söndag 16 december 2007

Snart ledig.

Nu packar jag väskan för sista gången det här året för på torsdag blir det äntligen julledigt, och det ska bli så himla skönt. Då ska jag ge mig i kast med nya utmaningar hade jag tänkt. Då ska jag läsa, jag ska träna, jag ska umgås med vänner, jag ska sova, jag ska kolla på bra filmer, jag ska ligga och stirra i taket, jag ska träna på att bara sitta ner mer än två minuter och jag ska träna på att äta upp min mat sittande vid matbordet. Det blir nog rätt tufft att klara, men jag ska verkligen försöka att pröva lite andra vanor, eller snarare att leva lite mer normalt eller vad man ska säga.

Fast man undrar ju ibland vad begreppet normalt står för. Vem är normal i dess traditionella bemärkelse? Människor i min bekantskapskrets sällar sig definitivt inte till skaran, vill jag påstå. Bara det att få tid till en fika tillsammans kräver ett evigt pusslande med almanackor hitan och ditan ett par månader i förväg. Att planera in ett biobesök kräver ett halvårs framförhållning, lågt räknat. Inte klokt, men så ser det ut för många av oss.

Men om solen åtminstone kunde visa sig? Nu har det varit grått, grått och grått hur länge som helst. Det tycks finnas hur många nyanser som helst av denna färg. ( Kan bara som kuriosa nämna att den stora landskapsväv som hänger i Riksdagens kammare är vävd av 200 olika nyanser av grått.) Så jag satt en regntung morgon här hemma vid köksbordet och längtade mig bort till sol och värme. Tänk att sitta på någon gassig spansk hacienda läppjande på ett glas sangria och njuta av det salta bruset från Medelhavets vågor? Plötsligt så hörde jag det, vågbruset alltså. Lagom mycket sådär. Men så skramlade det till, Medelhavs-drömmen gick om intet och dränktes av ljudet från kökets diskmaskin som jobbade för fullt. Jippi!

Förra veckan nämnde jag lite kort om trafikutskottets budget som vi skulle debattera i torsdags, och det gjorde vi också. Men jag blev lite konfunderad när ett par av de borgerliga företrädarna i utskottet kom fram till mig och undrade lite mjäkigt om jag tänkte vara elak eller inte i mitt anförande. Vaddå? Eller snarare hurså? De ville veta redan innan om det fanns anledning för dem att gå i svaromål eller begära replik på mig, som vi säger. Det var visst andra kvällsaktiviteter som väntade dessa båda herrar och tiden var knapp.

Jamen, det är väl självklart att man är ”elak” mot sina motståndare. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att begära ordet i Riksdagens kammare och stå där och vara snäll mot dem som företräder en politik som är allt annat än vänlig. Skulle aldrig fall mig in! Och snälla flickor kommer inte till himlen, har jag hört, och det vore väl dumt att riskera.

Pia

Inga kommentarer: