Nu har skolminister Björklund presenterat regeringens förslag till kommande skollag, den delen om offentliga bidrag på lika villkor. Några överläggningar för att söka gemensamma lösningar har vi från oppositionen inte blivit inbjudna till. Och det är synd. Det hade alla inblandade tjänat på, inte minst alla elever och all personal.

Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Tanken är att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans.

Tyvärr har regeringen misslyckats med arbetet om bidrag på lika villkor. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna ökar satsningarna på skolan med ett antal procent kommer den satsningen även att tillfalla fristående skolor. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor.

En annan omtvistad fråga är momskostnaderna. I stället för att kompensera de fristående skolorna för den faktiska momskostnaden på 2-3 % tvingas kommunerna att betala en schablon på 6 %. Att redovisa den faktiska momsen anser regeringen vara ”administrativt mycket krävande”. Ett märkligt resonemang eftersom varje liten firma har full momsredovisningsskyldighet i dag. Friskolorna kommer alltså att bli överkompenserade på de kommunala skolornas bekostnad. Är det att ge offentliga bidrag på samma villkor?

Vi socialdemokrater hade verkligen hoppats att det skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Vill man åstadkomma lika villkor mellan olika huvudmän kan man inte som regeringen gör ställa sig ensidigt på fristående skolornas sida och utgå från att endast dessa är missgynnade. Den goda intentionen blir då bara en halvmesyr.

Pia

Var finns ni?

– Försök nu att vara lediga i sommar och tänk på annat än politik. Passa på att umgås med era nära och kära. Med de orden vill jag tillönska er alla en riktigt skön sommar. Men…ja, de flesta av oss kommer ju förstås att träffas i Almedalen redan om några veckor…

Riksdagens talman Per Westerberg håller ett kort, kärnfullt och stundom lite småroligt sommartal i kammaren. Bara som han kan. Vi skrattar alla uppskattande till hans små underfundiga skämt. Men samtidigt blir det lite parodiskt när han lite generat konstaterar att javisst ja, vi träffas ju snart igen, i Almedalen på Gotland.

Man skulle kunna likna oss riksdagsledamöter med ett stort resande och bullrande teatersällskap som gillar att umgås med varandra, i synnerhet när vi får upprepa samma argument ytterligare en gång, och en gång till, och ännu en. Och det är samma rollinnehavare som framför samma repliker gång efter gång. Och det är samma åskådaröron som lyssnar alla gångerna. Lite skrämmande.

För var finns alla de som vi pratar om? Alla arbetslösa som riskerar att få lämna hus och hem? Alla föräldrar som oroas av nedskärningar inom skolan? Alla långtidssjukskrivna som nu ska ut och slåss mot alla friska på den öppna arbetsmarknaden? Var finns ni? Finns ni också i Riksdagen eller i Almedalen? Finns ni också på våra torg- och föreningsmöten? Jag tror inte det. Ni finns på platser där vi inte är, dit vi inte når.

Vi måste lyssna på rörelsen, brukar det heta, och det är viktigt. Men vi måste nog börja lyssna ännu mer på dem som står utanför rörelsen för där finns majoriteten av väljarna, alla de som vi säger oss värna.

Jag tror att jag gör större politisk nytta i kön på ICA och vid gräsmattan på Tärnabadet än vid ett påkostat seminarium för en grupp redan frälsta i Almedalen.

Pia

Tågtrafiken.

Grattis Sverige! Nu är vi först i världen att avreglera all persontrafik på tåg. Konkurrens på spåren, heter det, men det kommer nog mer bli en fråga om konkurrens om spåren. Här i Mälardalen är det idag så knökfullt på spåren att det inte går att få in ett enda tåg till utan att äventyra säkerheten. Ändå ska det konkurreras. Och det ska visst bli så bra så bra, enligt minister Torstensson och hennes påhejare. Hur de kan veta det begriper inte jag för någon konsekvensanalys finns inte och därmed inte några sakskäl som styrker denna avreglering.

Nej, i stället upprepar de likt ett mantra att konkurrens på spåren är bra därför att konkurrens på spåren är bra. Det finns ingenting som talar för att den här avregleringen skulle gynna resenärerna. Tvärtom. I Nya Zeeland försökte man göra samma sak för några år sedan. Det resulterade i långa och dyrbara tvister mellan staten och inblandade tågoperatörer, som i sin tur gav upphov till dyrare biljetter, sämre service och svårare för resenärerna att planera sina resor. Staten fick till sist nog och tog tillbaka sitt monopol.

