Godnatt, fru minister.

Tänkte att jag skulle göra något helt annat än att tänka, äta, sova och prata politik. Dottern tittade lite storögt på mig och undrade om jag var sjuk. Nu skulle den mer skapande ådran få sitt utlopp hade jag tänkt. Jag vet att den finns någonstans det gäller bara att locka fram den.

Köket. I väntan på de stora får man göra det lilla. En ny matta. Bra men gardinerna behöver bytas. Jag syr ett par. Sagt och gjort. Tillbringade hela helgen vid symaskinen, fullstoppad med nålar, måttband och ögletter. Det är ju inte sådär himla självklart att veta vad ögletter är men det är ringar som man sätter fast i fållen upptill och som man sedan trär en rundstav igenom efter att ha klippt ut tyget innanför. Vilket pickel. Fyra längder dessutom. Puh! Och två små kappor av lin som inte alls är roligt att sy i. Sprätt, säger det bara, och så har man kört över en känslig tråd i tyget som drar ihop sig som en mask.

Men fint blev det. Ett par röda pelagonier i zinkkrukor mot det blårutiga gardintyget. Till blomsterhandlaren. Tyget på kökssoffan behöver bytas, likaså kuddarna. Och bort med duken där. Och in med ljusen här. Det ena föder liksom det andra. Jobbigt men på sitt sätt avkopplande.

Och precis när jag tycker att jag har gjort mitt för i år så kommer Dottern och vill att hennes rum också ska få ett lyft, gärna i svart-vitt. Självklart. Det är ju så vansinnigt mycket roligare att få tillbringa ännu lite mer tid vid symaskinen, nålarna och ögletterna. Varför läsa mail, skriva insändare, läsa politiska ledarsidor och andra triviala saker när man kan få sy ännu ett par gardiner? Så shoot man, shoot. Gasen i botten. Här ska sys.

Men det kan ibland vara en befrielse att få göra något helt annat, i synnerhet när man är lite upprörd. Och det blev jag i förra veckans interpellationsdebatt mot minister Åsa Torstensson. Jag hade ställt tre frågor som handlade om vad ministern tänker vidta för åtgärder för att göra transporterna vid Mälaren mer miljövänliga. Detta med anledning av den rapport som Klimat- och sårbarhetsutredningen har lämnat där man inte skräder med orden.

Om inget görs snarast kan stora delar av Mälardalen riskera att hamna under vatten nästa gång ett 100-års regn faller ner. Sist det begav sig var hösten för åtta år sedan. Då var det 7cm från att spåren vid Gamla Stans tunnelbanestation blev dränkta av de enorma vattenmassor som strömmade in.

Men svaret jag fick var att det inte är meningsfullt att diskutera miljövänliga transporter runt Mälaren, för klimatet är en fråga som i första hand ska lösas globalt. Detta sagt av den person som är ytterst ansvarig för infrastrukturen i vårt land. Åsa Torstensson anser inte att problemen som kan uppstå runt Mälaren ligger på hennes bord. Hon svär sig fri, med andra ord.

Strax innan debatten blev jag uppringd av en reporter från Radio Västmanland som trodde att svaret var felskrivet. Jag ställde förstås följdfrågor till ministern under själva debatten men några svar fick jag inte. Hon vill inte prata om översvämningshot i Mälaren. Hon vill inte prata om sjöfarts- och järnvägsfrågor runt Mälaren. Hon vill inte prata om slussen i Södertälje. Frågan är vad hon egentligen vill prata om. Vädret?

Jag tror att Fredrik Reinfeldt kommer att utse en ny infrastrukturminister. Mitt tips är inom ett år.

Pia

Både chef och farsa.

En av många fördelar med uppdraget som riksdagsledamot är att jag får träffa alla dessa människor. Min ledstjärna är att så ofta jag bara kan finnas där mina uppdragsgivare finns,
d v s utanför riksdagshusets väggar och då främst i vårt län. På så sätt kommer jag i kontakt med en väldig massa olika människor och det är alltid lika fascinerande och givande.

I torsdags var jag till Arboga på tre företagsbesök, bl a till Kilen Kryssen där man bygger lagerlokaler med alla ”tillbehör”. En kund kan alltså beställa en lagerlokal som företaget sedan skräddarsyr utifrån de önskemål man har. Du behöver inte anlita 72 olika entreprenörer utan Kilen Kryssen fixar allt. Himla praktiskt. Och det går bra för dem. Just nu har de 15 anställda men planerar att nyanställa de kommande månaderna.

Jag fick träffa platschefen Lasse som varit med länge och som kan byggbranschen på sina fem fingrar. En intressant chef som onekligen jobbar lite annorlunda. Han menar att ett stort problem i dag är att många unga killar saknar insikt i vad som förväntas av dem på en arbetsplats, vilket ansvar de faktiskt har själva. Det finns de som helt sonika struntar i att ringa om de är sjuka, struntar i att komma i tid på morgnarna och struntar i om de sätter jobbarkompisarna på pottkanten. De ”orkar” inte. Dessutom har en del rätt stora bekymmer med sin privatekonomi, vilket inte gör saken lättare. När halva månaden är kvar är hela lönen slut.

