Nu är det bara månader kvar. En epok är på väg att gå i graven. Det började med Sala Maskinfabrik år 1882 och slutar med Sjölanders Mekaniska år 2009. Allt från enkla jordbruksmaskiner till avancerad gruvteknik har tillverkats här av erkänt duktiga verkstadsarbetare under 127 års tid, i lokaler där dagsljuset med nöd och näppe lyckas leta sig fram men där yrkesstoltheten har lyst desto starkare.
Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.
– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.
– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.
Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.
– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.
Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.
Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.
Pia
söndag 20 september 2009
söndag 6 september 2009
På väg.
En ny kollektivtrafiklag är på väg. Och…kanske du tänker och låter det passera med en axelryckning. Jag kan förstå svårigheten att bedöma den frågans vikt i förhållande till de stora frågorna om arbetslösheten, skolan och sjukvården. Men faktum är att just denna ”oansenliga” fråga kan få stor betydelse för övriga välfärdsområden. Det är därför jag med en dåres envishet brukar hävda att också kollektivtrafiken tillhör välfärdens kärna.
Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.
I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.
Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med
28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.
Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.
Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.
Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.
Pia
Ulf Lundin är den man som regeringen utsåg att leda utredningen kring denna förnyelse, så i politikerkretsar pratar vi gärna och ofta om den Lundinska utredningen. Den har väckt många negativa reaktioner från så gott som alla politiska hemvister. Vi är många som ställer oss frågan hur målet om en fördubbling av kollektivtrafiken till vettiga priser kan bli verklighet om den Lundinska utredningen kommer att antas av regeringen.
I stora drag handlar Lundins förslag om att låta marknaden ta hand om all kollektivtrafik utan inblandning från samhället. Möjligtvis kan samhällets resurser finnas där om det mot förmodan skulle behövas. Han hävdar att det är resenärens behov som nu kommer att stå i centrum, till skillnad mot idag. Det resenären vill ha ska den också få, enligt Ulf Lundin.
Vid första påseendet verkar förslaget oskyldigt och till och med ganska klokt. Kollektivtrafiken ska självklart fokusera på resenären, men det stora problemet för just resenären uppstår när marknadskrafterna själva ska styra både turer och priser. Ulf Lundin har trots allt haft den goda smaken att låta WSP Analys & Strategi få bedöma vilka konsekvenserna skulle bli och där konstaterar man att antalet resenärer skulle minska med
28 % och att prisnivån på biljettpriserna skulle behöva höjas ca 1,5 gånger.
Resultatet talar sitt tydliga språk: det kommer inte att vara nådigt att bo vare sig ute på landsbygden eller i mindre tätorter eftersom möjligheten för kollektivtrafiken att gå med vinst i det närmaste är obefintligt. Detta går alltså stick i stäv mot ambitionen att utöka kollektivtrafikens del av de totala transporterna.
Kollektivtrafiken är ingen vara vilken som helst. Den ger effekter på miljön och på samhälls-ekonomin, inte minst vad gäller arbetspendling och därmed större arbetsmarknader. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan just ökad arbetspendling och sysselsättning. Samhällets vinster är betydligt större än de privatekonomiska vinsterna av att åka kollektivt. Med andra ord, kollektivtrafik är mer än bara trafik och då måste samhället fortsätta att ta sitt ansvar. Marknaden får inte bli en norm.
Att kollektivtrafiken behöver utvecklas är vi däremot alla överens om. Det går att göra inom gällande lagstiftning, t ex genom att utveckla avtalen och att jobba mer i partnerskap, inte minst över länsgränserna. Kollektivtrafiken måste vara en grundbult i samhällsbygget mer generellt. Redan i planeringsstadiet av nya bostadsområden eller stadskärnor ska bussfiler och hållplatser ritas in så att kollektivtrafiken kan möta upp behoven från människorna att smidigt kunna ta sig till jobbet, till barnomsorgen eller till olika fritidsaktiviteter. Det är att sätta resenärens behov i centrum.
Pia
måndag 24 augusti 2009
Nu har det börjat.
Hon heter Sara Vivas. Lägg det namnet på minnet. En 16-årig tjej från Sala som sjunger gudomligt vackert och som Salaborna fick chansen att lyssna till på vårt torgmöte i lördags. Inte ett öga var torrt när denna unga tjej så självklart och så känslosamt sjöng ”Halleluja”. Hon berörde oss alla, och det var länge sedan så många slöt upp på ett torgmöte. Borta var den tunga trista marschmusiken. Tack och lov. Jag hoppas att vi får höra mer av Sara.
Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.
Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.
Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är, utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.
När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se ”rätt” ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.
Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.
Pia
Torgmötet var tänkt som ett upptaktsmöte till kommande kyrkoval som går av stapeln 20 september. Nu blev det mer än så: jag pratade en del om rikspolitiken, Per-Olov Rapp, vår kommande gruppledare i kommunen, nämnde en del om våra förslag till kommunala satsningar och Glenn Andersson, oppositionsråd i landstinget, redogjorde för vårt beslut att inte privatisera vårdcentralen Sala Norra. Det blev en bra mix med både skönsång, kaffe och politik. Och rätt som det var sprack de tunga skyarna upp och fram kom en stor värmande sol. Måste väl ändå tolkas som att till och med vädergudarna gillade vad vi sa.
Annars håller det mesta på att återgå till den där bekanta vardagen. Dottern har börjat skolan i dag och det var nog med blandade känslor hon gick upp redan vid halv sju i morse. I våras var de alltid jag som gick upp först och hon låg gärna kvar i sängen så länge det gick. Nu är det ombytta roller. För att hinna med allt bestyr på morgonen måste hon kliva upp minst 1,5 timme innan avfärd.
Tiden då det bara var att dra på sig sina mjukisar, ta en vilken-som-helst-tröja, tugga i sig en macka och sedan iväg är ett minne blott. Nu är det först en timme framför spegeln för håret ska plattas och stylas och sedan ska sminket läggas på. Några enorma mängder med make up är det inte frågan om, som tur är, utan det handlar mer om att det som ska på ska göras snyggt.
När jag tänker efter så var det nog i den åldern som det var som allra viktigast att se ”rätt” ut, både vad gällde kläder och frisyr. På min tid var det Puss & Kram-jeans och vita träskor som gällde, en lockad lugg och blå ögonskugga. Gud, så fin man var.
Det som känns lite jobbigt är att betygshetsen redan har börjat lite smått. Det är ju nu i 8:an som hon får betyg, vilket hon förvisso verkar se fram emot. Hade hon fått bestämma skulle betyg ha delats ut redan i 7:an. Det kan väl finnas vissa fördelar med det, men jag försöker också förklara att betyg inte kan mäta allt, att det inte är något misslyckande om man inte får MVG i alla ämnen, att man är lika värdefull ändå, etc, etc. Då tittar hon lite tröttsamt på mig, suckar och ber mig stänga dörren. Utifrån.
Pia
söndag 16 augusti 2009
Tillbaka igen.
Sakta men säkert börjar verkligheten nu återanpassas till någon slags vardag igen. Det finns nog en massa sommar kvar men ledigheten har fått sitt slut för den här gången. Faktum är att jag har försökt och delvis lyckats med att göra saker som jag normalt inte brukar hinna med: läst en massa deckare, sett några bra filmer, gått i svampskogen, fiskat abborre på Långforsen, klappat katten, umgåtts med mina syskon, drällt både högt och lågt tillsammans med dottern och en massa annat skoj. Oj, så skönt det har varit.
Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.
Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.
Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att ” jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort.” När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .
Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.
Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:
– Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller…
En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:
– Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det…
Pia
Och som kronan på verket åkte familjen i väg på en charterresa för att lapa sol och bada i havet. Jag kan bara inte förstå varför de flesta flygavgångar ska vara så hiskligt tidiga. Vår flight lyfte kl.06.00, vilket innebar att vi tvingades åka från Sala redan kl. 03.15, och det är ju mitt i natten. Visserligen kommer man då fram tidigt på förmiddagen men hela den dagen går som i ett töcken. Ett angenämt bekymmer kan tyckas, men nu har jag lovat mig själv att nästa gång jag åker så ska jag banne mig hitta en sen flight om jag så ska leta i veckor.
Och som det inte vore nog med tokiga flygtider så är det bara att konstatera att innan man ens har hunnit sätta sig på planet har åtskilliga hundralappar gått åt till att få i sig en macka, lite kaffe och juice. Priserna är horribla! Ett glas juice kostade 43 kronor. Jo, du läste rätt, 43 kronor för 2 dl apelsinjuice. Lika mycket som för en öl. Det är ju inte klokt. Snacka om att utnyttja läget för som resenär får man som bekant inte ta med sig någon egen vätska till andra sidan. Vi är med andra ord helt i händerna på dessa serveringsockrare som inte skyr några som helst medel att ta betalt. Det är skamligt.
Men vi hade i alla fall tur med vädret. Varmt och skönt, precis som hemma fick vi höra. Och när man hör sånt så tänker man först att ” jaha, det är klart att det ska bli fint väder precis den veckan när vi åker bort.” När man sedan får tänka några varv till så brukar man bli lite ångerfull och man vill förstås att även vänner och bekanta därhemma också ska ha det varmt och skönt. Klart man unnar dem sol och bad utan att det behöver kosta lika mycket som vår charterresa. . .
Fördelen med att åka bort är ändå att man inte har någon dammsugare i närheten eller någon tvättmaskin till hands. Man kan med gott samvete lägga sig på sängen och bara vila efter en hård dag vid poolen. När man väl är utvilad så orkar man ta itu med kvällens stora mödosamma arbetsuppgift - valet av middagsrestaurang.
Så plötsligt är veckan slut och ordningen ska återställas. Ni vet hur det är när man väl kommer till Arlanda, man vill ju så fort som möjligt få sitt bagage och åka hem. När vi väl står där och väntar så hör jag plötsligt en kvinna säga till några män i närheten att hennes väska minsann är lätt att känna igen för den har ett stort moderatmärke påklistrat. Då utbrister den ene mannen på klingande dalmål:
– Va ä dä du säger? Ä du moderat? Dä kan man väl för faan inte va heller…
En liten tystnad uppstår varefter kvinnan svarar:
– Jag har väl aldrig sagt att jag är moderat. Det är väskan som är det…
Pia
lördag 25 juli 2009
Bad.
Inte för att jag har badat så där förfärligt många gånger i sommar men något har hänt. Var är alla badsugna människor? När det var som varmast i början av juli tog vi vårt pick och pack och åkte till några olika badplatser här i kommunen. Vi for iväg rätt tidigt på förmiddagarna, i tron att det kunde bli rätt mycket folk vid stränderna. Men tji fick vi. Där kom vi rustade till tänderna med en fylld kylväska, kaffetermos, bullar och kakor, tidningar, böcker, liggunderlag, en binge handdukar och allt annat som man kan behöva en dag på stranden. Men någon trängsel var det då alls inte tal om, det var snarare mycket glest mellan liggunderlagen. Trots stekande sol och svalkande sjövatten.
När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor
(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.
Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.
När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.
Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås…
Pia
När jag var liten var varje soldag en given baddag vid Hällsjön i Möklinta. Det var inte alla gånger som mamma eller pappa hade tid att följa med, utan vi drog ihop alla gatans ungar och cyklade de 6 kilometrarna längs Fornebyåsen. Mamma fyllde våra blåa Tupperwear-flaskor
(de där med pip på) med hallonsaft, bredde några limpmackor som slängdes ner i en plastpåse, stuvade ner en baddräkt och ett par handdukar och sedan bar det iväg längs den stora vägen. När vi hade passerat Märta Asps hus visste vi att vi snart skulle svänga vänster, ner på den där grusvägen som var så himla svår att cykla på. Då var det bara en dryg kilometer kvar.
Jag minns att det fanns de som hade solsängar med sig till sjön, och det var stort på den tiden. Vilken lyx! Sommargästerna från Stockholm förstås. De där som hade gott om pengar och slapp ligga på någon luggsliten filt som en annan var hänvisad till. Och tjusiga kylväskor hade de. Det verkade som om de inte riktigt ville beblanda sig med oss andra utan valde att lägga sig en bit bort där de kunde få bada och sola mer ostört. Vi brydde oss egentligen inte så mycket om dem för de såg ändå ut att ha så tråkigt.
När vår dotter var liten tillbringade vi så gott som alltid de soliga dagarna vid någon badsjö här i Sala tillsammans med alla andra barnfamiljer. Det blev väldigt socialt och trevligt och jag tror banne mig att vi löste de flesta världsproblem som fanns på kartan då, mest tack vare våra små telningar som ovetande om de kröp på rätt filt eller inte tiggde åt sig ett kex eller en varmkorv. Då om inte förr blev det läge att börja prata med de vuxna på grannfilten.
Men nu tycks i stället allt fler välja sin egen pool i trädgården. Säkert väldigt praktiskt och bekvämt, men gud så trist. Om de nu inte bjuder in alla gatans barn, förstås…
Pia
tisdag 7 juli 2009
Semester?
Har du semester? Hur svarar man på den frågan? Egentligen har jag ju ingen semester som förtroendevald riksdagsledamot men jag tror nog att folk begriper att även jag behöver ledighet. Men det lustiga är att när jag står i kön på Coop eller ICA och pratar om skola eller Försäkringskassan med folk så betraktas inte det som jobb. Men för mig är det här en oerhört viktig del av mitt jobb.
Jag är så tacksam för alla de synpunkter som har framförts till mig i matbutikerna här i stan och som jag sedan bär med mig vidare i min politiska gärning. Den här typen av direkta och spontana möten är oslagbara. Och det kan många gånger vara människor som kanske aldrig skulle våga framföra sina åsikter annars. Det är heller aldrig någon som behöver begära ordet eller tänka på andra mötesformalia, sånt som gör våra traditionella politiska möten så himla tråkiga ibland.
Under mitt första år som riksdagsledamot kunde jag ibland våndas över att åka och handla. Jag trodde att folk vill ställa mig till svars över Göran Perssons agerande och vår förda politik, men Salaborna hade större behov av att berätta om sina egna vardagsbekymmer med myndigheter, dagis och sjukvård. Och så är det nu också. Visst får jag ibland en och annan gliring om vårt val av partiledare, men huvudsakligen är det politiska värderingar och sakpolitik som präglar samtalen. Då är det viktigt att lyssna och inte tillrättalägga. Det gjorde vi lite för ofta inför valet 2006 och det straffade sig rejält.
Det är också lite intressant att många inleder med att säga att de egentligen inte är så insatta i politiken och att de nog borde sätta sig in men man har inte tid. Men redan efter en stund har man klargjort sina åsikter kring en rad olika politikområden, allt från oschyssta löner och knepiga arbetstider till den fantastiska verksamheten på förskolan. Det händer också att en och annan halkar in på världspolitiken i övrigt och många har stora förväntningar på president Obama att han ska skapa fred i de länder där ingen annan har lyckats.
Om jag har semester? Nej, men jag passar på att fylla på med energi, idéer och kloka åsikter från människor som inte tror att de vet något om politik men som i själva verket är de största åsiktsbärarna av den politiska verkligheten. Tillsammans med kavaj, blus och jeans packar jag varsamt ner de åsikter jag har fått del av och rullar så småningom i väg min resväska, vidare till Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Men inte än.
Pia
Jag är så tacksam för alla de synpunkter som har framförts till mig i matbutikerna här i stan och som jag sedan bär med mig vidare i min politiska gärning. Den här typen av direkta och spontana möten är oslagbara. Och det kan många gånger vara människor som kanske aldrig skulle våga framföra sina åsikter annars. Det är heller aldrig någon som behöver begära ordet eller tänka på andra mötesformalia, sånt som gör våra traditionella politiska möten så himla tråkiga ibland.
Under mitt första år som riksdagsledamot kunde jag ibland våndas över att åka och handla. Jag trodde att folk vill ställa mig till svars över Göran Perssons agerande och vår förda politik, men Salaborna hade större behov av att berätta om sina egna vardagsbekymmer med myndigheter, dagis och sjukvård. Och så är det nu också. Visst får jag ibland en och annan gliring om vårt val av partiledare, men huvudsakligen är det politiska värderingar och sakpolitik som präglar samtalen. Då är det viktigt att lyssna och inte tillrättalägga. Det gjorde vi lite för ofta inför valet 2006 och det straffade sig rejält.
Det är också lite intressant att många inleder med att säga att de egentligen inte är så insatta i politiken och att de nog borde sätta sig in men man har inte tid. Men redan efter en stund har man klargjort sina åsikter kring en rad olika politikområden, allt från oschyssta löner och knepiga arbetstider till den fantastiska verksamheten på förskolan. Det händer också att en och annan halkar in på världspolitiken i övrigt och många har stora förväntningar på president Obama att han ska skapa fred i de länder där ingen annan har lyckats.
Om jag har semester? Nej, men jag passar på att fylla på med energi, idéer och kloka åsikter från människor som inte tror att de vet något om politik men som i själva verket är de största åsiktsbärarna av den politiska verkligheten. Tillsammans med kavaj, blus och jeans packar jag varsamt ner de åsikter jag har fått del av och rullar så småningom i väg min resväska, vidare till Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Men inte än.
Pia
måndag 29 juni 2009
Nu har skolminister Björklund presenterat regeringens förslag till kommande skollag, den delen om offentliga bidrag på lika villkor. Några överläggningar för att söka gemensamma lösningar har vi från oppositionen inte blivit inbjudna till. Och det är synd. Det hade alla inblandade tjänat på, inte minst alla elever och all personal.
Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.
Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor.
En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara ”administrativt mycket krävande”. Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?
Vi socialdemokrater hade verkligen hoppats att det skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Vill man åstadkomma lika villkor mellan olika huvudmän kan man inte som regeringen gör ställa sig ensidigt på fristående skolornas sida och utgå från att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.
Pia
Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.
Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor.
En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara ”administrativt mycket krävande”. Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?
Vi socialdemokrater hade verkligen hoppats att det skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Vill man åstadkomma lika villkor mellan olika huvudmän kan man inte som regeringen gör ställa sig ensidigt på fristående skolornas sida och utgå från att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
