Inte bara etanol.

Tänk om det fanns ett enda svar, en enda lösning på saker och ting? Så enkelt det skulle vara.
Vi i trafikutskottet anordnade ett seminarium i veckan om forskning kring förnyelsebara bränslen. Så mycket har vi väl förstått vid det här laget att bensinen är på utdöende, i alla fall om vi vill göra något åt den klimatkris som vi faktiskt redan står inför. (Själva klimathotet kom för ett bra tag sedan). Och visst är det intressant att lyssna till professorer från Kungliga Tekniska Högskolan som ger oss de senaste vetenskapliga rönen kring denna problematik, för lite problematiskt är det allt med förnyelsebara bränslen. Men åsikter från intresse-organisationer som berörs är också viktiga att väga in.

Själv har jag nog trott att etanolen ska kunna frälsa världen från ondo, men tji fick jag. Att framställa etanol av spannmål som vete och majs är inte långsiktigt hållbart om man ser det i ett globalt perspektiv, vilket vi måste göra mer och mer. Jordens yta som vi kan odla spannmål på är klart begränsad och då måste vi ta ställning till om grödorna ska gå till mat eller till bränsle. En stor del av jordens befolkning har varken mat eller vatten och då är valet glasklart för mig – mat till folket, förstås.

Däremot kan vi med gott samvete importera etanol från t ex Brasilien, hör och häpna, för den är odlad på sockerrör som är mycket mer yteffektivt som det heter. Men en varning måste ändå utfärdas – akta regnskogarna.

Vi har enligt forskarna passerat första generationens förnyelsebara bränslen som etanolen räknas till. När jag hör sånt blir jag nästan mörkrädd. Herregud, själv har jag knappt fattat att vi har gått in en första. Nu är det andra generationen som gäller, sägs det, och då går vi från stärkelsegrödorna (vete och majs) till cellulosaråvaror. Intressant inte minst för oss svenskar, för är det något vi har gått om så är det ju skog.

Men, denna så åtråvärda råvara finns det många intressen som konkurrerar om och det är ju inte bara att gå fram med ångvälten. Om vi dessutom återvinner vedråvaran på ett felaktigt sätt så kan delar av eko-systemet drabbas. I Piteå och Värnamo pågår det i alla fall ett par försöksprojekt kring förgasning av cellulosa och det ska bli intressant att se hur man lyckas där.

Naturligtvis blickar forskarna framåt för att finna den tredje generationens bränslen och då kommer det kretsa mycket kring el och väte tydligen. Det här finns redan i dag men inte tillräckligt utvecklade för att kunna tas i bruk i någon större skala. Tillräckligt effektfulla uppladdningsbara plug-in-batterier till våra bilar kommer att bli vardag så småningom, enligt vissa experter. Men det handlar till syvende och sist om att våra fordon måste vara så konstruerade att de klarar av de nya bränslekällorna.

– Ingen match. Det är redan fixat. Vi har tekniken om ni politiker bara bestämmer er för vad som gäller.

Detta sagt av representanter från organisationen Bil Sweden som ganska kaxigt sticker ut hakan i den här ödesmättade frågan. Jag gillar sånt, men hur sjutton ska vi kunna säga vad som kommer att gälla? Just nu är etanolen det bästa vi har, men snart byter vi det mot cellulosa som i sin tur får stå tillbaka för el- och vätedrivna bränslen.

Mitt råd till bilbranschen är flexibilitet. Finns inget annat råd att ge. Se till att skapa motorer som går att driva på olika typer av bränslen som kommer att variera med tiden. Detta från en förtappad ledamot som fortfarande kör sin bil på den förhatliga bensinen. Fy mig! Skärpning är dock på gång. . .

Pia