Det är våren.

Konstaterar bara att våren är här. Big Bertha har nämligen flyttat in i huset och det är ett tydligt vårtecken. Häromdagen stötte jag på henne i köket av alla ställen. Lutat mot kylen stod hon där alldeles nyputsad och fin, i tryggt sällskap med en järnsjua, tror jag. Det våras för golfklubbor med andra ord. Och det är samma procedur varje år. Någon gång i början av april plockas golf-fernissan fram och nya trasor till putsen inhandlas. Fjolårets duger inte. Sedan är det i full gång.

Jag har bara inte förstått varför det ska göras i köket. Det finns både uthus och drängkammare att hålla till i men nehej då, i köket ska man vara. Och det är hart när omöjligt att få kontakt med den golfspelande halvan när denna procedur börjar. Han är bara helt uppslukad. Nu kanske det är någon liten journalist som läser det här och undrar hur sjutton vi riksdags-ledamöter kan ha tid med att spela golf också. Då kan jag lugna eder alla för jag spelar inte golf. Nog har jag stått på ranchen på Sala GF:s golfbana och slagit någon hink, som det brukar heta, och varje gång bollen har farit iväg har jag undrat lite förvånat över hur det gick till. Det är inte min grej helt enkelt.

Vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte undan. Jag höll ju nästan på att snubbla över ”gamla Berthan” där hon stod lutad. Men det går väl ändå an så här tidigt på säsongen för det blir bara värre längre fram när själva golfspelandet börjar sätta fart. Som när det ska tvättas. Herregud, man kan ju få spader för mindre. När tvättmaskinen kör i gång hör man plötsligt ett förfärligt skramlande. Vad det är som låter? Jo, det är bara ett tiotal peg som har ramlat ur den golfspelandes byxfickor. Vet du vad en peg är? Det är en liten mojäng som man placerar golfbollen på innan man slår iväg den. Den liknar nästan ett stort grovt häftstift och kan vara blå, röd, vit och säkert en massa andra färger också. Så när tvätten är klar är det bara att tömma maskinen på kläder och peg. Och de där små rackarna tycks överleva oavsett vilket tvättprogram man än väljer.

Som om inte det vore nog så får allt som ofta köks- och hallmattan utgöra försöksgreener.
Om jag har förstått det hela rätt så är en green det område som är närmast själva hålet, ( oj, vad jag har lärt mig), och då gäller det att hålla tungan rätt i mun och sikta så bra som möjligt så att bollen ramlar i. Och har man då inga riktiga greener att spela på så får hallmattan duga. Som sagt, jag passar.

I mitt politiska liv så här års är det alla årsmöten och kongresser som upptar stor del av tiden. Många tycker att det verkar vara lite öken men det är det inte. Många kloka resonemang förs och som rikspolitiker är det oerhört värdefullt att få lyssna in gräsrötternas synpunkter och försöka svara på frågor som ställs. Som på årsmötet i Skinnskatteberg där det framfördes lite kritiska röster om vår glesbygdspolitik. Vilka konsekvenser kommer det att bli för folk i glesbygd nu när så många bensinmackar är på väg att försvinna? Hur långt ska man behöva åka för att tanka bilen? Och kommer Skinnskatteberg att få någon etanolpump?

Något som var lite roligt under den kvällen var när årsmötet skulle välja en ny ordförande i arbetarekommunen. Lasse, som var föreslagen, begärde då ordet och ville deklarera vad han tyckte i ett antal viktiga samhällsfrågor. Han ville prompt göra det innan beslutet så att ingen av medlemmarna efteråt skulle känna att de hade köpt grisen i säcken. Tänk så klokt, egentligen. Så kanske fler borde göra. Heder åt dig, Lasse.

Pia