Mona och media.

Och så fick då mediedrevet äntligen något att gotta sig åt. Med braskande rubriker om att Mona stänger dörren för Ohly har hela mediasverige denna vecka vridit och vänt på vartenda litet ord som hon har sagt och vartenda litet ord som hon inte har sagt. Och stackars, stackars Lars Ohly, martyren med stort M i detta teatraliska drama. Man blir bara så matt. Inte en enda journalist har ställt frågan till Lars Ohly vad han och hans vänsterparti vill. Nej, i stället framställs han som det stackars lilla offret som så bryskt får offras på det stora socialdemokratiska altaret.

Och gissa om det är många journalister som har ringt? Telefonen har gått varm och alla vill naturligtvis veta vad jag som partistyrelsemedlem tycker. Och det är ju lite intressant att notera hur de väljer att framföra sina frågor.
– Tycker inte du att Monas förtroende som partiledare har rubbats nu?
– Nej, det tycker jag inte.
– Jamen, du…först sa hon att vänstern inte skulle få vara med och sen gör hon en halvpudel. Tyder inte det på dåliga ledaregenskaper?
– Nej, inte alls. Jag har fullt förtroende för Mona och det finns förklaringar till varför hon uttryckte sig som hon gjorde…
– Ja, ja, men, du… tycker du verkligen att hon kan bli statsminister efter det här?
– Absolut. Varför skulle hon inte det?
– Men du, om du tänker efter…statsminister…det krävs ju en jävla massa då…och det som nu har hänt…kommer det att funka liksom?

Plötsligt slår det mig. Det börjar likna Sven Melander, banne mig. Ni vet det där underhållningsprogrammet som gick på TV för säkert 15 år sedan då han ställer frågor till en liten flicka om vad som är viktigast här på jorden. Hans förväntningar var förstås att hon skulle svara fred på jorden, men för den lilla flickan var det viktigare med fickpeng, mycket godis, många kompisar och annat kul. Sven ger sig inte utan fortsätter att ställa alltmer ledande frågor så att hon till slut, efter ett hysteriskt utbrott från denne Melander, lyckas svara fred på jorden och lugnet återställs.

Journalisterna lockar och pockar och vill inget hellre än att jag ska ondgöra mig över Mona Sahlin som ledare så att de kan få sina rubriker. Sorry, men då får ni vända er till någon annan. Jag tror stenhårt på Mona. Både nu och framöver.

Pia

Det är sjukt.

Har du precis som jag undrat över vad som betecknar ett friskt respektive sjukt mänskligt beteende? Det är ju inte för inte man med fog kan ställa sig den frågan i dessa mordrättegångarnas tider. Jag tänker först och främst på han, Anders Eklund, som våldtog och mördade både Pernilla och lilla Engla. Han fick sitt straff förra veckan satt till livstids fängelse. Det märkliga var att tester visade att han inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få psykiatrisk vård. Själv har han faktiskt bett om att få vård för han vet att han med största sannolikhet kommer att begå samma brott igen när han väl blir frisläppt.

Men om nu denne Eklund är frisk så kan man ju dra den slutsatsen att det är helt normalt att våldta och döda unga flickor. Herregud, det låter ju inte klokt. Om hans beteende ska betraktas som friskt, eller i alla fall inte tillräckligt sjukt, hur yttrar sig då det riktigt sjuka? Är det grader i helvetet det handlar om eller vad är det frågan om?

Det måste väl ändå vara helt sinnessjukt att begå den här typen av bestialiska handlingar som Anders Eklund de facto har gjort? Och han tillstår ju det själv. Men i den juridiska världen är det uppenbarligen andra regler som gäller, och jag vill påstå att de reglerna saknar förankring i det civila samhället. Vem som helst inser det sjuka med Eklunds handlingar, men inte juridiken.

Nu på tisdag kommer ännu en mördare, eller mörderska, att få sitt straff fastställt. Det är hon, tyskan Christine Schörrer, som enligt Tingsrätten har mördat de två små barnen från Arboga. Hon har också genomgått en stor psykiskiatrisk undersökning som visade att hon inte är psykiskt sjuk. Betyder det då att hon är frisk? Betyder det att hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon på detta fruktansvärda sätt tog livet av de två små försvarslösa barnen? Kan detta anses vara ett friskt mänskligt beteende? Aldrig i livet!

Jag läste någonstans att det som fällde avgörandet för hennes del var att hon hade planerat dådet under en tid och var fullt medveten om vad hon gjorde. Men just därför borde hon väl för guds skull betraktas som rejält sjuk! En frisk person gör inte så här. Att ta livet av någon annan måste betraktas som sjukt, oavsett syfte eller orsak.

Sedan jag blev mamma har jag många gånger tänkt hur jag skulle reagera om någon våldsman gav sig på min dotter. De tankarna är inte snälla kan jag lova. Jag skulle kräva våldsmannens huvud eller annan vital kroppsdel på fat. Okej, vi har inget dödsstraff i vårt land men det skulle jag heller inte bry mig om. Jag skulle nog ta saken i egna händer och ge den jäkeln så att han teg.

Hemska tankar som tur är har stannat därvid. Och där har juridiken sitt berättigande, trots allt. För hur skulle det se ut om var och en som blev drabbad tog saken i egna händer? Men vi har väl ändå rätt att förvänta oss en mer human definition av vad friskt och sjukt mänskligt beteende är inom den juridiska världen? Jag kommer aldrig att acceptera att Eklund och Schörrer inte var tillräckligt sjuka när det begick dessa horribla mord. Kommer du?

Pia

Vi blir äldre.

Träffade Ebba, Elin, Pernilla och Michaela i dag, fyra engagerade gymnasieelever som studerar på Kungsängsskolan här i Sala. Ebba ringde mig för en vecka sedan och berättade om deras pågående projektarbete som handlar om den åldrande befolkningen i vårt land. Hon undrade om jag hade tid och lust att träffa dem och berätta hur jag ser på det ur ett politiskt perspektiv. Är det något jag försöker prioritera så är det just den här typen av möten där man samtala med vetgiriga ungdomar som aldrig ställer en dum fråga. Så både lusten och tiden fanns.

Glad men ganska oförberedd styrde jag min kos till Kungsängsskolan och jag hann bara öppna entrédörren så stod där fyra pigga tjejer med penna och papper i högsta hugg och hälsade mig välkommen. Här skulle ingen onödig tid spillas - in till bibblan för att skrida till verket med detsamma.

Och vad tycker jag då egentligen om en befolkning som bara blir äldre och äldre, och vad gör vi politiskt för att mildra konsekvenserna, som de uttryckte det? Ingen busenkel fråga direkt, men jag tycker att det är fantastiskt att en så pass stor del av vår befolkning blir äldre. Medelåldern för svenska kvinnor är 83 år och för männen lite drygt 78 år och många lever dessutom ett aktivt liv och klarar sig alldeles utmärkt själva utan vare sig hemtjänst eller annat. Det kallar jag livskvalitet. Sedan finns det kanske ännu några fler som behöver någon form av hjälp och stöd för att klara sin åldrande höst. Viktiga insatser som för det mesta fungerar väldigt bra.

Så egentligen borde vi inte betrakta åldrandet som något problem, om det nu inte vore för det i bland så förhatliga och krassa ekonomiska tänkandet. Alla budgetar fullkomligt dräller av pensionsskulder som är belastande på olika sätt och nu kommer snart våra 40-talister att gå i pension, vilket kommer att kosta kosing eftersom de är så många. Och då dyker den begåvade frågan upp från Ebba; varför inte låta fler som vill få jobba längre? Det tjänar ju alla på.
Jag håller helt och hållet med och vi sossar diskuterar den frågan just nu i vårt välfärdsrådslag, att möjligheten att jobba tills man blir 70 år bör finnas.

Vilka alternativ finns för att klara välfärden i framtiden när gruppen äldre blir fler medan de arbetande blir färre, undrade Elin och Michaela? Kan man höja skatten hur mycket som helst eller finns det andra vägar att gå? Jag tror inte att man kan höja skatten hur mycket som helst för den grupp som arbetar för det kommer ändå inte att räcka till. Det handlar mer om att utöka gruppen arbetande, t ex genom arbetskraftinvandring. Det är en fråga som vi behöver jobba mycket mer med, inte minst inom EU.

