En skön lördag närmar sig kväll. Tog med dottern till grannstaden Västerås för att leta vårtecken i butikerna – och de fanns där. Hon hittade en bukett tröjor medan mamman fick nöja sig med ett par pocketböcker. Viveca Sten ” I grunden utan skuld” och Katarina Wennstam ”Smuts”.
Viveca Stens böcker har jag nog läst samtliga men inte Wennstams. Kan nog bli bra spänning några veckor framöver. Visserligen är min riksdagsvardag fylld med den varan, men vi är än så länge förskonade från de intriger och förvecklingar som utspelar sig i Sandhamn. Tack och lov.
Hann faktiskt med en vända i skidspåret vid Annedal. 5 km i skumt dagsljus som nästan hann bli mörker innan jag kom runt. Men hej och hå vad det gick undan. Lagom isiga spår som inte var så muntra att ta sig uppför men väldig roliga att åka utför. Var på vippen att vurpa men lyckades hålla mig på benen.
Nu väntar en trevlig middag i hemmets lugna vrå. I kaminen sprakar en skön eld som även Waltersson (katten) har lärt sig att uppskatta. Han hittar alltid den absolut varmaste fläcken på golvet som han snabbt lägger beslag på. Där ligger han sedan utfläkt som den värsta björnfäll.
Annars har dottern minsann informerat sin mor om vad 15-åringarna benämner som
svenska 3. Politikerspråket.
Hon kanske skulle uppskatta en parlör…?
Pia
lördag 29 januari 2011
tisdag 18 januari 2011
Det är NU som gäller.
Då drar riksdagsarbetet i gång igen. I Stockholm. Tro nu inte att vi har varit lediga fram till nu, inte alls. Själv har jag jobbat en hel del, men arbetet har sett lite annorlunda ut.
Jag har till exempel hunnit med att i lugn och ro läsa in en ganska omfattande revisionsrapport om brister i järnvägsunderhållet. Det hör till ovanligheten att få tid till sådant. Vanligtvis hinner man med att läsa in sammanfattningarna och i bästa fall skumma igenom övriga textavsnitt.
Men det jag är mest stolt över är att jag har kunnat ägna en hel del tid åt att vara medmänniska. Propositioner och motioner i all ära, men när personer i min omgivning behöver hjälp för att överhuvud taget klara livhanken, ja då är valet ganska enkelt.
I morgon, onsdag, är det dags för den årliga partiledardebatten. Någon undrade lite spydigt vem som kommer att företräda oss. – Är Mona kvar?
Ja, det hoppas jag verkligen. Spöklikt tyst är det och det oroar mig. Mona är ju den som högt och ljudligt och med knivskarpa argument brukar kritisera regeringen för alla de orättvisor som de skapar. Kritiken får för guds skull inte tystna bara för att vi ska byta partiordförande.
Vi behöver dig, Mona. Du är fortfarande vår partiledare. Efter den sista helgen i mars får du tänka på annat.
Nu är det NU som gäller.
Pia
Jag har till exempel hunnit med att i lugn och ro läsa in en ganska omfattande revisionsrapport om brister i järnvägsunderhållet. Det hör till ovanligheten att få tid till sådant. Vanligtvis hinner man med att läsa in sammanfattningarna och i bästa fall skumma igenom övriga textavsnitt.
Men det jag är mest stolt över är att jag har kunnat ägna en hel del tid åt att vara medmänniska. Propositioner och motioner i all ära, men när personer i min omgivning behöver hjälp för att överhuvud taget klara livhanken, ja då är valet ganska enkelt.
I morgon, onsdag, är det dags för den årliga partiledardebatten. Någon undrade lite spydigt vem som kommer att företräda oss. – Är Mona kvar?
Ja, det hoppas jag verkligen. Spöklikt tyst är det och det oroar mig. Mona är ju den som högt och ljudligt och med knivskarpa argument brukar kritisera regeringen för alla de orättvisor som de skapar. Kritiken får för guds skull inte tystna bara för att vi ska byta partiordförande.
Vi behöver dig, Mona. Du är fortfarande vår partiledare. Efter den sista helgen i mars får du tänka på annat.
Nu är det NU som gäller.
Pia
lördag 8 januari 2011
Mer passion.
God fortsättning på er alla.
Nu lägger vi ett riktigt skitår bakom oss och blickar framåt mot nya spännande tider. Just nu kretsar väldigt mycket tankar och spekulationer kring vem som kommer att bli vår nya partiordförande, tillika statsminister år 2014. Jag förvånas över att många som aldrig skulle lägga en röst på oss, oavsett val av partiledare, är de som hörs mest just nu. Måhända räds de vad som komma skall, vad vet jag.
Men det är klart att flertalet människor både i och utanför vårt land följer denna process med stort intresse. Valberedningen är i full gång och i slutet av januari är det tänkt att en kravprofil ska ha utkristalliserats, utifrån de mängder av synpunkter och önskemål som kommer att strömma in.
Vilka är då de främsta egenskaper som vår kommande partiordförande bör ha? Spelar det någon roll om det är en man eller en kvinna? Hur viktigt är det att vara medial? Vilket förnyelsemandat är vi beredda att ge denna person och vad menar vi mer konkret med förnyelse? Ska vi ompröva allt eller är det en utveckling av tidigare ställningstaganden vi vill se?
Hur väl förankrad i partiet ska denna människa egentligen vara? Är det bara av godo i sådana fall? Kommer vi även fortsättningsvis våga framhäva våra ideologiska ståndpunkter eller är de passé?
Frågorna är i dagsläget betydligt fler än svaren, men de får inte förbli obesvarade. Jag vet att vår kriskommission just nu jobbar febrilt med den här typen av frågor och förhoppningsvis ska ett förslag till inriktningsdokument ligga på bordet den 25e mars, när vår extra kongress kommer att gå av stapeln.
Vem som kan axla denna tunga mantel av förväntningar vet jag inte, men jag vill gärna se en förtroendeingivande Jan Eliasson-typ, d v s någon som står stadigt med fötterna i vår ideologiska mylla och som ser tillväxt och solidaritet som det sammanhållande kittet. Jan Eliasson utstrålar dessutom glädje, värme, allvar och passion och detta berör människor.
Politik måste beröra och engagera, vara kött och blod. Politik måste leva och andas.
Pia
Nu lägger vi ett riktigt skitår bakom oss och blickar framåt mot nya spännande tider. Just nu kretsar väldigt mycket tankar och spekulationer kring vem som kommer att bli vår nya partiordförande, tillika statsminister år 2014. Jag förvånas över att många som aldrig skulle lägga en röst på oss, oavsett val av partiledare, är de som hörs mest just nu. Måhända räds de vad som komma skall, vad vet jag.
Men det är klart att flertalet människor både i och utanför vårt land följer denna process med stort intresse. Valberedningen är i full gång och i slutet av januari är det tänkt att en kravprofil ska ha utkristalliserats, utifrån de mängder av synpunkter och önskemål som kommer att strömma in.
Vilka är då de främsta egenskaper som vår kommande partiordförande bör ha? Spelar det någon roll om det är en man eller en kvinna? Hur viktigt är det att vara medial? Vilket förnyelsemandat är vi beredda att ge denna person och vad menar vi mer konkret med förnyelse? Ska vi ompröva allt eller är det en utveckling av tidigare ställningstaganden vi vill se?
Hur väl förankrad i partiet ska denna människa egentligen vara? Är det bara av godo i sådana fall? Kommer vi även fortsättningsvis våga framhäva våra ideologiska ståndpunkter eller är de passé?
Frågorna är i dagsläget betydligt fler än svaren, men de får inte förbli obesvarade. Jag vet att vår kriskommission just nu jobbar febrilt med den här typen av frågor och förhoppningsvis ska ett förslag till inriktningsdokument ligga på bordet den 25e mars, när vår extra kongress kommer att gå av stapeln.
Vem som kan axla denna tunga mantel av förväntningar vet jag inte, men jag vill gärna se en förtroendeingivande Jan Eliasson-typ, d v s någon som står stadigt med fötterna i vår ideologiska mylla och som ser tillväxt och solidaritet som det sammanhållande kittet. Jan Eliasson utstrålar dessutom glädje, värme, allvar och passion och detta berör människor.
Politik måste beröra och engagera, vara kött och blod. Politik måste leva och andas.
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
