Tuffa tider.

De riktigt tuffa tiderna fullkomligt väller in. Antal varsel slår alla rekord och arbetslösheten riskerar att öka till drygt 8 procent redan i slutet av nästa år. Onödigt höga bostadsräntor och en inflation som försämrar värdet på de pengar man råkar ha kvar. Lägg därtill en nolltillväxt så förstår vem som helst att festen är över för denna gång, alla utom regeringen som envisas med att tro att deras budgetprognoser fortfarande gäller. Herregud, de är ju redan ”gamla” och överspelade. Verkligheten ser helt annorlunda ut nu i november jämfört med september, hur konstigt det än låter.

I september var antal varsel knappt noterbara för att fullkomligt ha exploderat två månader senare. Och i sådana lägen vore det ju oerhört märkligt om inte politiken kan laga efter läge, som man brukar säga. Det är ju nu som politiken måste sättas på prov. Det är ju nu som alla klutar måste sättas till för att lösa den mest akuta krisen. Det är ju nu som vi måste våga fatta beslut som kan stärka den svenska konkurrenskraften när konjunkturen väl vänder. Men i Rosenbad har man en annan uppfattning.

Maud Olofsson upprepar likt en tjatig papegoja att regeringen frigör 1,5 miljarder kronor från Arbetsförmedlingens budget för att använda till alla de 20 000 varslade. De pengarna är egentligen öronmärkta för långtidsarbetslösa, men näringsministern och hennes kollegor tycker uppenbarligen att pengarna inte gör någon större nytta där. MEN HALLÅ REGERINGEN! ÄR DET MENINGEN ATT LÅNGTIDSARBETSLÖSA SKA BEHÖVA STÄLLAS MOT DE VARSLADE? NYA PENGAR BEHÖVS.

Inte ens arbetsmarknadsminister Littorin tycks bry sig något nämnvärt. Det finns ju en massa andra jobb att söka, säger han nästan lite generat i Riksdagens talarstol på en direkt fråga om vilka åtgärder han tänker vidta. Hur bra matchning är inte en forskartjänst mot en arbetslös Volvomekaniker?

Och på tal om något helt annat vill jag bara så här avslutningsvis berätta att jag bokstavligen har sett en livs levande mus i vitögat i helgen. Liten och äcklig och med en förfärligt lång svans spelade den hela familjen ett spratt i lördagskväll. Det är nämligen så att vår katt Waltersson brukar ha för vana att ta in och stolt visa upp sina råttfångster. Vissa gånger är det åkersorkar som får pryda vardagsrumsmattan och andra gånger är det små skogsmöss.

Ofta är de livlösa när de bärs in, men nu har det hänt mer än en gång att han har burit in några levande möss. Han släpper helt sonika ner dem på mattan för att sedan ha lite kul och jaga dem runt i rummet. Men det Waltersson inte har förstått är att en mus kan gömma sig i springor som inte är mer än 3 mm breda och där har inte en katt en chans att komma åt. Så efter att ha väntat ut denne lille mus i mer än dryga timmen gav Waltersson till sist upp och gick och la sig för att sova i sin korg i halltrappen.

Men bara en kort stund senare ser jag hur denna förskräckta lilla mus tittar fram under soffan. På alla tänkbara sätt försökte vi fånga det fyrfotade djuret men även vi gick bet. Då återstod det bara en sak – att gillra fällan. Vi såg att musen sprang iväg in i hallen och förmodligen hade den nu hittat sin hemvist i någon av skorna. Så nedanför skohyllan fick fällan stå och det gick inte många minuter förrän vi hörde hur det smällde till. Jakten var över för denna gång. Och bara några meter ovanför där detta drama utspelades låg Waltersson helt oberörd och sov i sin korg, för vad spelar väl en liten sketen mus för roll när det finns betydligt större lekkamrater att sätta klorna i…?

Pia