söndag 20 september 2009

Månader kvar.

Nu är det bara månader kvar. En epok är på väg att gå i graven. Det började med Sala Maskinfabrik år 1882 och slutar med Sjölanders Mekaniska år 2009. Allt från enkla jordbruksmaskiner till avancerad gruvteknik har tillverkats här av erkänt duktiga verkstadsarbetare under 127 års tid, i lokaler där dagsljuset med nöd och näppe lyckas leta sig fram men där yrkesstoltheten har lyst desto starkare.

Nu är det bara månader kvar för Håkan, Joakim, Jan-Erik och de andra som har ägnat mer än 20 år av sitt yrkesverksamma liv åt denna verkstadsindustri.
– Klart att det känns jävligt jobbigt. Man vet ju inte hur det kommer att bli med ekonomin och så och om man får något nytt jobb, säger Håkan som har jobbat här i 29 år. Hur långt räcker 680 kronor om dagen när man har en familj att försörja? Det är ju för tusan ingenting. Efter ett tag får man ännu mindre att leva på. Det är ju sjukt.

– Man får väl jobba svart då, säger Joakim på fullaste allvar.

Jouko är i alla fall jättelycklig. Han har fått ett nytt jobb i Västerås genom kontakter och ska börja jobba där om en månad. Men Håkan och de flesta andra går i ovisshet och väntar på besked från Arbetsförmedlingen och någon jobbcoach.
– Det blir extra jobbigt när jag har en fru som är sjuk och inte kan jobba och en son som bor hemma som också är arbetslös. Det känns, liksom.

Under fyra års tid har jag regelbundet besökt killarna på Sjölanders Mekaniska i Sala. Vi har pratat om allt från taskiga löner till EMU. Jag har fått mängder av kloka synpunkter från dessa stolta verkstadsarbetare, synpunkter som jag har burit med mig vidare i min politiska gärning.

Nu är det bara månader kvar tills de gallerförsedda portarna till Salas mest anrika verkstads-industri stängs för gott. Det var här som min pappas slitna arbetsskor trampade golv under många år. Det var på den här parkeringen jag mötte upp pappa för att få övningsköra hem till Möklinta. Innan vi åkte hem stannade vi till och köpte färska kokosbollar i kiosken där borta. Den kiosken lyftes bort med lyftkran för några veckor sedan. Ur led är tiden.

Pia

Inga kommentarer: