Då kan man inte låta allt dras i långbänk. Tänk, vad vitaliserande det skulle kunna bli…
Pia
onsdag 4 februari 2009
Gäst hos Radio Västmanland 5/2 kl.8.
I morgon, torsdag 5/2 kl.8.00, kommer det att osa hett i RadioVästmanland. Då ska jag äntra Heta Stolen och bli grillad av ”grillmästaren” Gunnar Eriksson. Det ska bli riktigt kul. Nu får jag äntligen tillfälle att berätta om vår socialdemokratiska politik. Ni minns att jag skrev i mitt förra inlägg om hur viktigt det är att opponera på den politik som förs i dag, men att det är minst lika angeläget att föra fram vår egen politik. Man vinner inga val enbart på att kritisera de andra - det går inte väljarna på, tack och lov.
Och gissa om vi har bra förslag? Massor. I fokus står självklart jobben, jobben och åter jobben. Vad sägs om 50 000 nya utbildningsplatser? Allt från gymnasiekompetens till spetsutbildning inom industrin till högskoleplatser. Vi måste rusta oss till de bättre tiderna. Då kommer vi att behöva all kompetens som går att få för att klara den knivskarpa globala konkurrensen. Den fixar vi inte med hjälp av subventionerade hushållsnära tjänster.
Sänkt arbetsgivaravgift för företag med ett par tre anställda. Jätteviktigt. Statliga pengar och stöd till de nya gröna jobben måste till. Våra miljöteknikföretag har växtvärk och behöver hjälp. Det är vi beredda att ge. Vi vill också höja både barnbidragen och studiebidragen.
Pensionärerna är det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige. De får betala en straffskatt enbart på grund av att de är pensionärer. Något jobbavdrag får de inte se röken av trots att de flesta har slitit hårt i hela sitt liv. Det är skamligt, banne mig. Snacka om orättvisa! Så vill vi inte ha det. Vi vill som ett första steg ge alla pensionärer en sänkt skatt motsvarande 2 700 kronor per år. Vårt nästa steg blir att ta bort hela skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer.
Mer pengar till landstingen och kommunerna är ett måste för att trygga skolan, vården och omsorgen. 10 miljarder under två år vill vi förstärka deras kassor med. Det motsvarar 20 000 arbetstillfällen inom den offentliga sektorn.
Sist men inte minst – a-kassan. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att arbetslösa ska få ut 80 % av sin lön när de blir arbetslösa. Det här är en viktig del av vår jobbpolitik. Borgarna kallar det bidrag. Pyttsan. Det här är inget bidrag, det är en inarbetad och betald försäkring som ska ge ekonomisk trygghet under en övergångstid.
Vågar jag nämna ordet Försäkringskassan? Jag tror jag spar med det till Radio Västmanland i morgon bitti kl. 8. Lyssna gärna.
Pia
Och gissa om vi har bra förslag? Massor. I fokus står självklart jobben, jobben och åter jobben. Vad sägs om 50 000 nya utbildningsplatser? Allt från gymnasiekompetens till spetsutbildning inom industrin till högskoleplatser. Vi måste rusta oss till de bättre tiderna. Då kommer vi att behöva all kompetens som går att få för att klara den knivskarpa globala konkurrensen. Den fixar vi inte med hjälp av subventionerade hushållsnära tjänster.
Sänkt arbetsgivaravgift för företag med ett par tre anställda. Jätteviktigt. Statliga pengar och stöd till de nya gröna jobben måste till. Våra miljöteknikföretag har växtvärk och behöver hjälp. Det är vi beredda att ge. Vi vill också höja både barnbidragen och studiebidragen.
Pensionärerna är det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige. De får betala en straffskatt enbart på grund av att de är pensionärer. Något jobbavdrag får de inte se röken av trots att de flesta har slitit hårt i hela sitt liv. Det är skamligt, banne mig. Snacka om orättvisa! Så vill vi inte ha det. Vi vill som ett första steg ge alla pensionärer en sänkt skatt motsvarande 2 700 kronor per år. Vårt nästa steg blir att ta bort hela skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer.
Mer pengar till landstingen och kommunerna är ett måste för att trygga skolan, vården och omsorgen. 10 miljarder under två år vill vi förstärka deras kassor med. Det motsvarar 20 000 arbetstillfällen inom den offentliga sektorn.
Sist men inte minst – a-kassan. Vi kommer att göra allt vad vi förmår för att arbetslösa ska få ut 80 % av sin lön när de blir arbetslösa. Det här är en viktig del av vår jobbpolitik. Borgarna kallar det bidrag. Pyttsan. Det här är inget bidrag, det är en inarbetad och betald försäkring som ska ge ekonomisk trygghet under en övergångstid.
Vågar jag nämna ordet Försäkringskassan? Jag tror jag spar med det till Radio Västmanland i morgon bitti kl. 8. Lyssna gärna.
Pia
söndag 1 februari 2009
Byt ut dem!
Det bubblar, fräser och sjuder av liv i vår socialdemokratiska rörelse. Den som trodde något annat har helt fel. Våra Framtidsdagar i Västerås gav klara bevis för att vi sossar är på G med stort G. Så stridslystna. Så revanschsugna. Så laddade. Och vi har all anledning att vara det. Ju fler pålagor som regeringen lägger på arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer desto större blir vårt engagemang. Vi måste självklart reagera som oppositionsparti när alla dessa orättvisor radas upp på varandra, men lika självklart är att tala om för människor vad vi skulle ha gjort om vi styrde Sverige i dag. Och det är precis vad våra Framtidsdagar har handlat om.
