Ett grekiskt drama.

Vad är det som händer? Håller den marknadsanpassade världen på att få dåndimpen eller vad är det frågan om? Bolånekrisen i USA har utvecklats likt ett grekiskt drama, en riktig tragedi med alla dess ingredienser. Men frågan är hur många akter detta drama har och när vi kan nalkas slutet.

De manliga körsångarna, som brukar inleda de grekiska tragedierna med att förklara handlingen, har lämnat plats åt huvudkaraktären som vi kan kalla Marknaden. Denna Marknad är en riktigt svårfångad filur som inte låter sig styras av vare sig kungar, riksdagsmän eller andra makthavare. I alla fall inte frivilligt. Om vi är riktigt skarpsynta kan vi urskilja konturerna av ”Den osynliga handen” som ibland lägger sina fingrar i blöt, åtminstone om vi får tro 1700-talets ekonomiske frihandelsekonom Adam Smith

Men tillbaka till den grekiska tragedin. Vi har precis bevittnat en Marknad som drabbats av hybris och som bryter mot ordningen i världen. Utlåning. Pengar, pengar. Mer och mer. Återbetala. Krav. Nya krav. Andra pengar. Krav. Nya krav. Finns inga pengar. Krav. Marknaden kantrar och är på väg att falla. Då slår gudarna till med sitt straff, sitt nemesis, för att trycka till övermodets fula tryne. Börserna rasar. Räntor skjuter i höjden. Aktieägarna gråter. Världens ekonomier håller andan.

I det grekiska dramat har gestalterna både goda och onda sidor som ofta kommer i konflikt med varandra. Marknadens motsättningar är uppenbara. Å ena sidan så självgod och självständig. Å andra sidan så sårbar, så hjälplös att publiken grips av medlidande inför dess öde. Samtidigt har publiken lärt sig frukta de högre gudamakterna, vilket gör att man renas från onda tankar. Allt enligt den grekiska tragedin.

Den amerikanska regeringen träder in för att göra ännu ett hjältedåd. 250 miljarder dollar injiceras i den utslagna Marknaden som nu ligger blottad och barskrapad att beskådas för alla och en var. Då inträffar de som i tragedin brukar benämnas peripeti, dramats vändpunkt, den slutgiltiga katastrofen. Marknaden reser sig inte. Något rosslande andetag hörs. Hjärtat slutar att slå.

In sveper nu dramats nya huvudkaraktär, Den amerikanska staten, som visserligen försökte rädda den svårt sargade Marknaden men inte lyckades. Börserna jublar, aktieägarna torkar tårarna och världens ekonomier börjar andas igen. Trots den eufori som råder visar Den amerikanska staten ingen som helst glädje över det inträffade. Förvirrad, förtvivlad och mycket förundrad över sina handlingar söker man svar från publiken; Vad kommer att hända nu?

Kanske vi närmar oss slutet i detta så tragiska drama. Men bara kanske.

Pia