Varje måndag, onsdag och fredag är det lite ”fest” här i Sala. Då kommer nämligen allas vårt husorgan Sala Allehanda ut i våra brevlådor. Man bläddrar först lite förstrött igenom tidningen, stannar till vid sidan födda och döda och kollar om det är någon man känner. Går sedan vidare till insändarsidan och läser vad Salaborna tycker om politiken, om änderna i dammarna eller om buset på stan. Kommer så småningom fram till sidan två som varje måndag liknar det värsta polisprotokollet. Det är misshandel, stölder, fyllkörning, ja allt som har polisanmälts under helgen finns att läsa i tidningen. Intressant tycker många, skittråkigt, tycker jag.
Men, det var något annat i tidningen som fångade mitt blickfång förra måndagen. Rätt som det var fanns där en reklamannons för en lokal klädesbutik här i stan. En stor och glad bild. Och titta, det är ju Helen och Mari. Mina gamla kompisar. Min frisör. Där står de iklädda häftiga kläder och bara har så kul. De är kanske inga ungdomar längre, ett år äldre än mig, men man blir bara så himla glad över att slippa se alla dessa långbenta anorektiska unga tjejer med stora mörka ögonhålor som inte visar någon som helst livslust. Här är det äkta glädje, minsann.
Och det har gått väldigt bra för Helen och Mari. Duktiga och lyckosamma frisörer som det hart när är omöjligt att få tid hos om man inte bokar ett halvår innan. De vågar visa att man kan nå framgång med en massa hårt jobb och glädje men utan knytblus och dräkt. Det gillar jag. Och det finns hur mycket som helst att berätta om Helen och Mari, men det tänker jag inte göra här och nu. Mycket kul har vi haft, det kan ni slå er i backen på.
Annars tycks mycket kretsa kring Idol-juryn just nu. Hur hemska är de egentligen? Hur mycket får man förnedra folk? Jag har tittat en del på programmen tillsammans med dottern och i bland baxnar jag över de oförskämdheter som fullkomligt haglar fram. Förstår bara inte hur dessa unga tjejer och killar klarar av att hantera kritiken. Men rätt som det är så kan de vara hur balanserade som helst och fälla kloka kommentarer. Och allt detta för att skapa den rätta dramaturgin för den kräsna TV-publiken. Frågan är om de verkligen menar allt de säger. Tror inte det.
Undrar hur det skulle låta om några av våra partiledare skulle hamna framför denna så skräckinjagade jury? Tänk er Maud Olofsson.
- Jaha, vem har vi här då?
- Det är jag som är Maud Olofsson och jag vet att jag har det som krävs för att bli idol.
- Jaha, vad tänker Maud sjunga för oss då?
- Jag tänkte sjunga en aria ur Nötknäpparen.
- Hallelujah, varsågod.
Och med glatt hjärta sätter hon igång att sjunga men blir snabbt avbruten av en upprörd Kirsti en avtrubbad Daniel och en blasé Peter.
- Nej, nej, nej. Sluta. Lägg av. Det låter illa. Så här kan du inte fortsätta. Någon idol kommer du aldrig att bli. Där borta är dörren. Gå ut och kom aldrig tillbaka.
Kritiken är inte nådig för någon. Vågar inte tänka på hur det skulle gå för Reinfeldt, Hägglund eller Björklund. För att inte tala om Mona.
Förresten, alliansregeringen firar ett år i dag. Är det någon som tänker fira?
Pia
måndag 17 september 2007
måndag 10 september 2007
En blågul betraktelse
Tänk att tävlingar mot vår främste ärkerival Finland kan väcka så mycket känslor. Hur många gånger har man inte suttit som klistrad framför TV:n när det har spelats hockey-VM mellan Sverige och Finland med en puls som får technomusiken att blekna. Och det spelar inte någon roll om det gäller medalj eller inte, det är lika viktigt ändå. Att slå Finland tycks vara det ultimata kraftprovet för oss svenskar, oavsett om man är idrottsintresserad eller ej. I helgen var jag och dottern och såg Finnkampen i Göteborg. Och det var lika där. Patriotismen fullkomligt flödade. Och hur mycket finländarna än bjuder till så har de ingen Carolina Klyft, ingen Emma Gren eller någon Johan Wissman. Så är det bara.
Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning – nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.
Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.
Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen – någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.