Ett tredje alternativ är förstås att låta människor få betala för sin egen välfärd i form av privata försäkringar för vård, skola och omsorg. Då kommer vi undan mycket skatt och det kan ju tilltala en del. Men som socialdemokrat kan jag aldrig förlika mig med en sådan tanke av den enkla anledningen att alla inte kommer att ha råd med det. Och de som inte har råd kommer att ställas utanför. För mig är det självklart att vi solidariskt bidrar till skola, vård och omsorg så att alla, och inte bara några, kan få en väl färd genom livet.

Det är just denna angenäma färd genom livet som till stor del har bidragit till att män och kvinnor blir så mycket äldre. En medveten politisk viljeinriktning som jag vill fortsätta att arbeta för och Ebba, Elin, Pernilla och Michaela nickade instämmande. Politiken behöver er, tjejer.

Pia

Vi och världen.

Så här års är vi många som gillar att vira in oss i varma pläden, tända ljusen och kudda till ett bra hörn i soffan som känns lite lagom liggvänligt. Sedan är det bara att plocka fram bästa boken och glömma tid och rum. Själv har jag haft det stora nöjet att läsa de 12 volymerna av årets budgetproposition. ( Det kanske var ännu fler, om jag tänker efter.)

Årets upplaga var blå till skillnad mot förra årets som, om jag inte helt missminner mig, kläddes i grönt. Och som av en händelse råkar innehållet i årets upplaga matcha den blå klädseln på ett mycket påtagligt sätt. Den som hade förväntat sig några uns av gröna eller röda inslag blir dödligt besvikna. Det finns inget sådant. Inte någonstans. 2009 års budget-proposition är inget annat än en mörkblå sörja där den högervridna ideologin skär igenom alla utgiftsområden.

Men det kanske mest frapperande är att inte ett enda ord nämns om den kanske största finansiella krisen världen nu bevittnar efter depressionen på 30-talet. Det gick så fort att Anders Borg och hans kompisar på finansen inte hann få med, säger rykten. Det säger ju en hel del om hur illa det fungerar i sådana fall. Ännu märkligare är att varje gång Anders Borg får chansen att kommentera krisläget i världen så hävdar han med en dåres envishet att vi i Sverige inte kommer att påverkas.

Jag säger bara, hallå, lever vi på samma planet? Av vilken anledning skulle vi slippa undan när hela världen i övrigt påverkas? Påverkas en så påverkas alla. Så fungerar det i denna globaliserade världsekonomi som vi lever och verkar i. Det gäller även vårt kära Sweden. De finansiella affärerna känner inga gränser. Det är fritt fram för vem som helst att muta in sig i den kapitalistiska gemenskapen. Nu återstår att se om den amerikanska ”Marshallplanen” hjälper och hur övriga världen kommer att reagera. Men det finns ingen anledning till oro för oss svenskar, enligt finansminister Borg…

Nej, tacka vet jag en (gammal) hederlig svensk budgetproposition som målar upp en närmast idyllisk bild av svensk ekonomi och hur urstarka våra finanser är. Nästan lite vikingskt. Här ska fan tro att det råder någon finansiell kris i världen. Vi har ju vårt stål, vår skog och vår industri. Men ju mer man fördjupar sig i årets blåa upplaga desto mer orolig blir man.
Formuleringarna är visserligen positiva men mellan raderna och i tabellerna kan man utläsa en liten annan verklighetsbild. Det går inte så bra längre. Inflationstrycket är högt men kommer nog att sänkas, reproräntan är hög men kommer nog att sänkas, och nästan längst ner på en högersida tillstår denna borgerliga regering att även varslen ökar i antal och att arbetslösheten kommer att stiga. Ett bestämt besked, med andra ord.

Då skulle man ju kunna förvänta sig kraftfulla åtgärder från regeringen, men icke. De fortsätter virvla runt i samma gamla skattesänkarvals. Finns det inte någon som kan ta Anders Borg åt sidan och förklara att det är allvar nu? Vore inte det något för Sveriges kommuner och landsting (SKL) att göra? Jag tycker att Anders Knape och Carola Gunnarsson är ovanligt tysta trots att de allra flesta av Sveriges kommuner och landsting måste skära bort verksamhet nu när ekonomin försämras så drastiskt. Ställ er utanför Rosenbad med en megafon i näven och basunera ut er vrede, vet jag. Eller varför inte skriva kritiska debattartiklar som ni brukar göra? Det är lite för tyst just nu.

Nu får budgetproppen vila. Jag köpte faktiskt Liza Marklunds senaste i helgen…

Pia

Ett grekiskt drama.

Vad är det som händer? Håller den marknadsanpassade världen på att få dåndimpen eller vad är det frågan om? Bolånekrisen i USA har utvecklats likt ett grekiskt drama, en riktig tragedi med alla dess ingredienser. Men frågan är hur många akter detta drama har och när vi kan nalkas slutet.

De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av ”Den osynliga handen” som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith

Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.

I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.

Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.

In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?

Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.

Pia

Järnvägar, också.

Och så var då äntligen tiden inne då regeringen skulle släppa fram sin närtidssatsning på vägar och järnvägar, och som vi har väntat. Redan i mars var det tänkt att hela propositionen om all infrastruktur skulle vara klar, men se det bidde inget då. I stället lät minister Torstensson meddela att det förmodligen skulle presenteras en närtidssatsning i samband med budgetpropositionen nu i höst. De långsiktiga planerna får vänta ytterligare en tid.

Och varför blir det på detta viset, kan man ju undra? Jo, på grund av att denna regeringsallians inte kan komma överens om vilka satsningar som ska göras. En 50- procentig ökning av järnvägstrafiken fram till år 2020, skanderade miljöminister Carlgren så sent som för ett par månader sedan. Inte fullt så tydlig var minister Torstensson, men jag tror att hon menade detsamma. (Det är nämligen inte så lätt alla gånger att förstå vad hon menar.)Absolut inte, hävdade finansminister Borg. Nu var det banne mig vägarnas tur att prioriteras.

Och så där har det låtit sedan dess. Vem skulle dra det kortaste strået? Jo, Carlgren och Torstensson förstås. Ingen rår över Anders Borg, i synnerhet inte några centerpartister som råkar gilla järnvägar. I den satsning som presenterades i torsdags handlar det till 80 procent om väginvesteringar. Järnvägarna är bokstavligen satta på undantag. Att vi har ett klimatmål i vårt land om att minska koldioxidutsläppen med 35 % verkar inte bekymra herr Borg det minsta. Men någonstans långt därinne tror jag ändå att både Andreas Carlgen och Åsa Torstensson känner sig djupt besvikna över det som skulle bli det gröna paradnumret.

Och man undrar ju onekligen vem det är som har störst inflytande över vad som borde vara infrastrukturministerns ansvarsområde? Det måste kännas degraderande att som ansvarig minister inte ens få vara med och lägga fram förslaget för media. Att behöva åka till Motala och prata om en bro när hela journalistkåren var samlad i Göteborgs hamn för att lyssna till hela närtidssatsningen som presenterades av de fyra partiledarna.

Och vad sa de nu då? Jo, nu ska det satsas på vägar och vägar och åter vägar för att som man säger ”möta Sveriges utmaningar och som ska förstärka jobbpolitiken” 7,6 miljarder kronor kommer kalaset att gå på. Det låter mycket för den oinvigde, men då ska ni veta att behovet överskrider vida den summan. Om vi menar allvar med en 50-procentig ökning av järnvägstrafiken till år 2020 så är det ungefär 40 miljarder kronor som Banverkets budget behöver förstärkas med. Ofantliga summor som man inte snyter fram ur näsan hur som helst. Därför behöver vi på allvar jobba fram en annan typ av finansieringssystem. I dag betalas alla väg- och järnvägsbyggen genom årliga anslag. Om pengarna tar slut så får objekten vänta och ibland blir väntan lite väl lång.

Och samtidigt har kostnadsökningarna rakat i höjden med ca 17 procent de senaste tre- fyra åren. Då är det inte lätt att göra allt som var tänkt att göra om man inte får ytterligare resurser. Vi menar att man gott och väl kan låna mer pengar från Riksgälden till just järnvägs-investeringar. Lånade pengar kommer visserligen att till stor del betalas av kommande generationer, men å andra sidan kommer dessa investeringar kommande generationer till gagn i allra högsta grad. Vi bygger för framtiden.

Och varför tjatar jag så om järnvägsinvesteringar när regeringen bara intresserar sig för vägar? Ja, skam den som ger sig. Vi sossar kommer att fortsätta att driva på för att få fler järnvägsbanor i vårt avlånga land. Förr eller senare kanske det ger resultat. Förhoppningsvis förr.

Pia

Dysterkvist? Nej, realist.

Nu tror jag äntligen att jetlagen har släppt. 9 timmars tidsskillnad tar ut sin rätt. Det var betydligt lättare att ställa om till amerikansk tid än från. Det känns som jag har befunnit mig i en bubbla den här veckan. Men det största problemet är att jag har vaknat mitt i natten, sådär runt två, och varit jättepigg och lite småhungrig. Då är klockan 17.00 i Los Angeles och det börjar bli dags för middag. Skulle kännas lite märkligt att ställa sig och laga mat den tiden på natten. Nej, jag har legat vaken i några timmar och filosoferat eller läst min sista deckare för den här säsongen. ( Faktum är att jag börjar tröttna på Marie Jungstedts kommissarie Knutas och hans polisgäng i Visby. Dags att se sig om efter lite annan läsning.)

Det här nattvaket har förpestat min vecka som gått ganska rejält. Hur tusan ska man orka vara den där intresserade, förstående och lyssnande politikern när man knappt orkar hålla ögonen uppe? Säng, säng, säng, sova, sova, sova. Men, man uthärdar och biter ihop. På med lite mer makeup bara så är man fit for fight igen.

Trots denna trötthet har jag ändå försökt att göra rätt för mig, som min mamma alltid brukar säga. Jag gjorde ett par arbetsplatsbesök i Västerås, bl a på Zethelius Rehabcentrum som består av ett 80-tal korttidsplatser för växelvård och avlastning. Där fanns Johanna, 22 år, som gör sin avslutande praktik på undersköterskeutbildningen. Hon fullkomligt strålade av glädje över att få vara på just den här arbetsplatsen och har aldrig trivts så bra någonsin. Hennes förhoppning är att få fortsätta arbeta här även efter utbildningen.
– Om jag får det så kommer jag att stanna här resten av livet, sa Johanna.

Att få komma in i ett arbetslag som präglas av professionalism och positivism måste vara fantastiskt. Och den arbetsglädjen smittar naturligtvis av sig på brukarna som bara hade lovord till övers för sin personal. Men det finns också en malande oro kring hur hårt de aviserade nedskärningarna kommer att slå. Västerås stad kommer precis som många andra kommuner i landet att tvingas effektivisera sin verksamhet, som det brukar heta. Jag är tveksam till om det verkligen blir en effektivisering, snarare än reducering.

Kommunernas ekonomi har förändrats dramatiskt bara det senaste året. Från 14 miljarder plus till 2 miljarder minus. En viktig förklaring är det frysta statsbidraget som inte indexeras längre. Skatteintäkterna minskar och socialbidragen ökar. Det här få stora konsekvenser. Här i Sala ska skolförvaltningen skära bort ( ”effektivisera”) för motsvarande 25 – 30 miljoner fram till år 2011!

Allt pekar mot att vi nu har gått in i en lågkonjunktur. Dysterkvistar, brukar Anders Borg kalla oss när vi påminner honom om hur verkligheten ser ut utanför Rosenbads väggar. Med en dåres envishet upprepar han samma fras om och om igen; Det går bra för Sverige. Men det går inte längre så bra för Sverige, bäste herr finansminister. Visserligen ett gigantiskt överskott tack vare intäkter från försäljningar av statliga bolag, men tillväxten i landet är i princip noll. Inflationen är dessutom historiskt hög, räntorna rakar i höjden, varslen bara ökar och arbetslösheten är nu 6 %. Och som lök på laxen står drygt en halv miljon människor utan a-kassa om olyckan är framme.

Dysterkvist eller inte men jag tror att vi bara har sett början på hur kommunernas och landstingen ekonomi kommer att utvecklas de kommande två åren. Ska bli intressant och se om regeringen kommer att ha någon beredskap för det i sin budgetproposition som läggs fram nu den 22:e. Det kommer vi att ha, men vad hjälper väl det, borgarna är sju fler än oss i kammaren. I alla fall än så länge…