Nu börjar spekulationerna ta fart. Vem ska bli vår nästa partisekreterare? På senaste partistyrelsen sa Mona att frågan har mognat hos henne och att hon nu är beredd att inleda samtal med partidistriktens ordföringar. Min första tanke var att nu har Mona bestämt vem hon vill ha på den posten. Men hon kanske menade att tiden nu är mogen för att låta hela partiet diskutera frågan och snart ta ställning.
I november blev det ju klart att nuvarande partisekreterare Marita Ulvskog går vidare till Europaparlamentet och jag tror att Mona har tänkt en hel del sedan dess. Och frågan tarvar mycken tankeverksamhet. Partisekreteraren är en nyckelperson som påverkar vårt parti både internt och externt. Och ska vi vinna valet 2010 måste vi tänka till, inte bara en gång utan många gånger, innan vi utser ”den rätte”. Jag är helt övertygad om att väljarnas sätt att relatera till vår politik är det som kommer att fälla avgörandet för om det blir en valvinst eller inte 2010. Inget mission impossible, men det kommer att krävas en hel del nytänkande för att Mona och vi andra ska få så bra förutsättningar som möjligt att kommunicera våra politiska budskap.
Det kunde vara intressant om partiet vågade lyfta fram någon som inte tyngs av gammalt statsrådsbagage. Tänk om det finns någon ung, hungrig, idérik och entusiastisk partivän som känner sig hugad? Men det faller väl på sin egen orimlighet. En ung spjuver som ska tala om för alla oss andra hur saker och ting ska vara? Nej, det går väl inte. . .
Det mest troliga är att vi utser en rutinerad person, väl förankrad i partiet och med högt förtroende bland oss förtroendevalda. Vi gör nog som vi alltid brukar göra, med andra ord. Sedan får vi hoppas att väljarna tycker samma sak.
I spekulationerna förekommer namn som Peter Hultqvist, riksdagsman från Borlänge och Niklas Nordström, f d SSU-bas. Häromdagen fick jag höra ett rykte om att Göran Johansson,
f d kommunalråd från Göteborg, var intresserad. Men herregud, vi ska väl ändå inte ha några föredettingar till en sådan viktig post?
Det viskas också från vissa håll om att låta Nuder få en ärlig chans. Det hade varit intressant och möjligt innan Mona valdes till partiledare, men definitivt inte nu. Han är ju den som inget hellre vill än att bli partiledare. En motspelare i stället för en medspelare till Mona. Det fungerar inte.
Min favorit är Margot Wallström. Hon är den som tillsammans med Mona skulle kunna lyfta partiet till nya höjder. Hon är den som tillsammans med Mona skulle våga föra in nya synsätt och vidga vyerna hos oss alla. Hon är den som tillsammans med Mona skulle kunna få oss att vinna väljarnas förtroende. Go for it, Margot!
Pia
tisdag 27 januari 2009
måndag 19 januari 2009
Lägg inte ner Öppna Förskolan!
Att förskolor ska var öppna tar vi för givet. Men verksamheter som den Öppna förskolan är allt utom given, i synnerhet nu när kommunerna tvingas skära bort verksamheter för att passa in i en allt mer slimmad budgetkostym. Den Öppna Förskoleverksamheten är inte tvingande att anordna. Det borde den vara, tycker jag.
I dag var jag på besök på den Öppna här i Sala och träffade 14 småbarnsföräldrar som lovprisade denna fantastiska verksamhet. Här träffas föräldralediga mammor och pappor med sina barn för att leka, sjunga, diskutera och umgås, ibland utifrån bestämda teman men lika ofta utifrån spontana idéer. Mycket har förändrats sedan jag gick där med min dotter för 13 år sedan. Nu finns det t ex föräldrautbildning på schemat med goda råd om sömn, mat och att sätta gränser. Väldigt uppskattat av många, något jag själv saknade när jag var småbarns-förälder.
