USA.

Hi there!
Jag kom, jag flög och jag landade precis enligt ritningarna i det stora landet over there.
Vilka fantastiska 12 dagar jag har fått uppleva tillsammans med mina trafikutskottare.
Först tre dagar i San Fransisco och sedan 9 dygn i Los Angeles. Ett helspäckat schema som personalen på svenska konsulatet i Kalifornien till stor del arbetat fram. Och mycket IT blev det förstås. Vi gjorde bl a ett besök på Googles en förmiddag. Rätt häftigt, måste jag säga. Där umgås man med datorer som det vore vilken människa som helst. Ingenting tycks vara omöjligt, alla gränser sprängs. Ständigt nya innovationer till hela IT-världens stora glädje. Dessutom har man den goda smaken att ha en väl utvecklad miljöpolicy för att bidra till det tuffa miljöprogram som guvernör Arnold Schwarzenegger har lagt fram.

Och gissa om jag blev förvånad? Jag trodde ärligt talat inte att Kalifornien låg så i framkant i arbetet med att få rätsida på de enorma växthusgasutsläppen. Denne Arnold har visat sig kunna spänna mer än bara bicepsmusklerna – han är mannen bakom Kaliforniens ambitiösa miljöprogram som handlar om att minska utsläppen med 20 % till år 2020 utifrån 1990 års nivå. Samma som Kyotoavtalet och det lustiga, eller snarare det olustiga, är att president Bush vägrade att skriva under det avtalet. Ingen ska ju komma här och försöka bestämma över det fria amerikanska folket som bara måste få fortsätta att spy ut sina bilavgaser precis som de alltid har gjort.

Det var då Arnold skred till verket. Han struntade blankt i vad hans president tyckte och jobbade på egen hand fram ett antal program för att åtminstone göra tillvaron lite drägligare för människorna i Kalifornien. Och den största miljöboven i detta drama är förstås bilen, den sååå heliga och frihetssymboliserade bilen. Utan bil klarar sig sannolikt inte kalifornienborna utan här gäller det att hitta smarta energi- och bränslelösningar i första hand. Det finns 1,8 bilar per invånare i denna delstat där det bor ca 39 miljoner människor. Alltså nästan dubbelt så många bilar som invånare. Kalifornien har en inte alltför hedrande 12:e plats i världens utsläppsliga, vilket gör att luften vissa dagar är så skadlig att inandas att gamla och sjuka uppmanas att hålla sig inomhus.

Men nu ska det bli andra bullar om Arnold får bestämma. Och som vanligt är det business as usual som gäller. Målet är minskade utsläpp men ökad tillväxt, ungefär samma som för oss. Men den stora skillnaden är att makten utgår från företagen i stället för myndigheterna. Det är företagen som ”dikterar” villkoren för myndigheterna, vars uppgift blir att försöka samordna och kompromissa alla spretande viljor och se till att alla blir vinnare i slutändan. Låter kanske inte så pjåkigt men vad jag förstod av de energimyndigheter som vi besökte så är det inte helt enkelt att få till det. Här har våra stolta svenska miljöteknikföretag gjort strålande insatser. De har ett mycket gott renommé och det finns plats för ännu flera, och pengar går att tjäna. Mycket pengar.

Det som inte ens Arnold mäktar med att göra är att höja bränslepriset ytterligare. I dag kostar bensinen 4 dollar per gallon, vilket motsvarar ca 6 kronor per liter. Där går tydligen smärtgränsen för amerikanarna. Vi betalar som bekant dubbelt så mycket. Däremot är plug-in-hybridbilen, som går på uppladdningsbara batterier, mycket inne hos innefolket i Hollywood. Sportbilsmodellen, alltså. Och det som brukar var hot stuff i Hollywood brukar ju snabbt sprida sig till andra delar av världen. Tänk om paret Beckham för en gång skull skulle bidra till att göra världen lite bättre att leva i. Tanken svindlar…

Pia

Nu åker jag.

Vill bara meddela att jag nu åker till USA. Åh, vad kul tycker säkert många, men just nu har jag svårt att se det roliga i resan. Jag är nämligen så himla flygrädd, en rädsla som har tilltagit med åren av någon anledning. Förr i tiden tyckte jag att det var fantastiskt skönt att flyga och jag njöt vid varje tillfälle. Men sedan jag fick barn har ett konstigt tvivel slagit rot i mitt huvud. Varje gång jag flyger utan min dotter så är jag helt övertygad om att vi kommer att störta. Men även de gånger hon är med har jag svårt att tro att vi ska komma helskinnade ner.

Minsta lilla avvikande ljud så tar jag sats. Då förbereder jag mig att ta över i cockpit. Piloten har kanske tuppat av eller nåt och inte uppfattar de missljud som fullkomligt dånar i hela planet. Och jag blir lika förvånad varje gång när passagerare lyckas somna. Hur i hela friden kan de? Nej, här gäller det att vara vaken och vara med.

Jamen, ta dig du en drink eller två är det många som säger. Nej, men hallå, tänk om jag nu måste ringa ett sista samtal för att ta farväl av mina nära och kära. Tänk då om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk? Det håller helt enkelt inte.

Varför utsätter jag mig då för detta, kan man ju undra? Ibland har man inget större val. Det är nämligen så att vi i trafikutskottet ska ut på vår stora resa som sker en gång per mandatperiod. Halva gänget åker till USA och halva till Brasilien. Och då är det hårt arbete som väntar. Vi kommer att ha 10 dagar helt inplanerade från morgon till kväll. Ingen ro och vila där inte. Fokus kommer att hamna på IT, hybridbilar och ny energiforskning. Intressant. Jag hade nog hoppats på ett och annat besök hos någon kollektivtrafikmyndighet eller så men det ser inte ut att bli så.

Men jag är nöjd bara jag kommer fram. Först flyga 10 timmar till Atlanta sedan ytterligare 5 timmar till San Fransisco. Vojne, vojne… Jag som brukar ha fullt sjå med 4 timmar till Kreta.

Om jag nu kommer att landa som det är tänkt over there har jag tänkt dokumentera mina besök och intryck på min hemsida. Så gå gärna in och kolla lite då och då. Jag finns på www.sap.se/pianilsson

Om jag kommer ner på ett sätt som det inte är tänkt så vill jag att röda rosor ska strös på min bädd samtidigt som låten ”Bridge over trouble water” ska spelas och gärna sjungas av alla som känner sig manade.

Länge leve livet.

Pia

Heja Sverige, gul och blå!

Och så var det då äntligen dags att få heja och hurra fram alla gulblåa tävlande i de så omtalade olympiska spelen i folkrepubliken Kina. Själv är jag lite kluven till om det var rätt eller fel att förlägga spelen till detta diktatoriska land som har så mycket kvar att göra för att leva upp till vad vi definierar som mänskliga rättigheter. Samtidigt kan jag tycka att det just av den anledningen finns skäl att rikta världens ljus mot Kina och den kommunistiska ledningen.

Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor…?

Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. ”Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida.”

Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.

Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.

Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.

Pia

Semester.

I augusti förra året åkte vi tillsammans med goda vänner till Bulgarien för att få lite sol efter en bedrövlig svensk sommar. Vi hinner lagom dit förrän regnet står som spön i backen. Det var som förgjort. I år tog vi en rövare och höll oss på hemmaplan för att tillsammans med samma goda vänner styra vår kos till en av västkustens pärlor, nämligen Kungshamn. Och tala om tur. Solsken och värme i sju dagar. Fantastiskt! Alla nedpackade tjocktröjor, flossade mjukbrallor och knöliga regnkläder kunde vi gladeligen lägga åt sidan och i stället nöta på våra medhavda linnen och shorts.

Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid ”det stora vattnet”. Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.

En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.

Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?

Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.

Och vid horisonten skymtar en segelbåt…

Pia

Att duga eller inte - det är frågan.

Så här i sommartider finns det en del tid till TV-tittande. Utan att behöva framstå som en mossig gammal nyttofigur som bara förespråkar pedagogiskt producerade TV-program vill jag framför allt uppmana TV 3 att skärpa till sig. Jag håller på att bli tokig på alla dessa bedömningsprogram där i värsta fall en enväldig domare och i bästa fall en jury ska avgöra om de tävlande håller måttet eller inte.

Det började med Tyra Banks och hennes ”Top Models”. Hennes program kunde man ändå med viss behållning titta på. Banks delar med sig av sina värdefulla erfarenheter från den stentuffa modellbranschen till de unga tjejerna som inget hellre vill än att få erövra modellvärlden. Med stor trovärdighet och konstruktiv rådgivning leder hon sina adepter vidare i deras strävan att nå målet. Man önskar dock att fler hade den goda smaken att göra så, men icke.

TV3 har en rent jävlig köksmästare i ett program som heter ”Hells kitchen”. Jag har aldrig varit med om någon som kan förolämpa andra så mycket som han kan. Deltagarna är inte vatten värda, men de uthärdar för vinsten är en alldeles egen restaurang. Visst, jag är medveten om att producenten har valt att lägga ribban på en fuck-you-nivå för att det ska sticka ut i TV, och det retar gallfebern på mig. Dottern tycker att jag är överkänslig, men det måste väl ändå gå att producera program där inte deltagarna betraktas som den värsta parian.

Och så har vi programmet ”Crowned” där amerikanska mammor och döttrar tävlar i olika skönhetsmoment. Denna vecka är det leendena som ska bedömas av en f d miss USA med följe. Eftersom dottern tycker att detta är underhållning har jag gjort henne sällskap ett par gånger. Men jag skräms när jag ser med vilket allvar dessa skönhetsopererade mammor går in för tävlingen. Ren hysteri kan råda.

Sedan har vi ”Pussycat Dolls” som följer därpå. Några väldigt unga och lättklädda tjejer som genom musik och dans ska anstränga sig till sitt yttersta för att ta fram sin sexighet. Det är uppmaningen de får av sina benhårda mentorer; lär dig att uttrycka din sexighet. Den som inte lyckas med det åker ut. Intrigerna mellan de unga tjejerna avlöser varandra för alla när givetvis drömmen om att få bli en av Amerikas främsta sexsymbol och då får ingen annan stå i vägen.

Slutligen har vi då det programmet som jag faktiskt tycker är intressant att titta på, nämligen ”Project Runaway”. Ett tiotal kläddesigners får under ledning av erkända och etablerade klädskapare utföra olika uppdrag varje vecka. Programmet ger en seriös framtoning där konflikter mellan deltagarna naturligtvis förekommer men de är ändå underordnade. Det viktiga är vad de lyckas skapa under de givna förutsättningarna. Plaggen bedöms förvisso av en jury, men till skillnad från de andra programmen ger den här juryn ett mer seriöst intryck.

- Och varför sitter du och tittar om du tycker att det bara är skräp på TV?
En klassisk kommentar som kan ha sitt berättigande. Jag gör det ibland för att ha lite koll på vad min dotter ägnar timmar åt, och jag blir förvånad om nu TV 3 tror att det bara är den här typen av program vi som TV- tittare vill ha.

Kom igen nu och visa att även en kommersiell kanal har annat än bröst, brudar och bråk på TV-tablån. I bland riktigt längtar jag efter kunskapskanalen eller en bra långfilm på TV 2. Men vi har ju gubevars bara en TV här hemma.

Pia

Nostalgi.

Den här sommaren fick jag ett uppdrag som jag aldrig har haft tidigare. Jag fick nämligen hedersuppdraget att hålla invigningstalet på Möklintaveckan. Och det är stort. Säg den som inte har hört talas om Möklintaveckan? De flesta Västmanlänningar är nog rätt bekanta med detta stora turistevenemang, där allt från kolmilevakter till makeup-artister finns på plats. Och det mest imponerande är att en by med drygt 1 200 personer kan ha ett så blomstrande föreningsliv, för utan det så stod sig denna vecka slätt. Det är föreningarna som gör det. Det är föreningarnas eldsjälar som förverkligar ett av länets största och på sitt sätt kanske den mest intressanta turistattraktionen.