Pia
Visst, de har väl en och annan spjutkastare som inte går av för hackor, som han Pitkemäki. Visst, de har väl hyfsade diskuskastare också. Och visst, våra svenska män förlorade mot de finländska, men det var våra tjejer som var helt fantastiska och stod för de stora segrarna och för det stora publikengagemanget. Jag har aldrig varit på någon Finnkamp tidigare utan nöjt mig med att glo på TV-sändningarna, men att uppleva detta på plats var en otrolig skillnad. Vilken underbar publik! Vilket stöd! Inte bara till de allra främsta utövarna utan också till de tjejer och killar som är på g. Och inte bara till de publikfriande sporterna som längd, höjd och häcklöpning – nej även de kvinnliga kulstötarna fick handfasta applådåskor inför sina stötar, trots att de konkurrerade med spjutkastningen, tresteget och höjdhoppet. Man fick som publik ha lite split-vision för att räcka till.
Och mellan alla dessa fantastiska sportprestationer köptes det kokt korv med bröd, kaffe och fatöl. Enkelt men folkligt, precis som det ska vara. Och vi ska vara där. Och det var fler av oss som också var det. Döm om min förvåning när jag vänder mig om och får se Köpings kommunalråd Roger Eklund sittandes alldeles bakom mig, och vi konstaterade ganska snabbt att om inte detta är en folkrörelse så är inget det. Några sektioner längre bort i solen satt också vår ombudsman Lars. Vi kan säkert bli ännu fler från Västmanland nästa gång.
Nu till något helt annat, nämligen hantverkare. Jag blir så trött. När man som jag bor i ett gammalt hus så behöver man då och då anlita denna i dag så eftertraktade arbetskraft. Men det tycks vara tji omöjligt. Det är inga problem att få tag på dem över telefonen men sedan tar det stopp. Jo, visst, jag kommer över någon kväll, brukar det låta. Vilken månad eller år denna kväll gäller sägs inte utan det får man själv gissa. Och där står man. Ringer igen och påminner och får samma svar igen – någon kväll. Nu är det ju så att jag också råkar vara lite upptagen och vill därför veta mer exakt när denna kväll infinner sig. Det vore ju lite olyckligt om denna magiska kväll skulle råka bli när jag är i Stockholm. Jag förstår att de allra flesta hantverkare har bråda tider i dag, men för den skull kan det väl vara rimligt att få boka in en tid en bestämd dag. Som sagt, jag blir lite trött.
Pia
måndag 3 september 2007
Heja Ebba!
– Du, Pia. Nästan alla i min klass skulle rösta på moderaterna när vi hade skolval förra året. De var ju så himla bra, tyckte alla då. Men du, idag så är det bara två som skulle rösta på dem. Är inte det lite konstigt? undrade Ebba.
Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.
– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.
Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?
Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.
Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.
Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.
Pia
Jo, det kan man verkligen tycka. Jag var hos Ebba och hennes familj i helgen på en kräftskiva och vi brukar prata mycket politik när vi träffas. Ebbas mamma Eva är också förtroendevald och jobbar med skolpolitik här i Sala. Man undrar ju onekligen vad det var som fick dessa ungdomar att ändra uppfattning.
– Jo, det var så här. En av mina klasskompisars mamma har varit arbetslös ett tag och helt plötsligt fick hon jättelite pengar för att regeringen hade bestämt det. Snacka om orättvist! Hon rår ju inte för att hon är arbetslös och hur ska pengarna räcka till allt. Min kompis har ju syskon också. De är rätt många i sin familj. Och det var ju det jag sa till dom innan valet, att moderaterna inte är speciellt bra.
Nyfiket undrade jag över vad som gjorde att Ebba kunde ta ställning och vågade gå emot så många i klassen. Jo, därför att hennes mamma brukar berätta för henne hur det är och hur det kan bli och vad hon tycker är viktigt att tänka på. De pratar politik som det självklaraste i världen, och med en sansad ton. Det är just det jag tror är så viktigt. Jag vet föräldrar som absolut inte vill påverka sina barn att ta politisk ställning. Varför skulle det vara så farligt?
Om jag är övertygad om något så vill jag åtminstone tala om det och ange skälen till varför. Och ungdomar är tillräckligt smarta att de kan lägga ihop det de hör från kompisar och från andra och dra egna slutsatser. Men att som förälder inte säga någonting alls blir ju väldigt märkligt. Jag ser det som en del av mitt stora föräldraansvar. Det kan vara minst lika viktigt som att upplysa sina barn om vad som är rätt och fel och andra etiska regler. Allt hänger dessutom ihop som jag ser det.
Så att våga prata mer politik hemma är inte helt fel, och säg det som inte är politik? Det är ju precis allt. Inte för att jag säger till min dotter att vi nu ska sätta oss vid köksbordet och prata politik en halvtimme. (Hon skulle för övrigt aldrig gå med på det.) Det är ju i stället när hon har läst något, hört något, sett något som hon kan komma och fråga. Självklart svarar jag utifrån min övertygelse. Jag kan märka på henne att hon inte vill tycka precis som jag, men jag hör i bland när hon pratar med sina kompisar att det jag har sagt har slagit viss rot. Det känns himla bra. Hon skulle aldrig erkänna det, förstås, men det får man som förälder ta.
Ebba kommer att få rösta nästa val och hennes bästa kompis som är ett par år yngre får vänta ytterligare fyra år. Men hon har bett Ebba att göra henne en tjänst – att rösta på socialdemokraterna. Kom ihåg det Ebba, en kompis sviker man ju inte.
Pia
söndag 26 augusti 2007
Nu är det bäst att ni hukar er alla borgare för nu är vi sossar riktigt på gång! Efter ett år i karantän höll jag på att säga, opposition menar jag förstås, så börjar vi nu hitta formen. Inte bara som opponenter utan också hur vi vill forma och driva vår egen politik. Att vinna nästa val är förstås ett viktigt mål för oss, men det handlar kanske ännu mer om att vinna människors förtroende i ett ännu längre perspektiv. Och för att det ska bli möjligt måste vi ha folk som är i rörelse. Vi är ju en folkrörelse, det får vi aldrig glömma.
Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?
Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ”nya” moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.
I fredags hade vi så vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda de än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.
Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.
Pia
Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?
Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ”nya” moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.
I fredags hade vi så vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda de än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.
Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.
Pia
söndag 19 augusti 2007
Baka baka kaka
Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.
Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.
Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.
Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?
Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.
Pia
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.
Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.
Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.
Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?
Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.
Pia
söndag 12 augusti 2007
Semesterresan.
Jag tror jag blir tokig. Här har man uthärdat det urusla svenska sommarvädret och tyckt att det inte gör så mycket, en Bulgarienresa väntade med garanterat vackert väder. Kanske lite för varmt rent av. I mitten på juli låg temperaturen på över 40 grader runt Svarta havet. Så med gott mod packade jag min resväska endast med kläder avsedda för varma och soliga dagar. Tjocktröjan fick definitivt vara kvar hemma och paraply var det bar inte att tänka på.
Och det började bra. Sol när vi kom ner vid lunchtid dag ett och sol nästkommande dag. Men sen blev det stopp. Helt plötsligt tornade de mörka och hotfulla molnen upp sig på den tidigare så klarblåa himlen. Och naturligtvis kom regnet. Och blåsten. Och åskan. Och kylan. Länge försökte jag ignorera mina vänners uppmaning att köpa mig en varmare tröja, men till sist blev jag tvungen. Det är inte skönt att frysa, inte ens vid Svarta Havet. Paraply inhandlades också för regnet fullkomligt vräkte ner ett par kvällar. Hur i hela friden kunde det bli på detta viset? Åker man till en semesterort som enligt statistiken endast har två regndagar i månaden sommartid då ska solen skina. Pengarna tillbaka!
Deppigt värre. Men det gäller att göra det bästa av situationen, utan att för den skull behöva gilla läget. Helt resolut tog vi våra badväskor, trotsade vädrets makter och gick ner till stranden, fullt påklädda förstås. Solen kanske, eventuellt, möjligtvis kunde titta fram åtminstone ett litet tag? Inte då. Det fick bli bokläsning, Camilla Läckberg. De efterföljande dagarna upprepade vi samma procedur i tron att molnen just denna dag skulle skingra sig och lämna plats åt solskenet. Inte då. Bokläsningen fortsatte. Unni Drougge. (En märklig men fascinerande författare som verkligen skiljer sig från mängden.) Men så efter den tredje dagens
oväder återuppstod då äntligen solen med sina värmande strålar. Två timmar. Det var allt för denna dag.
Nu var det flera i ressällskapet som började fundera över möjligheten att sola i solarium. Men neej, inte sjutton ska man väl behöva lägga sig i ett solarium när man befinner sig vid semesterparadisorten Golden Sands i Bulgarien första veckan i augusti då solen bara ska skina. Mera bokläsning. En kväll råkade jag springa på en taxichaufför som sa att det nu hade regnat klart och att morgondagen skulle ge mycket sol. Och han fick rätt! Morgonen därpå vaknade jag av några solstrålar som letat sig fram bakom de tunga balkongdraperierna. Nu ska här solas.
Snabbt som ögat kastade vi i oss frukosten och begav oss till de inbjudande solsängarna vid stranden. Denna gång utan tjocktröjan. Blickstilla låg vi där och sög i oss allt vad solsken heter. Våra arma och solfattiga kroppar visste inte till sig av glädje över att äntligen få insupa denna njutning. Nästa dag var det så dags att fara hem igen till ett Sverige som hade haft rekordvärme under tiden som vi låg på stranden och frös. Visst är det väl konstigt att man nästan inte unnar sina landsmän därhemma sol och värme när man själv är på semester någon annanstans? Jag ringde min väninna här i Sala och fick höra att värmen nästan var olidlig. Då sved det till och gjorde nästan lite ont. Men å andra sidan hade vi det mysigt i alla fall. Sju personer kan hitta på mycket tillsammans, med eller utan sol. Och något nattligt busliv märkte vi då inte av.
