Kunskap för livet.

Det är inte varje dag man får chansen att prata folkbildning. Men det fick jag i lördags. Då gick den årliga Tärnadagen av stapeln, vilket innebär att deltagare som gick kurser på Tärna Folkhögskola för 50 år och för 5 år sedan bjuds in till en återträff.

Det brukar inte komma så många ”5-åringar”, men det brukar vara desto fler ”50-åringar”. Enligt rektorn är det nog inte så konstigt – skolan har förmodligen betytt mer för den äldre årgången. Många fick sin revansch, sin andra chans och kanske också sin upprättelse efter studierna på Tärna.

Och stoltheten syntes precis som alla härliga minnen hördes från tiden på Tärna, minnen som sannolikt satt djupa avtryck hos de allra flesta. Snacka om kunskap för livet. För det är just kunskap för livet som är kärnan i all folkbildning, på folkhögskolor och i studiecirklar. Och visst lyckas man. Och som någon sa, det kanske inte är själva kunskaperna som sådana som är behållningen alla gånger utan själva mötet och utbytet mellan deltagarna som leder till utveckling.

Upplägget är ju genialt. Fritt och frivilligt, deltagarstyrt där deltagarnas egna erfarenheter lyfts fram som en tillgång, mångsidigt och flexibelt. Suveränt. Detta för att utveckla demokratin, för att ge möjlighet till livslångt lärande och för att stärka deltagarnas personliga utveckling.

Men frågan är hur länge till det får fortsätta att var fritt och frivilligt från statlig styrning. Jag kan föreställa mig att skolminister Björklund har ett och annat att säga om detta fria kunskapsinhämtande som vare sig har betyg, katedrar eller lärare som beslagtar mobiler.

För att inte tala om moderaterna som gärna vill tala om vilka kurser som kan och inte kan stärka demokratin. Det är helt okej med datacirklar men inte rockmusik eller andra mer kulturinriktade verksamheter. De ska betraktas som hobbys.

Tänk om Sveriges Riksdag skulle detaljstyra verksamheterna i våra politiska partier? De är också frivilliga organisationer precis som folkhögskolorna och studieförbunden. Staten har däremot ett ansvar att utveckla och förstärka folkbildningen och det gör vi genom att målstyra. Vi ska stödja men inte detaljstyra.

För ett par veckor sedan träffade jag på en man här i Sala som brukar höra av sig lite då och då till mig. Han berättade för mig om sin trista uppväxt och sin bedrövliga skolgång. Hans mamma tog handen ifrån honom när han var 7 år. Hon orkade inte med den smått vilda ungen så hon lät placera honom på ett fosterhem. När han väl fick börja skolan var hans fröken lika oförstående. Dyslexi hade man inte hört talas om på den tiden, utan lärarinnan försökte i stället banka vett i skallen på honom genom att använda aga och annan förnedrande behandling.

Hans skolgång blev kort och jobbet som dräng tog vid. Men drömmen om att få studera fanns där hela tiden och det var inte förrän han blev dryga 50 som han fattade mod och anmälde sig till läs- och skrivarkurser på Tärna Folkhögskola. Vilken seger när han till slut fick bevisat att han var en mycket begåvad man som med anpassade insatser och medmänsklig värme kunde lära sig både läsa och skriva.

Jag är säker på att det finns många, många fler med liknande öden. Vi förtjänar alla mer än en chans, mer än två chanser – vi förtjänar nya chanser livet igenom.

Pia