söndag 30 mars 2008

Allas lika värde.

Fick en märklig fråga från Dottern häromdagen. Vi satt och tittade på konståknings-VM när hon plötsligt undrade hur jag som är socialdemokrat kan tycka att det är okej att utse världsmästare, i en bedömningssport dessutom.
– Är inte alla människor världsmästare? Är inte alla lika mycket värda, mamma?

Den var klurig. För naturligtvis har alla samma värde och var och en är sin egen världsmästare på ett sätt. Men det är ju inte vem som helst som kastar sig ut på isen för att göra en trippelaxel eller en dödsspiral. Man måste onekligen ha vissa förutsättningar för att klara det. Och de som har det och tycker att det är kul att tävla om bäst teknik och bäst känsla för musik, ja de må väl få göra det då. Själv älskar jag att underhållas av konståkningens virtuoser. Jag blir bara så himla imponerad.

Att däremot inte ge alla chansen att t ex få läsa kurser i matte, svenska och engelska bara för att man väljer en lärlingsutbildning på gymnasiet är att värdera människor olika. Och det är så skolminister Björkund vill ha det. På fullaste allvar tycker han att man inte ska ”tvinga” elever med praktiskt handlag att läsa kärnämneskurser som kan leda till högskolebehörighet. Det tycker han är hemskt för alla vill ju inte läsa vidare. Det må så vara, men säg den arbetsgivare som inte behöver arbetskraft som kan mer engelska och matte än vad som krävdes för ett tjugotal år sedan. Som jag skrev i min blogg för en tid sedan så upptäckte jag som lärare att de mest begåvade eleverna kan finnas där man minst anar det. Det gäller bara att vara lite mer lyhörd för de varken syns eller hörs lika bra som de som kommer från hem med studietraditioner.

Som min pappa. Uppväxt i en bruksort i norra Västmanland där hans plats var given – i bruket. Senare i livet gick han en svetsarkurs och blev plåtslagare för att sedan få jobb på Maskinfabriken i Sala. Något år efter hans död fick jag veta av en av mina fastrar att pappa var en stor tänkare som barn och att han ofta gick och filosoferade och till och med skrev ner en och annan rad om livets många funderingar. Tänk om han hade fått utvecklat den ådran och läst vidare? Men det var förstås helt otänkbart på den tiden. Vem skulle betala de studierna i en familj med åtta barn och där traditionen bjöd att man skulle jobba och göra rätt för sig.

I dag har vi helt andra möjligheter. Trots det så kommer de flesta studenter på våra högskolor och universitet från familjer med starka studietraditioner. Högre studier är alltså fortfarande en klassfråga. Så får det inte vara och vi som är beslutsfattare måste göra allt vad vi kan för att ändra på det, vilket inte är helt lätt. Men vi kan väl åtminstone börja med att ge alla ungdomar samma chans i skolan.

Och så var det då detta med elräkningen och moms på skatten. Jag har nu fått veta att upprinnelsen går att finna i den skatteuppgörelse som gjordes 1990-1991. Då momsbelades VA, renhållning och energi och lagstiftningen är tydligen så konstruerad att det blir skatt på skatt. Jippi! Undrar om det inte är dags att göra något radikalt i den frågan…

Pia

Inga kommentarer: