söndag 19 oktober 2008

Mona och media.

Och så fick då mediedrevet äntligen något att gotta sig åt. Med braskande rubriker om att Mona stänger dörren för Ohly har hela mediasverige denna vecka vridit och vänt på vartenda litet ord som hon har sagt och vartenda litet ord som hon inte har sagt. Och stackars, stackars Lars Ohly, martyren med stort M i detta teatraliska drama. Man blir bara så matt. Inte en enda journalist har ställt frågan till Lars Ohly vad han och hans vänsterparti vill. Nej, i stället framställs han som det stackars lilla offret som så bryskt får offras på det stora socialdemokratiska altaret.

Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.
– Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?
– Nej, det tycker jag inte.
– Jamen, du…först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?
– Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde…
– Ja, ja, men, du… tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?
– Absolut. Varför skulle hon inte det?
– Men du, om du tänker efter…statsminister…det krävs ju en jävla massa då…och det som nu har hänt…kommer det att funka liksom?

Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.

Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.

Pia

Inga kommentarer: