Inte Almedalen.

Nej, jag är inte i Almedalen. Jag är hemma. I Sala. Det är många som frågar, nämligen.

Det är inte så att jag saknar erbjudande. Ett antal kollektivtrafikanordnare har hört av sig om jag vill ingå i just deras paneldebatter, men jag har konsekvent tackat nej. Jag gillar inte den här typen av jippon.

I år är det nästan 1 400 seminarier som anordnas. Vilka kommer att gå på alla dem? Knappast väljarna. Inte journalisterna. I bästa fall de vidtalade politikerna. När jag ställer mig frågan vem som är mottagare av alla budskap som kommer att levereras så blir jag svaret skyldig. Det borde vara väljarna men jag är inte så säker på det.

Om ambitionen är att göra något avtryck under en Almedalsvecka så handlar det om att synas och höras så mycket som möjligt, helst i helt oväntade sammanhang och gärna med så kontroversiella uttalanden som möjligt. Då kanske någon av de 750 närvarande journalisterna nappar och skriver tre rader i en just för denna vecka exklusiv tidningsblogg, som nästa vecka är ett minne blott.

Almedalen har blivit en jättecirkus där kända journalister och rikskända politiker får ”brottas” med varandra i en välkrattad manege. De seriösa och viktiga samtalen får en klart undanskymd roll till förmån för det glättiga och lättsmälta som mer faller media i smaken.

Rampljuset riktas förstås mot partiledarna som har en given plats i denna hisnande föreställning. Och vartenda ord ska analyseras av journalister och förståsigpåare som minsann behärskar den retoriska lärans alla konster och som minsann kan tolka vad som sägs mellan raderna. Man blir rätt trött.

Nej, jag håller mig hellre hemma. Här, under min korkek, för att i lugn och ro prata med människor som är mer oroade över jobben och sjukförsäkringen än om vilken musik Ulf Adelson och hans fru tänker spela på den stora Almedalsfesten som Tv 4 med flera är värd för.

Pia