Hur hinner vissa med att vara både riksdagspolitiker, författare och advokater? Jag begriper inte det. Själv har jag fullt sjå med att bara vara riksdagspolitiker, ett uppdrag som ofta kräver mer tid än vad som finns. Det är ett ständigt prioriterande. Att då lyckas hitta tid till att skriva sina politiska memoarer, någon smaskig deckare eller vad det nu kan vara är för mig helt ofattbart. Har vissa fått mer än 24 timmar om dygnet att disponera eller vad är det frågan om?

Kanske borde jag bli imponerad av dessa mångsysslande rikspolitiker eller fundera över hur jag fördelar min egen tid, men det finns liksom ingen anledning till det. Jag har heller inte för avsikt att sätta mig på några höga hästar och tycka att mitt sätt att ta mig an riksdagsuppdraget är det bästa. Det fungerar inte så. Uppdraget är alldeles för mångfacetterat för att låta sig inrymmas i någon slags bestämd arbetsbeskrivning.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur många arbetsplatsbesök som inte hinner genomföras, hur många handlingar som inte hinner bli lästa eller hur många samtal med människor utanför politiken som det inte ges tid till.

Jag ställde faktiskt frågan till fyrbarnspappan, tillika advokaten och riksdagspolitikern Thomas Bodström hur sjutton han har haft tid att skriva en bok. Han berättade att han i princip skrev den i somras ute på Fårö och att han gick upp ett par timmar tidigare än övriga familjen varje morgon för att kunna sitta ostört och skriva. Och så kan man ju göra förstås. Det är att använda tiden optimalt.

Men hur pass tillåtande bör det vara att använda stor del av sin ”kontorstid” för att skriva om sina personliga upplevelser och besvikelser och tvätta de politiska såren om och om igen? Och det stannar inte med det. Sedan ska boken nagelfaras i media och alla TV-soffor få sitt. Ju smaskigare desto bättre. Om det är sanning eller inte som skrivs tycks spela mindre roll för vem kan kontrollera den?

Hur var det nu han sa Magnus Uggla: ” Illa, jag mår illa…”

Pia