Debut i Almedalen.

För första gången i min politiska karriär har jag deltagit i Almedalsveckan. Jo då, jag har fått förfrågningar tidigare men har valt att konsekvent tacka nej. Varför umgås med i princip samma människor som jag politiskt träffar ganska ofta ändå? Var finns väljarna? Når Almedalsbudskapen fram genom det gigantiska mediebruset med mindre än att man måste bränna pengar eller sexchatta?

I år föll jag dock till föga. Lite nyfiken var jag trots allt och redan tidigt i våras ramlade ett antal erbjudanden in om att delta i paneldebatter, allt från järnvägar till skatte-utjämningsförslaget.

När det stod klart för mig att över 1 400 olika seminarier anordnades tänkte jag i mitt stilla sinne att det knappast går att få besökare till alla dessa. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att så inte var fallet. Många seminarier var så knökfulla att folk fick vända i dörren.
Till och med de debatter som jag själv deltog i var välbesökta.

Debattstämningen blev annorlunda. Mer uppsluppen, lagom kryddig och bitvis ganska underhållande.

Men visst är det mycket cirkus, och de som har krattat denna välansade manege är inga mindre än alla dessa arma PR-moguler, som för bara för något tag sedan själva satt mitt i politikens hetluft. Då var det makt, nu är det mingel.

Och så var det då detta med att synas. Den mest lästa avisan under denna vecka var garanterat Expressens dagliga vimmelbilaga där kända företagare, politiker, TV-journalister och artister som på bästa festprissehumör visar upp sina glada nunor från baren på Donners brunn.

Syns du inte finns du inte, stämmer verkligen det? Jag litar mer på filosofen Descartes som sa:
”Cogito, ergo sum.” Jag tänker, alltså finns jag. Räcker bra för mig.

Pia