Under min graviditet var allt fokuserat kring själva förlossningen: hur man bäst skulle förbereda sig inför det stora eldprovet. Men livet efter var det ingen som sa så mycket om så det fick bli trial and error och en drös med böcker från A-Ö. Jag minns de första månaderna med fasa. Varför vaknar mitt barn så ofta på natten när alla andra ungar sover? Varför orkar mitt barn bara med ett bröst under amningen när alla barn orkar två? Varför bajar mitt barn bara två gånger om dagen när alla bajar minst tre? Varför är jag trött när ingen annan förälder är det?
Räddningen var Öppna förskolan. Där träffade man likasinnade som tänkte och oroade sig precis på samma sätt som jag gjorde. Och det visade sig att min unge var lika normal som alla andra. Man behövde få det bekräftat, helt enkelt. Den känslan var obeskrivlig, så jag har full förståelse för alla som nu oroas över att Öppna ska läggas ner. Det vore ett stort, stort misstag att göra det.
Många som inte känner till verksamheten tror att det här är ett tillhåll för föräldrar som inte har något annat för sig om dagarna. Inget kunde vara mer fel. Här sjuder det av pedagogiska tankar och idéer från utbildad personal som sedan jobbar fram aktiviteterna tillsammans med föräldrarna, givetvis. Samhörighet och gemenskap växer fram, och de små barnen stormtrivs. Och jag är säker på att alla Öppna förskolor har sin Gunnel, Vivi eller Christina precis som Sala har, och som kan ge det där stödet och den där hjälpen som man som förälder kanske inte kan få någon annanstans.
Att mäta glädje, harmoni och gemenskap i kronor och ören strider säkert mot det kommunala bokslutsreglementet, för så vitt jag vet finns det ingen sådan kolumn i räkenskapspapperna. Trots det så är vi många som kan vittna om att den Öppna Förskolan är guld värd. Låt den få fortsätta att vara det även kommande år och för kommande generationer.
Tack Gunnel, Vivi och Christina för att jag fick komma.
Pia
I dag var jag på besök på den Öppna här i Sala och träffade 14 småbarnsföräldrar som lovprisade denna fantastiska verksamhet. Här träffas föräldralediga mammor och pappor med sina barn för att leka, sjunga, diskutera och umgås, ibland utifrån bestämda teman men lika ofta utifrån spontana idéer. Mycket har förändrats sedan jag gick där med min dotter för 13 år sedan. Nu finns det t ex föräldrautbildning på schemat med goda råd om sömn, mat och att sätta gränser. Väldigt uppskattat av många, något jag själv saknade när jag var småbarns-förälder.
Under min graviditet var allt fokuserat kring själva förlossningen: hur man bäst skulle förbereda sig inför det stora eldprovet. Men livet efter var det ingen som sa så mycket om så det fick bli trial and error och en drös med böcker från A-Ö. Jag minns de första månaderna med fasa. Varför vaknar mitt barn så ofta på natten när alla andra ungar sover? Varför orkar mitt barn bara med ett bröst under amningen när alla barn orkar två? Varför bajar mitt barn bara två gånger om dagen när alla bajar minst tre? Varför är jag trött när ingen annan förälder är det?
Räddningen var Öppna förskolan. Där träffade man likasinnade som tänkte och oroade sig precis på samma sätt som jag gjorde. Och det visade sig att min unge var lika normal som alla andra. Man behövde få det bekräftat, helt enkelt. Den känslan var obeskrivlig, så jag har full förståelse för alla som nu oroas över att Öppna ska läggas ner. Det vore ett stort, stort misstag att göra det.
Många som inte känner till verksamheten tror att det här är ett tillhåll för föräldrar som inte har något annat för sig om dagarna. Inget kunde vara mer fel. Här sjuder det av pedagogiska tankar och idéer från utbildad personal som sedan jobbar fram aktiviteterna tillsammans med föräldrarna, givetvis. Samhörighet och gemenskap växer fram, och de små barnen stormtrivs. Och jag är säker på att alla Öppna förskolor har sin Gunnel, Vivi eller Christina precis som Sala har, och som kan ge det där stödet och den där hjälpen som man som förälder kanske inte kan få någon annanstans.
Att mäta glädje, harmoni och gemenskap i kronor och ören strider säkert mot det kommunala bokslutsreglementet, för så vitt jag vet finns det ingen sådan kolumn i räkenskapspapperna. Trots det så är vi många som kan vittna om att den Öppna Förskolan är guld värd. Låt den få fortsätta att vara det även kommande år och för kommande generationer.
Tack Gunnel, Vivi och Christina för att jag fick komma.
Pia
måndag 12 januari 2009
Ett företag mot strömmen.
Jag har hittat företaget som går mot strömmen. Trots finanskris och eländig lågkonjunktur finns det ett företag som går så bra att det behöver nyanställa. Jag pratar Bombardier och jag pratar 200 nya jobb bara i år. I Västerås. Grattis, grattis, grattis! Men är det verkligen sant? Ja, åtminstone om man får tro vd Klas Wåhlberg som jag träffade under ett par timmar i dag. Och jag litar på honom.
Bombardier konstruerar och tillverkar främst tåg både i Europa och i Nordamerika, och faktum är att man har order inne och kontrakt i hamn ända fram till år 2016. Jo, det är sant, sju år framåt, d v s en hel evighet. Otroligt.
Men hur kan det komma sig att ett företag som Bombardier kan gå skadelösa ur den globala lågkonjunkturen när så många andra branscher fullkomligt blöder? Det finns säkert en mängd förklaringar till det men redan i början av 2000-talet gjorde företaget, nej förlåt, koncernen, en rejäl omstrukturering. Lite slarvigt kan man säga att själva tågtillverkningen flyttades till länder med lägre löner medan man behöll hjärtat i tillverkningen, ingenjörs- och forskningsavdelningarna, här i Sverige. De mest kunskapskrävande avdelningarna valde Bombardier alltså att ha kvar i Västerås därför man såg att det fanns stora möjligheter till utveckling just här.
Jag blir nästan rörd men framför allt oerhört stolt när vi nu kan konstatera att deras strategi var helt rätt. Där ser man hur viktigt det är att satsa på högre utbildning som absolut inte får bli ett privilegium för bara ett fåtal utan en tillgång för alla, och helst så många som möjligt. Hoppas att det finns många fler företag som väljer att satsa som Bombardier. Vilket flaggskepp!
Annars borde jag väl skriva något om det som händer i Gaza, men jag tycker att det är svårt att veta vad man ska tycka, ärligt talat. Självklart tar jag avstånd från alla de vålds- och krigshandlingar som pågår just nu och som har dödat minst 1000 palestinier och skadat tre gånger fler. Oskyldiga vuxna och barn får plikta med livet när israeliska bombattacker sätts in. Det är förkastligt och strider förstås mot allt vad folkrätt heter.
Samtidigt vet vi att många israeler har fallit offer för palestinska raketskjutningar som har pågått under säkert 10 år och som också strider mot folkrätten. Och det stora problemet tycks vara att ingen av de bägge krigförande parterna vill höra talas om folkrättsliga frågor. För vad hände när FN:s säkerhetsråd lyckades enas kring ett uttalande om ett omedelbart eldupphör förra veckan? Det hände absolut ingenting. Bombattackerna fortsatte precis som tidigare. Varför då, kan man ju undra? Kan det vara så att Israel känner sig så trygga i USA:s famn att trycket från övriga världen inte spelar någon roll? USA avstod nämligen från att ta ställning, vilket från israeliskt håll kan ha tolkats som ett att det fortfarande finns ett starkt amerikanskt stöd.
Men vad tycker Obama då? Det är det nog inte många som vet. Han har valt att passa och inte förrän nästa vecka kommer han att svära presidenteden. I väntan på det kommer sannolikt kriget att fortsätta. Frågan är om Obama kommer att välja någon annan linje än den israelvänliga som USA har fört i Mellanöstern de senaste 40 åren? Det tror inte jag och jag hatar att säga det men jag tror heller inte att de långa och svåra konflikterna kommer att kunna lösas under överskådlig tid. Det skulle behövas en Palme till det.
Pia
Bombardier konstruerar och tillverkar främst tåg både i Europa och i Nordamerika, och faktum är att man har order inne och kontrakt i hamn ända fram till år 2016. Jo, det är sant, sju år framåt, d v s en hel evighet. Otroligt.
Men hur kan det komma sig att ett företag som Bombardier kan gå skadelösa ur den globala lågkonjunkturen när så många andra branscher fullkomligt blöder? Det finns säkert en mängd förklaringar till det men redan i början av 2000-talet gjorde företaget, nej förlåt, koncernen, en rejäl omstrukturering. Lite slarvigt kan man säga att själva tågtillverkningen flyttades till länder med lägre löner medan man behöll hjärtat i tillverkningen, ingenjörs- och forskningsavdelningarna, här i Sverige. De mest kunskapskrävande avdelningarna valde Bombardier alltså att ha kvar i Västerås därför man såg att det fanns stora möjligheter till utveckling just här.
Jag blir nästan rörd men framför allt oerhört stolt när vi nu kan konstatera att deras strategi var helt rätt. Där ser man hur viktigt det är att satsa på högre utbildning som absolut inte får bli ett privilegium för bara ett fåtal utan en tillgång för alla, och helst så många som möjligt. Hoppas att det finns många fler företag som väljer att satsa som Bombardier. Vilket flaggskepp!
Annars borde jag väl skriva något om det som händer i Gaza, men jag tycker att det är svårt att veta vad man ska tycka, ärligt talat. Självklart tar jag avstånd från alla de vålds- och krigshandlingar som pågår just nu och som har dödat minst 1000 palestinier och skadat tre gånger fler. Oskyldiga vuxna och barn får plikta med livet när israeliska bombattacker sätts in. Det är förkastligt och strider förstås mot allt vad folkrätt heter.
Samtidigt vet vi att många israeler har fallit offer för palestinska raketskjutningar som har pågått under säkert 10 år och som också strider mot folkrätten. Och det stora problemet tycks vara att ingen av de bägge krigförande parterna vill höra talas om folkrättsliga frågor. För vad hände när FN:s säkerhetsråd lyckades enas kring ett uttalande om ett omedelbart eldupphör förra veckan? Det hände absolut ingenting. Bombattackerna fortsatte precis som tidigare. Varför då, kan man ju undra? Kan det vara så att Israel känner sig så trygga i USA:s famn att trycket från övriga världen inte spelar någon roll? USA avstod nämligen från att ta ställning, vilket från israeliskt håll kan ha tolkats som ett att det fortfarande finns ett starkt amerikanskt stöd.
Men vad tycker Obama då? Det är det nog inte många som vet. Han har valt att passa och inte förrän nästa vecka kommer han att svära presidenteden. I väntan på det kommer sannolikt kriget att fortsätta. Frågan är om Obama kommer att välja någon annan linje än den israelvänliga som USA har fört i Mellanöstern de senaste 40 åren? Det tror inte jag och jag hatar att säga det men jag tror heller inte att de långa och svåra konflikterna kommer att kunna lösas under överskådlig tid. Det skulle behövas en Palme till det.
Pia
tisdag 6 januari 2009
Kan du din"Ensam mamma söker"?
Satt och zappade framför TV:n i går kväll för att hitta någon gastkramande film, trettondagsaftonen till ära. Men inte en vettig film så långt kanalerna räckte till. Undrar hur många kanaler man skulle behöva för att någon gång kunna hitta något nytt och fräscht i filmväg. Att slippa se alla dessa 80- och 90-tals repriser vore banne mig en välgärning. Hur många gånger har inte TV4 visat filmen ”Tuppen” med Magnus Härenstam? För att inte tala om TV 1000-kanalerna som visar samma film med en timmes förskjutning. Himla kul…
Men av någon outgrundlig anledning råkade jag fastna vid TV4 som denna kväll ställde sig frågan vem som blir årets TV-tittare. Ett alldeles eget sånt där lite tramsigt ringa-in-eller sms:a-program, dock med en förvånansvärt bra programledare, Christin Meltzinger. Programmet gick ut på att ett 30-tal personer i en studio och förstås ”alla ni där hemma i TV-sofforna” skulle svara på 1 X 2-frågor om TV-program som gått under 2008. Efter var tredje fråga sådär sorterades de tävlande med minst antal rätt bort så att det till sist återstod fyra personer och förstås ”någon där hemma i TV-soffan”.
