Baka baka kaka

Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.

Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.

Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.

Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?

Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.

Pia

Semesterresan.

Jag tror jag blir tokig. Här har man uthärdat det urusla svenska sommarvädret och tyckt att det inte gör så mycket, en Bulgarienresa väntade med garanterat vackert väder. Kanske lite för varmt rent av. I mitten på juli låg temperaturen på över 40 grader runt Svarta havet. Så med gott mod packade jag min resväska endast med kläder avsedda för varma och soliga dagar. Tjocktröjan fick definitivt vara kvar hemma och paraply var det bar inte att tänka på.

Och det började bra. Sol när vi kom ner vid lunchtid dag ett och sol nästkommande dag. Men sen blev det stopp. Helt plötsligt tornade de mörka och hotfulla molnen upp sig på den tidigare så klarblåa himlen. Och naturligtvis kom regnet. Och blåsten. Och åskan. Och kylan. Länge försökte jag ignorera mina vänners uppmaning att köpa mig en varmare tröja, men till sist blev jag tvungen. Det är inte skönt att frysa, inte ens vid Svarta Havet. Paraply inhandlades också för regnet fullkomligt vräkte ner ett par kvällar. Hur i hela friden kunde det bli på detta viset? Åker man till en semesterort som enligt statistiken endast har två regndagar i månaden sommartid då ska solen skina. Pengarna tillbaka!

Deppigt värre. Men det gäller att göra det bästa av situationen, utan att för den skull behöva gilla läget. Helt resolut tog vi våra badväskor, trotsade vädrets makter och gick ner till stranden, fullt påklädda förstås. Solen kanske, eventuellt, möjligtvis kunde titta fram åtminstone ett litet tag? Inte då. Det fick bli bokläsning, Camilla Läckberg. De efterföljande dagarna upprepade vi samma procedur i tron att molnen just denna dag skulle skingra sig och lämna plats åt solskenet. Inte då. Bokläsningen fortsatte. Unni Drougge. (En märklig men fascinerande författare som verkligen skiljer sig från mängden.) Men så efter den tredje dagens
oväder återuppstod då äntligen solen med sina värmande strålar. Två timmar. Det var allt för denna dag.

Nu var det flera i ressällskapet som började fundera över möjligheten att sola i solarium. Men neej, inte sjutton ska man väl behöva lägga sig i ett solarium när man befinner sig vid semesterparadisorten Golden Sands i Bulgarien första veckan i augusti då solen bara ska skina. Mera bokläsning. En kväll råkade jag springa på en taxichaufför som sa att det nu hade regnat klart och att morgondagen skulle ge mycket sol. Och han fick rätt! Morgonen därpå vaknade jag av några solstrålar som letat sig fram bakom de tunga balkongdraperierna. Nu ska här solas.

Snabbt som ögat kastade vi i oss frukosten och begav oss till de inbjudande solsängarna vid stranden. Denna gång utan tjocktröjan. Blickstilla låg vi där och sög i oss allt vad solsken heter. Våra arma och solfattiga kroppar visste inte till sig av glädje över att äntligen få insupa denna njutning. Nästa dag var det så dags att fara hem igen till ett Sverige som hade haft rekordvärme under tiden som vi låg på stranden och frös. Visst är det väl konstigt att man nästan inte unnar sina landsmän därhemma sol och värme när man själv är på semester någon annanstans? Jag ringde min väninna här i Sala och fick höra att värmen nästan var olidlig. Då sved det till och gjorde nästan lite ont. Men å andra sidan hade vi det mysigt i alla fall. Sju personer kan hitta på mycket tillsammans, med eller utan sol. Och något nattligt busliv märkte vi då inte av.

Till sist vill jag bara låta meddela att Pirjo på Via Direkt som jag skrev om härom sistens är ett föredöme. När jag kom hem från semestern låg där ett ursäktande brev med en värdecheck på 50 kronor. Det var snabba ryck, må jag säga. Svar direkt! Jag gjorde som hon sa och testade handdiskmedel på mina fläckar och de är nu nästan borta. Heja Pirjo!