Och det var med stor vånda jag försökte få ner något på pränt. Vad säger man vid sådana här tillfällen? Vad förväntas att jag ska säga? Ska jag fastna vid de gängse klyschorna eller ska jag våga vara lite mer personlig? Som f d Möklintabo har jag massor att berätta, men hur mycket ska jag säga? Är det överhuvud taget intressant att lyssna till episoder från 60- och 70-talen? Kan det rent av uppfattas som patetiskt när en riksdagsledamot står och pratar om ungdomliga trivialiteter? För det var ju så jag presenterades, som riksdagsledamoten Pia Nilsson.

Det fick bära eller brista, men att vara personlig kan aldrig vara fel. Visst, jag skulle kunna använda min dyrbara tid till att berätta om Möklintas historia, om alla socknar, gårdsnamn och vår vackra kyrka. Men det finns det andra som kan göra betydligt bättre. Jag tänkte att det måste vara minst lika intressant att få veta hur det härliga, och ack så bekymmerslösa, 70-talet upplevdes av en som var ung i Möklinta på den tiden. Och det finns rätt mycket att ösa ur.

Det var så enkelt. Vi bara var, hade kul och hittade alltid på något att göra. Vi ordnade maskerader med hemsydda priser, vi målade oss med knalliga färger från Rimmels smink som fanns att löpa på Rydmarks. Vi tog våra simmärken, var med i SMU och Blåringen, vi åt falukorv och makaroner på vardagarna och fläskkotletter på söndagarna. Och som vi sjöng. I tid och otid. När vi började högstadiet i Sala gick vi med i Vallas skolkör och det var tur för den kören, tyckte vår körledare Ruben.

Jag spelade ganska många instrument ett tag. Allt från blockflöjt, cello, till kyrkorgel. Min mamma berättade att en sen höstkväll när jag hade varit i kyrkan och övat kyrkorgel råkade jag trycka på fel knapp när jag skulle gå hem. I stället för att släcka belysningen i kyrkan körde klockringningen i gång. Jag var nog bara 13-14 år och blev tydligen jätterädd och sprang hem. Mamma ringde prästen som undrade vad som stod på, men efter att ha hört vad som hänt tog han några raska kliv uppför den branta kyrkbacken, in i kyrkan och stängde av det klämtande klockspelet. Det märkliga är att jag inte har något som helst minne av denna händelse. Tala om förträngning.

Sedan åkte vi naturligtvis fram. I Möklinta åker man fram. Det vet jag att många har svårt att riktigt förstå, vadå fram? Bara fram. Kanske till affären. Ibland åkte vi fram till Hedvalls konditori och spelade flipper och åt potatisbakelse med de stora grabbarna. När vi blev ännu lite äldre var det bilkaravan in till Mack i Sala som gällde. Det var riktigt stort.

Men att avslöja allt vore rätt dumt, men så här med facit i hand så har nog de flesta av oss klarat sig bra. Själv blev jag ganska tidigt politiskt medveten men att vara sosse i Möklinta på den tiden var inte nådigt. Av vissa betraktades man som en svartfot och en svikare, men det triggade mig lite extra och fick mig att bli ännu ”rödare”. Men jag måste dock bekänna en sak – jag har varit medlem i centerns ungdomsförbund, CUF. Jag blev mer eller mindre tvungen faktiskt. Om jag skulle komma in på dansen i bygdgården så fick jag vackert betala medlemsavgiften. Och dansa ville jag ju. Men så mycket mer en dans blev det inte. Politiken hittade jag som bekant på annat håll.

Pia

Hur svårt kan det vara?

Härom sistens blev jag rosenrasande och höll på att gå upp i limningen. Nu kanske du tror att mitt vredgade sinnelag berodde på ännu en uppskruvad debatt med Åsa Torstensson – men inte denna gången. Nej, nu var ilskan riktad på datorer som bara ska fungera men som ändå inte gör det. Eller snarare ilskan över orsaken till varför datorn inte fungerar.

Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.

Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra ”darlingar”. De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger ”har varit” eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.

Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. ”Denna sida kan inte visas. Försök igen”. Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)

Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!

Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.
- Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.
- Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?
- Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.
- Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.
- Vi har vår policy…

Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.

Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.


Pia