Heja Sverige, gul och blå!

Och så var det då äntligen dags att få heja och hurra fram alla gulblåa tävlande i de så omtalade olympiska spelen i folkrepubliken Kina. Själv är jag lite kluven till om det var rätt eller fel att förlägga spelen till detta diktatoriska land som har så mycket kvar att göra för att leva upp till vad vi definierar som mänskliga rättigheter. Samtidigt kan jag tycka att det just av den anledningen finns skäl att rikta världens ljus mot Kina och den kommunistiska ledningen.

Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor…?

Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. ”Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida.”

Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.

Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.

Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.

Pia