Lasse har bara gett sig den på att få en av killarna på fötter så han ser till att grabben betalar sina räkningar, han hjälper honom att deklarera och med en del andra saker som gör att killen håller näsan ovanför vattenytan. Han ringer och väcker honom ibland och hämtar honom vissa morgnar – ja, han gör vad han kan för att göra denne yngling till en samhällsduglig medborgare. Helt suveränt. Lasse är inte bara en platschef på en arbetsplats – han är också, som han säger, en farsa som försöker fostra unga killar till mogna män. Jodå, ibland tröttnar även Lasse, men han har genom åren sett att det går att få hyfs på de här grabbarna.

Och det märktes på stämningen i lokalen att Lasse var respekterad både bland gammal och ung. Jag är säker på att det finns en mängd företagsledare som hjälper unga tjejer och killar att få lite ordning på tillvaron och alla ni ska ha en stor eloge. Men Lasse undrade vart den praktiska samhällskunskapen i skolan har tagit vägen. Den som berättar om både dina skyldigheter och rättigheter i samhället, den som lär dig balansen mellan utgifter och inkomster, den som lär dig att deklarera, den som gör dig till en ansvarsfull och hänsynstagande medborgare. Vart tog den kunskapen vägen?

Jag tänker då börja leta…

Pia

Nej till FRA-lagen!

De är så många att jag inte kan räkna dem alla – mailen från medborgare i vårt avlånga land som uppmanar oss riksdagsledamöter att säga nej till den nya FRA-lagen. Människor är med all rätt oroliga över det bristande skydd kring den personliga integriteten som den här lagen ger upphov till.

Kommer försvarets underrättelsetjänst kunna läsa mina mail och fax? Och vad händer om jag råkar nämna namnet Al Qaida i min brevväxling? Det finns verkligen anledning att ta den oro folk känner på allvar, för något tydligt skydd kan inte jag utläsa i det förslag som vi ska votera om nu på onsdag.

FRA-lagen går ut på att ge försvarsunderrättelseverksamheten möjlighet till signalspaning via kabel. Det handlar om att Försvarets radioanstalt ska få genomföra signalspaning för den telefontrafik, e-post och faxmeddelanden som passerar i tråd (kabel) till och från utlandet.

Idag är det bara radiovågor som kan avlyssnas och med tanke på de förändrade hotbilderna måste försvaret få andra avlyssningsmöjligheter. Där är vi nog alla rätt överens. Men regeringens förslag har en hel del brister. En av de allvarligaste är att förslaget inte ger ett fullgott integritetsskydd för den enskilde.

Regeringen tycker själva att förslaget innehåller skydd för den enskilde. Man nämner bl a något om att särskilda tillstånd ska utfärdas när myndigheter ansöker om att få avlyssna. De sökbegrepp som ska användas ska kollas extra noga och ett integritetsskyddsråd ska inrättas vid FRA, vilket jag tycker är lite märkligt. Det vore väl mer lämpligt att det rådet hamnade under någon annan myndighets hatt än den operationella.

Men det här räcker inte på långa vägar och jag är förvånad över att det är så tyst från de centerpartistiska ledamöterna, som ofta framställer sig själva som beskyddare av den enskilde individens intressen. Men det är väl som vanligt, höll jag på att säga, att de blir nertrampade av de moderata ledamöternas storstövlar.

Jag kommer att rösta nej till den nya FRA-lagen på onsdag. Medlen kan inte alltid helga ändamålen. Behovet av signalspaning via kabel är stort, men det måste vägas mot de skydd som varje enskild individ har rätt till i en demokrati värd namnet.

Pia

Värmeslag eller borgerlig noja?

Är det värmen eller vad…? Visst kan huvudet ibland kännas som en tryckkokare när värmen bara fortsätter så här ihärdigt, men som beslutsfattare måste vi väl ändå klara av att hålla huvudet kallt även i den hetaste av världar.

Jag börjar nämligen tro att den borgerliga riksdagsmajoriteten har drabbats av värmeslag, för hur ska man annars förklara de applåder som än en gång utbröt i kammaren efter beslutet om ändrade sjukskrivningsregler? Frågan är om de är medvetna om vilka konsekvenser det här kommer att få, i första hand för alla långtidssjuka förstås men också för kommunernas socialbidragskonton.

Inom 90 dagar prövas om den långtidssjuke kan fortsätta sitt arbete eller göra något annat på sin arbetsplats. Arbetsgivaren behöver inte ta ansvar utan kan hävda att det inte finns några lämpliga sysslor och då hänvisas den långtidssjuke till arbetsförmedlingen.

Efter ytterligare 90 dagar blir man tvungen att söka nytt jobb i hela landet. Det gäller oavsett vad man har för yrke, utbildning, bostads- eller familjeförhållanden.

Den som är sjukskriven i mer än ett halvår kan bli av med sin sjukpenning om han eller hon inte kan återgå till någon form av arbete. Och då återstår i värsta fall endast kommunernas socialhjälp för hyran och räkningarna måste ju betalas. Snacka om utanförskap! Snacka om hyckleri! Och snacka om människosyn!

Det är ju absurt att tro att alla som är sjukskrivna skulle tillfriskna eller bli färdigrehabiliterade efter lika lång tid. Olika insatser behövs som kan ta olika lång tid att behandla. En ganska enkel logik. Cancersjuka är sannolikt i större behov av en längre konvalescens än många andra. Den här kritiken har fått ansvarig minister att backa något från ursprungsförslaget och nu talas det om vissa undantag, men det är ingen som vet exakt vilka sjukdomar som berörs.

Att sedan ha mage att applådera…

Och så var det då dags för årets stora happening, den stora uppgörelsen, matchen med stort M. Visserligen samma kväll som Sverige gör sin EM-debutmatch mot Grekland men valet är ju glasklart. Det är denna afton som vi sossar ska sätta den högertyngda borgerligheten på plats och visa var de hör hemma – d v s inte heller på fotbollsplanen.

Vi brukar inte ha några större svårigheter med att vinna, vilket inte är så konstigt när vi är så lyckligt lottade med en alldeles egen Zlatan – Bosse Ringholm. Tro´t eller ej men han är en virtuos på planen. Inte ens Bodström når de nivåerna. Problemet är bara att herr Ringholm brukar ha lite svårt att hålla sig till regelverket så för det mesta brukar vi få klara oss utan honom de sista 20 minuterna. Då vilar han på utvisningsbänken…

Pia

Vadå hjälte?

Någon hjälte blev hon inte, allas vår Charlotte Perelli. Snarare tvärtom. Ett förkrossande nederlag, en 18:e plats. Men något fiasko var det då bestämt inte, enligt den svenska truppens pansargeneral Christer Björkman. Europa förstår oss inte, säger man. Det europeiska folket struntar i själva musiken och röstar i stället fram de länder som politiskt kan var viktiga, hävdade en grekisk man som jag träffade förra veckan. Och det kanske är så. För hade verkligen Bosnien-Hercegovinas hänga-tvätt-bidrag haft en chans att slå Sverige och många andra med hästlängder om inte hela Balkans folk hade slutit upp och röstat? Tror inte det.

Att Ryssland vann förvånade mig inte. Hur smart är det inte att kasta in en av världens främsta konståkare i en show fylld av närvaro och innerlighet och som gick rätt igenom kamerorna. I det skenet bleknar fru Perellis hjältegloria, om det ens har funnits där. Visst, hon har en fantastisk röst. Visst, hon är hur proffsig som helst. Men var fanns själva hjältenerven i sången?

Hur trovärdigt är det på en skala att låta svartsotad ögon-makeup och kortkort ”burka” få symbolisera en hjältinna och hennes hjältinnedåd? Inte sjutton går det europeiska folket på de flosklerna. Man vill ha lite feeling, lite inlevelse, lite trovärdighet. Herregud, kvinnliga heroiska insatser handlar väl mer än bara om välfriserade hårsvall och vassa stilettklackar?

Om man vill kan man finna vissa likheter, åtminstone till det yttre, med Modesty Blaise. Men Modesty är stark och tuff, fattar beslut, slåss som en kung och är den solklara chefen i familjen. Det kanske Perellis hero också är men av det märktes intet.

Och på tal om hjältar så har nu den borgerliga riksdagsmajoriteten med Göran Hägglund i spetsen äntligen beslutat att ge kommunerna möjlighet att införa det så omdebatterade vårdnadsbidraget. Några statliga pengar kommer inte att delas ut, utan det här får kommunerna helt och hållet finansiera själva.

Och vet ni vad som hände när beslutet väl var fattat? Jo, rungande applåder utbryter från de borgerliga ledamöterna i kammaren. De visste inte till sig av glädje. Eller som min bänkgranne moderaten Staffan Anger sa:
– Det här blir bra för jag tror på familjen.

Och tänk, jag tror att han satt fingret precis på pudelns kärna. Det viktigaste skälet för denna borgerliga regering att införa vårdnadsbidraget är att bevara familjen utifrån en strikt konservativ och borgerlig definition, det vill säga mamma, pappa och barn och där mamman är hemma med barnen. Så blev det i Nacka kommun som för ett antal år sedan införde bidraget på försök och så blev det i Norge där 97 % som ansökte om bidraget var kvinnor.

Det kanske är värt en applåd. Sist det applåderades bland de borgerliga ledamöterna var när bidrag till hushållsnära tjänster infördes. Man saknar ord…

Pia

Kunskap för livet.

Det är inte varje dag man får chansen att prata folkbildning. Men det fick jag i lördags. Då gick den årliga Tärnadagen av stapeln, vilket innebär att deltagare som gick kurser på Tärna Folkhögskola för 50 år och för 5 år sedan bjuds in till en återträff.

Det brukar inte komma så många ”5-åringar”, men det brukar vara desto fler ”50-åringar”. Enligt rektorn är det nog inte så konstigt – skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.

Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.

Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.

Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.

För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.

Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.

För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.

Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.

Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser – vi förtjänar nya chanser livet igenom.

Pia

Att också våga.

”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.

Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.

Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.

Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.

Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.

Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…

Pia