Sprillans.

Nu äntligen står det på plats – vårt nya kök. Så himla fint men snudd på overkligt. Ända sedan vi köpte huset för fyra år sedan har vi pratat om att byta ut det gamla slitna köket som förmodligen hade sina glansdagar någon gång under 50-talet eller så. När vi flyttade in i huset som hyresgäster fick vi skåpluckorna ommålade men det var också allt. Åldern tar ju ut sin rätt även på gamla kök så nu var onekligen tiden inne för att riva ut hela faderuttan och ersätta med nytt.

Och som det har rivits. Det är alltid lite oroligt när man börjar slita och bända i gamla hus. Man vet aldrig vad man kan hitta och tänk om väggarna skulle rasa? Inga rasade väggar blev det men en ny fick till slut sättas upp längs ena långsidan. Och glöm allt vad räta vinklar heter. De finns inte. Men det är väl kanske det som är charmen med gamla hus. De rör liksom på sig och ändrar form, tycks det.

Så nu är kappsäckarna tömda, gammalt glas och porslin från hyllorna längst upp kastade, en ny vardagsservis inköpt och det mesta på plats. Återstår bara att lära sig pinalernas nya placering. Vanans makt är ju stor, som bekant.

Helt plötsligt är det ett rent nöje att ha en trasa i sin hand. Inte för att gnida utan för att putsa. På det nya.

Och i morgon kommer slutnotan….

Pia