Baka baka kaka

Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.

Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.

Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.

Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?

Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.

Pia