Hur svårt kan det vara?

Härom sistens blev jag rosenrasande och höll på att gå upp i limningen. Nu kanske du tror att mitt vredgade sinnelag berodde på ännu en uppskruvad debatt med Åsa Torstensson – men inte denna gången. Nej, nu var ilskan riktad på datorer som bara ska fungera men som ändå inte gör det. Eller snarare ilskan över orsaken till varför datorn inte fungerar.

Ibland får man bara gilla läget med datorer som hänger sig, det har jag förstått. Då är den bästa medicinen att börja om från början. Av och sedan på igen. Men när inte ens det hjälper och man trycker Ctrl, Alt och Delete för brinnande livet och ingenting händer, ja då blir åtminstone jag upprörd, less och riktigt trött.

Då har vi riksdagsledamöter den förmånen att vi kan kontakta vår Helpdesk som mer än gärna hjälper oss med våra ”darlingar”. De är helt fantastiska och superpedagogiska. Jag är, som du nog vet vid det här laget, rätt oteknisk och det har Helpdesk också insett så därför kallar de sakerna aldrig vid dess rätta namn eftersom jag ändå inte begriper vad de pratar om. I stället för att prata om modem så har det varit den lilla blå surfingbird-lådan och D-linken har varit lådan med de två antennerna. Jag säger ”har varit” eftersom jag nu har lärt mig vilka dessa två tekniska ting är. De övriga tekniska tingen är mig fortfarande ovetande.

Och det var just dit jag skulle komma. För några dagar sedan var det alldeles hopplöst att komma ut på nätet från min dator. ”Denna sida kan inte visas. Försök igen”. Och jag försökte om och om igen utan resultat. Ringer Helpdesk och vi kollar än det ena än det andra. Förmodligen fel på modemet. Märkligt med tanke på att jag nyligen har bytt ut den lilla blå surfingbird-lådan till en fräsigare kromfärgad ZyXEL-box. ( Visst låter det som att jag har rätt bra koll på prylarna? Men skenet bedrar, jag läser bara innantill.)

Nåväl, jag blev då uppmanad att ringa mitt bredbandsbolag och be dem skicka ett nytt modem. Jag ringer supportavdelning och blir så glad när den vänliga rösten låter meddela att jag inte behöver knappa mig fram utan bara säga mitt ärende. En röstbrevlåda upprepar vad jag har sagt och jag får besvara ett antal frågor ställda av denna elektroniska röst. Jamen, hallå, jag vill prata med någon som finns på riktigt, en tekniker, inte någon röst från cyberspace. Det är ju vajsing på modemet!

Då helt plötsligt tar sifferknappandet vid. En ny röst i etern ber mig kolla upp routern. Vadå, routern? Vad är det nu då? Tryck sedan siffran 7 och gå vidare. Efter en stunds knappande så kom jag äntligen fram till en livslevande person som skulle lösa mina databekymmer. Trodde jag, ja. Men så enkelt var det förstås inte. Jag bad om ett nytt modem men det kunde de inte ordna fram.
- Du får ta kontakt med modemföretaget, fick jag till svar.
- Jamen, jag kunde ju beställa ett nytt via er för ett par månader sedan. Hur går det ihop?
- Vi är bara återförsäljare. Uppstår det något fel så får du ta kontakt med det tillverkande företaget, framhärdade denne unge man.
- Jaha. Men som återförsäljare måste ni väl ändå ta emot reklamerade varor? Om jag köper ett kylskåp via en återförsäljare och det blir något fel på det så går jag väl tillbaka till återförsäljaren och ber om ett nytt. Inte sjutton ringer jag till det producerande företaget. Det utgår jag ifrån att återförsäljaren gör.
- Vi har vår policy…

Det är i det läget som den stora tröttheten rullar in, samtidigt som jag känner adrenalinet stiga och ilskan bubbla fram. Herregud, hur svårt kan det vara? Jag slänger på luren och ringer min räddare i nöden, Helpdesk, igen och beklagar min nöd. Och bäst vi sitter där och pratar och trycker och donar så börjar saker och ting fungera igen. Nätet blev plötsligt tillgängligt och jag fick mitt liv tillbaka. Och inte nog med det, jag fick också veta att routern är detsamma som D-linken, den med två antenner på. Kärt barn har visst många namn.

Något nytt modem behövdes inte, men ett nytt bredbandsbolag lär det bli.


Pia