Pia

Tvättmedel som inte håller måttet

Den här sommaren har jag försökt att vara en kritisk konsument. Det är banne mig inte så lätt alla gånger men nog så viktigt. Hur många gånger har man inte tänkt att reklamera en vara men det har liksom inte blivit av. Men nu bestämde jag mig att verkligen hävda mina rättigheter som konsument. Och faktum är att det har gått väldigt bra. Visserligen har jag ibland fått ta i lite men det har det varit värt.

Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar till ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.

Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet som bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.

Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.

För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.

Pia

Typ vaddå, bah?

Var med dottern till Tärnabadet en dag när det bara var stora vita moln som skymde solen. Här gäller det att ta tillvara på de få badtillfällen som står till buds en sommar som denna, och uppenbarligen var det fler än vi som tänkte samma sak. Mycket folk var det. Och ni vet hur det är när man ligger på en badstrand, det är omöjligt att inte höra vad andra pratar om hur gärna man än vill. Inte så att det stör mig, tvärtom, jag tycker att det är intressant att både se och höra hur människor kommunicerar med varandra och inte minst vilket språkbruk de väljer.

Ett är då säkert, mobilen används väldigt flitigt av väldigt många och samtalen är i bland väldigt avslöjande. Då kan det vara lite pinsamt att vara ”medhörning”. Annars handlar mycket av det som sägs på en badplats kring förhållningsregler, mest från mammor av någon anledning:
– Anton, du får inte hoppa ifrån kanten där. Hör nu vad mamma säger, det är djupt där!
– Om du fortsätter att tjata så åker vi hem. Mamma börjar bli trött på glasstjatet!
En del pappor finns där också men de håller ofta en lägre profil. De sitter där i sina strandstolar och läser sin kvällstidning och låter mammorna skälla. Men så plötsligt dimper det ner ett tjejgäng strax ovanför min filt. Kunde de vara runt fjorton femton år? Och tjejer i den åldern låter mest hela tiden. De tycks ha utvecklat ett speciellt sätt att kommunicera som kan vara svårt för andra, åtminstone för vuxna, att begripa. Men själva verkar de förstå precis allt. Just den här dagen var en av tjejerna upprörd över något som hade inträffat någon dag eller kväll tidigare. ( Som sagt, det var inte lätt att förstå vad som sades.)
– Å då bah, när han kom då bah, så sa jag bah att vaddå, Kolla? Inte han bah! Han sa typ bah att …näääh. Fy faann, baah! Jag bara dog.
De andra tjejerna satt andäktigt och lyssnade och blev mer och mer upprörda:
– Vilken typ, baah! Han va ju me henne också samtidit. Åh, guud! Å då bah, fatta hur mycke typ man gillar nån då?– Då sa ja bah att vaddå typ? Nörd bah! I huve.

Så där fortsatte samtalet. Himmel och pannkaka, tänkte jag. Är det så det kommer att låta om några år när dottern och hennes kompisar träffas? Redan nu försöker hon reta upp mig genom att böja verb helt galet, för hon vet att jag blir löjligt irriterad. Hon säger på ren trots aldrig gav utan gedde och varje gång jag rättar henne så drar hon till med något ännu värre som gavde eller något liknande. Som svensklärare får man kalla kårar och som mamma blir man tokig, men hon påstår bestämt att man får säga hur man vill. Undrar hur det skulle uppfattas om jag i mitt politiska arbete skulle böja verb som jag ville:
– Fredrik Reinfeldt gavde svenska folket falska förhoppningar om mera pengar i plånboken. Man skulle nästan våga påstå att han ljugde, eller i alla fall undanhållde sanningen. Den sången som alliansen sjungde under valrörelsen klingade falskt och innehållde bara en massa tomma löften.
Gud, så illa det låter. Men tänk om jag skulle äntra Riksdagens talarstol med 14-åringarnas sätt att uttrycka sig, hur skulle inte det låta?
– Herr Talman! I går bah, då va, så kom han bah, den dära chefen för Svärje, Fredrik eller nå sån´t, å han bah sa en massa saker. Jag fatta ingenting, typ! Ja mässa mina kompisar å dom fatta heller inget. Vaddå bra? Har de blivit bra, typ hos mig eller…? Nää, bah, dyrare fack, dyrare bilförsäkring typ. Nää, är man typ besviken eller är man typ besviken?