Inför valet 2006 vet jag att många sa att det inte spelade någon roll vilket parti man röstade på, att det inte var någon större skillnad. Inget kan väl vara så fel och det tror jag många också har insett. Visst finns det uppfattningar som förenar oss men de grundläggande värderingarna skiljer sig markant. Den människosyn som präglar den borgerliga regeringens beslut är så beklämmande att det saknas ord.
Hur kan de kräva att Eva, som har varit anställd som dagbarnvårdare i 23 år men som de senaste åren varit sjukskriven p.g.a. en svår artros, ska kunna ta vilket annat arbete som helst på den öppna arbetsmarknaden? Hon är enligt Försäkringskassan inte tillräckligt sjuk för att får sjukpenning längre, trots att hon varken kan stå eller sitta mer än ett par timmar i taget. Sedan måste hon lägga sig ner och vila. Vilket företag kommer att anställa henne? Hon kommer med största sannolikhet att bli hänvisad till socialen. Men om hon skulle råka äga en bil eller något annat av värde måste hon först sälja av det innan hon kan få något bistånd. Är hon dessutom gift kan hon glömma allt vad bidrag heter. Då får hon vackert gå till sin make och begära understöd.
Det här är bara ett exempel av många tiotusentals. Regeringen misstror alla människor som uppbär bidrag av olika slag och låter utföra kollektiva bestraffningar. Den klick som missbrukar och utnyttjar våra trygghetssystem ska naturligtvis bestraffas, men Eva tillhör inte dem. Hon är så sjuk att läkare har bedömt att hon inte kan arbeta.
Men nu helt plötsligt har Försäkringskassans anlitat egna läkare som ska göra helt nya bedömningar. Är det överhuvud taget möjligt? Hur kan Doktor A komma fram till en slutsats och Doktor B till en helt annan? Kan det möjligen bero på att den ena doktorn är ”köpt” av Försäkringskassan medan den andra inte är det? Jag hävdar att så är fallet och att Försäkringskassan utkräver lojalitet från de ”köpta” tjänsterna. Undrar vad läkarna själva tycker?
Så här får det inte fortsätta. Den kränkande människosyn som regeringe gång på gång visar prov på måste till varje pris stoppas. Därför känns det trots allt ganska hoppfullt att ha träffat Amanda och Alexandra från Sala som är som de själva tycker politiska nördar. De funderar just nu över att gå med i vårt parti, inte som passiva medlemmar utan som aktiva tjejer som vill ta ansvar. Men de här smarta tjejerna köper man inte så lätt – de vill jämföra oss med ett annat rött parti först innan de tar ställning. Klokt.
Pia
Inför valet 2006 vet jag att många sa att det inte spelade någon roll vilket parti man röstade på, att det inte var någon större skillnad. Inget kan väl vara så fel och det tror jag många också har insett. Visst finns det uppfattningar som förenar oss men de grundläggande värderingarna skiljer sig markant. Den människosyn som präglar den borgerliga regeringens beslut är så beklämmande att det saknas ord.
Hur kan de kräva att Eva, som har varit anställd som dagbarnvårdare i 23 år men som de senaste åren varit sjukskriven p.g.a. en svår artros, ska kunna ta vilket annat arbete som helst på den öppna arbetsmarknaden? Hon är enligt Försäkringskassan inte tillräckligt sjuk för att får sjukpenning längre, trots att hon varken kan stå eller sitta mer än ett par timmar i taget. Sedan måste hon lägga sig ner och vila. Vilket företag kommer att anställa henne? Hon kommer med största sannolikhet att bli hänvisad till socialen. Men om hon skulle råka äga en bil eller något annat av värde måste hon först sälja av det innan hon kan få något bistånd. Är hon dessutom gift kan hon glömma allt vad bidrag heter. Då får hon vackert gå till sin make och begära understöd.
Det här är bara ett exempel av många tiotusentals. Regeringen misstror alla människor som uppbär bidrag av olika slag och låter utföra kollektiva bestraffningar. Den klick som missbrukar och utnyttjar våra trygghetssystem ska naturligtvis bestraffas, men Eva tillhör inte dem. Hon är så sjuk att läkare har bedömt att hon inte kan arbeta.
Men nu helt plötsligt har Försäkringskassans anlitat egna läkare som ska göra helt nya bedömningar. Är det överhuvud taget möjligt? Hur kan Doktor A komma fram till en slutsats och Doktor B till en helt annan? Kan det möjligen bero på att den ena doktorn är ”köpt” av Försäkringskassan medan den andra inte är det? Jag hävdar att så är fallet och att Försäkringskassan utkräver lojalitet från de ”köpta” tjänsterna. Undrar vad läkarna själva tycker?
Så här får det inte fortsätta. Den kränkande människosyn som regeringe gång på gång visar prov på måste till varje pris stoppas. Därför känns det trots allt ganska hoppfullt att ha träffat Amanda och Alexandra från Sala som är som de själva tycker politiska nördar. De funderar just nu över att gå med i vårt parti, inte som passiva medlemmar utan som aktiva tjejer som vill ta ansvar. Men de här smarta tjejerna köper man inte så lätt – de vill jämföra oss med ett annat rött parti först innan de tar ställning. Klokt.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