Till sist vill jag bara låta meddela att Pirjo på Via Direkt som jag skrev om härom sistens är ett föredöme. När jag kom hem från semestern låg där ett ursäktande brev med en värdecheck på 50 kronor. Det var snabba ryck, må jag säga. Svar direkt! Jag gjorde som hon sa och testade handdiskmedel på mina fläckar och de är nu nästan borta. Heja Pirjo!
Pia
Och det började bra. Sol när vi kom ner vid lunchtid dag ett och sol nästkommande dag. Men sen blev det stopp. Helt plötsligt tornade de mörka och hotfulla molnen upp sig på den tidigare så klarblåa himlen. Och naturligtvis kom regnet. Och blåsten. Och åskan. Och kylan. Länge försökte jag ignorera mina vänners uppmaning att köpa mig en varmare tröja, men till sist blev jag tvungen. Det är inte skönt att frysa, inte ens vid Svarta Havet. Paraply inhandlades också för regnet fullkomligt vräkte ner ett par kvällar. Hur i hela friden kunde det bli på detta viset? Åker man till en semesterort som enligt statistiken endast har två regndagar i månaden sommartid då ska solen skina. Pengarna tillbaka!
Deppigt värre. Men det gäller att göra det bästa av situationen, utan att för den skull behöva gilla läget. Helt resolut tog vi våra badväskor, trotsade vädrets makter och gick ner till stranden, fullt påklädda förstås. Solen kanske, eventuellt, möjligtvis kunde titta fram åtminstone ett litet tag? Inte då. Det fick bli bokläsning, Camilla Läckberg. De efterföljande dagarna upprepade vi samma procedur i tron att molnen just denna dag skulle skingra sig och lämna plats åt solskenet. Inte då. Bokläsningen fortsatte. Unni Drougge. (En märklig men fascinerande författare som verkligen skiljer sig från mängden.) Men så efter den tredje dagens
oväder återuppstod då äntligen solen med sina värmande strålar. Två timmar. Det var allt för denna dag.
Nu var det flera i ressällskapet som började fundera över möjligheten att sola i solarium. Men neej, inte sjutton ska man väl behöva lägga sig i ett solarium när man befinner sig vid semesterparadisorten Golden Sands i Bulgarien första veckan i augusti då solen bara ska skina. Mera bokläsning. En kväll råkade jag springa på en taxichaufför som sa att det nu hade regnat klart och att morgondagen skulle ge mycket sol. Och han fick rätt! Morgonen därpå vaknade jag av några solstrålar som letat sig fram bakom de tunga balkongdraperierna. Nu ska här solas.
Snabbt som ögat kastade vi i oss frukosten och begav oss till de inbjudande solsängarna vid stranden. Denna gång utan tjocktröjan. Blickstilla låg vi där och sög i oss allt vad solsken heter. Våra arma och solfattiga kroppar visste inte till sig av glädje över att äntligen få insupa denna njutning. Nästa dag var det så dags att fara hem igen till ett Sverige som hade haft rekordvärme under tiden som vi låg på stranden och frös. Visst är det väl konstigt att man nästan inte unnar sina landsmän därhemma sol och värme när man själv är på semester någon annanstans? Jag ringde min väninna här i Sala och fick höra att värmen nästan var olidlig. Då sved det till och gjorde nästan lite ont. Men å andra sidan hade vi det mysigt i alla fall. Sju personer kan hitta på mycket tillsammans, med eller utan sol. Och något nattligt busliv märkte vi då inte av.
Till sist vill jag bara låta meddela att Pirjo på Via Direkt som jag skrev om härom sistens är ett föredöme. När jag kom hem från semestern låg där ett ursäktande brev med en värdecheck på 50 kronor. Det var snabba ryck, må jag säga. Svar direkt! Jag gjorde som hon sa och testade handdiskmedel på mina fläckar och de är nu nästan borta. Heja Pirjo!
Pia
torsdag 2 augusti 2007
Tvättmedel som inte håller måttet
Den här sommaren har jag försökt att vara en kritisk konsument. Det är banne mig inte så lätt alla gånger men nog så viktigt. Hur många gånger har man inte tänkt att reklamera en vara men det har liksom inte blivit av. Men nu bestämde jag mig att verkligen hävda mina rättigheter som konsument. Och faktum är att det har gått väldigt bra. Visserligen har jag ibland fått ta i lite men det har det varit värt.
Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar till ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.
Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet som bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.
Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.
För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.
Pia
Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar till ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.
Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet som bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.
Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.
För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
