måndag 24 mars 2008

Det här är min version.

Jag borde inte bli förvånad men det verkar precis som att det viktigaste uppdraget för en samhällsredaktion i TV är att göra är en alldeles egen ”josefssonare”. Det gäller att hitta ett avslöjande, ju snaskigare desto bättre. Jag blev själv föremål för ett sådant förra veckan i programmet Insider i TV3 där jag betraktades som en fuskare. Redaktionen skulle nu äntligen avslöja att alla politiker fuskar med sin sjukskrivning. Med en majestätisk stämma basunerar herr Aschberg ut att vi politiker, som jagar vanligt folk med blåslampa, inte själva klarar av att leva upp till de sjukskrivningsregler vi har beslutat ska gälla. Redaktionen har läst våra bloggar och upptäckt att vi minsann har haft både den ena och andra krämpan utan att det har föranlett någon sjukanmälan.

Programmets syfte var förstås att misstänkliggöra oss som beslutsfattare. Jag har fått några uppretade mail från människor som fick vatten på sin kvarn och menar att det inte går att lita på politiker. Varenda mail har jag besvarat där jag kortfattat har berättat min version. De flesta har uppskattat min ärlighet och samtidigt uttryckt en viss förståelse för att mitt uppdrag är rätt komplicerat och många gånger svårt att jämföra med andra.

Min förhoppning är att samhällsredaktionen på TV3 även fortsättningsvis kommer att läsa min blogg. Och till er och alla andra som läser detta vill jag passa på att berätta min version. Döm sedan själva om jag har fuskat eller inte.

För en dryg månad sedan blev jag uppringd av en man från redaktionen från Strix på TV3. Han ville höra min åsikt kring varför politiker så sällan är sjuka. Det är givetvis svårt att ge något generellt svar, men jag berättade att jag själv har jag turen att sällan bli sådär riktigt dunder-förkyld med hög feber och ont i kroppen. Mannen från Strix talade då om att han hade läst min blogg om att jag varit krasslig över juluppehållet och varför jag inte hade sjukanmält mig. Jag förklarade för honom att jag inte hade varit så sjuk att jag behövde sjukskriva mig. Under mina tre år i riksdagen har jag varit sjukskriven två dagar, och då var jag så sjuk att jag inte kunde ta mig ur sängen.

Det jag skrev om i min blogg i december var att kroppen reagerade efter en lång och arbets-intensiv höst. Jag hade känningar av någon slags förkylning som satt sig i bröstryggen, jag har en magmun som krånglar lite till och från och ibland drabbas jag av ögonflimmer som är ett tecken på migrän. Allt detta ramlade över mig under själva julhelgen. Jag minns att jag knappt fick i mig någon julmat under själva julafton för det kändes som om magen stod i fyra hörn. Då gick jag och la mig en timme på sängen. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

När ögonflimret kom drog jag ner rullgardinen och la mig på sängen en halvtimme. Flimret försvann och jag kunde återgå till min debattartikel som jag satt och skrev. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

Förkylningssymptomen som satt i bröstryggen kunde jag bota med Alvedon, vilket gjorde att jag höll smärtan i schack och de planerade arbetsplatsbesöken kunde genomföras. Borde jag ha sjukanmält mig i stället?

Det här visar hur svårt det kan vara. Det vore ju en sak om jag bara hade utskottsmöten, kammardebatter eller andra sammankomster att ta hänsyn till. Är jag sjuk då så sjukanmäler jag mig. Men uppdraget innehåller så mycket mer: att läsa in handlingar, att skriva debattartiklar, att svara på mail, att planera arbetsplatsbesök och mycket, mycket mer. Någon reglerad arbetstid har jag inte, och det betyder t ex att den halvtimmeslånga vila som gick åt till migränanfallet fick jag ta igen senare på kvällen.

Min grundsyn är att man kan lita på människor, att människor är ärliga och vill gott. Och jag försöker själv leva upp till det. Det kan tyckas vara naivt men hellre det än att misstänkliggöra sin omgivning och betrakta medborgarna som fuskare.

Till sist, att vara riksdagsledamot är ett hedersuppdrag. För mig känns det oerhört viktigt att påminnas om det. Det är ni, svenska folket, som avgör om jag och andra ska få fortsatt förtroende att representera folket i Sveriges högsta beslutande församling. Men för att processen ska fungera måste både vi och media bli bättre på att prata med varandra. Tyvärr är det många medier som redan innan har bestämt sig för att misstänkliggöra oss och framställa oss som de stora skurkarna.

Jag är inte rädd för att bli granskad men jag blir ledsen när det inte går riktigt schysst tillväga. Några nyanser i rapporteringen fanns inte. Några resonemang kring riksdagsuppdragets komplexitet berördes aldrig. Borde man inte kunna ställa de kraven på en samhällsredaktion bestående av idel framstående journalister? Det tycker jag.

Pia

Inga kommentarer: