Nostalgi.

Efter 15 år träffades vi då äntligen, vi som tog vår examen på informationslinjen på högskolan i Örebro år 1992. ( Nu är högskolan ett minne blott, för nu tronar i stället ett pampigt universitet upp längs Tybbles slätter. ) Fantastiskt roligt att få träffas och höra vad alla gör nuförtiden och vad som hänt i övrigt under alla dessa år. Alla 23 hade förstås inte möjlighet att komma men vi var i alla fall 10 som ägnade ett och ett halvt dygn till att prata, prata och prata. Och det var nästan som då fast ändå inte. Vi har alla blivit något äldre och väldigt mycket mer erfarna och sånt sätter sina spår, både på gott och ont. Samtidigt så kändes alla igen. Annelie, Maria, Anita, Cattis och alla andra.

Rätt kul var det att höra vilka minnen som var och en har från den här tiden. Vi tillbringade i alla fall tre år tillsammans och samfällt kunde vi konstatera att de här åren har satt sin prägel på lite olika sätt. Själv minns jag mest alla härliga analytiska diskussioner som några av våra föreläsare inte älskade direkt. Det var i regel Annelie och Mona som drog i gång dem och vi andra hakade naturligtvis på. Och ofta fick vi till ett feministiskt perspektiv på frågorna utan att vi egentligen var så medvetna om det. Det föll sig rätt naturligt i en klass med endast fem killar.

Jag kommer ihåg när vår prefekt Stig-Arne berättade för oss att just den här klassen var rätt unik. Inte enbart för att vi var så många tjejer utan det faktum att våra fem killar valde att lägga sig helt platt. De märktes aldrig. De hävdade sig aldrig. De lät oss styra diskussionerna och allt annat med för den delen. Stig-Arne och hans kollegor kunde bara inte förstå hur det kunde komma sig. Vi andra tänkte nog inte så mycket på det, självupptagna som vi förmodligen var.

Men det har gått rätt bra för oss. Ett år efter vår examen hade vi en liten träff där vi skrev ned vad vi trodde att vi skulle göra om fem respektive tio år. Och det stämde ganska bra in för de flesta av oss. Jag hade tydligen skrivit att jag redan efter fem år skulle vara riksdagsledamot och efter tio år minister om Lena Hjelm-Wallén då hade slutat. Riksdagsledamot blev jag i alla fall.

Och alla minns vi vår Staffan Ekegren, författare från Örebro som var ansvarig för kursen Skapande skrivande. Han var faktiskt den som fick mig att våga börja meningar med ordet och. Jag har fått lära mig att man sätter kommatecken efter och, men för, att, ty och aldrig någonsin inleder en mening med dessa konjunktioner som de så käckt kallas. Men Staffan tyckte annat. Hans uppgifter var rätt roliga. Jag minns speciellt en, den om sopplunchen. Vi skulle med fyra meningar förmedla våra intryck av en sopplunch i goda vänners lag. Hur svårt som helst. Jag kom bara till slurp och imma på Monas glasögon. ( Inte Mona Sahlin )

En annan gång satt jag i damrummet på Sala Stadshotell och skulle med alla mina sinnen försöka fånga in lördagskvällen där. Mycket intressant både för synen, hörseln, känseln och ibland för smaken. Funderar över att göra något liknande någon gång med politiken. Hur smakar den? Hur luktar den? Hur känns den och hur ser den egentligen ut? Jag blir nog svaret skyldig ett tag till…

Pia

Bara vara.

I dagarna två har jag känt ett enormt behov av att bara få vara. Att bara få vara ifred lite grann och få reflektera över allt som jag får mig till livs via politiken. Det kan ibland vara lite jobbigt att förväntas ha alla svar. Mina svar styrs av de intryck jag får när jag träffar folk, av de åsikter människor för fram och vad som har sagts och gjorts tidigare. Men jag måste någon gång få smälta allt det jag hör, ser och upplever annars blir det inte bra. Jag blir ingen bra politiker om jag alltid måste agera Ad hoc, d v s med lösryckta svar.

Därför låg jag och läste Camilla Läckberg i går för att få tänka på något helt annat. Himla skönt var det. Jag tog mig till och med friheten att bara ligga i sängen med benen i högläge och stirra i taket en liten stund. En total avkoppling som alla kan behöva någon gång ibland.
Jag svarade inte ens på mailen jag fick i går utan tänkte att det nog kunde vänta till i dag. Det är så viktigt att få några alldeles egna små stunder då man kan få lägga det politiska ansvaret lite åt sidan och som sagt bara få vara.

Och så tyst som möjligt ska det vara. Inget tjo och tjim från Rix fm eller liknande utan gärna lite mer P1 där ingen tycks ha speciellt bråttom och där man till och med kan urskilja små pauser. Nästan lite meditativt. Ett ord i dag, ett annat i morgon.

Så, idag känner jag mig riktigt laddad igen. Vi hade ju en helt fantastisk extra kongress i Västerås i lördags. Alla var så härligt taggade och det bäddar för en spännande fortsättning i vårt parti här i Västmanland. Mycket intressant seminarier hade vi också anordnat. Jag var och lyssnade på ett par av dem, bl a skolseminariet som blev en riktig kick. Förra veckan så antog vårt Förtroenderåd de riktlinjer som ska gälla för skolpolitiken framöver och med dem som utgångspunkt blev det ganska livliga diskussioner.

Vi har en massa att vara stolt över men också en hel del bekymmer att hitta nya lösningar kring. Och det är vi nu på väg att göra, men vi måste förankra det arbetet ännu mer med både elever, föräldrar och personal innan vi till slut bestämmer oss. Men det som definitivt står i centrum är kunskap och att kunskap gäller alla barn oavsett bakgrund. Det gäller bara att hitta vägarna dit så att alla kommer fram.

Och på tal om kunskap så håller dottern och hennes klass på med geografi och just nu är det Asiens länder som de ska lära sig. Min vana trogen plockade jag fram en kartbok för att kolla om hon visste var respektive land låg. Då tittade hon sådär uppgivet på mig och sa:
- Du, mamma, det där är ute. Jag har hittat ett program på nätet där man kollar det och det är både roligare och smartare.

Där stod den mossiga mamman med sin Skolatlas i handen och insåg att det tiderna förändras. Och tur är väl det.

Pia

Tänk, vad man lär sig.

Mitt uppdrag är verkligen inte likt någonting annat. Det är hela tiden från det ena till det andra och det är väl det som är tjusningen med riksdagsuppdraget. Man får hela tiden anta nya utmaningar som ibland kan te sig helt omöjliga. Förra veckan var vi plenifria och slapp Stockholm, men i stället var det jobb på hemmaplan och det är ofta väldigt roligt. Som att hålla en personlig men politisk betraktelse över vad som händer i Sverige. Den möjligheten fick jag på fackförbundet ST:s lokala medlemsmöte i Västerås i måndags.

Nu sällar sig ST (facket som organiserar statligt anställda tjänstemän)visserligen till skaran opolitiska och det gör det kanske ännu mer intressant. Vad menar de med att vara opolitiska? Är det att inte ha åsikter? Är det att inte vara samhällskritisk? Är det att inte få tycka vilket politiskt parti som bäst företräder ens eget fackförbunds hjärtefrågor? I sådana fall begick ST:s medlemmar i Västerås grova klavertramp i måndags.

Vi hade mycket frejdiga men seriösa diskussioner kring ett antal olika politikområden och många tydliga åsikter lyftes fram, inte minst kring AMS och Försäkringskassans framtida uppdrag. Uppenbart är att tjänstemän som arbetar där vet väldigt lite vad regeringen vill med verksamheterna, vilket bevisar att alliansen inte är så intresserade av att diskutera detta ens med de medarbetare som berörs. Annars brukar regeringen ofta lyfta fram just medarbetarnas viktiga roll när det t ex handlar om effektiviseringar. Men det är som vanligt, höll jag på att säga, man säger en sak och gör någonting helt annat.

Något som bekymrar mig är vad t ex arbetsförmedlarnas kritik tar vägen. De framkom en rad kritiska synpunkter som medarbetare har framfört till sin ledning men som av någon outgrundlig anledning tycks stanna där. Vad beror det på? Arbetsförmedlarnas synpunkter är alldeles för värdefulla för att bara stoppas ner i någon byrålåda och glömmas bort. Kan någon ansvarig chef tala om för mig hur detta kan komma sig?

Jo, jag pratade om omöjliga uppdrag inledningsvis. Ett sådant fick jag för sådär ett par månader sedan och som skulle slutföras i onsdags. Jag skulle hålla föredrag om hur jag som ledamot i trafikutskottet ser på svensk åkerinäring och vilken uppgift de kan fylla i framtiden.

Ni vet hur det är när en förfrågan kommer, man tackar ja och tänker att det där hinner jag ta itu med längre fram. Och så helt plötsligt så var det bara tre dagar kvar. Där satt jag med den värsta av skrivkramp och visste inte var jag skulle börja. Men som tur är har man kollegor och andra sakkunniga kring sig som kan ett och annat så krampen släppte till slut. Nu är jag en sån som blir väldigt nyfiken när jag får veta något att jag gärna vill veta lite mer. Problemet med det är att det blir rätt så tidskrävande men oerhört lärorikt.

Inte kunde väl jag tänka mig att någonsin sitta och grubbla över boogietryckens fördelning, men det var precis vad jag gjorde plus en massa annat förstås. Det förväntas väl inte att jag ska kunna alla detaljer, men för att skapa förståelse och respekt för mina politiska visioner så kan det vara en fördel att åtminstone känna till vissa begrepp. Så snacka om att jag lärde mig mycket både inför och under den dagen. Och som sagt, det är ett privilegium att få träda in i många olika världar oavsett vad det än handlar om.

Pia

Tycker vi till sist synd om, eller...?

– Tänk vilken otur han har, Fredrik Reinfeldt, med sitt folk då. Så tokigt det kan bli.

Jag vill inte påstå att min mamma var direkt upprörd härom kvällen när hon tyckte till om det som har upptagit massmedias totala uppmärksamhet den senaste veckan. Nej, hon var mer blasé och det oroar mig ännu mer. Kan det vara så att det har rapporterats för mycket om Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare att folk helt enkelt inte orkar tro att det är fullt så allvarligt? Det finns en uppenbar risk, är jag rädd.

Inte nog med att ministrar får gå på grund av obetalda TV-licenser eller efter att ha anlitat svart arbetskraft, för Ulrica Schenströms del (vi brukar lite skämtsamt kalla henne för Skuggan) handlar det om att begå det fatala misstaget att förneka att hon hade druckit vin för 945 kronor tillsammans med en politisk reporter på TV4. Som om inte det vore nog så har hennes efterträdare heller inte rent mjöl i påsen efter att ha köpt hantverkstjänster svart. I ljuset av alla dessa ”affärer” ter sig Michael Odenbergs avhopp som rena civilkuraget. Men allt detta sammantaget gör att risken finns att människor blir likgiltiga och kanske rent av tycker lite synd om Fredrik Reinfeldt.

Min mamma tycker att han har haft otur och jag är säker på att fler resonerar på liknande sätt. När jag och min kompis Maria skrev vår C-uppsats, om hur väljarna uppfattade mediernas rapportering kring Ny demokrati, kunde vi konstatera att det fanns en kategori som tyckte synd om Berth Karlssons efter den brutala behandling han fick i TV av journalisten Olle Stenholm. Att Berth inte kunde svara på de frågor han fick ansåg man berodde på att Stenholm gick för hårt åt honom. Denna kategori väljare, som i vår undersökning visade sig till största delen vara medelålders kvinnor, gav Berth Karlsson och Ny demokrati sitt fulla stöd i stället.

Sedan har vi detta med svart arbetskraft som verkar vara ganska accepterat hos delar av väljarkåren. Många kanske just därför tycker att det inte är så farligt, trots allt. Ingen är väl felfri. Nej, så sant som det är sagt, men det är oerhört allvarligt när moralen hos ett flertal av den borgerliga regeringens medarbetare är så låg att man inte ens klarar av att leva upp till sina egna fattade beslut. Det har gått så långt att de själva faller offer för de nyinrättade kontrollfunktioner som de har tillsatt inom så gott som samtliga myndigheter.

Har vi inte rätt att ställa högre krav än så på våra demokratiskt utsedda företrädare som ska styra vårt land i hela tre år till? Om det nu blir tre år till...

Pia

Vad gör kungen?

– Har kungen verkligen bestämt saker i Sverige? undrade dottern förvånat.

Av någon anledning hamnade familjen i ett samtal om kungahuset härom kvällen. Det började med att drottning Elisabeth helt plötsligt dök upp i TV-rutan. Sambon här hemma var då snabb med att upplysa dottern om hur idiotiska engelsmännen är som betalar hundratals miljoner för sitt kungahus varje år till ingenting, pengar som skulle kunna gå till annat. (Jag trodde att han skulle säga något om att hur många nya golfbanor som helst skulle kunna anläggas för de pengarna, golf-fantast som han är, men den här gången lät han bli.)

I stället kom diskussionen att handla om vilken funktion kungen och kungahuset egentligen har och om det är värt pengarna. 100 miljoner om året betalar vi kungen och hans hov varje år för att de på bästa möjliga sätt ska representera vårt avlånga land.

– Vaddå, kan inte någon annan göra det då? frågade dottern. Måste det vara en kung som åker till andra länder och talar om för dem hur bra vi är? Det kan väl vem som helst göra. Gör han ingenting annat då?

Jo, det gör han nog, men jag vet inte vad. Ärligt talat vet jag faktiskt väldigt lite om vad han och övriga kungafamiljen pysslar med, och lika ärligt talat så bryr jag mig heller inte så mycket om det. Det kanske jag borde göra, i egenskap av skattebetalare, men det finns liksom en del andra saker att lägga sin energi på.

Just ja. Kungen har ju faktiskt en annan viktig uppgift, nämligen att öppna det nya riksåret för oss ledamöter. Han har då inte under mina tre år i Riksdagen tilltalat oss med ”Kära Örebroare”. I år var han riktigt i stöten och sa något om klimatpåverkan och den hotade miljön. Det går framåt.

Dottern började nu bli irriterad över, som hon tyckte, mina dumma svar.
– Jamen, måste man vara kung för att hälsa er välkomna till Riksdagen då? Hur knäppt som helst. Det måste väl ändå vem som helst kunna göra.

Så sant. Jag berättade i alla fall om hur kungar har styrt och ställt i Sverige genom år-hundraden och alla dessa krig och fredsuppgörelser som har varit. På den tiden bestämde kungen också hur stora skatterna skulle vara så att vi klarade av att ha en stark armé. Att människor hade det eländigt spelade mindre roll, huvudsaken att det fanns pengar till krig.

Nu har kungen inte de befogenheterna längre, tack och lov. Nu får han i stället försöka se så respektabel ut som möjligt och charma våra internationella vänner så att de faller pladask, för då får vi ännu flera jobb till vårt land sägs det.

Men jag måste bara berätta för er, om ni inte redan visste det förstås, vad som står i successionsordningen. För det första har en kung eller drottning i Sverige inte religionsfrihet som vi andra utan det är den rena evangelistiska läran som gäller. Det är den läran som Svenska kyrkans idéer vilar på. Men det är ändå inte det värsta, lyssna på detta:
En prins eller prinsessa får inte gifta sig med vem hon eller han vill. Successionsordningen säger att regeringen måste godkänna den person som en prins eller en prinsessa ska gifta sig med.

Va? Det hade jag ingen aning om. Visserligen är denna successionsordning från 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till kronprins, men nu skriver vi år 2007 och samma ordning gäller. Det är ju barockt! Tänk om det verkligen är så att kronprinsessan Viktoria går i giftastankar med den där Daniel eller vad han nu heter? Tänk om Fredrik Reinfeldt fortfarande är statsminister då och får för sig att Daniel inte är fin nog? Han kanske inte har tillräckligt blått blod? Fredrik Reinfeldt kanske rent av säger nej? Han har ju faktiskt möjlighet att göra det, enligt en av våra grundlagar. God save the king, eller vad säger man…?

Pia

Kenneth Skoog - vilken vardagshjälte!

Jag säger bara Kenneth Skoog. Vilken hjälte. Du är värd hur många tusen tack som helst.

Det hände förra lördagen. Jag skulle åka och hämta dotterns kompis Matilda som skulle sova över hos oss. För en gång skull var jag ute i så pass god tid att jag hann slinka in på Åkrahallen och handla lite till kvällen. Konstaterade samtidigt att jag nog behövde tanka bilen. Sagt och gjort. Efter att ha gjort mina inköp tankande jag så bilen vid Volvopumpen som ligger på samma område. Åker sedan mot Salas enda rödljuskorsning, som ligger alldeles intill Åkrahallen, och svänger vänster för att komma hem till Matilda. Efter några minuter är jag framme och vi skjutsar först Matildas mamma till firmafesten innan vi åker tillbaka till Stora Ensta där dottern väntar.

Väl hemma, när alla kuddar, täcken och väskor var på plats, sätter jag mig vid datorn för att leta material inför en interpellationsdebatt som skulle gå av stapeln en vecka senare. Så plötsligt ringer det.
– Är det Pia Nilsson jag pratar med? undrade en försynt man i andra änden.
– Ja det är det, svarade jag och tänkte att det nog var en väljare som antingen ville skälla eller ha synpunkter på något.
– Jag heter Kenneth Skoog och jobbar här i Sala. Du, det är inte så att du saknar din plånbok? Tycker att jag känner igen dig på kortet här…

Inom loppet av tre röda sekunder når min EKG-kurva Himalayas höjder och min hjärnas tankebanor formas till ett enda stort fågelnäste. Men herregud, hur sjutton kan han ha kommit åt min plånbok? Plötsligt slog det mig hårt och brutalt – visst, jag la ju plånboken på biltaket när jag tankade och hade inte en tanke på det när jag sedan åkte vidare till Matilda.

Gud så pinsamt och genant. Var hade han hittat den? Då började han berätta. Han hade precis som jag varit och handlat och skulle sedan svänga vänster mot centrum vid rödlyset när det blir rött och han stannar bilen. Då ser han en blodrödfärgad lite mindre plånbok som ligger mitt i korsningen. I samma ögonblick kommer en bil med ett gäng killar från Avestahållet och tvärstannar när de får syn på plånboken. Snabbt som attan hoppar en av killarna ur bilen, rafsar åt sig plånboken och drar sedan vidare ner mot centrum.

Märkligt, tänkte Kenneth Skoog. En typisk tjejplånbok både till färg och till form som knappast kan tillhöra de där grabbarna, varpå denne Kenneth Skoog tar upp jakten på de unga förövarna. De blir förmodligen så stressade att de efter ett par kilometer helt sonika kastar ut plånboken från en av bilrutorna. Kenneth Skoog stannar sin bil och plockar upp den.

Min första tanke var förstås att plånboken nu var länsad på pengar, riksdagskort, SJ-kort, körkort, bankkort och allt annat man brukar ha däri. Plånboken rymmer ju halva ens liv, herregud. Men döm om min förvåning när Kenneth så berättade att samtliga kort fanns kvar, även de på dottern. Helt otroligt! Några pengar kunde han däremot inte hitta men en jädra massa kvitton. Skit samma med de pengarna, alla id-handlingar var ju kvar.

Men varför gjorde sig Kenneth det besväret att åka efter killarna i den där bilen, kan man ju undra? Jo, han förstod som sagt ganska snabbt att det inte var deras plånbok och han hade själv blivit av med sin för en tid sedan och vet vilket jobb det är med att spärra bankkort och fixa körkort och allt annat som måste göras. Vilken hjälte, va?


Pia

Tjejsnack

Har haft lite intressant prat med min dotter den senaste veckan. Om dittan och dattan mest, men också om politiken. Och det har kommit helt på hennes initiativ, tro´t eller ej.

Hon undrar t ex över skatter. Varför finns de? Glad i hågen och, som jag själv tycker, super-pedagiskt försökte jag ta mig an den angenäma uppgiften att förklara det fina med den kråk-sången. Om hur viktigt det är att alla får gå i skolan, oavsett om man har rika föräldrar eller inte. Om hur viktigt det är att alla som behöver får sjukvård får det, oavsett om man är rik eller inte. Om hur viktigt det är att alla kan få låna en bok på bibblan, oavsett om man har pengar eller inte. Om hur viktigt det är att de som blir sjukskrivna får pengar till mat och hyra och att alla som blir gamla får sin pension och hemtjänst om man så behöver.

Sist men inte minst berättade jag för henne att vi sossar inte vill att alla ska betala lika mycket i skatt, utan att det är de som tjänare mest som får betala mest i skatt. Jodå, hon kunde väl nästan tycka att det var bra. Men ändå inte riktigt.

– Jag tycker att det är lite taskigt att låta så många tjejer betala skatt. Man skulle låta alla tjejer som t ex jobbar i klädaffärer slippa betala skatt, för då skulle dom kunna spara sina pengar eller köpa kläder för dem.
– Jamen, alla måste ju betala någonting i alla fall. Det är liksom det vi kallar för solidaritet.
– Nu säger du såna där svåra ord igen. Men vaddå, det finns väl andra som kan betala mer i stället?

Det var just det. Vissa kan onekligen betala mer, men att låta några slippa helt ställer jag inte upp på. Men i min dotters värld just nu kretsar mycket kring kläder och att man ska vara bussig mot tjejer som bara är bäst.

Och som av en händelse råkade vi titta på duellen i söndagskväll mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I normala fall brukar hon dra sig undan till datorn när det vankas politiska program på TV, men just den här kvällen blev hon sittandes bredvid mig i soffan. Efter ett tag säger hon:

– Hur är den där Fredrik Reinfeldt egentligen? Han verkar inte vara så bra. Men Mona Sahlin pratar i alla fall nästan så att man förstår och hon säger rätt bra saker, mamma.

Är det måhända ett politiskt medvetande som har börjat vakna till liv hos min dotter, eller försöker hon bara att vara mig till lags? Det lär väl dröja ett tag till innan jag får svar på den frågan. Nästa gång när vi närmar oss de politiska samtalen ska jag ge mig i kast med den viktiga uppgiften att förklara begreppet solidaritet. Självklart lika superpedagogiskt som vanligt…

Pia