onsdag 6 januari 2010

Jag tror att det var vintern 1987 som var lika svinkall. Jag bodde i Möklinta då och ägde en gammal Saab 99. Varje morgon när jag skulle i väg och vikariera på någon skola så hände samma sak - på Broddboskogen blev jag stående med en kokande bil. Det slog banne mig aldrig fel. Kylarglykol tycktes inte hjälpa ett dugg så till slut satte en kompis en massa kartong för själva kylarintaget, för att undvika den värsta kalluften. Om jag inte helt missminner mig så tror jag att det hjälpte, åtminstone ett tag.

Och nu 23 år senare har Sibirienkylan slagit till igen. Det är på sitt sätt ganska mäktigt men nästan inte uthärdligt. Jag tog och trotsade kylan och gav mig ut på en promenad och det kändes riktigt skapligt. Väl hemma igen började jag huttra desto mer. Det kom surt efter.

Så det blir till att läsa lite bok. Just nu läser jag min julklappsbok som jag fick av syster Lotta. Den heter "Tio tusen sorger" och är skriven av Elizabeth Kim. Jag gillar den egentligen inte. Elizabeth beskriver sitt förfärliga livsöde som började redan på barnhemmet i Korea och som bara eskalerade när hon vid 5-års ålder blir adopterad av ett amerikanskt par som milt sagt var fundamentalistiskt religiösa.

Hennes liv blir så bissart att man till slut har svårt att förstå hur en människa kan överleva alla de traumatiska händelser som hon går igenom. Boken är i tyngsta laget känner jag. Den förskönar inte utan lyfter fram den råa, brutala och kalla verkligheten precis som den är, eller snarare upplevs av Elizabeth Kim. Den tar ett allt hårdare strypgrepp om henne och livets sköra tråd är så när på väg att gå av.

Tungsinnt är den som sagt, men hur många fler Elizabeth Kim finns det inte i vår värld?

Pia

Inga kommentarer: