”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
måndag 12 maj 2008
Att också våga.
”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
”Vi är på gång, vi är laddade vi är starka.”
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
Textraden ur Tomas Ledins slagdänga är rätt talande för hur vi sossar känner oss i dag. Verkligen laddade och starka. Och laddad blir åtminstone jag när jag gör mina återkommande besök hos killarna och tjejen på Sjölanders svets verkstadsgolv. Där kan jag känna av temperaturen i många politiska frågor och jag får ofta en hel del intressanta synpunkter med mig tillbaka.
Idag var det Sverigedemokraterna som man undrade hur vi kommer att hantera om de kommer in i Riksdagen efter nästa val.
– Ni i riksdagen måste ta diskussionen och våga prata om invandrare och flyktingpolitiken. Var inte så rädda. Alla vi med invandrarbakgrund vet att ni inte är några rasister. Vi lyssnar när ni pratar.
Detta sagt av Rachkar, en äldre kurdisk man som invandrade till Sverige för ett tjugotal år sedan och som har jobbat som plåtslagare i princip sedan han hit kom. Han menar att vi måste våga tala klarspråk och inte vara rädda att ställa krav på våra invandrande vänner.
– Vi får inte tillåta att så många bara sitter hemma år efter år och lyfter socialbidrag. De flesta vill göra rätt för sig. Det är så vi måste tänka.
Visst ligger det mycket i det Rachkar säger och bara det att han inkluderar sig själv i skaran människor som måste ta ett ansvar känns väldigt positivt. Rachkar känner sig mer som svensk än som kurd och han blir uppretad varje gång vi klumpar ihop invandrare som om alla vore lika. Inget kan vara mer fel, menar han. Invandrare och flyktingar är alla individer med olika bakgrund, där vissa kan vara läkare och andra analfabeter.
Att klara av att ta tillvara den kraften och tillgången är både det stora målet och den stora utmaningen. Vi och hela Europa behöver den arbetskraft som söker sig hit. Utan den så stannar inte bara Europa utan också stora delar av världen. Men då måste vi börja betrakta människor som kommer hit ur ett individperspektiv och utgå ifrån att var och en vill hitta en möjlighet till försörjning. Och ju bättre integrationen fungerar desto mer svenskt blir vårt svenska samhälle. För mycket av det typiskt svenska består av den stora smältdegeln där olika kulturer möts och där respekten för varandra är lika stor.
Men på tal om laddad så måste jag bara beklaga min nöd över en totalt oinspirerad, oengagerad och ointresserad infrastrukturminister som jag mötte i en debatt i kammaren i fredags. Att debattera en så viktig fråga som regeringens krav på att kommuner ska vara med och betala vägar och järnvägar i framtiden är ju urtrist när man möts av en minister som likaväl kunde ha varit biståndsministern eller jordbruksministern. Det hade inte märkts någon som helst skillnad, kan jag lova. Alla kan vi ha våra dåliga dagar men inte till den milda grad…
Pia
söndag 4 maj 2008
”Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lag uppå.
Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen…”
Internationalens första vers. Sången med stort S för oss rödingar. Och visst är det en maffig text? Detta är verkligen ord och inga visor. Men när man ser texten så här rätt upp och ner så ger den nästan ett skrämmande intryck. Storvulna fraser som inte känns riktigt up to date. Hungriga trälar, slav stig upp, från mörkret stiga vi mot ljuset.
Nja, kanske inte riktigt så eländigt. Åtminstone inte här i vårt land. Men Internationalen är ju allt utom svensk. Den skrevs av en fransman år 1871 i samband med Pariskommunen. Fransmännen var dödströtta på kriget mot Tyskland men också utless på det borgerliga styret i landet som lett till ökade klyftor mellan fattig och rik. Internationalen blev arbetarrörelsens stora kampsång i början av 1900-talet och den var tydligen Sovjetunionens nationalsång mellan första och andra världskriget. Det hade jag ingen aning om.
Jag har alltid undrat över varför jag har så svårt att komma ihåg texten. Herregud, jag borde verkligen kunna den vid det här laget, för många är de första majtåg jag har deltagit i och samtliga av dem har haft en 20-hövdad blåsorkester som taktfast blåst och trummat sig igenom denna International. Varje gång sjunger jag med, i alla fall i refrängen, men verserna är det sämre med. Men det kan ju ha sin förklaring eftersom texten mycket riktigt är hämtad från en annan tid med andra förhållanden.