Jag är nästan säker på att talmannen skulle ta fram sitt röda kort, om han nu har något.

Pia

Ge ungdomarna en chans!

Satt och pratade med min dotter häromdagen om en partikollega. Hon kunde inte komma på vem det var trots att jag försökte beskriva honom på alla sätt och vis.
- Du vet den där långa mannen som brukar vara med på möten. Ganska ljus och smal och pratar ofta.
Nej, hon kunde inte komma på vem det var. Efter viss betänketid undrade hon om han är gammal och det måste man nog säga att han är, i allafall med hennes mått mätt. Lite uppgivet utbrister hon till slut:
- Men mamma, hur ska man veta vem det är? Alla i ditt parti är ju gamla.
- Nej men hallå, vad menar du?
- Jo, de gamla finns hos socialdemokraterna och de unga hos Moderaterna. Och förresten, ni är så tråkiga. Ni ska alltid var så perfekta och aldrig göra något fel. Det är mycket roligare med Folkpartiet till exempel där det alltid händer en massa tokiga saker.

Hoppsan, där fick jag. Nu är hon visserligen bara 12 år, men är det så här många yngre uppfattar oss socialdemokrater? Mossiga, tråkiga och alldeles för felfria. Och vad spelar det för roll när jag då försöker berätta att riktigt så är det väl ändå inte. Hon kommer inte att tro på det med mindre än att hon själv får uppleva motsatsen.

Därför är Monas arbete med att göra fler ungdomar delaktiga i vårt partiarbete så himla viktigt. Det kan låta lite trivialt med en ungdomspanel, men meningen är förstås att dessa 30-talet ungdomars åsikter ska ge ringar-på-vattnet-effekter och smitta av sig på andra. Men, om vi nu menar allvar med att ge ungdomar verkligt inflytande räcker det inte bara med att lyssna på deras tyckanden, vi måste stötta men också våga gå dem tillmötes genom att fatta lite annorlunda beslut. Vi måste precis som de yngre våga se möjligheterna och låta bli att alltid fundera över om det verkligen går att genomföra och vad alla myndigheter och andra kommer att tycka. De yngre är ofta så lyckligt ovetande om vad som är möjligt eller inte och vi kan lära av dem. Visionerna först och sedan organisation och regelverk.

Men det är inte alltid så lätt att var ung i politiken och veta när och hur och var man får agera. Jag minns så väl en händelse som utspelade sig i mitten på 80-talet när jag var helt färsk i kommunpolitiken här i Sala. Ett ridhus var i full färd att byggas av en hästbiten eldsjäl trots att kommunen inte hade givit något löfte om ekonomiskt bidrag. Denne eldsjäl hade kallt räknat med att kommunen skulle ta sitt förnuft tillfånga till slut och lämna det bidrag som behövdes. Vi hade en lång diskussion om detta i vår fullmäktigegrupp och "de äldre och vise" tyckte att det här var rena utpressningen och att man inte lurar kommunen på detta viset. Själv tyckte jag att det var på tiden att alla hästintresserade, som till största delen är tjejer, i Sala kommun nu äntligen skulle få ett ridhus värt namnet.

Ett par dagar senare skulle beslut fattas. Utanför fullmäktigesalen fanns ett 50-tal tjejer på häst med stora plakat om en vädjan om att rädda ridhuset. Några av de yngsta tjejerna grät i ren förtvivlan över att det nybyggda ridhuset kanske skulle tvingas rivas. Stämningen var laddad, minns jag.

De flesta inlägg i talarstolen handlade förstås om det förkastliga med att först bygga ett ridhus och sedan komma med ohemula ekonomiska krav. Till slut begärde jag själv ordet och gick upp och sa:
- Fy skäms, så här får man ju inte göra. Men nu står ridhuset på plats och jag är glad för att alla de tjejer och killar som har hästar som sitt stora intresse nu äntligen kommer att få det så mycket bättre.

Det skulle jag ju aldrig ha sagt. Herregud vad skäll jag fick efteråt av de rutinerade farbröderna som minsann visste vad man fick säga eller inte. Jag vet att det fanns fler i vår grupp som tyckte som jag men som inte vågade uttala sitt stöd. Jag kände mig oerhört ensam och förvirrad. Jag trodde i min ungdomliga enfald att politik gick ut på att göra livet lite lättare för människor, men i den här frågan lät man efterlevnad av regelverk gå före den nytta som detta ridhus skulle komma att få. Inte sjutton tänker man så när man är ung och färsk i politiken. Nu lät jag mig inte avskräckas av den avhyvling jag fick utan min övertygelse var betydligt större än så.

Jag kommer hädanefter med stort intresse att lyssna när min dotter tycker till om oss framöver. Tänk om hon får för sig att gå med i folkpartiet bara för att det händer en massa tokiga saker där? Bevare oss väl...

Pia

Semestertider

Inte sådär försiktigt utan fullkomligt förfärligt VRÄKER regnet ner. Och överallt. Här åker man på semester till Öland med hopp om sol och bad. Icke då. Regnjacka på, paraplyet uppfällt och klamp i lervällingen, varenda dag.

Men det finns åtminstone en fördel med dåligt väder - jag kan med gott samvete läsa böcker när var och hur som helst. Borta är alla betänkanden och propositioner. Och det är med sorg i sinnet som jag nu "har gjort slut" med Stieg Larsson. Efter att ha läst, nej, jag menar efter att ha levt tillsammans med rollfigurerna Michael Blomqvist och Lisbeth Sallander i ett par månader är det över nu. Det finns visst inget mer. Helt ofattbart. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu klara mig? Jag säger bara lyllos alla ni som ännu inte har hunnit läsa de tre böckerna. Jag avundas er. Om ni bara visste vad ni har framför er.

Semester är också den tid när man inte alltid behöver tänka på klädsel och övriga yttre attribut. I lugn och ro kan jag schava omkring i mina mjukisbrallor och stora t-shirt och med håret på ända utan att det gör något. Ungefär så såg jag ut större delen av semesterveckan på Öland när han plötsligt en dag dök upp. En smärt, välklädd och proper man i sommarrock kom dragandes med en resväska på hjul. Den blöta leran skvätte runt hjulen och stänkte ner hans välputsade skor. Det måste vara Roland. Ni vet den där Robert Gustavsson-figuren från Karlstad vars liv kretsar kring dans och att få träffa idolen Carola. Till skillnad från den riktige Roland hade den här mannen inte mycket till hår men det som fanns var välansat.

Efter en dryg timme kommer han så ut ur sin hydda ombytt och klar. Svarta gabardinbyxor, en långärmad matchande pullover med en smårutig skjorta under där kragen syntes lite lagom mycket. Och svarta nyputsade skor. Glatt och käckt hälsar han på oss andra gråmulna lodisar som satt där med hängbak och kaffefläckade tröjor och med frisyrer som saknar namn. Nu skulle det dansas i logen på Lundegårds camping. Den årliga dansveckan där alla dansanta buggfreaks samlas.Han undrade om vi inte skulle med på en svängom. Det skulle ju bli fantastiskt trevligt för just denna kväll skulle Sven-Anders orkester spela, de som slagit igenom med hiten "Du är min kära" eller något i den vägen.

För det första hade jag ingen aning om det, och för det andra vet jag inte ens om de hette Sven-Anders, Knut-Urbans, Karl-Yngves eller något annat. Sorry. Samtidigt kan jag fascineras av vilka olika världar vi kan leva i. När jag åker land och rike runt för att delta på olika politiska sammankomster ägnar han sin tid till att resa land och rike runt för att dansa till olika dansband. När jag pratar betänkanden talar han om buggturer. Jag är inte det minsta intresserad av vare sig dansband eller buggturer och frågan är hur intresserad han är av politik? Men politik är kanske mer än att bara vilja, det kanske också är att dansa...

Pia

Rensning i rabatter bland annat

Nu ska det banne mig bli av. För tänk så lätt det är att skjuta på vissa saker. I morgon, kanske eller på tisdag eller så. Nej, nu ska de bort, alla dessa långskånker i rabatterna som saknar namn. Och allt nate. Och sist men inte minst har vi dessa…ja, vad heter de nu… kål någonting… ja, ni vet säkert vad jag menar. De där gröna bladväxterna vars rötsystem bara inte går att utrota. Det spelar ingen roll hur mycket rötter man än drar upp så finns det lika mycket kvar. Det är väl bara att förlika sig med tanken att de rackarna får vara kvar.

Men efter ett par tre timmars rensning kan man nu äntligen se de blommor som finns. Nu är inte jag någon fena på växter men pioner går det bara inte att ta miste på. Flera stora buskar tronar i min nyansade rabatt. Ett helt gäng svärdliljor har gaddat ihop sig i ena hörnet. Sedan står det ett par storväxta saker längs bak som jag bara inte vet vad de heter. Blommorna brukar i alla fall bli gula. Den stora jasminbusken börjar tyvärr tappa stinget för den här gången. Man kan nu bara ana den blomdoft som spred en sådan vällust för bara några veckor sedan.

I rabatterna finns mest perenner som säkert har funnits här i ett 50-tal år. Ganska behändigt, måste jag säga. De sköter sig rätt bra själva och det fina med kråksången är att de kommer tillbaka år efter år. Ska nog kolla med de förra husägarna vad alla växter heter, om man nu måste veta allt…

Upptäckte när jag stod där alldeles svartsotig av all jord att det inte bara var ogräs som rensades bort. En hel del tankar kring politiken och livet i övrigt blev också tuktade. I politikermyllan finns så många olika växtligheter att man i bland inte kan urskilja dem alla. Det där ordspråket om att man inte ser skogen för träden stämmer rätt bra in. Det är också svårt att veta vad som är ogräs eller inte. Med andra ord är det inte så lätt alla gånger att veta vilka politiska områden man bör lyfta fram.

Vem bestämmer vad som är viktigt, kan man ju undra? Är det medierna? Det finns ju frågor som medierna över huvudtaget inte bryr sig om men som är nog så viktiga. Biståndet är ju en sådan fråga. När hade Aftonbladet eller Expressen senast ett löp om biståndet? När hade vi politiker senast en debatt värd namnet om hur biståndspolitiken fungerar? Utrikespolitiken är ett annat område som tenderar att handla mer om Carl Bilds aktieaffärer än om våra åsikter i olika världsfrågor. Varför har det blivit så? Gud, vad jag saknar Anna Lindh!

Var förresten på bröllop i går. Min väninna gifte sig till slut efter 12 år som sambo med Erik. (Det var gång nummer två för de båda kom jag just på.) En borgerlig ceremoni och allt var så fint, förutom vädret då. Snabbt och enkelt och de sa ja båda två. Jag kan inte låta bli att beundra alla som gifter om sig kanske både en, två eller tre gånger. Varje gång har de lovat att älska varandra i nöd och i lust men av olika anledningar har löftet brutits. Ändå gör de ett nytt försök och kanske ännu ett försök. Det kanske är så det ska vara? Själv är jag ogift och lär nog så förbli. Har nog lite svårt att lova så där dyrt och heligt. Men man vet ju aldrig, större under har väl skett…?

Pia