180 gånger bokstaven a.

Vilken tur att man inte minns allt man gör. Häromdagen när jag rotade runt i garaget, som för övrigt är mer förråd än garage, ramlade plötsligt en sån där liten grön rutig skrivbok i A5-format fram där det snyggt och prydlig står ”Pia Nilsson, klass 1, Kyrkskolan”. Naturligtvis släppte jag allt jag hade och började bläddra i min nostalgiska lilla skrift. Jag säger bara, kära nån och du milde tid. Är detta verkligen möjligt av en 7-åring?

På första sidan har jag skrivit inte mindre än 180 stycken a:n. Ett a i varannan ruta, och på den tiden skrev man det gamla a:et som även datorerna gör. Men att skriva ett sånt a kräver lite mer precision än att skriva det ”nya” a:et. Och mitt på sidan har jag försökt att rita en apa. Ganska bra gjort för att vara 7 år måste jag säga. Jag borde egentligen ta en bild och lägga ut på bloggen men jag vet inte hur man gör. Måste ta reda på det.

Jag bläddrar vidare och finner något riktigt gulligt på nästa sida. Där har fröken först skrivit meningen ”Vi får mura en mur, sa Li.” Sedan har jag försökt att skriva lika snyggt som fröken och det blev rätt bra om jag får säga det själv. Mitt på sidan har jag sedan ritat en bild av Li och hennes kompis Lo som murar en mur. (Jag tror att de var ett par troll).

På nästa sida har jag skrivit 180 stycken i:n med en egenhändigt ritad igelkott. Sidan därpå har 180 o:n med en liten, liten ostbit mitt på. Och så där fortsätter det bokstav för bokstav. När jag kommer fram till r-sidan stannar jag till. Oj, vilken möda jag har lagt ner på att få till såna där vackra r med den lilla klutten på, precis som de dataskrivna r:en. Och den ritade rosen är faktiskt riktigt vacker och det syns att jag har ritat av den från någon bild.

Vissa saker minns jag så väl från de första skolåren, men det här har helt fallit helt i glömska. Tack och lov. Hur kul är det att skriva samma bokstav 180 gånger på en och samma sida? Det borde få vilken 7-åring som helst att tröttna och förtränga. Jag är nog mest förvånad över hur noggrann jag var. Inte en enda av de 180 bokstäverna ser slarviga ut. Men hur orkade jag med dessa meningslösa uppgifter?

När så skolminister Björklund (som nog är i min ålder) talar om ordning och reda, lärarauktoritet och tillbaka till någon svunnen tid undrar jag om det är den här tiden, i början av 70-talet, som han har i åtanke. På den tiden vågade varken jag eller andra någonsin ifrågasätta de vidriga uppgifterna vi ibland fick göra i skolan. Frökens ord var lag. Är det den respekten Björklund efterlyser? Jag hoppas verkligen inte det.

Som tur var så fick inte min dotter skriva 180 a:n i ett grönt skrivhäfte när hon var 7 år. Hon fick göra betydligt roligare saker som hon också minns med ett leende på läpparna. Det har trots allt hänt en del sedan min och Björklunds skolgång. Tack och lov.

Pia