Man kan naturligtvis tolka texten som att den fortfarande gäller så länge orättvisor finns kvar, och så länge människor blir förtryckta. Men allt fler människor i min närmaste omgivning ställer sig frågande till om arbetarrörelsens dag verkligen ska firas med en taktfast marsch som kan ge helt andra associationer och med textrader som känns rätt främmande. Men hellre det än att släpa fram hoppborgar och tekopps-karuseller dagen till ära.
Den andra versen berättar bl. a om att många rovdjur på vårt blod sig mätta. Om man nu inte känner till arbetarrörelsens historia så kan nog den textraden upplevas som aningen barock. Man må ha åsikter om kapitalismens företrädare men att i dag betrakta dem som rovdjur känns varken humant eller politiskt korrekt.
Jag var nog inte den enda som inte kunde verserna utantill i första maj-tåget i Arboga men det spelar liksom inte någon större roll. Det viktigaste är att få manifestera mot de orättvisor vi möter i det dagliga livet, på jobbet, i skolan, i vården. Och det kan ju vara allt från fler gungor på lekplatsen till fler jobb åt ungdomar. Både stort och smått ryms under våra paroller, och det känns bra.
Och att få den äran att vara förste talare i Arboga känns också väldigt bra. Man är ju alltid lite pirrig och smånervös innan man ska hålla sitt tal men Arbogakompisarna är helt fantastiska att ge stöd. För första gången på länge tyckte jag att det var riktigt roligt att få hålla ett anförande första maj.
Tack.
Pia
Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen…”
Internationalens första vers. Sången med stort S för oss rödingar. Och visst är det en maffig text? Detta är verkligen ord och inga visor. Men när man ser texten så här rätt upp och ner så ger den nästan ett skrämmande intryck. Storvulna fraser som inte känns riktigt up to date. Hungriga trälar, slav stig upp, från mörkret stiga vi mot ljuset.
Nja, kanske inte riktigt så eländigt. Åtminstone inte här i vårt land. Men Internationalen är ju allt utom svensk. Den skrevs av en fransman år 1871 i samband med Pariskommunen. Fransmännen var dödströtta på kriget mot Tyskland men också utless på det borgerliga styret i landet som lett till ökade klyftor mellan fattig och rik. Internationalen blev arbetarrörelsens stora kampsång i början av 1900-talet och den var tydligen Sovjetunionens nationalsång mellan första och andra världskriget. Det hade jag ingen aning om.
Jag har alltid undrat över varför jag har så svårt att komma ihåg texten. Herregud, jag borde verkligen kunna den vid det här laget, för många är de första majtåg jag har deltagit i och samtliga av dem har haft en 20-hövdad blåsorkester som taktfast blåst och trummat sig igenom denna International. Varje gång sjunger jag med, i alla fall i refrängen, men verserna är det sämre med. Men det kan ju ha sin förklaring eftersom texten mycket riktigt är hämtad från en annan tid med andra förhållanden.
Man kan naturligtvis tolka texten som att den fortfarande gäller så länge orättvisor finns kvar, och så länge människor blir förtryckta. Men allt fler människor i min närmaste omgivning ställer sig frågande till om arbetarrörelsens dag verkligen ska firas med en taktfast marsch som kan ge helt andra associationer och med textrader som känns rätt främmande. Men hellre det än att släpa fram hoppborgar och tekopps-karuseller dagen till ära.
Den andra versen berättar bl. a om att många rovdjur på vårt blod sig mätta. Om man nu inte känner till arbetarrörelsens historia så kan nog den textraden upplevas som aningen barock. Man må ha åsikter om kapitalismens företrädare men att i dag betrakta dem som rovdjur känns varken humant eller politiskt korrekt.
Jag var nog inte den enda som inte kunde verserna utantill i första maj-tåget i Arboga men det spelar liksom inte någon större roll. Det viktigaste är att få manifestera mot de orättvisor vi möter i det dagliga livet, på jobbet, i skolan, i vården. Och det kan ju vara allt från fler gungor på lekplatsen till fler jobb åt ungdomar. Både stort och smått ryms under våra paroller, och det känns bra.
Och att få den äran att vara förste talare i Arboga känns också väldigt bra. Man är ju alltid lite pirrig och smånervös innan man ska hålla sitt tal men Arbogakompisarna är helt fantastiska att ge stöd. För första gången på länge tyckte jag att det var riktigt roligt att få hålla ett anförande första maj.
Tack.
Pia
söndag 27 april 2008
180 gånger bokstaven a.
Vilken tur att man inte minns allt man gör. Häromdagen när jag rotade runt i garaget, som för övrigt är mer förråd än garage, ramlade plötsligt en sån där liten grön rutig skrivbok i A5-format fram där det snyggt och prydlig står ”Pia Nilsson, klass 1, Kyrkskolan”. Naturligtvis släppte jag allt jag hade och började bläddra i min nostalgiska lilla skrift. Jag säger bara, kära nån och du milde tid. Är detta verkligen möjligt av en 7-åring?
På första sidan har jag skrivit inte mindre än 180 stycken a:n. Ett a i varannan ruta, och på den tiden skrev man det gamla a:et som även datorerna gör. Men att skriva ett sånt a kräver lite mer precision än att skriva det ”nya” a:et. Och mitt på sidan har jag försökt att rita en apa. Ganska bra gjort för att vara 7 år måste jag säga. Jag borde egentligen ta en bild och lägga ut på bloggen men jag vet inte hur man gör. Måste ta reda på det.
Jag bläddrar vidare och finner något riktigt gulligt på nästa sida. Där har fröken först skrivit meningen ”Vi får mura en mur, sa Li.” Sedan har jag försökt att skriva lika snyggt som fröken och det blev rätt bra om jag får säga det själv. Mitt på sidan har jag sedan ritat en bild av Li och hennes kompis Lo som murar en mur. (Jag tror att de var ett par troll).
På nästa sida har jag skrivit 180 stycken i:n med en egenhändigt ritad igelkott. Sidan därpå har 180 o:n med en liten, liten ostbit mitt på. Och så där fortsätter det bokstav för bokstav. När jag kommer fram till r-sidan stannar jag till. Oj, vilken möda jag har lagt ner på att få till såna där vackra r med den lilla klutten på, precis som de dataskrivna r:en. Och den ritade rosen är faktiskt riktigt vacker och det syns att jag har ritat av den från någon bild.
Vissa saker minns jag så väl från de första skolåren, men det här har helt fallit helt i glömska. Tack och lov. Hur kul är det att skriva samma bokstav 180 gånger på en och samma sida? Det borde få vilken 7-åring som helst att tröttna och förtränga. Jag är nog mest förvånad över hur noggrann jag var. Inte en enda av de 180 bokstäverna ser slarviga ut. Men hur orkade jag med dessa meningslösa uppgifter?
När så skolminister Björklund (som nog är i min ålder) talar om ordning och reda, lärarauktoritet och tillbaka till någon svunnen tid undrar jag om det är den här tiden, i början av 70-talet, som han har i åtanke. På den tiden vågade varken jag eller andra någonsin ifrågasätta de vidriga uppgifterna vi ibland fick göra i skolan. Frökens ord var lag. Är det den respekten Björklund efterlyser? Jag hoppas verkligen inte det.
Som tur var så fick inte min dotter skriva 180 a:n i ett grönt skrivhäfte när hon var 7 år. Hon fick göra betydligt roligare saker som hon också minns med ett leende på läpparna. Det har trots allt hänt en del sedan min och Björklunds skolgång. Tack och lov.
Pia
På första sidan har jag skrivit inte mindre än 180 stycken a:n. Ett a i varannan ruta, och på den tiden skrev man det gamla a:et som även datorerna gör. Men att skriva ett sånt a kräver lite mer precision än att skriva det ”nya” a:et. Och mitt på sidan har jag försökt att rita en apa. Ganska bra gjort för att vara 7 år måste jag säga. Jag borde egentligen ta en bild och lägga ut på bloggen men jag vet inte hur man gör. Måste ta reda på det.
Jag bläddrar vidare och finner något riktigt gulligt på nästa sida. Där har fröken först skrivit meningen ”Vi får mura en mur, sa Li.” Sedan har jag försökt att skriva lika snyggt som fröken och det blev rätt bra om jag får säga det själv. Mitt på sidan har jag sedan ritat en bild av Li och hennes kompis Lo som murar en mur. (Jag tror att de var ett par troll).
På nästa sida har jag skrivit 180 stycken i:n med en egenhändigt ritad igelkott. Sidan därpå har 180 o:n med en liten, liten ostbit mitt på. Och så där fortsätter det bokstav för bokstav. När jag kommer fram till r-sidan stannar jag till. Oj, vilken möda jag har lagt ner på att få till såna där vackra r med den lilla klutten på, precis som de dataskrivna r:en. Och den ritade rosen är faktiskt riktigt vacker och det syns att jag har ritat av den från någon bild.
Vissa saker minns jag så väl från de första skolåren, men det här har helt fallit helt i glömska. Tack och lov. Hur kul är det att skriva samma bokstav 180 gånger på en och samma sida? Det borde få vilken 7-åring som helst att tröttna och förtränga. Jag är nog mest förvånad över hur noggrann jag var. Inte en enda av de 180 bokstäverna ser slarviga ut. Men hur orkade jag med dessa meningslösa uppgifter?
När så skolminister Björklund (som nog är i min ålder) talar om ordning och reda, lärarauktoritet och tillbaka till någon svunnen tid undrar jag om det är den här tiden, i början av 70-talet, som han har i åtanke. På den tiden vågade varken jag eller andra någonsin ifrågasätta de vidriga uppgifterna vi ibland fick göra i skolan. Frökens ord var lag. Är det den respekten Björklund efterlyser? Jag hoppas verkligen inte det.
Som tur var så fick inte min dotter skriva 180 a:n i ett grönt skrivhäfte när hon var 7 år. Hon fick göra betydligt roligare saker som hon också minns med ett leende på läpparna. Det har trots allt hänt en del sedan min och Björklunds skolgång. Tack och lov.
Pia
måndag 21 april 2008
Ett sanningens ord, eller...?
Så var det dags igen att få höra ett sanningens ord från Dottern i huset. Med stor inlevelse lades en dagsfärsk recension fram av de största politiska partierna i Sverige i dag. Som utgångspunkt hade hon valt den svåra men ack så viktiga frågan ”Vad vill de egentligen?”
Centerpartiet fanns det inte mer att säga om än att de förmodligen inte är riktigt kloka när de lägger fram förslag om att ta bort barnbidraget för många barn. Helbängt.
Folkpartiet är bara skola och betyg. Betyg, betyg och åter betyg. Inte så kul, faktiskt.
Kristdemokraterna….nej, det fanns inget alls att kommentera. Den retoriska frågan om de verkligen har gjort något bra ställdes till mamman. Jag passade med svaret.
Moderaterna då? Jo där finns det tydligen rätt många unga som är lite roliga, och många rika också.
– Men moderaterna vill ju bara spara och spara hela tiden.
Så till slut närmade vi oss pudelns kärna, mitt kära socialdemokratiska parti. Vad fanns det att säga om det då?
– Det verkar mest vara gamlingar med i ditt parti och det är inte så himla kul. Och när ni ska göra nå´t så ska det alltid vara så perfekt hela tiden. Och Mona måste tala om vad hon tänker göra om hon blir statsminister. Det är det ju ingen som får veta idag.
– Hon kan ju inte bara skälla på Reinfeldt och tala om alla fel som han gör. Ni får ju ändå inte rätt. Det är ju han som bestämmer.
– Men hallå, så kan du väl inte säga. Att moderaterna vill spara och folkpartiet bara tjatar om betyg det håller jag med dig om, men inte är väl mitt parti så där…mossigt. Och vaddå, Mona måste ju tala om vad som händer när Reinfeldt beslutar om en massa konstigheter.
Med alla medel försökte jag förstås försvara mitt eget parti men insåg ganska snabbt att det var meningslöst. Jag nådde liksom inte fram. Det var bara att svälja de drapor som delades ut av denna unga dam som år 2014 kommer att få lägga sin röst på ett politiskt parti för första gången. ( Herregud, det är ju snart.) Så lite försiktigt undrar jag vad det är jag har närt vid mitt bröst? En trotsig och kritisk liten parvel som inte gör som mamma vill utan vågar uttrycka helt egna tankar? Hugaliga!
Annars har jag fått ovanligt många mail i veckan som gick, bl a från en småföretagare här i länet som på allvar börjar tröttna på alla regler och pålagor som bara ökar. Han är och har alltid varit en hårt arbetande man som inte vill ligga någon till last utan vill i stället lämna sitt bidrag till stacken genom att anställa en eller ett par medarbetare. Men de villkor som han och många andra småföretagare lever under i dag är inte rimliga. Att t ex behöva stå för sjuk-kostnaden de 14 första dagarna kan få många mindre företagare på fall. Den marginalen finns sällan.
De stora giganterna klarar sig alltid men reglerna kanske måste ändras så att de också kan passa in i småföretagarens verklighet som ser lite annorlunda ut. För att inte tala om trygghetssystemen som vi andra tar rätt mycket för givet. Om företagaren blir sjuk eller vill vara föräldraledig får han eller hon vackert betala för den tryggheten själva. Det är inte riktigt juste, tycker jag. Det vill jag ändra på. Det finns säkert en hel skredus med regler och pålagor som behöver ses över. Och det ska inte göras senare utan nu.
Pia
Centerpartiet fanns det inte mer att säga om än att de förmodligen inte är riktigt kloka när de lägger fram förslag om att ta bort barnbidraget för många barn. Helbängt.
Folkpartiet är bara skola och betyg. Betyg, betyg och åter betyg. Inte så kul, faktiskt.
Kristdemokraterna….nej, det fanns inget alls att kommentera. Den retoriska frågan om de verkligen har gjort något bra ställdes till mamman. Jag passade med svaret.
Moderaterna då? Jo där finns det tydligen rätt många unga som är lite roliga, och många rika också.
– Men moderaterna vill ju bara spara och spara hela tiden.
Så till slut närmade vi oss pudelns kärna, mitt kära socialdemokratiska parti. Vad fanns det att säga om det då?
– Det verkar mest vara gamlingar med i ditt parti och det är inte så himla kul. Och när ni ska göra nå´t så ska det alltid vara så perfekt hela tiden. Och Mona måste tala om vad hon tänker göra om hon blir statsminister. Det är det ju ingen som får veta idag.
– Hon kan ju inte bara skälla på Reinfeldt och tala om alla fel som han gör. Ni får ju ändå inte rätt. Det är ju han som bestämmer.
– Men hallå, så kan du väl inte säga. Att moderaterna vill spara och folkpartiet bara tjatar om betyg det håller jag med dig om, men inte är väl mitt parti så där…mossigt. Och vaddå, Mona måste ju tala om vad som händer när Reinfeldt beslutar om en massa konstigheter.
Med alla medel försökte jag förstås försvara mitt eget parti men insåg ganska snabbt att det var meningslöst. Jag nådde liksom inte fram. Det var bara att svälja de drapor som delades ut av denna unga dam som år 2014 kommer att få lägga sin röst på ett politiskt parti för första gången. ( Herregud, det är ju snart.) Så lite försiktigt undrar jag vad det är jag har närt vid mitt bröst? En trotsig och kritisk liten parvel som inte gör som mamma vill utan vågar uttrycka helt egna tankar? Hugaliga!
Annars har jag fått ovanligt många mail i veckan som gick, bl a från en småföretagare här i länet som på allvar börjar tröttna på alla regler och pålagor som bara ökar. Han är och har alltid varit en hårt arbetande man som inte vill ligga någon till last utan vill i stället lämna sitt bidrag till stacken genom att anställa en eller ett par medarbetare. Men de villkor som han och många andra småföretagare lever under i dag är inte rimliga. Att t ex behöva stå för sjuk-kostnaden de 14 första dagarna kan få många mindre företagare på fall. Den marginalen finns sällan.
De stora giganterna klarar sig alltid men reglerna kanske måste ändras så att de också kan passa in i småföretagarens verklighet som ser lite annorlunda ut. För att inte tala om trygghetssystemen som vi andra tar rätt mycket för givet. Om företagaren blir sjuk eller vill vara föräldraledig får han eller hon vackert betala för den tryggheten själva. Det är inte riktigt juste, tycker jag. Det vill jag ändra på. Det finns säkert en hel skredus med regler och pålagor som behöver ses över. Och det ska inte göras senare utan nu.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
