Hissa och dissa.

Måhända kan det upplevas som trivialt men just idag tänker jag sälla mig till skaran hissare och dissare. Jag vill börja med att hissa Siri Tell. Hon är en 16-årig Stockholmstjej som går första året på samhälls- och ekonomiprogrammet på Östra Reals gymnasium. För en dryg vecka sedan damp det ner ett mail från henne där hon undrade om jag kunde ställa upp på en intervju om mitt politiska arbete i Riksdagen, en uppgift som ingår i samhällskunskaps-kursen. Sånt är alltid kul så i torsdags dök hon upp efter avtalad tid.

Frågor från en 16-åring brukar kanske inte vara av det mest analytiska slaget, men där gick jag bet riktigt ordentligt den här gången. Siris frågor var bland de mest begåvade jag har mött så här långt. Hon var mycket påläst både om mig och om mina uppdrag, men det som imponerade mest var att hon inte ställde några vad - tycker – du – är – bäst - och – sämst - frågor.

I stället ville hon veta var jag hämtar kunskapen och informationen, vilka källorna är, hur mycket tid jag lägger ner på det, vilka kunskapskrav som ställs på mig och hur jag hanterar det. Hon ställde också ett antal berättigade frågor om Förbifart Stockholm eftersom hon vet att jag sitter i trafikutskottet. Kommer verkligen denna förbifart att göra stadsmiljön i Stockholm bättre? Det finns ju alternativ som inte är tillräckligt utredda, hävdade Siri, varför inte se om det går att göra något mer av dem?

Avslutningsvis pratade vi om hur viktigt det är med politiska visioner. Sakpolitik i all ära men den måste ställas i relation till visionen för att skapa mening. Vi gjorde vissa paralleller med Obama och hur skicklig han är att förmedla sin övertygelse om ett bättre samhälle på ett trovärdigt sätt.

Tänk om fler journalister kunde visa samma intresse som Siri och vara lika pålästa? Tänk så mycket mer meningsfulla och givande mediekontakterna kunde bli då.

Och nu till disset. Statsminister Fredrik Reinfeldt. Det som utspelades under statsministerns frågestund i torsdags var under all kritik. Märkbart irriterad svarade han knappt på de frågor som vi från oppositionen ställde utan bollade frågorna tillbaka. Han visade prov på nonchalans och sturskhet av sällan skådat slag. Märkligt nog lät den då tjänstgörande talmannen honom hållas. Normalt brukar det inte tillåtas att någon minister, vare sig statsministern eller andra, själva får ställa frågor under frågestunderna. Det instrumentet är förbehållet oss andra, enligt stadgarna. Förra veckan gjorde Littorin samma sak men fick då en tillsägelse av talmannen.

Men det mest upprörande var att alla frågor om varsel som vi ställde, och som oroar så många människor idag, inte bemöttes med den respekt de förtjänar. Ännu ett fult tryne från den politiska högern. Vad mer är väl att förvänta…

Pia