Men Sveriges borgerliga regering lyssnar inte på det här örat, inte ens på sin partikamrat Ulf Adelson som är den främsta kritikern av förslaget. Man har av ideologiska skäl bestämt att persontågstrafiken ska avregleras. Samtidigt står det klart och tydligt i propositionen att regeringen anser det svårt att bedöma effekterna och att den dynamik man hoppas på är genuint svår att kalkylera. I debatten i fredags beklagade Torstensson denna formulering som hon tyckte var olycklig, för ”vi menar inte riktigt så.” Men vad de menar fick vi aldrig veta.

Det finns nog rätt många som har synpunkter på SJ. Jag är en av dem. Att deras organisation, service och prissättning skulle fungera optimalt är inte sant. De har mycket att jobba med. Men, så länge SJ har huvudansvaret för persontågstrafiken har vi ändå bättre koll på läget,
t ex vad gäller bytespunkter och samordning av tidtabeller med övrig kollektivtrafik. Släpper vi konkurrensen fri så kommer varje tågoperatör att verka för sig och det blir det ren och skär vinstmaximering som kommer att råda. Kommer det att gynna resenärerna?

Huggsexa kommer det nog att bli på de mest lönsamma sträckorna. Vem kommer att dra det längsta strået i en sådan uppgörelse? Vi fick lite olika svar på det i fredags, men till sist kröp det fram att den som kan betala mest får köra sträckan. Och vad innebär det då? Jo, det kan betyda att t ex Green Cargos godstrafik får företräde framför viss interregional persontrafik, under förutsättning att de betalar bra. Är det riktigt klokt? Naturligtvis inte, men det här är borgerlig trafikpolitik när den är som allra sämst.

Vem kommer att vilja köra de olönsamma sträckorna som faktiskt är betydligt fler till antalet än de lönsamma? I dag kostar det SJ ca 200 miljoner om året, och anledningen till att SJ har råd att köra dessa är att de samtidigt får köra de lönsamma. Det är så det fungerar. Ska vi lägga ner trafiken på de sträckorna och utestänga många människor från att använda tåget?

Den här avregleringen som ska börja gälla fullt ut i oktober nästa år väcker fler frågor än vad det finns svar. Ogenomtänkt, oansvarigt och otroligt korkat förslag.

Pia

Inte bara EU.

Ända in i kaklet var det. Här gäller det att knacka på dörrar, ringa vänner och bekanta, dela ut flygblad och vad som helst som kan få folk att gå och rösta i EU-valet, även i elfte timmen. Man känner sig som den värsta EU-programmerade duracell-kanin med batterier som går på övertid. Men knackelebanket på dörrarna i ett bostadsområde här i Sala i dag gjorde att jag kom av mig lite i min iver att locka så många som möjligt till valurnan.

I en lägenhet med neddragna persienner bor en man i 55-års ålder. Lite försiktigt öppnade han en springa i dörren där han med nöd och näppe kunde se vem som ringde så ihärdigt på hans ringklocka. Jag presenterade mig och framförde mitt budskap om hur viktigt det är att så många som möjligt går och röstar och att hans röst betyder lika mycket som alla andras.

Dörrspringan öppnades något mer varpå denne man lät meddela att han inte alls tänkte rösta till EU, varken i dag eller någon annan gång. Vad synd, tyckte jag, eftersom vi behöver ett bättre Europa där jobben sätts först för att få bukt på den stigande ungdomsarbetslösheten.

Jag var precis på väg att gå när han helt plötsligt kom ut och ställde sig bredvid mig på sin farstubro, tände en cigarett och sa:
– Du, hur fan ska jag kunna orka förstå vad som är bäst i Europa när jag har fullt sjå med min son som är 22 år? Han slutade nian för bra många år sen nu och har inte orkat gjort en vettig släng sedan dess. Där uppe, på övre våningen, bor han och vägrar att gå ut när det är dagsljus. Sitter vid datorn både dag och natt och vill ingenting. Va, hur ska man orka ta ansvar för en massa annat då?

Det blev ett mycket intressant samtal, om allt utom EU. Jag hoppas vid min gud att denne förtvivlade man kan få den hjälp som både han och hans son behöver. I det läget kändes det nästan lite futtigt att komma dragandes med EU-information.

Men kontrasterna var påtagliga. Vid nästa dörr öppnade en pigg ung kille som nästan hade glömt bort att det var EU-val idag. Självklart skulle han gå och rösta och han tackade mig flera gånger för att jag kom förbi och påminde honom. Men så upptäckte han att röstkortet var borta och trodde att det var kört. Men icke då. Bara man har legitimation så funkar det ändå. Coolt. Jag hörde hur han ropade på sin kompis att hänga med och rösta han också.
– För du har väl fler röstsedlar med sossarna, va?

Självklart.

Pia