Oscar den store.

Kommer osökt att tänka på Anna Book och hennes schlagdänga ”A B C ” när jag hör skolminister Björklund lägga fram förslaget om fler betygssteg. Texten i refrängen börjar så här: ”A B C, i mina tankar. D E F, mitt hjärta det bankar …” Och det stämmer ju. Toppbetygen blir just A, B och C. Sedan dalar det med D, E och F och tacka för att hjärtat då börjar banka. Kommer man dessutom under F så blir det bara ett streck. Hugaliga!

Jag kan tänka mig att en och annan lite äldre och garvad medborgare ler lite mjuggt och tycker sig ha varit med om detta mer än en gång. Bokstäver har vi haft förr som sedan ersattes med siffror, vilka blev nuvarande bokstavskombinationer som nu förmodligen blir enskilda bokstäver igen. Cirkeln är sluten. Om det är bra eller inte är svårt att säga. Som lärare kan jag tycka att fler betygssteg är att föredra och jag vet att många elever delar min uppfattning.

Men frågan är hur mycket krut man ska lägga på konstruktioner av betygssystem så länge det finns elever som inte ens hittar fram till kunskapen? Det är ju där vi borde lägga vår kraft och energi, eller tror verkligen skolminister Björklund att allt kommer att ordna sig bara vi får en ny betygsskala? Jag blir irriterad över regeringens ensidiga och ibland så förenklade lösningar på de bekymmer som finns i skolan.

Ofta i debatterna får eleverna framstå som de största skurkarna när det inte fungerar som det ska i skolan. Men hur väl rustade är lärarna för att klara av att pedagogiskt leda under-visningen så att eleverna känner glädje och lust till att lära? Är verkligen alla lärare bra lärare? Det tror inte jag och just därför borde det vara självklart med kompetensutveckling, vare sig man som lärare vill eller inte. Det krävs så oändligt mycket mer av en undervisande pedagog i dag jämfört med för 10 – 20 år sedan. Kunskap är en färskvara som ständigt måste uppdateras och sättas in i nya sammanhang så att eleverna kan förstå sambanden. Då måste också inlärningsmetoderna få variera och det är här jag tror att vi kan göra mer.

Jag skulle vilja se en uppsjö av olika pedagogiska inriktningar på våra skolor där ingen är mer rätt än andra. Skapa bättre klimat för lärarna att våga välja nya vägar till kunskap och nya ”klassrum”, men för guds skull utvärdera det som görs så att vi vår en ”bank” av metoder för skolvärlden att använda sig av.

Under mina år som svensklärare på naturbruksgymnasiet lärde jag mig massor av mina elever. Vi hittade ständigt nya ”klassrum”. Ibland var vi i skogen och läste Strindberg, ibland höll vi till i maskinhallen för att träna presentationsteknik. Andra gånger var vi i stallet för att låta eleverna på plats demonstrera sin skrivna instruktion. Resultaten blev ofta väldigt bra och en av anledningarna tror jag var att de kände sig lite tryggare i de rummen. I det vanliga klassrummet är det läraren som äger medan andra rum känns mer hemma för eleverna.

Jag måste bara få berätta om en elev som heter Oscar och som gick jordinriktningen. Han var, och är säkerligen fortfarande, en begåvad ung man, vilket han själv aldrig riktigt kunde förstå. Svenska var absolut inte hans favoritämne utan ett nödvändigt ont som han på många olika sätt försökte komma undan. Han ville hellre umgås med jordbruksmaskinerna. Men det gav sig inte bättre än att Oscar och hans klasskompisar ändå fick sätta sig ner tillsammans med mig och göra en grovplanering för ämnet Svenska B, som bl a omfattar de olika tidsepokerna.

Vi kom fram till att det nog kunde vara mer intressant att fördjupa sig kring några av epokerna i stället för att skumma igenom hela rasket. Romantiken utsågs som en, mest på grund av Frankensteins monster och annan skräcklitteratur som skrevs under den här tiden. Allt löpte på som det skulle ända till den dagen då klassen skulle skriva en romantisk dikt till någon utvald kvinna med hjälp av de uttryck som användes under den tiden. Då tog det bara tvärstopp. Alldeles för larvig uppgift för Oscar och de andra att ta sig an. Någon kvinna vägrade man bara skriva till. Men det kanske kunde gå att skriva till något annat som man höll kärt? Harven eller plogen? Högtryckstvätten? Traktorn eller skördetröskan?

Då gnistrade det till hos alla i klassen och med stor frenesi började de mest fantastiska poem ta form och jag minns speciellt Oscars. Det var banne mig den mest finstämda romantiska dikt jag någonsin läst. Om jag inte hade vetat innan att dikten var tillägnad hans älskade harv så skulle jag kunnat tro att den var skriven till hans stora kvinnliga kärlek. När Oscar ett år senare tog examen valde jag att läsa upp detta fantastiska poem inför lärarkollegiet. Flera satt och undrade vem som hade skrivit det, om det var Almqvist eller Tegnér. Det var ingen av de stora, det var bara Oscar. Mina kollegor bara gapade. Ingen hade ens kunnat ana att denne så blygsamma Oscar, som bara gillade jordbruksmaskiner, också kunde författa en dikt i klass med de stora poeterna.

Något för Björklund och hans regeringskamrater att betänka när man inte vill ”tvinga” omotiverade elever att läsa t ex Svenska B. Tänk vad vi kan gå miste om…

Pia