Lite flärd om jag får be.

Ibland måste även en politiker få vara lite världslig och gå på stan utan något ärende; trängas på gatorna, glutta i skyltfönster eller smita in i någon butik bara för att få insupa lite av det flärdfulla. Känna och klämma lite och kanske prova något. I fredags tog jag mig tid till det. Lite koll vill man ju ha på vad som gäller i modeväg nu när våren närmar sig. Inte för att jag låter mig påverkas(hmm…?), nej, nej, det är bara kul att få göra något annat än att äska, yrka och interpellera. Dottern brukar tycka att det är lite orättvist att jag får gå på de spännande gatorna i Stockholm hur mycket som helst medan hon får korsa de två som finns i Salas centrum. Har dock försökt förklara för henne att de gånger som jag ger mig ut på stan är lätträknade.

Men min vandring i butikerna längs Drottninggatan gav en märklig känsla, en känsla av déjà vu. Jag har ju sett det förut. 70-tal med höga jeansmidjor, tunikor klädda med blomrankor och mycket lila. Nej, aldrig mer! ( Tänk så många gånger man har sagt så, förresten.) Detta högaktuella mode får mig osökt att tänka på Puss & Kram-jeansen som man bara skulle ha. Har du hört talas om dem? Det var Gul och Blå som lanserade Puss & Kram och gud så mallig jag var när jag fick mina första Kajsa. De var så fruktansvärt tajta upptill att man fick ligga på sängen för att få ihop gylfen men nertill fladdrade det rejält. Och snacka om hög midja. På bakfickorna var det två stora vackra broderade örnar (tror jag).

Om jag inte helt missminner mig så var det nog när jag började högstadiet i Sala som jag och mina syskon åkte med mamma till Gul- och Blåaffären i Avesta för att köpa dessa dyrgripar, för dyra var dem. Några i klassen hade tre eller fyra par men jag fick nöja mig med ett enda eftersom vi var fyra syskon som alla skulle kläs och pengar var det inte så gott om i vår familj. Till dessa brallor skulle man då ha en slags bussarong. Nu heter det visst tunika, vilket jag blev varse när jag i en av butikerna frågande om det fanns några enfärgade bussaronger eller om alla var mönstrade. Expediten tittade lite undrande på mig och då slog det mig att hon inte hade en aning om vad en bussarong var. Det heter tunika. Men nog tycker jag att det är skillnad alltid, i en bussarong ser man inte lika mammaklädd ut i som i tunikorna.

Jag kan tycka att många klär i tunikor men de få gånger jag har provat någon så kan jag bara inte låta bli att tycka att jag ser gravid ut eller att andra tror att jag är det och vill dölja det med detta klädesplagg. Och dessa himla mönster, snirklande blommor och blader och diverse mönstermodefjonger som ska föreställa, ja, vaddå? Vad är det för fel med enfärgat i svart och vitt? Sånt som onekligen håller i längden.

Många undrar hur vi får gå klädda i Riksdagen egentligen och om det finns någon speciell klädkod. Ärlig talat så vet jag inte om det finns det men till min stora glädje så är det i alla fall tillåtet att gå i jeans, gärna i kombination med en snygg kavaj. Det sägs att några av talmännen har reagerat när det har kommit in kavaj- och slipslösa män i kammaren. En oskriven regel säger nämligen att till riksdagens kammare göre sig ingen herre besvär med mindre än att vederbörande bär slips och kavaj. Huruvida det faktiskt förhåller sig så vet jag inte.

Nåväl, låt oss inte fördjupa oss i fåfängans förföriska värld. Det finns ju annat som är så mycket viktigare, som t ex vem som ska bli vår ekonomiska talesman efter Pär Nuder. Få se om jag blir nominerad, hi, hi….

Pia