Men det som fascinerade mig mest var den enorma kunskap om TV-program som fanns bland de tävlande. Och då pratar vi detaljer. Ta frågan om vilket litet djur som någon Marie-Louise i städprogrammet ”Rent hus” tycker är sött. Svaret kom blixtsnabbt – silverfisken – det lilla krypet som bland all lort klär sig i stilig silverskrud. Okej, men vem sjutton är denna Marie-Louise, undrar jag? Har aldrig hört talas om. Och så plötsligt kallades kvällens gäst in och det var tydligen inte vem som helst utan en man som gängat sig med en av mammorna i programmet ”Ensam mamma söker”. Men vad heter denne man? Ja, hur ska man veta det, tänkte jag? Jo, det vet man uppenbarligen om man har följt programmet vecka ut och vecka in. My goodness. Varför bekymra sig över finanskriser, lågkonjunkturer och kriget i Gaza när det finns så många små trevliga glädjeämnen att njuta av?
Till min stora glädje fann jag till slut en film som jag bara älskar, nämligen ”Thelma & Louise”. Visserligen repriserad ett antal gånger, men i valet mellan silverfiskar, ensamma mammor som söker och en Oscarsnominerad amerikansk film från början av 90-talet så är valet ganska enkelt. Annars kan jag varmt rekommendera en alldeles färsk biofilm, ”Australia”, med Nichole Kidman i huvudrollen. En mycket sevärd film som berör. Många starka scener fick åtminstone mig att skämmas över mänsklighetens plumpa övertramp.
Se den.
Pia
Men av någon outgrundlig anledning råkade jag fastna vid TV4 som denna kväll ställde sig frågan vem som blir årets TV-tittare. Ett alldeles eget sånt där lite tramsigt ringa-in-eller sms:a-program, dock med en förvånansvärt bra programledare, Christin Meltzinger. Programmet gick ut på att ett 30-tal personer i en studio och förstås ”alla ni där hemma i TV-sofforna” skulle svara på 1 X 2-frågor om TV-program som gått under 2008. Efter var tredje fråga sådär sorterades de tävlande med minst antal rätt bort så att det till sist återstod fyra personer och förstås ”någon där hemma i TV-soffan”.
Men det som fascinerade mig mest var den enorma kunskap om TV-program som fanns bland de tävlande. Och då pratar vi detaljer. Ta frågan om vilket litet djur som någon Marie-Louise i städprogrammet ”Rent hus” tycker är sött. Svaret kom blixtsnabbt – silverfisken – det lilla krypet som bland all lort klär sig i stilig silverskrud. Okej, men vem sjutton är denna Marie-Louise, undrar jag? Har aldrig hört talas om. Och så plötsligt kallades kvällens gäst in och det var tydligen inte vem som helst utan en man som gängat sig med en av mammorna i programmet ”Ensam mamma söker”. Men vad heter denne man? Ja, hur ska man veta det, tänkte jag? Jo, det vet man uppenbarligen om man har följt programmet vecka ut och vecka in. My goodness. Varför bekymra sig över finanskriser, lågkonjunkturer och kriget i Gaza när det finns så många små trevliga glädjeämnen att njuta av?
Till min stora glädje fann jag till slut en film som jag bara älskar, nämligen ”Thelma & Louise”. Visserligen repriserad ett antal gånger, men i valet mellan silverfiskar, ensamma mammor som söker och en Oscarsnominerad amerikansk film från början av 90-talet så är valet ganska enkelt. Annars kan jag varmt rekommendera en alldeles färsk biofilm, ”Australia”, med Nichole Kidman i huvudrollen. En mycket sevärd film som berör. Många starka scener fick åtminstone mig att skämmas över mänsklighetens plumpa övertramp.
Se den.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
